Jag kommer att skriva om vikt å löpning, men varna i varje rubrik

Jag skriver ju i bloggen om det mesta i mitt liv och vill ha det så oxå.
I mitt liv ingår att försöka vända min uppåtgående vikt utan att för den saken skull bli fanatisk. Jag tycker min kropp är bra som den är oavsett om den väger 50 eller 80 kg men jag har en trivselnivå och framför allt har jag ingen lust att fortsätta storleksuppdatera min garderob varannan månad för att kläderna är för små.
Men! Jag har förstått att det inte är helt oproblematiskt att skriva om sånt här.
Att texter om viktnedgång, dieter och eller träning kan bidra till att läsare mår dåligt. Att det kan bidra till en kroppshets som jag verkligen inte vill vara del av.
Så. Hur gör man då?
Jag tänkte att jag markerar alla inlägg med tydliga rubriker så får den känsliga läsaren själv ta ansvar och hoppa över dessa inlägg.
Det måste väl vara okej?
Själv har jag tex avstått och snabbt som attan skrollat förbi alla bilder och filmer på döda och lidande barn i gasattacken i Syrien. Helt enkelt för att jag redan VET att livet där är för jävligt och att det kostar för mycket av min psykiska hälsa att få det ingnuggat på näthinnan.

Nu kommer inlägget. Och du är varnad. 

Gör mitt sjuttitolfte försök att vända viktuppgången och att komma igång med en mer hälsosam livsstil, alltså att regelbundet springa.
Jag vet att mina lungor, mitt psyke och min kondition mår väl av det, ändå är det trögt som attan att komma igång.
Men nu har jag varit ute två gånger denna veckan. Inte snabbt, inte långt och definitivt inte vackert men jag har sprungit och jag SKA se till att det blir en regelbunden vana.
Jag har satt tre mål.
Delmål 1. Komma ut regelbundet, 2-3 ggr/ v och skita i längder å tider första månaden. 
Delmål 2. Springa statsloppet i juli.
Mål. Få löpningen så en livsstil.

Vad det gäller vikten så har jag nu försökt att äta klokt och snålt (å rätt trökigt om jag ska vara ärlig) i rätt många veckor.
Det händer något med ämnesomsättningen efter 45. Kilona sitter som berget.
Det är så otroligt mycket lättare att gå upp i vikt än tidigare och väldigt mycket svårare att förlora dem. Kanske för att Moder jord vet att medelålders kvinnor mår väl av några extrakilon?
Hur som helst. Jag startade på 70 kg. Det är mer än vad jag någonsin vägt.
Övervikt enl BMI. Jag har väldigt lite muskler och är bara 1,62 lång så på mej "stämmer" BMI.
Jag satte tre mål även här och jag utvärderar hela tiden. Känner jag halvvägs att "Nej, nu räcker det, nu trivs jag och kommer i merparten av mina kläder", ja då bryter jag.
Delmål 1. 66 kg. Att det blev just 66 kg beror på att det är vad jag vägt innan när jag vägt " för mycket."
Delmål 2. 63 kg. Det är en rätt vanlig vikt för mej och troligen där jag kommer stanna
Slutmål 60 kg.

Jag väger mej på måndagar och i måndags vägde jag 67,5 kg.
Jag börjar SE skillnaden nu.

Hur känner du för inlägg som dessa?
Blir du peppad? Kränkt? Eller bara uttråkad?

Puss/ Asta

2016 blir året som...

 

(Inga löften mer förhoppningar och riktlinjer. Utvärderas i slutet av december i år.)

Jag går på minst en Lars Winnerbäck konsert.

Som jag läser minst 12 skönlitterära böcker.

Som jag börjar springa regelbundet igen (och med regelbundet menar jag två-tre ggr/ vecka.)

Jag klarar av att springa en mil igen. 

Jag börjar på simskolan med Noah.

Jag har förlöst 50 normalförlossningar och haft 100 passningar.

Jag känner att jag duger och att jag får vara ny, oerfaren och inte kunna på mina praktiker- och att det är okej.

Som jag klarat av att skriva en D-uppsats.

Och självklart klarat de tentor och inlämningsuppgifter som väntar.

