Är det 1957?

Många med mej tittar på det bästa Svt producerat på många, många år nämligen "Våra bästa år." Hör ni, vilken magnifikt berättad historia det är!
Och bäst bland de bästa är Suzanne Reuter i en roll som känns skriven bara för henne. Jag drar inte vad serien handlar om för jag antar att de flesta av er ser serien och det är egentligen inte den jag vill skriva om.

Serien har en diskussionssida på Facebook där fans skriver och diskuterar händelser och skådespelarinsatser efter veckans avsnitt. Och där la jag märke till någonting. Nåt som jag även hört IRL (ni vet, i den verkliga världen, den utanför internet.)
Så här skrev jag i en status om det på facebook:

Serien Vår tid är nu pågår och jag är med i diskussionsgruppen på facebook men har även gjort samma reflektioner i det verkliga livet kring hur man pratar om serien. Den handlar om en svunnen tid, mkt har förändrats... medan annat helt stått still tydligen.
Tänker på könsroller och hur kvinnor får skulden. Fortfarande. Inte 1957 utan 2018.
Tydligast blir det i triangeldramat Peter-Ester-Susanne.
Många skriver i gruppen/ pratar IRL om "elaka" Ester, "beräknande" Ester, "kalla Ester" medan Peter klarar sej undan med att det är HON som gjort honom likadan. Han är olycklig. Stackarn.
Men Ester ser om sin familj och spelar sina kort (mkt för sin makes skull)... och ja, hon är en bitch. Det är Peter som har moraliska skyldigheter mot fam Löwander att i så fall säga nej å stopp.
Nu är Susanne tillbaka och då kommer HON göra Peter snäll och trevlig igen. För då blir han lycklig. Så rart.
Alltid kvinnors ansvar. Och gud nåde den kvinna som uppvisar "manliga" drag så som makthunger el kyla.
Har män (eller Peter i det här fallet) ingen egen hjärna å vilja? Är han en marionettdocka helt styrd av en kall kvinna, olyckligt hjärta och noll egen vilja?
Tycker det är spännande (och lite sorgligt) att vi fortfarande har olika måttstockar.

Jag brukar allt som oftast hacka på män men vad det gäller den här observationen så är det en väldigt hög andel kvinnor som resonerar på det här viset. Går patriarkatets ärende om ni så vill. Helt utan analys.

Att kvinnor döms för saker som män får en klapp på axeln över när det kommer till sexualitet och relationer har jag sett tusentals gånger i livet. Varit med om för egen del med.
Tjejer och killar, kvinnor och män har helt olika måttstockar, spelar inte i samma liga när det kommer till sexualitet.
Det gäller lust, sexuella uttryck, sexuell frekvens, relationer, otrohet. Ja allt.
Rubb å stubb. 

Ex.

Pojkar/ män som är sexuellt vidlyftiga ses på med beundran och med erfarenhet.
Han är eftertraktad (därmed ett kap.) Flickor/ kvinnor ses som begagnade/ förbrukade och kallas för allt utom smickrande saker. Hora. Slampa. Billig. Madrass. 

Män som är buffliga, grälsjuka eller beter sej som Peter i serien ursäktas ofta med att "de nog har det jobbigt hemma." Frun döms ut som kall eller bråkig.
Män verkar ses som en formbar massa. Har han en kärleksfull fru blir han sockersöt å rar. Är han inte sockersöt å rar har han förmodligen en räpa därhemma.

När en gift man, på en arbetsplats eller i en kompiskrets, är otrogen med en singelbrud är det oftast hon som smutskastas hårdast. Som "går emellan", som är "osysterlig", som "beter sej som en slampa." "Hon visste ju att han var gift!"
Kan ni tänka er det omvända? 

När män uppfattas som bestämda, tydliga, med pondus eller auktoritet uppfattas kvinnor som grälsjuka, bitchiga, i klimakteriet, gnälliga. 

Om gäster dyker upp oanmälda när här ser ut som värst med kläder, disk, skräp huller om buller så skulle de förmodligen inte tänka "Vad slarvig herr Pastasson är", den skammen faller på mej. Det är oxå jag som tar den på mej.
Men att herr Pastasson inte bytt till vinterdäck eller renoverat huset på 20 år går inte han runt och skammas för. 

