Var ifrån kommer kvinnors lust att behaga män?
Är det biologiskt? Eller ett inlärt socialt beteende?
Vad tror ni?
De flesta kvinnor jag känner... men egentligen ska jag nöja mej med att tala för mej själv... gillar komplimanger.
Vi blir glada av mäns uppskattning varesej vi är singlar eller i en relation.
I all oskyldighet så där.
Det är viktigt att uppfattas som smart, rolig och snygg.
Eller åtminstone inte motsatsen. Dum, trist och ful.
En uppskattande blick med tillhörande leende eller en komplimang som känns ärlig kan göra hela min dag.
Det gäller väl i ganska hög grad även män men inte alls på samma sätt.
Vi kvinnor... jag... inordnar oss i spelet.
Skrattar artigt åt män som försöker säga nåt lustigt (även om det inte alls är det.)
Fnissar, rättar till håret, gör oss så fördelaktiga som möjligt.
Rodnar lite och slår ner blicken vid en komplimang. Eller visar öppet förtjusning och ler så man ser hörntänderna.
Behagar.
Det slog mej en gång att det är väldigt "kvinnligt."
En man sa något plumpt och fånigt, jag minns inte ens längre vad.
Jag skrattade.
Den plumpa mannen gick.
En annan man satt kvar och frågade mej direkt "Tyckte du att det där var roligt sagt?!"När jag svarade nej så frågade han "Men varför skrattade du då?!" på ett provocerande vis.
Tja, för att vara artig. På ren automatik. För att det på nåt sätt "förväntades" av mej.
Men jag kände mej dum när jag blev synad och ifrågasatt. För det VAR ju verkligen inte roligt.
Som sagt... biologiskt eller inlärt?
Samma sak med plumpa skämt. Skämt som gränsar till sexuella trakasserier.
Jag har inga problem... jo, jag har mindre problem... med att visa okända män mitt ogillande.
Men män man känner lite grann...
Även om det känns "obehagligt" så känner jag förväntningarna om att "ta det på skoj", "bli smickrad", "ta det som en komplimang", inse att "han menade ingenting illa", "inte ställa till en scen" osv.
Egentligen är jag ganska trött på det. Trött på mej själv. Som alltid måste duga. För alla.
Spelar det nån roll om en man tycker att jag är otrevlig, aggressiv eller humorlös?
Om det faktiskt var han som var distanslös först (utan att själv inse det.)
För jag tror faktiskt att det ÄR just så. De flesta män menar ingenting illa när de "tar" sej rättigheter, de ser det själva som en komplimang.
Vad tänker du?!
Puss/ Asta
