Dags att avsluta bloggen? Allt har sin tid.

Årets första inlägg. Då borde man förstås skriva nåt smart och engagerande. Men om det jag vill/ skulle behöva ventilera kan jag inte skriva av hänsyn till annan och i övrigt är det rätt blankt i skallen. Trots att jag är 100 % icke bakfull efter en nykter nyårsafton.

Min blogg är inte en av de stora, men den läses dåliga dagar av ca 300 läsare och bra dagar av 7-800 läsare och ändå är det så gott som ingen som längre tycker till om inlägg som jag (ofta) anstränger mej för att roa, uppröra eller entusiasmera med. Inga troll som hittar hit, men heller ingen (el väldigt få och väldigt sällan) som tycker något, önskar något ämne, inleder en diskussion.
Och jag börjar faktiskt ledsna på er tystnad. Inspirationen tar slut.
Jag får se hur jag gör med bloggen, den känns varken rolig eller självklar längre när ingen av er hundratalsläsare ger feedback om någonting.
Det är ingen uppläxning... det är mer att monolog inte funkar i oändlighet.

Idag på det nya året vågade jag mej ut att springa jogga lufsa.
Har varit sugen länge på att komma igång men rädd för att bara orka 200 meter innan luften eller vristerna tog slut.
Första 10 gångerna är en prövning och handlar om rent mod för mej.
Lufsade 2,7 km med Mini och det kändes faktiskt bra!
Enorm eufori efteråt som är löpningens stora belöning.
Tyvärr dödades den av det oskrivbara.
Men nu jäklar skall jag försöka våga snart igen. Försöka ta tag i det här.
Jag har kunnat innan. Jag kanske kan igen.

Jag får se när jag återkommer. VILL ni att jag ska återkomma får ni fanemej säg det!
Hur som helst, ett gott 2017 önskar jag er alla.

Puss/ Asta

Sluta blogga?

Jag har aldrig haft någon ambition om att bli Sveriges mest lästa bloggtant.
Jo, kanske när jag drog igång för hundra år sedan men inte på senare år.
Orkar inte nätverka, kommentera överallt, helst ge mej i strid med nån storbloggare eller skriva kontroversiella prylar bland deras kommentarer för att få höga läsarsiffror.
Jag har inget spännande liv, ingen unik hobby, sitter inte inne på några hemligheter som andra vill ta del av.

Det har varit fint ändå.
Att få uttrycka sina tankar i skrift, ha sin stadiga läsarkrets och få de där 4-5 kommentarerna.
Jag har känt mej tillräckligt bekräftad och uppskattad av det.
Men på senare tid har läsarsiffrorna minskat och framför allt ert tyckande kring inläggen.
Det känns jäkligt opepp att försöka komma på inspirerande inlägg (misslyckas uppenbarligen där) eller försöka pränta ner sina tankar på ett bra sätt när ändå få läser å ingen har någon som helst åsikt i frågan.

Den ständiga bloggfrågan. Bloggar jag för min skull eller för andras skull?
För just nu känner jag mej rätt less på att lägga ner tiden och ropa rakt ut i en tom cyberrymd.
Samtidigt händer det mycket i min lilla värld... med mina mått... och kanske borde jag ändå fortsätta att föra någon form av dokumentation över det?
Men om ingen bryr sej om det så kan man ju faktiskt lika gärna skriva någon form av privat dagbok?

Nej, jag tigger inte kommentarer och "snälla stanna" rader från er i detta inlägg.
Jag vill att det ska finnas ett intresse. Både att läsa och att delge tankar.
Annars fyller en blogg ingen funktion.

Jag får grunna på det. Må gott där ute i denna kalla, grå lördagen.

Puss/ Asta