När en pojke/ man blir våldtagen av en annan man/ män så diskuteras det aldrig i domstol hurvida offret sagt nej tydligt nog, vad offret gjorde på en öde plats efter skymning, om han druckit eller hur hans sexuella historia ser ut. 

Och detta är alltså 2018. Inte 1957. 

Puss/ Asta

Ta er samman pappor

Kamratposten gjorde en undersökning 2008 med 5700 barn i åldrarna 8-15 år där de fick svara på vem de helst talade med om de var ledsna.
Då svarade barnen följande:
Mamma: 40,9 %
Kompis: 24,2 %
Någon annan: 11,7 %
Ingen alls: 10,9 %
Pappa: 5,4 %
Jag vet inte exakt hur de ställt frågan men det är ju en tidning på barnens sida och jag antar att de ville ha så ärliga och sanna resultat som möjligt.
Sug på det där sista...
Ingen alls: 10,9 %. Pappa: 5,4 %.

Nu har kamratposten gjort om undersökningen och resultatet är på ett ungefär lika dystert, se bild ovan.
Mamma: 46 %
Kompis: 22 %
Ingen alls: 17 %
Pappa: 7 %

Kikar man runt lite i sin omgivning, i olika generationer av föräldrar, ser man att siffrorna nog stämmer ganska bra. Det är mamma som är barnets zon till trygghet, råd och förtroende.
Alla undersökningar visar att kvinnor tar huvudansvaret för hem och barn.
Även i mer jämställda relationer kring hushållet så tar kvinnor större ansvar för barn och är i princip alltid familjens projektledare.
Ändå ser man i kommentarsfält på nätet kring den här undersökningen män (och även en del kvinnor) som slår ifrån sej och menar att "frågan måste vara felställd"???, att detta inte stämmer eller de gamla stensåldersargumenten, pappa drar in pengarna till hushållet och är därför mer upptagen.
För det första visar ju alla undersökningar att det inte stämmer.
Kvinnors sammanlagda arbetsbörda med förvärvsarbete och hushållsarbete är större än männens.

Om jag vore man. Eller om jag vore mamma till den här åldersgruppen och mammorna fått 7 % skulle jag allvarligt fundera på vad det beror på.
Om det är okej?
Okej att vara två föräldrar men att barnet ändå bara har en förälder som de känner sej bekväma att vara ledsen hos.
Jag skulle skämmas.

För egen del tror jag det beror på att mansrollen fortfarande på många sätt är som den var 2008 eller 1988 för all del.
Det är fortfarande så att mammor är bättre på att trösta och lyssna.
På att stanna upp och vara närvarande.
Det är så vi är fostrade. Flickor fostras tidigt i att vara inkännande, empatiska, omhuldande och att det är okej att vara ledsen.
Pojkar fostras mer konkurrensinriktad, efter prestation, tävling. De är mer lösningsfokuserade och obekväma i att hantera känslor.
De märker det inte ens.
Härom dagen grät jag en hel dag. Jag var helt förtvivlad. Rödögd, svullen, lågmäld och mimikfattig. Min man såg det inte ens. Han såg inte!

Samtidigt som såna här... faktiskt alarmerande undersökningar... kommer så pratar åtminstone två av riksdagens partier (Anti)Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna om att "genustramset" på förskolan och i skolan måste bort.
Det är häpnadsväckande tycker jag.
Så otroligt märkligt och sorgligt att någon enda människa år 2018 kan tro att det inte är av stort stort värde att vidga könsrollerna, att sudda ut gränserna för hur man ska vara som tjej el kille, som kvinna el man.
Att det skulle vara hotande, onaturligt, flum eller vad de nu tycker att alla människor fick vara mer hela varelser. Ha tillgång till hela sin potential.
Genusfrågan drivs ju ofta av feminister men pojkar och män behöver det minst lika mycket som flickorna.
Jag tror att mycket av de ohälsosamma och farliga sidorna vi ser i spår av matchokulturen faktiskt kommer av något så enkelt som att de som pojkar inte fått tillgång till alla sina känslor. Att vissa känslor betraktats som klena och oönskade, "sluta gråta du är väl ingen liten bebis/ liten flicka."
Att de inte vet hur de ska hantera sorg, ångest, ensamhet, övergivenhet och det tar sej uttryck i att de super och/ eller blir våldsamma.