Har ett jobb på G där jag vill jobba. 

Jag slutar att lägga så mycket fokus på sånt som jag inte har med att göra.

Läser mindre dårskap skrivet av "Sverigevänner" på facebook eftersom det bara gör mej arg.

Dricker mindre alkohol. Är i dagsläget inte beredd att säga "nyktert år" men mindre slentriansippande för att det är fredag.

Deppar mindre över de som inte tycker om mej och spenderar mer tid med de som gör det.

Går mer på bio (kan inte bli svårt, jag går typ en gång vartannat år.)

Tar vara på sommaren trots att jag kommer arbeta.

Göra mitt bästa för att hantera ångesten bättre.

Fortsätta njuta av barnbarnen.

Hålla kontakten med mina favoriter från mitt förra jobb.

Miljöträna hunden oftare.

Spendera mer tid med min make.

Ta tiden från onödigt slöhängande på facebook.

Puss/ Asta

Lufsa, jogga, springa, löpa.

Nu har jag kommit i gång med att springa igen.
Jo då så att...
Det är ett svajigt självförtroende.
Tre hyfsade pass på en vecka och jag ser på mej själv som värsta Rocky Balboa. En vecka utan träning och jag är sämre än sämst, en liten värdelös lort.
Så där har jag alltid varit. Minns när jag läste till sjuksköterska och lyckades sätta två pvk'er på rad... Hey, jag var king of the world, två misslyckanden senare var jag så kass att jag lika gärna kunde hoppa av utbildningen för det skulle ändå aldrig gå.

Men nu var det löpning ja.
Denna vecka har jag gjort tre pass. 4km, 7 km och idag 5 km.
Långsammare än ifjol men jag skiter i det. Här ska byggas styrka, inifrån och ut.
Eller kanske snarare utifrån och in.
Benmuskler och flås byggs är en större kvickfix än själen och sinnesron så vi börjar utifrån.
Tid, längd, känsla, pannben, rutin.
Å att knät ska hålla denna gången.
I fjol drog jag på mej vad som i springvärlden kallas för löparknä.
Det kändes som att få en borr inborrad i knät efter 2-3 km.
Si så där för motivationen och lusten.
Än så länge håller knät i år. Jag har inte haft några känningar alls men för säkerhet skull ska jag investera i ett par nya skor. Kanske dessa. Asics.

Egentligen skulle jag vilja ha som mål att bara komma ut.
Lämna runkeepern hemma och skita i hur långt och snabbt det går bara jag faktiskt gör det.
Varken tider eller längder är ändå något att skryta med.
Men för min egen skull behöver jag ha någon form av mål och på något sätt kunna mäta MIN förbättring. Tävlar inte med någon annan.
Jag måste ändå ha i åtanken att jag är medelålders, astmatiker och aldrig har tränat innan jag började lufsa runt för två somrar sedan.
Under veckans pass har det känts bra.
Konditionen i den här bristen på hastigheten håller, åtminstone nu innan gräspollen slår till.
Benstyrkan är det lite sämre med. Jag blir trött i benen. Det är inte så konstigt, har inte sprungit sen i somras.
Pannbenet är nog värst. Jag vill ge upp när det blir motigt. Jag har inte självförtroendet och killerinstinkten i mej riktigt att driva på trötta lårmuskler. Men det måste ju få vara lite jobbigt om man ska bli bättre. Eller hur?

Har ni erfaringar några råd å tips att ge mej på vägen? Nån annan nybörjare som hänger på?

Puss/ Asta 

Från haremsbyxa till zopiklon

Den här lilla trasan har jag förälskat mej i på nätet.
299 kr på Indiska. Länk här. Omlottmodellen och draperingen gör att den smickrar de flesta figurer.
Vad jag sen ska med ytterligare en klänning till är tveksamt.

Det plagg som jag använde absolut mest förra året (å redan har börjat lufta igen) var ett par blå haremsbyxor från For good luck.
Dessa är från samma ställe och jag suktar efter ytterligare ett par men kan inte riktigt bestämma mej för vilken färg. Det lutar åt dessa, men skulle kunna bli ett par röda med. 420 pengar och länk här.
De är GRYMT användbara. Jag hade de både till vardags och till fint. Man kan ha dem som byxor men de är så stora i grenen att de funkar finfint som onepiece oxå.


