Töntigt med pussar

Jag har bara en son (å tre döttrar.)  Eller bara och bara... jag har blivit förärad med en son.
Nu är han tjugonio men när han var liten var han en sån gosekille.
Han älskade att pussas och kramas. Det var det bästa han visste.
Så började han på dagis (jo, men på den tiden sa alla dagis) och ungefär en vecka in i inskolningen så ville han inte längre pussas å kramas hej då där inne utan vi fick sköta den biten hundra meter innan dagis.
Efter ytterligare nån vecka ville han inte pussas alls.
Tre år gammal hade någon... med uppenbart stort inflytande... lärt honom att det är töntigt med pussar å kramar.
Han var typ tjugo innan jag fick pussa å krama igen.
Och nu har Noah så smått börjat likadant. Vid flera tillfällen har han på förskolan sagt ifrån när de andra killarna står i tamburen att nej, han vill inte ha kram å puss.
Hemma är det fortfarande fritt fram och han är en kille som älskar närkontakt och gos.

Jag tycker det är så ledsamt. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha en puss och kram på förskolan utan över att det finns sådana normer. Småkillar plockar inte upp det ur tomma intet att visad kärlek är tramsigt, någon kompis har lärt dom det. Och den kompisen har i sin tur lärt sej det nånstans.

Vi behöver verkligen, verkligen satsa på att göra pojkar i vår omgivning mer empatiska och mer sensibla. Lära dem att uttrycka känslor och att det är fint att älska och bli bli älskad. Att det är något naturligt och djupt mänskligt att söka fysisk beröring och att kunna sätta ord på det varma och trygga man känner för andra människor.
Flickor med så klart men vare sig vi tror på biologi eller yttre påverkan så verkar det komma naturligare för småtjejer. Satt å pratade med min Mini om detta ikväll och jag kan inte minnas att jag blev pinsam för mina döttrar för än de var i puberteten och att det därefter gick över väldigt fort.

Vad är er erfarenhet?
Finns det någon som har tips på bra barnlitteratur som handlar om att det är coolt att visa känslor, starkt att vara älskad? 

Puss/ Asta

Det lär knappast vara en glass som fuckar upp era ungar

Jag tycker jag hör det överallt. Tjatet om vikt. Kilon hit å dit. Uppvisande av den lilla valken eller den lilla putmagen. Och så lösningarna då... dieter och olika övningar som skall slimma till perfektionen. Jag tycker det är så sorgligt. Och extra sorgligt när personen med den lilla valken eller det lilla putet har barn.
Och vet ni. Jag har varit  P R E C I S  lika dan när mina ungar var små.
Satt med mina salladsblad. Svor högljutt.
Vältrade mej i självförakt med väninnor som någon slags jävla sport.
Och det är klart ungarna såg. Att de hörde.
Jag skäms!
Det är en av de saker som jag har allra mest dåligt samvete för som mamma.
Men jag var inte medvetnare än så. Tyvärr.

Men jag tycker det är ännu värre idag. Idag involveras barnen än mer.
Föräldrar som på allvar talar om bra och dålig mat med sina avkommor.
Barn ska pröva många smaker. Utveckla sina smaklökar. Äta balanserat och måttligt. Inte fundera över varför pizza är dåligt.
Och som verkar tro att raffinerat socker är ungefär lika farligt som kokain.
Livsfarligt med en glass. Totalt förbjudet med en bulle.
Jag talade med en småbarnsmamma som jämförde socker med barnmisshandel!
Jag ska berätta en hemlis, det är inte glassen (eller bullen eller smågodis framför fredagsfilmen) som kommer fucka upp era barn. Det är er ångest!
Ert tjat om kalorier och valkar och dieter och träning.
Ätstörningar är garanterat farligare än socker i måttliga mängder.

Det är tufft att växa upp och vara ung tjej. Det har det alltid varit men nu känns det värre än någonsin. Kroppsmedvetenhet och kroppshatet går allt lägre ner i åldrarna. Sjuåringar pratar om att de är tjocka!
Det beror så klart inte bara på bantande mammor och glassrädda föräldrar utan på tiden i stort med sociala medier, all reklam som hyllar sjuka ideal, normaliseringen av plastikkirurgi osv.
Det krossar mitt hjärta verkligen att vi om å om igen upprepar samma misstag och uppfostrar våra döttrar (främst) att de måste se ut på ett visst sätt för att duga och räcka till.
Den största sanningen inom barnuppfostran är, hur klyschig den än må vara, att barn, barn gör inte som vi säger... de gör som vi gör. Och de fattar oxå att det är ljug när mamma säger att kvarg är godare än glass.

Socker är inte knark. Socker är en kolhydrat. Punkt.

Puss/ Asta

Så flickor ska inte få ha klänningar?

Det finns så otroligt många fåniga argument mot genuspedagogik. Här är några av dem:
"Så flickor ska inte få ha klänningar då?"
"Mina döttrar har velat ha rosa kläder medan pojkarna tyckt bäst om blått."
"Det är skillnad på pojkar och flickor."
"Feministerna skiter i hedersvåld och barnäktenskap men förbjuder flickor att leka med dockor och pojkar att leka med bilar."
Osv.
Antingen har du hört dessa argument och liknande eller så säger du dem kanske själv.

Att ha en smula genustänk i sin barnuppfostran eller i umgänge med barn överhuvudtaget innebär inga förbud. Alls.
Flickor får jättegärna leka med dockor, bära klänning och älska rosa.
Det går hur bra som helst.
Att ha en smula genustänk med sej innebär däremot att erbjuda hela världar,
BÅDE bilar och dockor, oavsett om det är flickor eller pojkar.
Det innebär att fundera en smula över hur barnet bemöts om det har en sockersöt klänning eller en tröja med nån testosteronstinn actionhjälte.
För jag LOVAR att barnet bemöts olika och om du inte tror mej är det bara att testa.
Genusmotståndarna brukar ofta hävda biologi som argument.
Flickor och pojkar, män och kvinnor är olika av naturen. Sedan stenåldern.
Jag tror oxå en del på biologi, mer än vad feminister i allmänhet gör, men jag kan inte begripa hur en individ kan födas och föredra en viss färg endast utifrån sitt kön.

Min äldsta dotter har tre barn. Flicka, pojk, flicka.
Hon är lite av en idol när det kommer till genus för hon gör det så självklart.
No big deal. Inget tjafs. Inte från några höga hästar utan i vardagen och i detaljer.
Äldsta flickan älskar prinsessklänningar och ibland har hon det.
Sonen ärver sin storasysters kläder, inklusive klänningarna och snoppen har inte ramlat av ännu.
I deras lekrum, precis som i Noahs lekrum, erbjuds hela världar.
Bilar och dockor. Mjukisdjur och drakar.
Det är faktiskt inte märkligare än så.

Och ändå ÄR det ju det. Och vi lär oss det tidigt.
För ett tag sedan var det en pojk på Noahs dagis som påpekade att "bara flickor har långt hår."
Jag blev irriterad men försökte resonera.
"Jaha, så det är SÅ man avgör om någon är en flicka eller pojke?"
Japp det var det.
"Men Zlatan då? Sveriges bästa fotbollsspelare, är han tjej då?"
Nä, det var han tydligen inte.
Jag försökte se högst förvirrad ut när jag sa... "Men, han har ju långt hår."
För mej är genuspedagogiken minst lika angelägen för pojkarna som den är för flickorna.
Visst, det är rätt pest att bli reducerad till sitt utseende men det är inte mer trevligt att alltid vara stor å tuff å tävlingsinriktad alltid heller.

Puss/ Asta

Hjärntvätt av små barn.

I september 2015 spolas 3-åriga Alan Kurdi upp på en strand vid Medelhavet. Bilden av den lilla pojken skär in i hjärtat. Samma månad skanderar Löfven "Mitt Europa bygger inga murar". Under året öppnar Sverige upp sina dörrar och hjärtan för 160.000 människor på flykt. "Refugees welcome!" Sen händer något.
När jag fyllde 29 år och satt med min 3-åring i knät, min flicka som fått leva och inte drunknat mitt ute på havet, infördes "tillfälliga gränskontroller" . Jag trodde inte att det var sant. Sedan dess har Löfven, som aldrig skulle bygga murar, beslutat om att skilja barn från sina föräldrar och skapa otrygghet hos de som givits en fristad... för den ska när som helst kunna tas ifrån dig. Inför världens kameror står han bredvid Trump och säger att "vi ärvt vår allt för generösa flyktingpolitik" (som om han stod på något jävla valmöte i Göteborg) och skryter om hur den nu ska monteras ner till EU's lägstanivå. Nej fy fan säger jag!
Löfven, du får inte min röst i september.