Nej, ta er samman för fasen alla pappor där ute. Vi ska inte behöva vänta 187 år innan barn har 2 emotionella och känslomässigt närvarande fäder.

Puss/ Asta

Ps. Innan ramaskri uppstår vill jag lägga in en brasklapp om att det naturligtvis finns undantag.

Pojkar, grabbar, killar, snubbar å män

Ja, alltså jävlar i min låda hur skall jag kunna sluta tänka på den här boken?
("Björnstad" av Fredrik Backman som jag recenserar i två inlägg nedan.)
Utan att avslöja allt för mycket så gick mina tankar gång på gång till den där filmen som cirkulerade överallt på social medier för ett år sedan "Kära pappa", minns ni? när jag läste boken.
Båda två, var sitt uttryck för att beskriva hur mansroller formas, av hur pojkar fostras... och inte fostras... under sin väg till att bli man.
Om alla skämt som ju "bara var på skoj", om alla beteenden som ursäktas för att "pojkar är pojkar", om alla gånger som vi vuxna inte säger ifrån varesej mot barn eller våra vänner för "han menade ingenting."
En machokultur som pojkar dignar under och som gör världen till en farlig plats för alla som avviker. Inte minst för kvinnor.
Det finns mycket mer ur boken som är intressant att diskutera men vi tar det ämne för ämne. Nu handlar det om pojkarna.

Hur fostrar man pojkar? Hur bryter vi alla de normer som är skadliga för alla egentligen och hur skapar vi ett bättre samhälle än de vi har?
Det är ett samhälle som blir farligt för flickor och kvinnor, ett samhälle som är skadligt för pojkar och män och som hämmar oss alla.

Här om dagen var jag på ungdomsmottagningen på praktik och fick äran att vara med när en klass i åttan var där på besök. En barnmorska och en manlig kurator talade med dem om sex, kärlek, skydd och annat som hör ämnet till.
De var uppdelade i två gruppen, 1,5 timma vardera.
Fina ungdomar, jätte fina. Men jag slogs över hur lite som förändrats sedan jag själv var i den där åldern. Tjejerna tysta, (en del av) pojkarna väldigt pratiga och måna om att få alla att inse hur otroligt erfarna de är sexuellt.
Flickorna med benen i kors. Knappt någon av dem som vågade trä på en kondom på en dildo. Knappt någon som ens vågade se åt det hållet.
Och så pojkar. Med neddragna kepsar, höga röster, bullriga skratt, boxandes på varandras axlar och tiggandes om några extra kondomer än de tre var som alla fick för "dom behövde dem verkligen."
Inte en enkel samling att våga sticka ut i. Att våga vara annorlunda. Välja något bortanför mainstream. Älska någon av samma kön. Vara kille å klä sej i tjejkläder. Tala om mjuka ting som kärlek och rädsla.
Jag tror ändå att det är vanligare och mer accepterat att flickor bryter mot normer än att pojkar gör det. Att de vågar vara något annat än förväntat.

Desperat önskar jag ett annat klimat för mina barnbarn att växa upp i.
Fler roller att välja. Fler vägar att gå. Fler sätt att få vara på.
Förtvivlat vill jag förändra den kultur som råder bland pojkar och män.
Den som ärvs från generation till generation av män. Via föräldrar, tränare, äldre bröder och andra förebilder. Äldre pojkar och män som uppmuntrar det grabbiga... det sexistiska, det homofoba, det kaxiga... men även av äldre pojkar och män som inte säger ifrån. Som låter dem hållas och som förklarar bort med att pojkar är pojkar, han menade inte, han skojade bara, han växer nog till sej.
Bakom varje förövare, bakom varje våldtäktsman och varje kvinnomisshandlare, bakom varje man som tystar eller förlöjligar kvinnor finns en kultur. En kultur och ögon som blundat.

Puss/ Asta

Hönan och ägget. Eller synen på barnuppfostran.