NÅT får jag i alla fall unna mej, kanske båda, för jag har nåt flera viktiga delmål.

Jag har kommit igång med att springa igen (alltså gjort det fler än en gång och det vet ju alla att en gång är ingen gång men två.. det är faktiskt fem... gånger är en vana.)

Jag har sökt barnmorskeutbildningen till hösten och håller tummar å tår för att arbetsgivaren vill betala. Denna gången ska jag i så fall inte sjappa. Jag ska göra det. Jag ska nå målet... tretton år senare än beräknat men va fan, resan är en del av äventyret.

Jag har minskat min dos med insomningstabletten från 7,5 mg till 5 mg och planerar inom någon vecka att minska ytterligare.

Jag har nått mitt viktmål. 60 kg. Ja jag är inte lång...
Jag hade från början viktmål på 58 kg men trots daller och lite valkar kring midjan så näää.
Jag ser bara så jäkla gammal ut om jag blir för mager. Det får vara bra här.
Även om det bara handlat om 3-4 kg som slipats bort så är jag så jäkla nöjd.
De där extrakilona gjorde att allt satt åt å skavde. Nu är det väck och jag kan tacka vinterkräksjukan för minst ett av de där kilona. Allt ont, ja ni vet.

Mina ögonfransar är äntligen på plats å där ska de få stanna!
Jag har saknat dem hela långa vintern hur dyrt och onödigt det än är.
Jag känner mej fantastiskt mycket snyggare i dessa och med min färdiga tatuering upp till så är jag redo för allt vad vår och sommar har att erbjuda. Å det ska bli en hel del hoppas jag.

Har du köpt dej nåt fint och hur motiverar du dej till nya mål?
Vilket var ditt mest använda plagg förra sommaren?

Puss/ Asta

En ny roll.

 

Ja det ska handla om min löpning. Inlägg som dessa får förmodligen en del att bläddra vidare, någon enstaka inspireras och tänker att "Hon?! Kan hon?! Jag då kan fane mej jag oxå" men de allra flesta läser nog vidare, med skämskudden i ständigt grepp. 

Jag är en ambivalent löpare. Förmodligen för att jag är så ny på det.
Jag har ännu inte hittat någon bra metod.
Jag ihärdar i att hela tiden utmana mej själv. Utmaningarna kan handla om tid, längd, antal veckodagar, sammanlagd löptid per vecka, lopp jag tänker springa.
Å jag misslyckas hela tiden.
Förmodligen av två anledningar...
1.) Man... eller åtminstone jag... kan inte bli bättre/ snabbare varje pass.
Jag vill för mycket, för fort.
2.) Jag har ingen... och har aldrig haft... nån riktig vinnarskalle. Åtminstone inte när det kommer till sport. Sällskapsspel är en annan sak.

Mina mål å ambitioner blir tvärtom som sänken. Nåt jag inte når upp till/ orkar med och så får jag justera målen ungefär lika ofta som jag skapar nya.
Jag gick med i en grupp på facebook... Lonesome runner. En av de mest peppade grupper jag någonsin varit medlem i. Gruppen är för alla som springer, varesej det är en kilometer eller ultralopp som är 10 mil typ.
Fast de allra allra flesta är av en annan sort... nej, en annan art... än vad jag är.
De springer halvmaror och maror och tränar lika långa distanser och det är "tjohooo" och "vad härligt med 30 km runda i motljus" å "hurra, jag sprang milen på 40 minuter blankt" i parti å minut.
Jag peppades av det de första dagarna. Nu känner jag mej som världens looser som tycker det är apjobbigt att springa 5 km... på 35 minuter.

Samtidigt måste man väl ha någon form av mål med sin träning?
Varför skulle man annars utsätta sej för det?
Mitt senaste mål, som jag kom på idag, är att "bara komma ut", avverka ungefär (eller ja, på millimetern faktiskt) 21 km (en halvmara) i veckan. Nöta på med det, förbjuda mej själv att sätta upp nya mål tills det blivit en vana å känna okej eller ännu hellre så där Lonsome runneraktigt toppen.
Skita i tider, skita i distanser... bara se till att när veckan är slut är 21 km avklarade.
Det borde jag väl kunna fixa?!