Ovanstående ord är skrivna av min äldsta dotter på facebook.
De är både kloka och vältaliga och jag instämmer i varje ord och delar varje fiber av känsla. Möjligtvis är jag något argare. Något bittrare.
Sd beräknas enligt undersökningar ligga på kring 20%. Det är både fasansfullt och pinsamt men det innebär att 80% inte vill ha ett sverigedemokratiskt samhälle och ändå leker riksdagens stora partier Sd hela bunten.
Min pappa sa härom dagen under ett samtal att jag har, citat: Hjärntvättat mina barn politiskt. Det lät inte som om han tyckte det var nåt bra :)
Jag får upp två reflektioner som jag tänkte delge er i detta inlägg.
Vad som är politik och vad som är barnuppfostran.

All form av uppfostran är väl hjärntvätt (om man vill uttrycka sej effektfullt.)
Det handlar om att överföra värderingar som man själv anser viktiga.
Ingen människa lär väl sina barn sådant som de själva inte tycker känns vettigt eller viktigt.
Ta min hund som ex. Han tigger. Han går inte snällt och lägger sej när det kommer folk. Han kommer inte som ett pistolskott på inkallning (snarare drabbas han av uraktut dövhet när man ropar på honom.)
Han är ouppfostrad! skulle säkert många säga.
Nej, det är han inte alls. Han har bara inte fått lära sej att tigga är nåt fult, att gäster skall lämnas ifred eller att det är en dödssynd att inte komma när matte ropar "hit."
Mina barn har jag försökt lära vanligt hyfs. Jag har varit ganska noga (läs: sträng) med sådant som att se folk i ögonen, tacka när de får något, ta i hand.
Mina barn har aldrig och inte under någon trotsperiod vågat kalla mej kärring eller dum i huvudet eller be mej hålla käften.
Kan inte minnas att det var något uttalat förbjudet, det fanns bara inte på kartan att jag skulle tolerera ett sådant beteende.
Det är hjärntvätt. Eller uppfostran om man så vill.

På samma sätt har jag talat politik med mina barn från att de var små.
På den tiden ingen partipolitik utan mer värderingar.
Jag har tränat dem i att sätta ord på känslor, i att utöva empati, i att tänka ett steg längre i kedjan/ hålla två tankar i huvudet samtidigt och inte bara se ett fenomen utan oxå reflektera över varför det är så.
De har från väldigt tidig ålder varit medvetna om att livet inte är rättvist och att vi tilldelas olika villkor och möjligheter i livets tombola.
Och inte för att det någonsin behövts men det har rått absolut nolltolerans för rasistiska tillmälen eller utrop.
Hjärntvätt? Ja, eller så kan man kalla det uppfostran.
De allra flesta får de barn de förtjänar.
I takt med att barnen blivit äldre har vi diskuterat mer sakpolitik, ideologier och partipolitik och är inte alltid helst överens eller röstar likadant även om vi alla står "på samma sida."
Det vore konstigt om någon av mina barn blev övertygad Moderat men det vore omöjligt att någon av dem blev Sverigedemokrat.

Politik är ju nämligen precis så enkelt och så svårt så att man kan tala med en fyraåring om det.
Jag har vääääldigt svårt att förstå mej på vuxna människor som säger: "Jag är helt ointresserad av politik" eller "Det spelar ingen roll hur man röstar för det är samma skit" för politik är allting!  Samtliga dina livsvillkor.
De olika politiska partierna har olika visioner för hur man når det där drömsamhället som alla vill ha.
Så enkelt och så svårt.

Puss/ Asta

Min mjuka kille

Jag har sju barnbarn men Noah lever jag med och han är den jag känner bäst.
Han har hunnit bli fyra år... det är blandade känslor av att det har gått hur fort som helst till att jag inte kan minnas hur livet var innan riktigt.
Eftersom vi bor ihop så lever ju även jag småbarnsliv.

Jag är annorlunda mot vad jag var när jag själv hade småbarn, på gott och ont.
Men något jag funderar mycket på nu är det här med genus och på att jag önskar att mina barnbarn ska få vara dem de är utan en massa roller å skit de måste uppfylla.
Noah är verkligen världens finaste och en riktigt smart unge.
Han tänker avancerade tankar, han lär sej snabbt... kan en massa saker mina barn inte kunde i hans ålder, han har stor humor och han är väldigt mjuk och kärleksfull. Har en utvecklad empati.
Och det är det där sista, att han är mjuk och kärleksfull, som jag förvisso är väldigt glad över men som oxå väcker en viss oro.
Han är än så länge ointresserad av bilar, sport och annat "pojkigt" utan leker helst rollekar eller med sina djur, sitt lego och sina dinosaurier. Han tycker om läsa sagor, höra historier och att kramas.
För ska man klara sej, och i synnerhet som kille, så måste man vara tuff.
Det är ett hårt klimat där ute.
Jag kan fortfarande känna, om inte rädsla men obehag, av att gå förbi pojkar i grupp i en viss ålder. Det kan komma en boll, en snöboll eller ett glåpord i nacken.

Noah leker mest för sej själv på föris.
På egen hand eller med fröknarna (jo, jag vet att det egentligen heter pedagogerna.)
Inte en enda gång när jag hämtat har han interagerat med andra barn.
Han är för sej själv och verkar nöjd med det.
Och ihop med barn han känner, sina kusiner, så är han med men tar aldrig befälet eller styr leken.
Han är ödmjuk, snäll och har inget behov av att hävda sej.
Fina egenskaper, men egenskaper som samtidigt oroar.

Hur mycket ska man egentligen lära en fyraåring att "ta för sej"?
Hur mycket ska man propsa på att han ska hävda sin egen rätt, att inte låta sej köras över?
Hur hjälper man ett barn till att bli mer mer social?
Måste han bli mer pojkig? Mer klassiskt pojkig för att vinna respekt och intresse i barngruppen?
Och hur sjukt är det inte ens att tänka att en fyraåring inte är tillräckligt "tuff"?
Men man vill ju att han ska ha kompisar och tillhörighet, att han ska bli accepterad.

Hur tänker ni med små söner el små pojkbarnbarn?

Puss/ Asta

För vems skull?

Lady Dahmer skriver om sminkning och vad det gör med barnen och som alltid är hon spot on. Du kan läsa inlägget här.

Jag har sminkat mej på i stort sätt daglig basis sedan jag var 10-11 år.
Jag tycker ofta att det är ett nödvändigt ont men ibland, särskilt om jag gått osminkad hemma ett par dar, att det är rätt kul. Jag kan sakna att sminka mej om sommaren när jag ändå är brun och har gjort fransförlängning och egentligen inte behöver smink för att ge ett "alert" intryck.
Jag ÄR så som de allra flesta kvinnor snyggare med smink än utan.

Och alltså, visst kan man säga att man gör det för sin egen skull men det är hyfsat analyslöst. Lika analyslöst som det är att säga att man rakar sej på kroppen för sin egen skull. Jag tappar lite respekten för människor som inte kan tänka utanför sin egen box.
Det känns ju så. Jag håller med.
Jag tänker inte en enda gång att "Nu jäklar ska jag bli snygg för han, hon el hen", nej jag tänker att jag vill vara min bästa version för mej. Smink har blivit en del av hygienen och påklädningen, jag känner mej naken och lite oanständig utan. Och jag märker att jag blir bemött på ett annat sätt de få gånger jag vistas bland andra människor utan smink. Sämre bemött.
Sminket blir en rustning, en förutsättning för att jag skall kunna agera självsäkert.

Men varför är det så?
Jo självklart för att flickor, kvinnor och till å med gamla tanter värderas efter sitt utseende i första hand. Ses för sitt utseende före prestation.
Vi har alla fått lära oss det från att vi var små och tultade runt i tyllklänningar att "Herre gud, så näpen" och uppmärksamhet vill vi alla ha.
Män värderas oxå efter utseende men inte alls i samma utsträckning.
De värderas för styrka och prestation.
Att vara snygg... eller som jag brukar ursäkta mej med, "se respektabel ut" är viktigt för kvinnor, där i ligger en så stor del av vårt värde, både gent emot män men också andra kvinnor.
Om jag levde på en öde ö så skulle jag förmodligen bara sminkat mej som tidsfördriv nån enstaka gång då och då och jag skulle verkligen inte ha rakat benen.
Egentligen är det inte konstigt. Alla däggdjur beter sej så här på något sätt.
Hos människan signalerar skönhet ungdom och ungdom fertilitet.
Det är egentligen DET vi vill signalera varje dag när vi kladdar på mascara som kostar flera tiotusen kronor/ litern. Jag är fortfarande att räkna med! 