I veckan kom en stor undersökning som visar att pojkar som fostrats till att hålla fast vid gamla könsmönster och machoideal löper betydligt större risk att agera våldsamt i nära relationer och att själva råka ut för våld.
Egentligen säger det kanske sej själv, men ni som studerat vet att allt måste bevisas genom studier och vara evidensbaserat.
Kort sagt, inte bara flickor/ kvinnor förlorar och hotas av patriarkala mönster utan även pojkarna och männen.

Man kan tro olika om hönan och ägget.
En del (jag) tror att en hel del av de könsmönster vi har är genetiskt och orsakat av biologi och hormoner även om en hel del är sådant som vi medvetet och omedvetet prackar på våra ungar.
En del tror att alla könsmönster är inlärda och skapade av kultur och samhälle.

Jag tycker inte att det där spelar så stor roll, vad man tror orsaken är.
Det som spelar roll är att vi blir medvetna och att vi vuxna... föräldrar, mor/farföräldrar, lärare, omgivande vuxna... gör vad vi kan för att kompensera de egenskaper som brister.
Att flickor inte ständigt smickras över att vara söta utan oxå kompetenta och tävlingsfokuserade.
Att pojkar uppmuntras till samarbete och kommunikation och får lära sej att visa känslor.
Ja eller tvärtom om det nu är tvärtom. 
Att helt enkelt ge barn tillgång till så stora världar och så många känslor som möjligt.
Att bu eller bä och allt däremellan är okej.

Studier visar att utvecklingen går långsamt vad det gäller jämställdhet.
Unga kvinnor tycker fortfarande att utseende är viktigast.
Unga män tycker att det är viktigt att vara starka och att stå upp för sin kvinna och sej själv.
Den tredje pappamånaden stöter på patrull.
Trots vetskapen om att ojämställdhet gör oss olyckligare, fattigare och ensammare.
Även om jag känner att jag är betydligt mer genusmedveten som mormor än vad jag var som småbarnsmamma, och även om mina barn tänker på ett annat sätt än vad jag gjorde, så går det för långsamt. Vi behöver politiska styrmedel för att förändra attityder.
Politiska styrmedel är mäktigare än vad man kan tro. Nu finns ingen parlamentarisk enighet för att dela föräldraledigheten rakt av och inte heller någon folklig men det fanns stort motstånd och stor misstro mot förbudet av barnaga när Sverige som första land i världen lagstiftade mot det 1979.
Skulle ungar få uppföra sej hur som helst nu?
Skulle föräldrar inte ha rätt att fostra sina ungar?
Idag råder det väl relativt stor konsensus kring att det är fel att slå barn.

Hela världen.
Jag vill ge mina barnbarn hela världen.
Jag vill att de ska få välja själva hur de vill se ut, vad de ska ha för intressen, yrken, vem de ska bli kär i.
För att göra de valen måste de tillåtas och uppmuntras att bli så kompetenta som möjligt inom så många områden som möjligt.

Det är inte lättare eller svårare än så.

Puss/ Asta

Kvinna/ man

Jag gillar att vara kvinna.
Jag tror på biologiska skillnader mellan män och kvinnor.
Relativt omodernt att säga i dessa tider men jag gör det.
Evolutionen tar oändligt med tid på sej att förändra något och det här med hormoner å signalsubstanser är mäktiga grejer.
Östrogen och testosteron.
De flesta kvinnor har mer östrogen och de flesta män har mer testosteron.
Å det GÖR saker med oss så klart.
Jag vill redan nu betona att kvinnligt och manligt inte alls är något statiskt utan grader i mänskligheten. Alla män har inte snoppar, alla kvinnor har inte menstruation.

Jag gillar smink. Älskar nagellack, höga klackar, tuttar och andra "kvinnliga" attribut.
Jag värderar högt egenskaper som ses som klassiskt kvinnliga och som säkert är en kompott mixad av både ursprung och uppfostran.
Jag har ingen lust att bete mej mer "manligt" för att vinna respekt eller få lov att ta plats.
Jag är trött på att kvinnor ska anpassa sej, ta plats, skrika högre.
Varför i hundan kan inte männen anpassa sej efter oss?