Sen jag började springa har jag fått ett annat förhållande till musik. Eller mer korrekt, till min springmusik.
Min springmusik och min ordinarie musiksmak har ganska lite att göra med varann.
Min springmusik måste gå i en peppig fart. Hur fin Kent's Utan dina andetag än är så hjälper den inte upp adrenalinet.
Den måste ha rätt takt. Helst med tydlig bas och rejäla trumslag.
Allra helst ha en text som liksom drar igång min fighting spirit.
Som Born to Run, Eye of the tiger, Kom ihåg mej då (den funkar i och för sej i alla sammanhang.)
Working 9 too 5 är en bra springlåt. Slå mej hårt i ansiktet en annan. För att inte tala om ABBA's gamla slagdänga The winner takes it all.

Ja, det vill säga så mycket av musiken jag hinner att höra medan kriget mellan mitt snälla jag och mitt taskigt kritiserande jag bråkar i mitt huvud.
- Fan vad trött jag är.
- Nej, det är jag inte alls. Jag är stark, start, stark.
- Men det här är ju sjukt tråkigt och jobbigt
- Icke. Det är lätt som en plätt
- Varför?
- För att jag vill bli stark. Snabb. Frisk. Snygg.
- Å gud vad det går långsamt
- Neeej! Nej, det går inte långsamt, du GÖR ju det här. Massor av människor orkar inte springa
- Nej, nu ligger vi i. Tänk vad skönt att ha det gjort. Miljoner av lockoendorfiner och skrytfaktorn på facebook. Den du... blir inte samma sak om du skrev "Nej, men idag solade jag mej en stund." 

Hur går det för er andra hobbymotionärer?
Klipper ni Maran i höst eller?
Å vad lyssnar ni på för musik?

Puss/ Asta

Mål å planer för kommande vecka

 

Jobba av måndag, tisdag, onsdag så smärtfritt som möjligt.

Be till gudarna och ta till allsköns häxkonst för att framkalla solsken.

Gå sista ronden med förkylningen och förhoppningsvis vinna på knock out.

Skaffa mej lite bränna på min arma lekamen.

Förhoppningvis springa en runda.

Plocka andra buketten liljekonvaljer.

Ha tre av fyra barn hemma på middag på fredag. Förhoppningsvis då även lilla Ängla.

En middag som jag inte tänker laga själv.

Spegla mej och titta på mitt vackra halsband.

Skriva ett gång bländande mästerverk här på bloggen.

Vända ryggen mot Jimmie Åkesson.

Känna mej lite snygg (å om det kräver höga klackar, röda läppar, snygga solglajjor, push up bh så må det ske.)

Läsa slut Bloggdalaboken.

Påbörja min nästa bok av Maj-Gull Axelsson.

Äta minst en glass i solen. (Nogger, Nogger har jag älskat sedan jag var barn och tröttnar aldrig.)

Äta obscent mycket choklad.

Kanske hålla parmiddag på lördag om jag orkar å har råd.

Skriva åtminstone ett brev.

Dricka... ja, förmodligen bortåt 35 muggar kaffe.

Höra mer om det exxxtremt spännande skvallret om en kollega på mitt sjukhus.
Ett skvaller som inte precis lämnade mej med hakan hängande och ett förvånat Näähää?! 

Nån pizza slinker nog ner.

Se på lite VM hockey.

Fortsätta ignorera nyheterna om att Putin gör sitt bästa för att sätta eld på värden.
(Mina nerver, mina franska nerver klarar inte sånt just nu...)

Spendera så mycket tid jag kan i bäbisbubblan.

Städa upp här hemma (det är verkligen för jävla sunkigt.)

Försöka att inte shoppa nåt mer (möjligen en tubtopp) utan vänta på mina megasnygga byxor som är påväg (å som nödgar en tubtop.)

Dricka lättöl och känna mej glassigt unnande (fast smartare än de flesta andra.)

Tagga ner på min otrevlighet på facebook mot vänners vänner.