Men vad sänder det för signaler till små barn och i synnerhet döttrar när mamma står framför badrumsspegeln och sminkar sej innan hon går ut? 
Ja inte fan signalerar det "Du duger som du är" i alla fall, alldeles oavsett vad du säger. Barn är inga dumhuvuden.
Å andra sidan vet i tusan om det skulle hjälpa att du lät bli, ingen familj är en ö, och ungen får de influenserna från tusen andra håll varje dag ändå.

Hur tänker du?

Puss/ Asta

Ska barn stävjas?

Så. Jag är precis klar med dammsugning och golvtorkning. Midsommartårtan till imorgon ä förberedd och ser inte alls ut som på Jennys matblogg utan mer som om en hel förskoleklass har hjälpts åt att skapa den (jämförelsebilder kommer imorgon för den som är intresserad. My God, vilken cliffhenger!)

Jag har hällt upp en liten pre-midsommardrink. Jo jo, här unnar vi oss. I parti å minut faktiskt. Det är ju ändå semester.
Läste ett inlägg (eller två faktiskt) inne hos Cissi Wallin om störiga ungar och föräldrar som låter ungar härja hänsynslöst medan de surplar på sitt kaffe.
Hon får medhåll och mothugg. Denna debatt pågår ju med jämna mellanrum på mammabloggar å  andra ställen med.
Jag tycker att diskussionen ofta blir svartvit. Just Cissis inlägg är nyanserade men det blir så polariserat. Som om det handlar om att barn inte ska få finnas och att de skall tyglas till tysta möss alternativt att föräldrar av idag uppfostrar minigangsters som aldrig kommer kunna fungera i den riktiga världen.

Själv har jag kanske mjuknat upp något sedan jag var småbarnsmamma själv men i princip så tycker jag att barnuppfostran i mångt och mycket handlar om att lära barn sociala koder.
Det är klart att ett litet barn på 2-3 år inte kan sitta som ett ljus på en restaurang i timmatal, det är klart de spiller på golvet å inte uppför sej enligt etikettreglerna hela tiden.
Men barn måste ändå få lära sej att visa hänsyn. På restaurang går människor som betalar mycket pengar för god mat och en trevlig kväll. Då är det inte okej att ungar springer runt å härjar bland borden eller sitter å skriker vid sin plats.
Det är okej att de misslyckas. Dom är små!
Men det är inte okej att föräldrarna skiter i att försöka stävja dem.
Barn skall stävjas i sådana situationer för omgivningens skull men framför allt för deras egen. För att människor runt omkring dem blir irriterade. För att sociala koder förväntas av oss alla.

Fast jag kan inte säga att jag särskilt ofta tycker att det är ett problem.
Små barn är nästan dem jag stör mej på minst. Pojkar i 10-12 års åldern som vrålar och utan hänsyn tar över en pool så småbarn flyger och solande vuxna dränks av vatten gör mej arg. Högljudda packade ungdomar eller ännu värre, berusade... hö hö hö... medelåldersmän är så mycket svårare att genomlida och även mycket mer vanligt förekommande än okontrollerade småbarn.
Jag är rätt bra på att stänga av barnskrik, en förmåga som utvecklades när jag hade fyra småbarn och som då var livsnödvändig om man ville undvika den psykiatriska världen. Jag kunde sitta mitt i kaos och koppla av, jag hörde det inte alls.
Fullt så bra är jag inte längre på att selektera bort ljud, dels är det ju ett par år sedan jag hade småbarn och efter min "nära väggen upplevelse" för ett gäng år sedan är jag generellt sätt mer stresskänslig. Men jag är nog fortfarande bättre än genomsnittet skulle jag gissa. Jag bara slutar lyssna på tjat!

Jag känner att jag har många inlägg i skallen om det här med barn å föräldrar.
Orkar ni läsa eller är ni fullt upptagna med att lägga in sill och plocka björkris?

Puss/ Asta

Livets läxa

Livet/ världen skulle inte fungera om vi alla gick omkring och inbillade oss att vi var Guds gåva till mänskligheten. Att vi alla trodde att ingen är så vacker, stark, smart som mej och ingen är så älskad som jag är. Alla älskar mej, alla beundrar mej, alla vill se på mej... helst hela dagarna.

Det är precis så där små barn är.
Noah pratar oavbrutet och tycks tro att vi aldrig har något annat för oss än att lyssna på honom. Han skall ständigt uppträda, dansa eller klä ut sej och "kräver" entusiastisk respons på det. Och vi "wow'ar", applåderar och fnissar förtjust åt hans upptåg.
Han visar med sin kropp hur mycket person efter person älskar honom. "Mamma älskar mej så häääär mycket" och så sträcker han sej allt vad han kan. "Mormor älskar mej så här högt" och så ställer han sej på tå och sträcker händerna mot taket. "Mosse (hans ord för morfar) älskar mej..." osv.
Hans svar på "Jag älskar dej" eller "Du är min prins" eller "Du är bäst Noah" möts oftast med ett självklart  "Jag vet."
Enkelt och självklart lixom. Han vet att han är anledningen till att solen går upp för oss.
Och så ska det vara. Det önskar jag varje barn. Oändlig kärlek.

Men nu börjar det krackelera. Inte ens tre år så börjar hans värld växa och fler kommer att inkluderas i den. Igår sa han tex till sin äldsta kusin Kaylie "Älskar du mej så här mycket?! följt av att han visade med sin kropp.
Kaylie tittade lite ointresserat på honom och svarade "Näää."
Man SÅG förvåningen i hans ögon. Ingen har någonsin låtit bli att bekräfta kärlek till honom.
Eller när han senare körde en liten show och blicken bara vändes bort.
Samma sak när han på stan hälsar på folk... han gillar särskilt ungdomar, till dem kan han ropa "Hej hej" och när han möts av ignorans blir han helt perplex.
Än så länge går han inte på förskola, han är ständigt med oss som ohämmat beundrar honom men snart börjar det riktiga livet.
Förskola. Skola.
Finna sin plats. Konkurrera.
Möta andra barn som oxå levt i tron att de är helt unikt speciella.

Han kommer att möta stressade förskolelärare. Barn som utesluter, som kanske till och med är dumma. Hårda kommentarer. Han kommer bli varse om att han kanske inte är absolut bäst i världen på precis allting.
Och bit för bit kommer den där fantastiska självkänslan och tron på den egna förmågan att naggas, så som den... mer eller mindre... gjort med oss alla.
Livet kräver samarbete. Laganda. Alla kan inte vara primadonnor.
En egenkärlek som är oerhört gullig hos en tvååring blir jäkligt irriterande hos en vuxen och till å med hos ett äldre barn.
Men ändå, det är lite sorgligt.

Jag jobbar aktivt med att försöka vara en bättre kompis till mej själv.
En inte fullt så dömande röst till det egna jaget.
Men lik förbannat så får både de kroppsliga och det mentala sina kängor dagligdags. "Gå inte runt här å dug för fan!"
"Du är för tjock, för falsk, har för dålig karaktär, sa det där onödiga, gjorde bort dem, kommer aldrig att fixa osv." Senast idag tänkte jag på att jag brutit samtliga Guds ord utan att döda och så har jag MAGE att tänka att nån annan är orättvis eller dum.
Jag kan inte minnas den tid... om den fanns för mej... när omgivningen betraktade mej så som vi betraktar Noah och när jag hade all den där tilliten till min person.

Alla människor borde åtminstone ha det självklara, att de spelar en älskad huvudroll i sin egen film. Och någonstans på vägen tas det ifrån oss.

Puss/ Asta

Vad är viktigt när man fostrar ungar?

Lady Dahmer skriver ett intressant inlägg om vad som är viktigt för henne kring barnens barndom, vad de har prioriterat och varför.
Jag har kan man ju säga, levt med småbarn i två perioder. Mina egna barn när jag var ung och med Noah nu när jag är mer än vuxen. Även om jag inte är Noahs förälder så älskar jag honom som om jag vore det å lever mitt dagliga liv ihop med honom så jag har ingen riktig mormorroll heller.
Mina prioriteringar då och nu skiljer sej en hel del och det beror på tusen faktorer. På mej, på samtiden, på helt olika förutsättningar.

När mina barn var små visste jag precis vad jag ville för dem. De skulle inte ha det, växa upp, fostras så som jag gjort. Punkt lixom.
Både min make och jag kom från dysfunktionella familjer och jag ville bort, bort, bort från missbruk, bråk, tjafs, mina morföräldrar som favoriserade äldsta dottern och ignorerade resten av barnen.
Jag ville bort från stan, stökiga skolor, miljöer som inte vore bra när barnen blev äldre.
Vi var tjugotvå år gamla när vi packade allt vi ägde och hade och flyttade till en främmande småstad.
Jag ångrade mej som FAN första året. Sedan dess har jag inte ångrat det en minut och jag förstod nog inte vilket vansinnigt viktigt beslut det var. För mej, mitt äktenskap och framför allt för barnen.
Småstäder är inte per automatik idyller och allt blev inte perfekt här.
Men barnen har sluppit släkten, sluppit att identifiera sej med mycket skit de annars skulle ha gjort, de har vuxit upp med ängar och hagar kring sej, med att kunnat ha djur... katter, hundar och hamstrar.