Jag kallar mej feminist.
I det begreppet lägger jag att jag anser att män och kvinnor ska ha samma rättigheter... ekonomiskt, juridiskt, sexuellt och på alla andra områden.
I det begreppet lägger jag även att jag ser och vill förändra att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle.
Män och det manliga premieras i samhället.
Att vara en "pojkflicka" ses som något positivt och starkt.
Vi flickor och kvinnor ska gärna behaga män men ve oss om det märks på oss. Om det syns att vi försöker. Då blir vi genast klassade som korkade små bimbos.
Ordet "flickpojke" existerar inte.
Om det gjort det hade det varit ett skällsord.
Ingen hade använt det i sammanhanget "han är så socialt kompetent och hänsynsfull."
Att "ha stake" ses som något modigt å rejält. Att "vara en fitta" som något korkat och fegt.
Alla dessa begrepp. Alla dessa föreställningar påverkar oss.
En del ser det. Andra inte.
Ändå är det så lätt att falla in i gamla fällor.
Som det här att behaga. Hur många gånger har jag inte kommit på mej själv att fnissa åt något en man säger som absolut inte är roligt, som kanske är rent sexistiskt?
Jag fnissar... invant... och sedan stelnar leendet när beteendet väl når mitt medvetande. Som en reflex.
Eller det här med att delta i ett gräl, veta med sej att man har rätt... men sedan när ilskan väl lagt sej bli ledsen eller känna ansvar för att det blev otrevlig stämning.
"Det var ju onödigt sagt" eller "Jag borde inte ha provocerat så."  "Nu blev hen ledsen."

Å jag tänker...
Ja jag tror att flickor generellt har mer empati, mer omvårdnad, mer social kompetens än vad pojkar. har. Utifrån biologi.
Jag tror att pojkar har mer naturlig dominans, stridslystnad, tävlingsinstinkt än vad flickor har. Utifrån samma biologi.
Därför är det så viktigt att vi fokuserar rätt i vår fostran och umgänge med barn.
Att inte uppmuntra det söta, rara, bekräftelsesökande hos flickor. Att stötta deras kompetenser och mana dem till att våga. Klättra högre, tänka större.
Å lika viktigt att fostra pojkar till mjukare värden. Uppmuntra deras empati, deras förmåga till samspel, till hänsyn.
Sedan jag fick barnbarn har jag funderat allt mer på sådant här. Hur vi alla vinner på att uppfostra våra barn så att vi stödjer dem i de egenskaper som de har svårast för.
Att bredare och mer flytande accepterande könsnormer gör oss till lyckligare människor.

Puss/ Asta

Flickpojkar

 

När det talas om feminism och jämställdhet så talas det ofta ur kvinnors perspektiv.
Det är inget konstigt med det, vi lever i ett patriarkaliskt samhälle och en värld där kvinnor i stort å smått far illa av männens framfart och bristande respekt.
Det finns bara ett sätt att vara chef på. Ett sätt att vara hög styrelseledamot. Ett sätt att vara statsminister. Det manliga.

Den manliga normen och det manliga förhärligandet är så mycket djupare rotat än vad vi tänker på.
Tänk bara på ord. 2014 finns det fortfarande inget bra ord för kvinnans kön. Antingen blir det kliniskt eller så blir det snuskiga.
Det pratas... gällande både män och kvinnor... om att "ha stake nog att..." som något positivt och starkt medan motsatsen "var inte en sån fitta" är negativt, svagt å fegt.
Detta tankesätt är så utbrett att även män förlorar på det.

Jag funderar ofta på vem mitt lilla barnbarn Noah ska bli. Vad för sorts man och människa han ska bli.
Jag funderar mer på det med honom än vad jag gjorde med min egen son.
Jag vill förstås ge honom hela världen. Allt ifrån solvarma jordgubbar till äventyr.
Men jag vill också ge honom möjligheten att helt fritt vara den han är som person.

Har ni tänkt på ordet "pojkflicka."
Det är en tjej som är stark och modig. En tjej som kanske inte är så förtjust i klänningar och blingbling men som kan klättra i träd, vågar bli smutsig och slåss tillbaka om nån är dum.
Det ses inte som fel i samhällets ögon att vara flickig och feminin men det är ändå ett positivt laddat värdeord pojkflicka.
Kapabelt lixom. Pippi Långstrupaktigt.
Men tänk på ordet "flickpojke."
Det finns inte ens.
Och om det mot förmodan används så görs det negativt. Det är inte så att det ligger en underton av att detta är en sensitiv, kommunicerande, mjuk kille.
I den mån dessa drag accepteras hos pojkar och män använder man andra ord.
Filosofisk kanske. Emotionellt begåvad.
Men ingenting, gud förbjude, som skulle antyda något feminint.
Å detta tror... nej, detta är jag helt säker på... att pojkar och män förlorar på.
Det är inte bara förminskande av klassiska gamla kvinnliga sidor.
Det snävar in även mäns möjligheter.

