Årets första inlägg. Då borde man förstås skriva nåt smart och engagerande. Men om det jag vill/ skulle behöva ventilera kan jag inte skriva av hänsyn till annan och i övrigt är det rätt blankt i skallen. Trots att jag är 100 % icke bakfull efter en nykter nyårsafton.
Min blogg är inte en av de stora, men den läses dåliga dagar av ca 300 läsare och bra dagar av 7-800 läsare och ändå är det så gott som ingen som längre tycker till om inlägg som jag (ofta) anstränger mej för att roa, uppröra eller entusiasmera med. Inga troll som hittar hit, men heller ingen (el väldigt få och väldigt sällan) som tycker något, önskar något ämne, inleder en diskussion.
Och jag börjar faktiskt ledsna på er tystnad. Inspirationen tar slut.
Jag får se hur jag gör med bloggen, den känns varken rolig eller självklar längre när ingen av er hundratalsläsare ger feedback om någonting.
Det är ingen uppläxning... det är mer att monolog inte funkar i oändlighet.
Idag på det nya året vågade jag mej ut att
Har varit sugen länge på att komma igång men rädd för att bara orka 200 meter innan luften eller vristerna tog slut.
Första 10 gångerna är en prövning och handlar om rent mod för mej.
Lufsade 2,7 km med Mini och det kändes faktiskt bra!
Enorm eufori efteråt som är löpningens stora belöning.
Tyvärr dödades den av det oskrivbara.
Men nu jäklar skall jag försöka våga snart igen. Försöka ta tag i det här.
Jag har kunnat innan. Jag kanske kan igen.
Jag får se när jag återkommer. VILL ni att jag ska återkomma får ni fanemej säg det!
Hur som helst, ett gott 2017 önskar jag er alla.
Puss/ Asta