Jag var präktigare som ung mamma än som mormor nu.
Det var viktigt för mej att amma, att samsova, att vara fysiskt kärleksfull (det tycker jag fortfarande), men jag var oxå noga med hemlagad mat, med att baka, pyssla, och vara utomhus mycket. Jag tror det beror på att jag som så ung ville visa min duglighet som förälder.
Det var viktigt för mej att hålla ihop mitt äktenskap. Rätt eller fel men jag ville att barnen skulle växa upp i en hel familj. För att jag själv inte gjort det. Och för att jag visste att jag som ensamstående inte skulle kunnat erbjuda samma liv.
Att hålla ihop för barnens skull är inget jag rekommenderar men kanske att kämpa lite extra och att det är okej med skitperioder.
Idag handlar så mycket om vad föräldrar mår bra av, om att förverkliga sej själv, om att allt ska vara roligt (å helst pirrigt) hela tiden.
Vardag och småtristess är inte farligt, särskilt inte för barn.

Men det var viktigt för mej att tjäna egna pengar. Att vara självständig ekonomiskt. Att faktiskt kunna gå om jag önskade det.
Viktigt att skaffa ett yrke och visa både barnen å andra vuxna att det är möjligt även om man inte pluggar direkt efter grundskolan. Däremot har jag aldrig varit karriärsdriven.
Min make å jag har alltid bråkat högljutt. Blivit arga och ledsna.
Idag kan jag kanske tycka att det blev för mycket...
Samtidigt var och är jag av åsikten att barn mår bra av riktiga känslor.
Det är inte farligt att bli arg, vara ledsen. Men man måste kunna säga förlåt.
Det hade med min självständighet att göra oxå.
Barn uppfattar även sådant som inte sägs. De är mästare på tyst kommunikation, kroppsspråk och vibbar. Jag ville vara en kvinna som inför dem aldrig tog skit, aldrig kompromissade med det som var viktigt, aldrig vek mej för en man som höjde rösten.
Rätt eller fel... Det svåra med livet är att vi får bara svar på de val vi gör, de dörrar vi öppnar. Vi får aldrig veta om det blivit bättre... eller sämre... om vi valt nåt annat.

Jag läste mycket för mina barn. Det gör jag för Noah med. Det är skitviktigt!
Jag leker mer med Noah än med mina egna barn, roas mer av att leka nu.
Jag är mindre sträng, mindre konsekvent, mer eftergiven.
Hans tårar och hans "snäääälla mormor" får mej alltid att kapitulera.
Jag är mer genusmedveten idag och har en större insikt i att det där med att fostra ungar på ett bra sätt är svårt. Skitsvårt.
Vi har alltid diskuterat mycket, mina barn blev tidigt tränade i konsekvenstänk, i att jag ifrågasatte och tränade deras argumenterande. Det är viktigt, ingen av mina ungar blev Sverigedemokrater. Jag lärde dem tidigt vikten av sociala koder... bordskick, ta i hand, tacka osv.
Men jag tror att man än mer aktivt och genomtänkt måste fostra barn i undvikande av heteronormativitet och könsroller än vad jag gjorde.

Hur man än gör kommer ungarna som vuxna vilja göra annorlunda :)

Men vad är viktigt för dej? 

Puss/ Asta

Alla åldrar har sin charm

... Men en del åldrar är charmigare än andra.
Det är inte alls många veckor sedan jag var Noahs favoritperson.
Den han väntade å längtade på, den han flirtade mest med, den han helst ville vara med.
Men det svänger fort i en liten trollunges liv och nu är det precis tvärtom.
Alla andra får pussar å kramar men till mej säger han bara "NEJ!" hela tiden.

Jag känner att jag och Noah har kommit in i en negativ spiral.
Hans lekar med mej handlar till 95% om att retas.
Ta mina saker och förstöra. Nypas. Slåss.
Och jag känner att jag fastnar i att vara tjatig och ständigt säga sluta, nej, låt bli, det gör ont, jag blir arg.
Det blir lixom väldigt mycket konflikter plötsligt där hans roll är att retas och min att förbjuda.
Hur kommer man ifrån det?

Noah är ju min älskling. Det tror jag alla fattar och förstår. Jag älskar ju honom som om han vore mitt eget barn, till månen å tillbaka.
Men jag vill stävja det här grabbiga som tar allt mer plats.
Att reta hunden, skrämma katten, kasta saker, nypas, gapa.
Hans mamma och morfar säger att han inte förstår och inte menar nåt illa.
Jag vet att små barn inte har konsekvenstänk men det känns ändå inte okej att bara acceptera och ändå vill jag inte fastna i den här ständigt fostrande rollen.

Sen får jag jobba med mina egna känslor. Jag är ju den vuxna.
Fåniga känslor som att bli sårad över att få nyp när andra får god natt pussar.
Fåniga känslor som att plötsligt inte vara favoritpersonen längre.
Det är ju mitt jobb.
Men tips mottas gärna på hur man hantera små röjiga retstickor på bästa sätt.

Puss/ Asta

Kan man vara förebild med rakad snippa?

Jag fick en kommentar som kan vara intressant att spåna kring.
Det är "Anonym" som skriver, hör ni... anonyma läsare... kan ni inte skriva ert namn åtminstone så blir det lite personligare?
Nå väl, så här är kommentaren:

"Kul inlägg men för mig finns det en allvarligare underton. Som föregående skrev vill man väl inte se ut som ett barn mellan benen?? Jag måste varit väldigt naiv innan för det är först på senare tid som jag har förstått hur tabu det egentligen är att INTE raka muffen. Jag undrar hur du tänker kring det här med att man är en förebild för sina barn och barnbarn. Hur hade du förklarat för din 12-åriga dotter varför "mamma inte har något hår på snippan men jag har?" Hade du tyckt det var okej för en 12-åring att raka sig mellan benen? Hur är man en bra förebild tycker du? Själv vill jag att man ska se ut som en kvinna och inte ett barn, ansat men inte helrakat. Men alla gör såklart som man själv vill!"

Det är ett inlägg som många har läst. Skrev ett politiskt inlägg igår om värderingar som jag tycker själv att jag fick till bra och detta inlägg om muff frisyrer strax efteråt. 59 pers har läst det förstnämnda, 223 pers det sista som mest var trams.

Det där med att vara en förebild för sina barn är kanske det viktigaste vi har att göra som föräldrar (och som vuxna överlag), näst efter att pussa och krama dem. Och samtidigt är det emellanåt förtvivlat svårt.
Mammor och mormödrar är ju trots allt oxå helt vanliga kvinnor med egen prägling av sin tid, med komplex och svagheter.
Skulle jag vara rakt igenom en förebild så finns det mycket som jag skulle gjort avkall på och det finns värre saker än att raka snippan och kanske ingår att vara tillkortakommande mänsklig oxå i den där förebilden?
En 12 åring som du tar i exemplet har dessutom redan fått en massa influenser kring vad det är att vara kvinna från hippare referenser än morsan.

När mina barn var små försökte jag att vara en kvinnlig förebild genom att exempelvis stå upp för mina åsikter, inte ta skit från någon, utbilda mej, arbeta, ha en egen försörjning. Jag läste böcker för dem tidigt om rasism och homofrågor, var politiskt korrekt långt innan uttrycket fanns och vi diskuterade svåra frågor, jag pressade dem till reflektion över varför saker och ting är som dem är och kring sin egen del i det hela.
Jag är stolt över att ha fostrat fyra tänkande, diskussionslystna, öppensinnade människor.
Idag hade jag troligen fostrat dem annorlunda, det fanns mycket som jag då knappt reflekterade över. Genus exempelvis. Kvinnliga och manliga förebilder.

Det jag har avstått i min strävan efter att vara förebild när det kommer till utseendet är att fixa till brösten.
Det har jag innerligt själv önskat under perioder av mitt liv. Tomma hängbröst var inte jätteroligt när jag var tjugoett. Det som hindrat mej är mitt ansvar att visa att man duger som man är, att kroppen förändras, att det är okej att bli äldre.
Men visst, jag borde gnällt mindre över min vikt, inte druckit shakes eller bantat inför dem. Kanske borde jag även uppmuntrat mindre till synen att en kvinna värderas efter sitt utseende. Jag sminkar mej ju nästan dagligen, bär höga klackar ibland, ofta klänning, gillar att fixa med naglar och jag har skött "kvinnliga sysslor".
Allt detta är ju precis lika indoktrinerande som att raka av kroppshår.
Jag förstår att rakade kön initialt för länge sedan kom från porrens värld. I porrens värld eftersträvas att ligga på den förbjudna gränsen och i en tid av -70 tal när varje kvinna hade riklig hårväxt nertill så anspelade det så klart på förpubertetisk ungdom.  Självklart är inte mitt syfte idag, 40 år senare, med att raka snippan att efterlikna ett barn, de flesta vuxna kvinnor rakar ju och jag känner väl i så fall att det är den trenden som är slavisk.