Jag minns en av min sons första jular, han är född i augusti så kanske var det när han var 2½ nästan.
Vi hade köpt honom ett jättefint bilgarage.
Hans systrar fick varsin krypdocka.
Sonen gav blanka fan i sitt garage och kastade sina lystna blickar och kladdiga händer på dockorna.
Å blev förmanad.
"Nää, Rasmus. Du har fått ett garage, det är din systers. Titta vad fint, här kan bilarna köra osv"
Ja, det var tidigt -90 tal. Man begrep inte bättre.
Självklart fick han annars leka med tjejernas saker men rätt snart hade han tappat intresset och ville bara leka med sina gevär, sina bilar, sin gräsklippare.
Jag vill att Noah ska få bejaka alla sina sidor.
Jag kanske inte kommer att köpa honom prinsessklänning om han inte uttryckligen ber om det men jag vill att han ska få alla nycklar och inte tvingas in i några unkna könsroller och förväntningar om styrka, mod, kaxighet, framåtanda och bilintresse redan som barn.
Jag är övertygad om att det kommer att göra honom till en tryggare, starkare och bättre man.
En lyckligare människa.

Puss/ Asta

Jämställdhet å könsroller

 

Nu inspireras jag av Lady Dahmer's inlägg igen. Hon skriver om att "så länge vi har olika krav och förväntningar på könen så kommer vi aldrig bli jämställda"... och så klart har hon rätt.
Läs gärna inlägget. Det handlar om att många kvinnor tycker om att bli gammaldags uppvaktade och att vi därmed går med på även de ålderdomliga kvinnliga rollerna.
Att lixom inte kunna plocka russinen ur kakan.

Hmmm.
Det ligger mycket i det.
Vi kvinnor vill gärna ha halva makten, lika löner, män som självklart kan slänga ihop en söndagsstek samtidigt som han stryker veckans tvätt.
Men vi vill inte lika självklart dela med oss av föräldraledigheten eller tvingas byta vinterdäck.

Jag erkänner!
Jag är en sån där förtappad kvinna.
Jag gillar män som är MÄN (vad det nu betyder?)
Jag vill väldigt gärna ha jämställdhet i hemmet och jag vill verkligen tjäna lika mycket som män med likvärdig högskolebildning gör men jag går igång på manlighet.
Nej, då menar jag inte den där brötiga, sexistiska lumparmentaliteten.
Jag menar inte när män gör sej lustiga på sina fruars bekostnad i grupp, när de klappar tonåringar i baken och är allmänt smaklösa.
Men!
Jag går bananas av män med en lugn självsäkerhet.
Av initiativförmåga. Av den där trygga "ta hand om" mentaliteten.
Jag blir smickrad av män som håller upp dörrar och drar ut stolar och jag förutsätter att jag blir bjuden på första dejten (... om jag nu gått på dejt.)
Det ingår i spelet jag lärt mej spela.
Spelet där jag i gengäld är uppmärksam, beundrande och hängiven.
Där jag låter klyftan anas och svänger lite extra på häcken när jag vill ha uppmärksamhet.
Ja, jag överdriver å spetsar till det, men ungefär.
Roller... förlegade men inlärda.

Jag inser att LD har rätt.
För verklig jämställdhet krävs att vi är just det.
Att vi kvinnor inte alls behöver erövras eller tas om hand.
Att män inte alls behöver jaga eller spänna musklerna.
Samtidigt... alla djur ägnar sej åt parningslekar. Åt olika former av uppvakningsceremonier. Det känns som om vi har det i våra gener.

Vad tror/ tycker ni?

Puss/ Asta

Vil du vara en prinsessa?

 

Jag såg denna på facebook och reptilhjärnan inom mej fylldes snabbt av ett gillande och en lust att trycka på "dela knappen" men sen tänkte jag till lite...