Gå minst 5 mil

Sova med min prins varje natt.

Påtal om sova. Minska ner min insomningstablett ytterligare ett snäpp.

Spela Maxi-Yatzy någonstans mellan 30 å 40 ggr

Pussa bebis 1000 ggr.

Byta 5-6 blöjor.

Schyssta mål va?!
Så då... Kööööööör vi!

Puss/ Asta

Spring i benen

Det var i oktober jag gav upp löpningen. Även under slutet av augusti och september hade jag svårt att finna motivationen.

Jag har varit så sur på mej själv över det där. Att jag kämpade så och sen bara la ner.
"Så som jag alltid gör."
Trots att min astma blev så mycket bättre. Trots att mina ben och min häck blev så mycket snyggare. Trots att jag gillade det, gillade att göra något som för mej var svårt å som jag fixade.
Det har grämt mej. Hela vintern.
Jag har knappt vågat formulera för mej själv att ta tag i löpningen igen.
Börja om från början. Med att lufsa 100 meter, gå tills pulsen gick ner, lufsa 100 meter till...

Så i lördags gav jag mej ut. Taggad men skraj.
Å faktiskt gick det bättre än förväntat. Helt från start var det inte.
Jag sprang relativt enkelt (men långsamt) 3,5 km.
Idag sprang jag igen. 4,1 km. Något fortare.
Skit samma. DET är inte mitt mål just nu.

Min plan ser ut som följande...

Denna veckan: Springa 2 gånger. Längd och tid oväsentligt. Det är att komma ut som är det viktiga.

Nästa vecka: Springa 3 gånger. Längd och tid oväsentligt.

Vecka 3-5. Springa en halvtimma per gång och försöka springa lite fortare.

Träningsverken från i lördags var igår inte nådig vilket ju ändå är ett kvitto på att trots att jag inte springer mkt fortare än när jag powerwalkar så arbetar jag med andra muskler. Muskler som allt för länge legat i träda.
Fram på låret, bak på låret, insidan av låret och längst ner i buken.

Jag är på gång och jag jämför mej inte med någon annan. Jag motar bort alla tankar på folk som lätt som en plätt springer milen på under timman. Jag är jag och det är bra nog!
Häng på!

Puss/ Asta

Igår var igår. Idag är idag.

 

Igår var det livat på bloggen med Sd inlägg och debatter. Jag lovar inte att dagen blir lugnare men just nu tar vi å skriver om nåt annat.
Tack ni som på olika sätt deltog. Ni som tog debatten. Ni som delade inlägg.
Ni som lös med er frånvaro hade säkert era skäl. Jag hoppas det varken var lättja, Sd sympati eller rädsla. Allt annat har jag förståelse för.

I den gråa duggregniga nyårsnatten lovade jag ingenting.
Inget stort heligt Nyårslöfte.
Men som jag skrivit i inlägg tidigare så har jag tyst för mej själv bestämt olika saker då å då kring mål å ambitioner inför det nya året.
Det är bara det att när jag summerar ihop det blir det rätt många "små saker."
Jag är faktiskt mycket tveksam till att jag ska hinna arbeta alls i år.
Lär nog inte hinna träffa några vänner heller.
Allt detta självförverkligandet. :)

... 5:2 metoden, tappa mina extrakilon, inte äta fläskkött, börja springa igen, få snygga armar, komma igång med träningen av Gotteman, följa mitt hjärta, lyssna till min inre röst, bli bättre på att säga ifrån å ta konflikter, våga mer, bli snällare mot mej själv, engagera mej mer i mitt jobb, ta fler vita veckor, läsa fler böcker, sitta mindre å hänga vid datorn, sluta med insomningstabletter...

Ja, ni hör ju själva. Det lär bli ett heltidsjobb.

Idag är jag ledig.
Jag har sovit i sonens säng i natt då han var hos kompisar och känner mej utsövd på ett helt annat sätt än efter nätter jag krigat med maken i vår pyttesäng.
Idag står hundpromenad (i regn) på schemat. Småkronornas match mot stöddiga Ryssland och ikväll parmiddag... hos vänner. Bara att sätta sej vid dukat bord.
Underbart.