Jag har pratat mycket med framförallt mina döttrar om att de är fina och duger som de är. Med mina barnbarn av kvinnligt kön vill jag mer än då fokusera på att ingjuta mod av kompetens i dem. Att satsa, våga, pröva, tro.  Försöka berömma inte bara deras utseende.
Men visst är det svårt, jätte svårt, att vara den där förebilden man skulle önska.

Puss/ Asta

Mina samlade regler för barnuppfostran

1. Högläsning för alla barn. Gärna tonåringar oxå.

2. Astrid Lindgren i alla former. Som underhållning och diskussionsmaterial om det svåra.

3. Var förälder till ditt barn, de behöver inte en till kompis.

4. Konsekvens är överskattat. Lär barn att argumentera för sin sak och ändra dej, så som du gör gentemot andra människor, om de har bra argument.

5. Välj dina strider men stå upp för några få regler som är okränkbara.

6. Bara för att du gjort korkade val som ung eller väljer korkade val som vuxen är det ingen anledning till att du skulle låta ditt barn göra det.

7. Köp inte ut till minderåriga. Aldrig. Never. Ever. Hur de ska få tag i alkohol är ditt minsta föräldraproblem.

8. Lär dina barn den mest frustrerande av alla läxor. Var sak har sin tid. Om 2, 5, 10 år- ja.
Nu, inte en chans.

9. Det viktigaste för alla barn, jämställt med att vara villkorslöst älskad, är att vara behövd.
Att ha sin plats i flocken. Att flocken blir en sämre fungerande grupp utan deras insats.

10. Tala om för dom, varje dag, att "Du är det bästa som hänt mej och jag älskar dej till månen och tillbaka igen."

11. Målet är att ungarna alltid, i vilken situation eller ålder de än befinner sej i, vet att de ALLTID har back upp i mamma och att ingenting är så jävligt att du inte löser det.

12. Det borde vara obligatoriskt att se American History X med sina ungar, minst en gång, och prata med dem efteråt om den.

13. Politik, samhällsfrågor, rätt å fel kan och ska pratas med barn i tidig ålder.

14. Fostra dem till att heja på Frölunda Indiens i med och motgång.

15. Samsov med dina ungar så länge de vill.

16. Långtidsamma så länge de funkar.

17. Bär dem i bärsjal hud mot hud minst 3 månader, gärna sex.

18. Tänk dej för och undvik heteronormen så mycket du kan

19.Föd dem gärna hemma för bästa start.

20. Det är okej att bli förbannad när de vinner i Memory

21. Låt dem växa upp med djur. Det utvecklar deras empatiska sida mer än nåt annat.

22. Låt  dem få träffa och lära sej älska så många olika typer av människor som möjligt.

23. Låt dem se dina riktiga känslor. Som att du blir ledsen när de är dumma, arg om de bråkar, besviken när de skiter i ett förtroende

24. Pussa även tonåringar. Även om de betackar sej. Kör över deras integritet. där,

25. Bukmat funkar lika fint som hemlagat.

26. Mormor har en plikt och en klausul som gör att hon får skämma bort dem med både godis en tisdag och att köpa vad helst de pekar på. Mormors regel är helt enkelt stående över mammas regler.

27. Tjata inte på barnet om att "aj aj, det är farligt" om det inte verkligen ÄR det. Säger man det i tid och otid så lyssnar inte barnet när det gäller.

28. Grälande föräldrar ibland. Vad fint med äkta känslor.

29. Säg aldrig boy's will be boy's.

30. Kvantitetstid är hundratusen gånger viktigare än kvalitetstid.

31. Stressa inte sönder dina barn med sjutton aktiviteter och ska du ha barnkalas så ha det för att ungen vill och tycker det är kul-inte för att halvt ruinera dej i en perfektion som barn är helt ointresserade av.

32. När de säger klassikern "Men de andra barnen får ju", Svara lugnt "Ja, men i vår familj bestämmer vi reglera." Är det nån i barngruppen som har en extra sträng mamma kan du ju påtala "vilken TUR att vi har egna regler." 

33. Måste barn äta Broccoli som de inte vill. Korta svaret: Nej.

34. Föräldrars bästa kompisar är Fru Muta och farbror Hot.

35. Unna dej vid enstaka tillfällen att vara riktigt jävla skitpinsam. Det kan de gott ta, de har oxå varit pinsamma med trotsutbrott vid mer el mindre lämpliga stunder. ( Tips: Klä ut dej och några andra morsor till Spice Girls och häng utanför discot de är på.

36. Lär dina ungar grundläggande hyfs som att säga "tack så mkt", "Hej", "Välkommen" osv.

37. Lär definitivt dina barn att inte kalla varandra för fitta, hora, CP, bög.

38. Var ständigt beredd att ompröva.

39. Älska dem varje dag som de bästa människorna i ditt liv är.

40. Respektera dem som du respekterar andra du älskar.

Puss/ Asta

Glöm inte att gå in och "Våga fråga" två inlägg ner.

Att misslyckas med det viktigaste av allt

Lady Dahmer hör till bloggare som jag alltid följer. Håller inte med henne om allt, men hon har öppnat mina ögon för mycket som jag tidigare inte har sett.
Hon skrev idag som svar på en kommentar på ett inlägg som handlade om självkänsla "Barn föds med god självkänsla, sen fuckar vi upp det. Arbetet är väl snarast att se till att de får behålla den!" och det är så sant. Så otroligt sant.
Ett barns självkänsla behöver inte byggas. Det finns där från början. Varenda unge tycker att hen är fin och duktig och värd att ta plats. Men någonstans på vägen går den där känslan sönder.

En del kan inte skilja på självförtroende och självkänsla.
Men självförtroende är att du tror på dej själv utifrån ett särskilt område. Du tycker att du ser bra ut, att du har en social förmåga, är duktig på ditt jobb eller sjunger som en gudinna.
Självkänsla handlar mer om att se sitt värde. Se sitt värde bortom hur du ser ut eller vad du presterar.
Jag har relativt gott självförtroende inom en mängd områden. Självförtroende är oxå relativt enkelt att träna sej till.
Självkänsla är nåt annat. Nåt djupare och betydligt mer komplicerat.
Så ser jag på det i alla fall.

Vem är jag om jag går upp 60 kg i vikt? Vem är jag om jag tvingas bli sjukpensionär och inte längre kan jobba? Vem är jag om mina barn säger att jag har gjort ett miserabelt jobb?
Svårt att svara på men förmodligen inte mycket i mina ögon.
Och vad det gäller min egen barndom och mina egna föräldrar och andra betydelsefulla vuxnas insats så kan jag se vad det är som gjort mej till den jag är idag.
Jag vågar inte stanna länge i den tanken för då blir jag bitter och det vill jag inte.
Själv har jag försökt att göra ett bättre jobb än mina föräldrar kring uppfostran och umgänget med mina fyra barn. Jag har haft högre ambitioner än någon av dem måste haft.
Och på många sätt är jag nöjd.
De är alla fyra vackra, empatiska människor med fungerande liv. De är mitt livs stolthet.
Men... särskilt bra självkänsla kan jag inte se att någon av dem har.
De har alla sina issues. De är socialt begåvade men hävdar allihop att de har social fobi... vilket ingen av dem har men deras känsla är sådan. Att sociala sammanhang kostar på.
Jag vill inte lämna ut dem mer än så här men jag skulle önskat, jag har försökt men misslyckats, att ge dem en bättre självkänsla än vad jag har. Jag blir ledsen när jag ser att de gör som jag eller resonerar som jag trots att de borde haft bättre förutsättningar.
Därmed har jag kanske misslyckats med en av de viktigaste sakerna i ett föräldraskap.
Det är jobbigt.

Finns det någon möjlighet till kompensation? Något sätt att göra bot och bättring?
Ja och nej skulle jag vilja säga.
Nej för att gjort är gjort. Man har en barndom och thats it.
Ja genom att vara ödmjuk inför sina barn, barnen har alltid tolkningsföreträde av sin barndom,  och genom att försöka på nytt med barnbarnen.
Så får det bli.

Puss/ Asta

Mår mamma bra mår barnen bra... eller?