VILL jag bli behandlad som en prinsessa?

"Jaaaaa!!!!" ropar en väsentlig del av min hjärna och personlighet.
Ja det vill jag och ja, det har jag alltid saknat.
Som Lisa Ekdahl sjunger " Du höll henne aldrig högt, du låg aldrig ner på knäna." Ja, jag är gammal nog att gilla å uppskatta män som håller upp dörrar, män som drar ut stolen, män som tänder cigaretten (om man röker, annars är det ju onödigt), män som betalar på första dejten.
Jag är gammal nog att sakna att inte ha en man som omtänksamt ser till att tanken på bilen är påfylld, motorvärmen på när jag ska iväg, som inte tappar upp ett bad åt mej när jag är trött å ställer ett glas vin på kanten.
En man som uppskattar mej, som visar det och som inte tar mej för given.

Men en inre röst ropar faktiskt också "Neeeej!!!" Å den fick mej att sansa mej lite.
Jag är en vuxen kvinna.
Kompetent. Kapabel. Strider förr jämställdhet.
Jag är ingen som behöver tas hand om, sättas på piedestal, dyrkas och duttas med.

Förstår ni hur jag menar? Hur jag tänker?
Då menar jag inte vanlig omtänksamhet å ömsinthet å att inte bli tagna för givet för det tror jag både män och kvinnor vill ha och behöver i sina relationer och även om inte jag går upp halv sju för att skrapa makens bilrutor så visar jag omtänksamhet på många andra sätt.
Genom "typiskt kvinnliga sysslor" som att laga god mat, duka fint, tända ljus osv.
Nej, jag menar mer att jag är fast i ett gammalt å nytt sätt att tänka på manligt å kvinnligt.
Jag menar, när hörde ni en man senast önska att han fick bli behandlad som en liten prins?
(Nej, då är det väl i så fall... om... möjligen... eventuellt... som kung. En annan auktoritet där.)
Jag är fast mitt emellan gamla flickdrömmar fräglat av Mitt Livs Novell och Harlequinromaner och ett mer modernt feministiskt sätt att se på män-kvinnor och på relationer.
Fast... och vet inte riktigt vad jag tänker.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta

Tycker du det var roligt?!

 

 Var ifrån kommer kvinnors lust att behaga män?
Är det biologiskt? Eller ett inlärt socialt beteende?
Vad tror ni?

De flesta kvinnor jag känner... men egentligen  ska jag nöja mej med att tala för mej själv... gillar komplimanger.
Vi blir glada av mäns uppskattning varesej vi är singlar eller i en relation.
I all oskyldighet så där.
Det är viktigt att uppfattas som smart, rolig och snygg.
Eller åtminstone inte motsatsen. Dum, trist och ful.
En uppskattande blick med tillhörande leende eller en komplimang som känns ärlig kan göra hela min dag.
Det gäller väl i ganska hög grad även män men inte alls på samma sätt.

Vi kvinnor... jag... inordnar oss i spelet.
Skrattar artigt åt män som försöker säga nåt lustigt (även om det inte alls är det.)
Fnissar, rättar till håret, gör oss så fördelaktiga som möjligt.
Rodnar lite och slår ner blicken vid en komplimang. Eller visar öppet förtjusning och ler så man ser hörntänderna.
Behagar.

Det slog mej en gång att det är väldigt "kvinnligt."
En man sa något plumpt och fånigt, jag minns inte ens längre vad.
Jag skrattade.
Den plumpa mannen gick.
En annan man satt kvar och frågade mej direkt "Tyckte du att det där var roligt sagt?!"När jag svarade nej så frågade han "Men varför skrattade du då?!" på ett provocerande vis.
Tja, för att vara artig. På ren automatik. För att det på nåt sätt "förväntades" av mej.
Men jag kände mej dum när jag blev synad och ifrågasatt. För det VAR ju verkligen inte roligt.
Som sagt... biologiskt eller inlärt?