Min äldsta dotter fyller år idag.
277 år. Nej 27 år skulle det vara. Det känns gammalt nog... att vara mamma till alltså.
Det är bara att inse att man blivit tant. Gammal.
Tenablöjor, rollatorer, avföringsschema, stödstrumpor å mata ankorna ligger framför mej.
Grattis grattis älskade fina unge. Det är... och har varit i 27 år... en ynnest att få vara mamma till dej.

Puss/ Asta

Hösten startar den 30:e september

Blå himmel, ljumna vindar.
Ett litet tag till gör sommaren motstånd inför hösten.
Ett litet tag till vädras prickiga sommarklänningar och nätta skor.
Vi behöver detta ljus å denna värme så förtvivlat väl inför den långa mörka vintern som råder på den här sidan klotet.

Ändå kan man känna den... nåt... i luften är förändrat.
En friskhet, en högre halt av syre.
Hösten är på väg.
Jag älskar ju hösten. Hösten är min tid på året.
En tid att vara, en tid att starta om.

För min del inleds hösten i år måndagen den 30:e september.
Det är då vi kommer hem från Cypern.
Då skall sommarklänningarna hängas undan, sommarskorna lämna garderoben i hallen och förpackas ner å bort för månader fram över.
Eccostövletterna ska fram. Jeans. Goa tröjor. Sjalar å dova färger.

Måndagen den 30:e september, det är då jag ska starta om och "ta i tu" med saker.

Jag ska fortsätta springa. Där sker inga förändringar.

Jag ska ta några vita månader, det kan behövas, alkoholen får stor plats under sommarens alla njutningar å sociala sammanhang.

Jag ska dra ner på... och se till att bli av med... mitt behov av insomningstablett.
Jag sover gott på den, jag sover inte alls utan den, men med tanke på min släkt å all skit som finns inom den i form av missbruk känns det olustigt och som något jag inte vill ha i mitt liv.

Under förutsättning att jag mår okej och fixar stressen på jobbet skall jag oxå försöka sluta med/ byta ut min antidepressiva behandling.
Den funkar finemang på ångest å stress men den dödar min lust.
Inte ens att leka med sej själv känns särskilt lockande el mycket.
Å jag är för ung för att säga adjö till den biten i mitt liv.
Även om jag är mormor.
Den stora fördelen med Cipralex... förutom att den fungerar mot det den skall... är att man inte går upp i vikt av den så som man gör av de flesta andra preparat mot depression.
Å jag har ingen lust att byta ut bristande sexlust mot 10 kg övervikt.
Pest eller kolera där.
Får diskutera saken med en duktig läkare helt enkelt.

Det känns som rätt tunga, kravfyllda mål.
Jag får helt enkelt se till att njuta mer av allt det andra.
Frisk luft, vackra färger, vilda hav.
Men än är vi inte där.
Ännu väntar sol, bad, kalla drinkar.
Ännu väntar vippiga klänningar, nätta skor och ännu ska bikinin få bekänna färg.

Hur känner ni inför hösten?

Puss/ Asta

På tjurighet å ren vilja och lite om mina mål

 

Jag kom iväg ändå på min löparrunda och det var baskemej allt annat än tur.
Det var ren envishet, "bara GÖR det."
Sprang dryga 7 km. På rätt kass tid. Det var grymt tungt. Så jäkla varmt och kvavt.
Jag ville sluta hela tiden. Ge upp. Men jag gav mej fan på det.
Ibland är den där tjurigheten vi oxar besitter bra.

Jag har aldrig varit intresserad av träning i hela mitt liv. Jag gick på gym 2-3 ggr/ veckan under nåt års tid innan jag skaffade Märta och jag tyckte det var trist mest hela tiden.
Således har jag aldrig läst träningstidningar/ bloggar å annat heller.
Men! Nu sedan jag började med löpningen har jag fått min husgud.
Paolo Roberto.
Jag skulle inte vilja säga att Paolo och jag har särskilt mycket gemensamt vid första anblicken. Men jag gillar hans ton kring träning.
Det är inget lullande, lockande, pockande, ursäktande.
Det är rakt på sak.
Bara gör det!
"Den som inte lägger tid på träning kommer att få lägga tid på att vara sjuk."
"Ett uteblivet träningspass blir snart två och rätt snart har man slutat träna."
"Svett är fett som gråter."
"Om du tränar för mycket får du skador, om du tränar för lite... ja då blir du en otränad tjockis."
"-10 grader är ingen ursäkt att inte utomhusträna, det är bara mesar som springer på löpband."