Barnuppfostran och mammarollen är ämnen som ständigt diskuteras. Åtminstone på mammabloggar som jag av någon anledning ofta hänger på. Och kanske är det inte så konstigt, att vara mamma (nej, jag tror tyvärr inte det ännu är samma att vara pappa) är den viktigaste rollen vi har.
Graviditeterna, förlossningarna och småbarnsåren bär vi med oss livet ut och till å med när vi sitter som dementa gamla tanter så hackar tankarna upp sej just där och de tjatar ofta om att de måste hem till barnen, barnen är ensamma, barnen vet inte var de är osv. 
 Kanske... eller med all säkerhet... är det därför som insatsen som mamma är så jäkla känslig för kritik. Det är den enda relation som är "på- liv- å- död- viktig."

Jag läser tex ofta Cissi Wallins blogg. En kvinna som jag höll med om det mesta innan hon fick barn men som jag nu ofta kan reta upp mej på. Inte så mycket för att hon är en annan typ av mamma än vad jag själv var utan mer för att hon ofta skriver texter där hon ifrågasätter den traditionella mammarollen på ett provokativt sätt men sedan är extremt känslig för kritik mot den mammaroll hon själv representerar. När hon skriver talar hon om sakfrågan, när hon får svar... och svar/ mothugg ber hon ofta om... så är det personangrepp.
Över lag är det så i bloggvärlden (och kanske för övrigt oxå) att som man ropar får man svar.
De bloggare som skriver provokativt och med aggressiv ton får kommentarer i samma anda medan de som inte gör det får likasinnade avtryck i sitt kommentarsfält.
Själv (jag vet, jag är en myra bland giganterna och det spelar oxå in) får jag ytterst sällan otrevliga kommentarer nu mera om jag inte skriver om Sverigedemokraterna.

Men, nu kom vi från ämnet, känsligheten för kritik i ämnet: mammarollen.
Så oerhört känsligt att diskutera. Där vill vi så gärna lyckas, lyckas vara good enouth.
Mammarollen är i ständig förvandling. Det är lätt att tro när man är mitt upp i småbarnsåren att synsättet vi nu har är det riktiga och att det är så det ska förbli.
Själv fick jag min äldsta dotter som sjuttonåring när jag bodde hemma hos mormor å morfar och kontrasterna mellan deras och min syn på barn kraschade direkt. Vi flyttade när dottern var 6 månader men innan dess hann vi bland annat gräla som sjutton om både samsovning och fri amning som jag förespråkade och som mormor tyckte var fullständigt absurt.
Föga kunde jag då tro att när jag blev mormor så skulle kontrasterna vara lika stora.

Jag tycker att jag har lärt mej massor av dagens småbarnsföräldrar. Omvärderat mycket som var heligt för mej och insett att det var massor som blev tokigt. Framför allt har jag en större medvetenhet kring genus och jag anser nog i högre grad numera att man bör välja sina strider.
Jag bestämde mycket över mina barn för bestämmandets skull. För att jag var vuxen och de var barn. Punkt.
Där har jag utvecklats, påverkats, ändrat mej.
Men, jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag har otroligt svårt för den nya tidens egoistiska föräldraskap. Den att ingenting behöver förändras för att man får barn.
Att barnen får hänga med på föräldrarnas villkor snarare än tvärtom.
Och denna nya sanning "Mår mamma bra mår barnet bra" är ju bara dravel.
Jo, visst är det kul om mamma mår bra men i övrigt upphör sanningen där.
Om mamma känner för att byta karl en gång om året mår barnet förmodligen inte bra av det.
Om mamma känner för att åka två veckor till Thailand när hon har en ettåring hemma mår barnet inte bara av det.
Om mamma känner för att ständigt ställa till fester hemma, bryta upp och flytta en gång om året, dricka vin till frukost eller ta sovmorgon till klockan halv tolv mår barnet inte bra av det.
Folk skiljer sej för att livet inte är roligt eller för att de inte är kära mitt under småbarnsåren.
Allt är bra, man är vänner, gör kul saker ihop, samarbetar fint kring barnen men hjärtat slår inte dubbelvolter när han tar dej på låret typ. Nej, barn mår inte bra av det. Skilsmässor är trauman för barn. Ska man utsätta dem för det ska alla andra möjligheter vara uttömda.
Eller du vill göra karriär och ungen får vara på dagis mellan 07-17. Nej, barnet mår inte bra av det.
Det är EN sak om man inte har nåt val. Om äktenskapet bara är bråk och krig, om man är ensamstående och måste jobba så för att få vardagen att gå ihop, om man är sjuk och behöver avlastning osv. Barnen tar fortfarande skada men har man inget val så har man inget.
Men att barnet skulle må bra för att mamma fortsätter att leva precis som hon vill är ju rent bullshit.
Mamma borde må bra av att barnen mår bra. Det är ett vettigare motto. 

Och innan jag får arga kommentarer om "Men pappan då"...
Jag har skrivit om MAMMArollen. Tyvärr tror jag inte att det är samma sak att vara pappa ännu.
Tyvärr, det är synd o skam, det borde inte vara så men det är så ännu. För allt för många.

Puss/ Asta

Återanvända rubriker, del 2/5. Barn ska inte belastas med dåligt samvete och känna skuld för att de har det bra

Här har jag svårt att hitta på nåt "nytt."
Lady Dahmer skrev ett inlägg om att barn i Sverige inte ska belastas för att andra har det dåligt och känna skuld. Det kliade i henne av en artikel där en unge gav bort sina födelsedagspresenter som julklappar till flyktingbarn. Inlägget kan ni läsa här.

Jag håller inte riktigt med.
Jag tycker det är svinviktigt att prata med barn om hur världen ser ut och om den orättvisa som finns.
Somliga skulle säga att jag hjärntvättat mina barn till ett socialt samvete. De är samtliga vänster på ett eller annat sätt. De är uppfostrade till ett kritiskt ifrågasättande och till att heja på Frölunda Indians.
Nåt annat vore otänkbart :)
Jag har svårt att föreställa mej att något av mina barn skulle bli moderat. Att de skulle bli sverigedemokrater finns inte på kartan. Sådana värderingar uppstår inte ur ett vakum.
Två saker är viktigt när man talar med barn om svåra saker som krig och social orättvisa.
1.) Att inte ge dem mer information än de kan hantera för åldern. 2.) Att presentera lösningar, ge dem någon form av hopp om att saker å ting kan förändras.

På min tid som småbarnsmorsa fanns inga tiggare utanför mataffären.
Vi talade om varför vissa barn ständigt hamnade i trubbel på förskolan och vi hade ett fadderbarn som barnen var med och handlade presenter å skickade kort till. 
Vi la pengar i bössor och de har på något sätt å på någon nivå alltid varit medvetna om missbruket som finns i min familj.
Förövrigt världens bästa sätt att få sina tonåringar att hålla sej ifrån hasch och annan skit... låt dem bli medvetna om att morbror fick en psykos vid första användningen. :)

Jag tycker det är fint att barn precis som vuxna gör uppoffringar inför andra.
En julklapp som lämnas till någon annan, en veckopeng som skänks till välgörande ändamål eller vad det nu må vara. Påminnelser om att de lever så som alla barn borde leva men trots allt inte gör.
Det är inte vi som har det för tryggt, det är dom som har det för otryggt.

Sen detta frossande i julklappar.
Även vi har haft det så förr om åren. Så mycket klappar att barnen till slut inte orkar öppna.
De bara sliter upp paketen och lägger sakerna i drivor å dan därpå så tjatar de om att de inte har nåt att göra. Jag tycker det är smaklöst av oss vuxna.
I år, mycket tack vare att jag får ut 10 000 kr mindre/ månad, så får barnen... och bara barnen... var sitt paket av mormor å morfar. Jag älskar dem så jag skulle dö för deras skull men julklappar är bara julklappar. Saker de inte behöver.  

Puss/ Asta

Dra på charter och lämna bebisen hemma?

Jag läser som ni vet en del mammabloggar. Trots att jag inte har några egna småbarn så har jag ändå småttingar omkring mej och mammalivet har länge varit en stor del av mitt liv.
Men som trogna läsare säkert känner igen finns det en del som har förändrats i synen på barn under de sista decennierna. En hel del på gott och annat som jag stör mej som fan på.

Ta tex det här med att det numera ska vara så jäkla jobbigt att vara småbarnsmorsa.
Kändismorsor som blir i det närmast kränkta... eller i alla fall får tokspel... om inte får sin egentid veckan efter att ungen tittat ut. Som tycker att de självklart ska kunna ränna på spa å kändismingel å jobbmöten å tjejkväll med polarna precis som förut för herre gud ungen har väl en pappa/ mormor/ farfar/ mammas goda vän/ barnflicka som den kan connecta med under tiden?!
Nu senast är det Cissi Wallin som skrivit om det självklara med att kunna dra på utlandssemester utan ungen när den är tre månader för man har kanske haft jävligt jobbiga tre månader å ungen har väl en pappa (eller annan anknytningsperson) som kan ta över så länge.