Samma sak med plumpa skämt. Skämt som gränsar till sexuella trakasserier.
Jag har inga problem... jo, jag har mindre problem... med att visa okända män mitt ogillande.
Men män man känner lite grann...
Även om det känns "obehagligt" så känner jag förväntningarna om att "ta det på skoj", "bli smickrad", "ta det som en komplimang", inse att "han menade ingenting illa", "inte ställa till en scen" osv.
Egentligen är jag ganska trött på det. Trött på mej själv. Som alltid måste duga. För alla.
Spelar det nån roll om en man tycker att jag är otrevlig, aggressiv eller humorlös?
Om det faktiskt var han som var distanslös först (utan att själv inse det.)
För jag tror faktiskt att det ÄR just så. De flesta män menar ingenting illa när de "tar" sej rättigheter, de ser det själva som en komplimang.

Vad tänker du?!

Puss/ Asta

Någon som vet var man kan köpa "stopp å väx"?

Hjälp!
Min valp håller på att bli "stora karln" innan jag ens hunnit hämta hem honom.
Jag känner onekligen en viss stress över det.
Vill ha honom liten å pluttig å rultig... men han behöver så klart sin mamma ännu en vecka.
Sin första mamma.
Sin biologiska mamma.
Nej, nej... alla ni som tycker jag tjatar mycket hund just nu stanna kvar... STAAAAAANNA... för jag ska utveckla ett jätte märkligt resonemang. Nåt som fått Lady Damer att dåna :)

Snacka om att vara fast i könsroller.
Jag har fyra barn.
Har jag nämnt att de är världens vackraste, sötaste, snällaste, smartaste barn?
Tre flickor och en pojk.
Jag är en flickmamma. Vad jag menar med det är svårt att beskriva...
Det är ju inte så att jag älskar sonen mindre. Eller mer. Bara annorlunda.
Jag var rasande lycklig... och överaskad... när det tittade ut en med snopp den där tredje gången.
Det är underbart att ha både ock. Både flickor o pojke.
Men jag känner mej naturligast i min roll som flickmamma.
Det är som att jag kommer töserna närmare på ett annat vis.
Vi blir mer och mer väninnor. Jämställda. Även om jag så klart alltid kommer att vara deras mamma (å tigermamma... ve den karl som gjorde nån av mina döttrar illa, jag skulle leja juggemaffian om det så kostade mej hus å hem.)
Med sonen är det annorlunda. Han har blivit man.
Han är liksom överbeskyddande mot mej... och sina systrar.
Han är längre, starkare, mer fylld av testosteron även om han nu är en väldigt klok och snäll ung man.
Men vi har lixom inte som med tjejerna blivit "lika". Förstår ni hur jag menar?
Sonen har ett annat förhållande till sina far. De är mer som vänner.
Jag står lite utanför där.
Å han säger "jag älskar dej mamma" jämt när han går men sällan till pappan. Inte för att han inte älskar sin far utan för att... ja, jag kan inte förklara.
Min äldsta dotter säger att jag får ett särskilt ljus i blicken när jag talar om sonen.
Det stämmer kanske. Freud hade säkert en förklaring till mamma-son kärlek. Jag har det inte...

Nu kommer det riktigt fåniga.
Med Märta har det så tydligt känts att hon är flicka.
Vi är två stycken av honkön. Lika.
Hon har förfärlig pms, ont i magen vid löp, en oerhörd valplängtan som skendräktig och jag kan liksom leva mej in i allt det där.Vet hur det känns, hon vet att jag förstår hur det känns.
Hon tyr sej mest till mej. Jag är "mamma", jag är flockledare.
Med Mini är hon som med ett syskon. Älskar. Leker med. Gosar. Men skiter i vad hon försöker bestämma.
Ignorerar hennes tillsägelser. Trotsar.
Sin "pappi" är hon lite förälskad i. Lyder dåligt men blir oerhört lycklig när han tilltalar henne.
Nu väntar en pojke på att få flytta in här.
Eller ja, vi väntar på honom i alla fall.
Det känns helt annorlunda.
Han kommer bli stor. Stark(are.)
Han kommer inte att löpa och befinna sej i en ständig hormoncykel.
Jag är helt säker på att jag kommer bli kär i honom.
Det är jag ju redan.
Men lika mentalt och själsligt nära som med Märta. Det tvivlar jag på.
Han blir sonen.
Annorlunda.

Nån som förstår vad jag yrar om?!

Puss/ Asta