Säga vad man vill om hans direkta språk men det går hem hos mej.
Det väcker mitt jävlar anamma och får mej motiverad.

Paolo ställer klockan tre dagar på raken på 05:30 (nä, det är overkill för mej), går upp och drar i sej kaffe, vatten och ger sej ut och springer. Sen vilar han en dag... "för vila är ett vapen"... och så börjar det om.
Jag tycker det är förbannat starkt och dit vill jag komma.
Kanske inte halv sex på morgonen men typ halv nio?!
Det är ett av mina tre mål.
Mitt nästa mål är att sluta att jämföra mej med andra.
På min löparrunda idag mötte jag flera andra som sprang, både killar och tjejer.
Alla såg de betydligt hurtigare ut än vad jag gör när jag springer.
Rakare, mindre flåsigare, snabbare, mer tryck i stegen.
Å när jag ser det vill jag helst gå å gömma mej.
Jag tänker att "jag är ingen löpare, jag är en otränad tant som leker löpare och det är en jävla skillnad."
Just den typen av nedklankande på mej själv måste jag sluta med.
Jag måste sluta tycka att 7 km är skitdåligt för jag har sprungit en mil... jag höll ju fan på att avlida och då är det väl strongt att bara GÖRA det oavsett tid och distans?!
Mitt tredje mål är att tycka att det är roligt.
Det tycker jag inte ännu.
Jag tycker kanske det när jag kommit hem. Jag tycker det kanske när jag tänker på mej själv som "hon som tränar" men jag tycker det inte när jag springer.
Det är tungt, svettigt, flåsigt och tar emot från första 100 metrarna.
Så... hur blir det kul?!
Jag tänker att det kanske blir det automatiskt när jag är mer vältränad, har bättre flås och orkar på ett annat sätt. Som det är nu har jag ju hela tiden allergin i botten med.

Vad tror ni? Är det bra mål? Har ni egna mål med er träning? Vad är din pepp?
Vem är din husgud? Eller tränar du inte? Berätta...

Puss/ Asta

Ps. Jag sprang av mej min irritation. Nu är jag mild å timid igen.

Börjar med en fadäs.

Jag började året med en fadäs.
Fast egentligen hör det till förra året.
I förrgår skev jag i min almanacka som skall komma att innehålla 52 mål, ett för varje vecka, "inte äta godis eller dricka nån alkohol" som mål för vecka 1.

Men redan idag ändrade jag målet.
Läxade upp mej själv.
Jag ska inte börja det nya... 2013... med en massa pekpinnar och förbud.
Med negativa mål.
Så vecka nr 1 mål är nu istället "att glädjas."
Att försöka se positivt på det jag faktiskt har. Att njuta. Att leva. Att tänka snälla tankar om mina nära.
Detta ska inte bli året när jag skäller ner mej själv för allt jag inte klarar av.
För enstaka kilon hit å dit, för konflikter jag inte rår över osv.
Detta året ska jag försöka vara lite SNÄLL.
Mot andra men oxå mot mej själv.
(Ja men man kan väl få tro första dagen på året åtminstone.)

Ett nytt år är egentligen bara möjligheten till en omstart.
Vi kan välja att starta om hur många gånger som helst.
Varje gång vi köper en ny almanacka. Varje måndag. Eller torsdag.
Men nyår är lixom större och vi gör det ihop med andra.
Detta ska bli ett bättre år. För att jag helt enkelt bestämt så.

Ikväll jobbar jag igen. Med kära systera Mi.
Imorse kom Mini hem efter en långhelg hos pojkvännen.
I förmiddags fick jag veta att Dotter nr II har förlovat sej.
Stort grattis till er!
Å jag är inte ett dugg bakis. Bara en sån sak.

Puss/ Asta