Jag är feminist. Japp. Jag tycker det är alldeles självklart att kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter som män. Jag tror på styrmedel från staten vad det gäller föräldraledighet och kvotering och jag tycker att pappor (vettiga pappor) har alldeles för lite att säga till om.
Jag orkar inte dra mer om hur å varför jag är feminist här för det är inte det inlägget handlar om.
Nånstans går det in absurdum.
Självklart har mamman en annan bindning till barnet än pappan när det är pyttespädis.
Mamman har ju burit det inne i sin kropp. Hon har en jävla massa hormoner som skall hjälpa henne med de här bindningsprocesserna. Partnern är viktig och älskar absolut men inte så som mamman som burit barnet. Den processen tar längre tid.
Ett litet barn behöver sin trygga anknytningsperson, det är oftast mamman då partnern jobbar, det kan vara någon annan men i så fall så är det den som ska vara där å inte springa på tjejkvällar och Cypernresor när barnet bara är några månader gammalt.

Människobebisen föds väldigt omogen för sin stora hjärna. Egentligen skulle de behövt boa en stund till där inne men då skulle de inte rent fysiologiskt kunna ta sej ut. Därför tror jag att naturen har tänkt de närmaste månaderna som en förlängd graviditet. Barnet är på utsidan men skall bäras hud mot hud så stor del av dygnet som möjligt.
Så har jag rent instinktivt gjort med mina bebisar och ju mer jag lär mej om kvinnokroppen och det späda barnet ju mer vatten på min kvarn får jag.
Jag kan faktiskt inte ens förstå hur NÅGON kan tycka att det är viktigare att dra på semester än att vara med sin tremånadersbebis?!
Hur kan jobb, polare, evighetslånga skönhetsbehandlingar vara viktigare än att vara nära sin späda avkomma?

Jag tycker att när man får barn så får man anpassa livet efter det ett tag och inte tvärt om.
Det där med att "lyckliga föräldrar är bättre föräldrar å ger gladare barn" är ju rent larv när vi pratar spädbarn. Deras behov kommer först.
Och blir du så förbannat olycklig av att inte kunna leva på som förut så borde du kanske inte skaffa barn? Du är till för ditt barn och inte tvärt om.
Självklart är det en annan sak om man är sjuk. Kanske inte för barnet men som princip.
Å självklart klarar barnet fler "viktiga vuxna" ju äldre det blir.
Å självklart är det skillnad på att ha vuxentid nån kväll mot jämt å ständigt.
Det är livssynen jag är ute efter. Den att man som mamma/ primäranknytningsperson först och främst ska se till sina egna behov och att livet inte får förändras.
Som kinkiga barn ska de ha sitt superdupiga händelserika liv intakt.

Puss/ Asta

Då är mormor sträng

Idag har jag hunnit med att umgås med mina pojkar <3
Jag har verkligen saknat det å jag tror att de känt likadant.
I morse när jag låg kvar i sängen kom Gottfrid som vanligtvis ligger i nedre halvan av sängen upp å la sej på min huvudkudde och så låg vi där. Och gosade.

Han är så klok och så duktig med Noah min Gottfrid.
Å jag... inbillar mej... att jag är en väldigt känslomässigt närvarande och tolerant mormor till Noah.
Men vad det gäller hunden är jag sträng och kring honom är nästan enda gången som jag säger ifrån ordentligt.
Jag tror att barn är olika sensitiva med djur.
Ängla är väldigt mjuk och försiktig med både katten och hunden. Noah mer brötig.
Han kan vara jättego och pussa å krama Gottfrid. Det finns en äkta och lysande kärlek från Noah gentemot sin vovve.
Men ibland blir han sur rent allmänt och då kan han knuffa på Gottfrid eller slå honom med sina små händer om han tycker hunden är i vägen.
Vilket inte tolereras av denna här mormodern!
Både Mini och framför allt maken kan släta över eller säga att hunden kan flytta sej men jag är benhård med att djur är man snäll mot. Djur skall respekteras, klappas och när de visar så ska de lämnas ifred.
Det är... så klart för Gottfrids skull men det är framför allt för Noahs skull.
Hänsyn är ingenting som alltid kommer självmant och det kan vara svårt för Noah att förstå att Gottfrid som är så JÄTTE STOR jämfört med honom måste man vara försiktig med men då får han lära sej.
Mini mötte idag några pojkar i tioårsåldern på Vallarna i stan som försökte kasta smällare mot grisarna. De pojkarna har uppenbart inte fått lära sej hänsyn till djur.
Jag blir så arg!!! på sådana barn när jag egentligen borde bli arg på deras föräldrar.

Hur tänker du kring djur å barn?

Puss/ Asta 

Uppfostrad av två kvinnor.

Lilla Noah växer upp med två kvinnor av olika generationer.
Ja, han växer upp med en morfar med men morfar har mest tagit rollen av att vara bästa kompis.
Två generationers kvinnor som uppfostrar.
Det kan bli splittrat (tro mej, jag vet, jag är uppfostrad så) men jag tänker att det kan oxå bli väldigt bra.
Dubbelbra lixom.

Noahs mamma ligger väldigt nära mej i synen på uppfostran. Vi tänker i grunden väldigt likt.
Vi är "stränga" på olika sätt och vi är tålmodiga på andra.
Större delen av uppfostran tar ju Noahs mamma, jag går å lägger mej ibland när jag inte orkar med honom.

Jag är mer eftergiven i att följa hans önskan. Tex om han inte vill sitta i vagnen utan gå.
Jag har oftast mer tålamod för att ströva fram i ettårstempo.
Jag ger med mej när han vill in ut, följa med i duschen, se på mej då jag bajsar eller vad det kan vara.
Däremot är jag "rejälare" när jag säger till kring Gottfrid.
Gottfrid ska respekteras och lämnas ifred om han äter, dricker eller vilar.
Gottfrid ska inte bonkas på (även om Noas små nävar knappast gör ont) och inte kastas saker på trots att de är mjuka.
Jag har svårt för trotsskrik rakt ut och jag är mer känslig för att klabba med maten än Noahs mamma.
Visst, ettåringar äter inte fint men de behöver inte vända upp å ner på muggen med mjölk heller.

När jag tänkt på mej själv som mormor innan jag fick barn tänkte jag mej som en frizon från uppfostran och regler. Glass till lunch och sova när man somnar. Bus å lek.
Men det blir ju en helt annan sak när "hos mormor" oxå är hemma.
När vi har vardag ihop, 365 dagar om året.

Jag tror att jag säger "nej" mindre ofta nu än till mina egna barn.
Dels för att jag lärt mej att välja mina strider men även för att så här små barn förstår inte ordet, inte ordet i sej.
Så jag säger "nej"och låter det få konsekvenser. En rejäl hurring upp till!
Nej, nu skojade jag så klart. Men att flytta det som inte får röras, avleda uppmärksamheten till något annat.
För mej är det självklart att föräldrar och andra vuxna kring barnet ska fostra.
Gör inte föräldrarna som älskar barnet det kommer någon annan som inte älskar att göra det så småningom. Barn måste som alla andra passa in och foga sej till regler och trivsel.
De måste lära sej visa hänsyn.
Men! man kan inte begära något av ett barn som den inte förstår.
Att ryta nej till en unge som inte begriper skapar inte lydigare barn, det skapar osäkerhet.

Jag följer debatten som pågår på sociala medier jämt å ständigt kring barnuppfostran.
Fri, pedagogisk, genus, handfast, enligt sunda förnuftet eller vad det nu må vara.
Och ofta finner jag mej på den rejälare skalan.
Regler måste finnas. Hänsyn måste vara något fint att lära sej.
Det blir kaos i skolorna om klassen består av 25 stycken nippertippor som fått lära sej att "min åsikt är allt som räknas" men...
MEN... varför klagas det alltid på små barn och dess föräldrar?
Själv tycker jag att brötiga ungdomar kan vara nog så irriterande.
För att inte tala om överförfriskade män i grupp som är allt från pinsamma till högljudda, från jobbiga till obehagliga.
När ska flygplansarrangörer och hotell erbjuda resor fria från dessa?!

Puss/ Asta

Är vi flerbarnsmorsor bessersmittrar hela högen?

Cissi Wallin skriver om bombsäkra föräldrar.
"Ändå möter jag dom tamefan regelbundet. Både irl och på nätet. De bombsäkra föräldrarna. Oftast kvinnor, oftast med två barn eller fler. De som VET. Är helt och totalt rutinerade och har svar på precis varenda fråga inom föräldraskapets snåriga djungel. De applicerar gladeligen sina högst personliga erfarenheter på alla föräldrar och alla barn. Och det är så förbannat tröttsamt."

