Ikväll ska jag gråta

 

Ikväll ska jag gråta.
Jag har redan det inplanerat.
Jag skall gråta för Christian Gidlunds skull. För cancer. För orättvisan att föräldrar får begrava sina barn. Jag ska gråta för livet.
Gråta för att livet är så härligt, så värdefullt, just för sin bräcklighet skull.

Jag läste aldrig Gidlunds blogg "I kroppen min." Jag hörde aldrig på hans sommarprat.
Men jag har så klart hört talas om Christian Gidlund, om vilken klok å begåvad ung människa han var, och vilket öde... obotlig magsäckscancer... som drabbat honom.
Jag har länge tänkt lyssna på det där sommarpratet. Alla säger att det var så fint.
Velat men inte riktigt orkat.
Igår dog så Gidlund, idag har hyllningarna om honom haglat och på radion har jag hört korta, korta snuttar av sommarpratet som bara de har fått det att stocka sej i halsen.
Ikväll skall jag lyssna.
Jag vet att jag kommer gråta. Jag tror att jag behöver gråta. Jag har så mycket spänningar i mitt system.

Idag har jag gjort en kranskärls CT och jag är en erfarenhet rikare.
Jag vet hur den grövsta nålen känns i armvecket. Jag vet hur det känns som om man kissar på sej när konstrasten går genom kroppen. Jag vet hur man mår när blodtrycket är 90 systoliskt och pulsen strax över 40. Lite klen.
Framför allt vet jag hur det känns att behöva vänta på ett sånt besked.
Jag ringde nyss till jobbet och fick svaret uppläst...
Jag är frisk!
Mitt hjärta ser helt normalt och starkt ut. Kranskärlen är rena och friska.
Jag är helt otroligt lättad!
Tack alla snälla människor som ringt, sms'at, brytt er på facebook.

Ett friskt starkt hjärta.
Men ändå... ett hjärta som gör ont.
Kanske får jag helt enkelt acceptera att det är stressen?
Trots att det inte känns som stress.
Kanske får jag försöka lyssna, tänka mer på vad jag fixar än på vad jag vill fixa eller borde fixa.
För livet är skört.
Livet är här å nu, det är allt vi vet.
Jag har tänkt att "jag kan inte vara kranskärlssjuk, jag har ju precis blivit mormor. Jag är bara 44 år, det finns så mycket kvar att göra, se, känna."
Men livet tar inte hänsyn till sånt.
Det vet jag ju sedan tidigare. Det finns ingen rättvisa, ingen turordning.
När döden kommer så kommer han.
Oavsett om man är 94 år eller inte ens 30 som Christian Gidlund.
Just det är meningen med livet.
Inte att vara rädd. Men att ta vara på.
Skynda att älska, skynda att känna.
Livet.

Så ikväll ska jag gråta. Gråta för Christian och gråta för mej.
Säkert gråta för mormor, för Lena, för Märta, för svärfar som jag mist.
Säkert gråta för att min bror är sämre än någonsin och för att jag är frisk och får finnas.
Å hösten... hösten är alldeles underbar!

Puss/ Asta

Hösten startar den 30:e september

Blå himmel, ljumna vindar.
Ett litet tag till gör sommaren motstånd inför hösten.
Ett litet tag till vädras prickiga sommarklänningar och nätta skor.
Vi behöver detta ljus å denna värme så förtvivlat väl inför den långa mörka vintern som råder på den här sidan klotet.

Ändå kan man känna den... nåt... i luften är förändrat.
En friskhet, en högre halt av syre.
Hösten är på väg.
Jag älskar ju hösten. Hösten är min tid på året.
En tid att vara, en tid att starta om.

För min del inleds hösten i år måndagen den 30:e september.
Det är då vi kommer hem från Cypern.
Då skall sommarklänningarna hängas undan, sommarskorna lämna garderoben i hallen och förpackas ner å bort för månader fram över.
Eccostövletterna ska fram. Jeans. Goa tröjor. Sjalar å dova färger.

Måndagen den 30:e september, det är då jag ska starta om och "ta i tu" med saker.

Jag ska fortsätta springa. Där sker inga förändringar.

Jag ska ta några vita månader, det kan behövas, alkoholen får stor plats under sommarens alla njutningar å sociala sammanhang.

Jag ska dra ner på... och se till att bli av med... mitt behov av insomningstablett.
Jag sover gott på den, jag sover inte alls utan den, men med tanke på min släkt å all skit som finns inom den i form av missbruk känns det olustigt och som något jag inte vill ha i mitt liv.

Under förutsättning att jag mår okej och fixar stressen på jobbet skall jag oxå försöka sluta med/ byta ut min antidepressiva behandling.
Den funkar finemang på ångest å stress men den dödar min lust.
Inte ens att leka med sej själv känns särskilt lockande el mycket.
Å jag är för ung för att säga adjö till den biten i mitt liv.
Även om jag är mormor.
Den stora fördelen med Cipralex... förutom att den fungerar mot det den skall... är att man inte går upp i vikt av den så som man gör av de flesta andra preparat mot depression.
Å jag har ingen lust att byta ut bristande sexlust mot 10 kg övervikt.
Pest eller kolera där.
Får diskutera saken med en duktig läkare helt enkelt.

Det känns som rätt tunga, kravfyllda mål.
Jag får helt enkelt se till att njuta mer av allt det andra.
Frisk luft, vackra färger, vilda hav.
Men än är vi inte där.
Ännu väntar sol, bad, kalla drinkar.
Ännu väntar vippiga klänningar, nätta skor och ännu ska bikinin få bekänna färg.

Hur känner ni inför hösten?

Puss/ Asta