Det där är en känga bland annat till mej. Nästan ordagrant så som hon bemötte mej i ett tjafs vi hade för ett tag sedan.
Jag suger lite på de där orden. Känner på dem. Funderar på om de är sanna.
Å jag kan ju bara svara för mej själv, vi med två barn eller fler är en rätt stor å brokig skara människor.

Men generellt...
Generellt sätt så är det ju så att det du gör ofta och länge ger dej erfarenhet.
Jag tänker på det ibland när Anna Wahlgren som på -80 talet var alla småbarnsföräldrars guru men som nu enhälligt sågas jäms med fotknölarna.
Hennes idéer kring den gravida kvinnan och barnuppfostran är på många sätt otidsenliga och omoderna. Det här med att hon tex anser att lite rök å alkohol under graviditeten har inget barn tagit skada av skulle aldrig kunna tryckas i en bok idag.
Det finns mycket jag inte kan ställa mej bakom vad det gäller AW uppfostringsmetoder, sova hela natten metoden, är bara en sak.
Men! Ingen kan ta ifrån henne att har man fött å uppfostrat nio ungar så har man oxå lärt sej ett och annat om barn.

Jag upplever nog, tvärt emot Cissi Wallin, om man ska generalisera att människor med erfarenhet av vad det än må vara är mer ödmjuka inför vidden av det man inte kan och inför att saker å ting kan vara annorlunda.
De som är mest bergsäkra på hur barn skall uppfostras är i regel de som inga barn har alternativt män från de äldre generationerna som egentligen aldrig var inblandade i att fostra, trösta, bära, sköta sina småttingar.
Meningar som börjar med "Nu har jag visserligen inte barn själv men..." alternativt
"På min tid lärde man ungarna att..."  är väldigt vanliga.  

Jag har uppfostrat fyra barn. Fyra väldigt olika individer. Fyra människor som trots att de vuxit upp i samma hem med samma syskon och föräldrar ser på sin barndom olika därför att DE är unika individer.
Jag upplever nog att jag har erfarenhet och rutin på väldigt mycket.
Alltså ren kunskap. När man ska söka doktor och när det inte behövs, hur man kan göra när amningen strular, vilka salvor som funkar bäst på olika utslag, varför barn reagerar som de gör, hur man kan hjälpa en liten att komma till ro mm
Men samtidigt är det så att varje förälder och varje barn är unikt och allting fungerar inte samma för alla.
Det enda jag med säkerhet skulle vilja säga är att DU är den bästa på att vara förälder till DITT barn.
Jag tror mycket på att lyssna lagom på experter och forskning, på att ta till sej det som man känner passar.
För expertråd och vetenskap ändras hela tiden. Det som var rätt igår kan vara fel imorgon.
Det som fungerade utmärkt för mej kanske blir jätteknasigt för dej.

Vad det gäller  mina egna barn och min egen roll som förälder och uppfostrare så tänker jag som följande...
Min mormor gjorde så gott hon kunde med min mamma men mycket blev fel, min mamma gjorde ett bättre jobb men en del blev ändå fel, jag har gjort så bra jag kunnat och trots fel så har jag lagt grunden för att mina ungar ska kunna bli ännu bättre föräldrar.
Vi jobbar alla på utefter våra egna förutsättningar å gemensamt för nästan alla morsor är att vi gör så gott vi bara kan.

Puss/ Asta

"Rent osympatisk i ditt svartvita raljerande."

Jag och Cissi Wallin blev en smula... oense på hennes blogg i diskussionen om lämna bort små barn till nannys å barnvakter.
Jag läser hennes blogg ganska regelbundet. Varför vet jag inte riktigt, hon bloggar ju på en mammasite och därför mycket om småbarn så vi befinner oss på olika plats i livet. Vi är inte heller särskilt lika på andra sätt och jag kan ofta bli irriterad på hennes egna kategoriska, provokativa sätt att skriva samtidigt som svar på tal bland kommentarer bemöts som om det vore näthat, troll och ren elakhet.
Jag har märkt att ofta, inte alltid, är det inom bloggvärlden som inom vilken kommunikation som helst. Bloggare som är hårda i tonen och raljerar över sina läsare får svar i samma ton.

Hur som helst, det var inte det jag ville skriva om.
Jag ville mer skriva om hur andra (i detta fallet Cissi Wallin) kan uppfatta en och hur annorlunda man (i detta fallet jag) ser på mej själv.
Läs gärna hela inlägget, för min ton är inte oskyldigt blå heller.

"Har varit inne och kollat på din blogg pga kände på mig att du var nån slags självutnämnd proffsmorsa med en hög ungar som gärna klappar yngre mammor med ev bara ett barn på huvudet. Och bingo vad rätt jag hade. Har tyvärr svårt att ta en sån persons "konstruktiva" kritik på allvar."

Och...

"Du är ju rent osympatisk i ditt svartvita raljerande. Skrämmande att du jobbar inom vården där empati och ett inte kategoriskt sätt att se på folk känns ganska... Avgörande."

Självutnämnd proffsmorsa som klappar yngre mammor på huvudet och skrämmande att jag jobbar inom vården då jag kategoriserar människor och saknar empati alltså.
Mmmm.
Inte för att jag vill vara självgod på något vis men det är knappast så jag själv ser på mej och jag tror (men det är vad jag tror) inte att särskilt många som känner mej anser så heller.
Jag har en jävla massa dåliga egenskaper både som yrkes och privatperson men trångsynthet och empatibrist har jag aldrig upplevt hör dit.

Dock är det inte det jag vill ha sagt med inlägget, det här är inte dårens försvarstal, utan jag vill mer belysa hur olika man kan uppfatta en människa och hur olika man kan se på en sanning.
Det är rätt spännande.
Å det är lärorikt att se ur den andras perspektiv.
Säg att jag och min man börjar bråka så in i fanders om någonting. Någonting rejält som får oss att bli både förbannade å sårade.
Skulle vi därefter redogöra för händelsen för var sin vän, ord som sagts, upprinnelsen till bråket så skulle vi med största sannolikhet berätta två helt olika historier. Utan att någon ljuger.
Båda förhoppningsvis sanna, men sedda med olika ögon, tolkade utefter egna perspektiv.
Så är det i det lilla kriget hemma i köket (eller mellan en liiiten och en stooor bloggare) och så är det när Obama och Putin spänner musklerna.

Så... tillbaka till min del i "dramat."
Oempatisk och kategoriserande vägrar jag gå med på men nog kan jag ibland vara lite "syster duktig", nog kan jag innerst inne tycka att jag vet mer om barn efter att ha fyra vuxna "resultat" än vad en del (inte alla!!!) nyblivna morsor gör.
Jag kanske är mossig och omoderna, jag ÄR en annan generation av förälder, men jag tycker det är trams att tjata så mycket om behovet av egentid.
I min värld har små barn grundläggande behov. Punkt.
Ett sådant är att små barn mycket restriktivt skall lämnas bort, och när de gör det ska det vara till få personer de känner väl.
Det må vara vanligt med internatskolor, nannys och dagis från sex månaders ålder i andra länder, många har inget val då föräldraförsäkringen inte är vad den är här, men jag tror inte på det.
Jag tror att barn behöver kvantitet istället för kvalitet med sina föräldrar, jag tror att barn behöver känna att jag är viktig för den här familjens existens, utan mej fungerar den sämre.
Så ja, jag kan nog vara lite bessersmitter här.
Och att kritisera någons föräldraskap är kanske det känsligaste som finns.
Det vet jag själv, ingenting sårar mej så in i djupet av själen som när någon säger att jag inte varit en bra mamma.
Så kanske... förmodligen... borde jag ignorerat att C.W skriver med ett provokativt språk.
Kanske skulle jag simmat förbi det betet.
Jag har faktiskt inte med hennes familj att göra och bryr mej inte nämnvärt om den heller.
Kritiken känns personlig även om det är fenomenet som egentligen diskuteras.

Tillbaka till barnuppfostran.
Jag har alltid fostrat mina ungar till att se sin egen del i en konflikt.
Jag har aldrig varit den där mamman som fart ut så fort ungen kommit in och skrikit om att kompisen varit dum å gormat på andras barn.
Ja har tröstat, lyssnat men oxå uppmuntrat till reflektion.
Varför tror du hen gjorde så? Vad var din del i bråket? Kan man se på det olika?
Mina ungar kan fortfarande ta upp det, alltid detta reflekterande.
Men så funkar jag själv.
Det har en baksida... när ilskan lagt sej efter ett bråk får jag så gott som alltid dåligt samvete.
Men jag tror att man blir en helare människa om man kan se från olika sidor.

Puss/ Asta