47 år och äntligen obrydd av att män inte finner mej knullbar

Jag kan tänka mej att många av mina läsare nu tänker saker i stil med...
"Men varför gör hon så här? Har hon ingen som helst integritet."
"Tycker hon verkligen att det där är snyggt?"
"Tänker hon inte på att grannar, kollegor, arbetsgivare, hennes barn kan se det här... och ska dom BEHÖVA det?"
"Men vad håller hon på med nu?"
Osv.
Och jag får väl erkänna att jag är inte alldeles bekväm. Inte fullkomligt botad.
Det är inte ofta som jag visar så här mycket hud ens på stranden. Som jag inte drar in magen eller ställer mej i en mer fördelaktig posé. Att bara stå... rakt upp å ner... med sina tio nya kilon och vägra be om ursäkt.
Väldigt ny känsla.

Det har tagit mej en väldigt massa år att ändå komma dit jag är nu.
Och till å från faller jag tillbaka. Tillbaka till skammen och självföraktet.
Men nästan halvvägs till 100 så har jag åtminstone kommit hit.
Jag har på senaste tiden börjat följa en mängd fantastiska kvinnor på instagram och på bloggar. Kvinnor jag önskar att jag haft i mitt flöde när min självkänsla som kvinna skulle formas i unga år.
Smarta, starka kvinnor som vet sitt eget värde och vägrar be om ursäkt för varesej sina tankar eller sina kroppar.
Jag kom tidigt in i puberteten, sexdebuterade många år innan jag var redo och hann innan jag var femton att avverka en mängd äldre skitstövlar till sexpartners. Många män med marginal vuxna, många som jag idag inser var pedofiler.
Min självkänsla och självbild formades utefter att vara knullbar. Utefter att män skulle finna mej attraktiv och bekräfta mej i det.
Det var under många år i det som mitt värde som kvinna låg i.
Att män skulle vilja ha mej. Bekräfta mej. Åtrå mej.
För den saken skull har jag bantat, svultit, övervägt och drömt om plastikoperationer. Gråtit över tomma bröst och svulstiga lår. Nupit i mina valkar. Suckat. Gömt undan. Dragit in. Skämts.

Idag vet jag att min kropp är fantastisk och har servat mej utan att knorra i fyrtiosju år. Jag har ätit risigt, rökt under många år, motionerat ytterst lite, bälgat i mej kaffe och en hel del alkohol.
Och den har hållit sej frisk. Burit och fött fyra barn. Ammat fyra barn.
Tagit mej framåt i livet. Jag kan gå, sitta, stå, resa mej, springa, tänka, äta, älska, simma, skratta, kramas. Min kropp har fungerat varje dag (även om den knorrar lite på morgonen och leder numera kan protestera om jag suttit still länge.)
Jag har till å med sprungit en mil med den här kroppen och de här astmalungorna.

10 kg har jag gått upp på ett år. Jag kan inte påstå att jag är odelat förtjust.
Jag skulle vilja vara fitare och jag skulle vilja både vara och se starkare ut.
Men jag tänker inte skämmas. Inte gömma mer.
Mitt värde ligger inte i att någon random man som ser min bild finner mej osmaklig för att den inte får "baguetten att rycka." Det är mej faktiskt HELT ovidkommande numera och det är en sådan härlig befrielse att känna så.
Ja jag är småtjock och det ska du skita i! Det är en sak helt mellan mej och min kropp och ingen karljävel har med det att göra! 

Puss/ Asta

På ickebegäran... så här käkar jag.

 
Hur är det?
Vill ni att jag håller denna bloggen "bantningsfri" eller vill ni följa med mej även på denna resan? Resan som jag faktiskt snart uppnått första målet på... att går NER de där (inte allt för många) överviktskilona och sedan mål två... att hålla vikten.

Jag har aldrig varit speciellt överviktig. Men jag har STOOOR heriditet för övervikt precis som jag har för missbruk. Många överviktiga... riktigt överviktiga... i min släkt.
En hel del att brås på. Att se upp in för.
Sen är det inte heller roligt att inte längre komma i sina kläder, även om det är stl 38-40. Det är inte kul när allt sitter åt, skaver å klämmer och sitter fult.
Jag har varken råd eller lust att uppgradera hela min garderob till en större storlek.

Jag startade på 65 kg. Jag är 1,62 cm lång och har inte särskilt mycket muskler.
Jag är tunn upp till och bredare nertill. En klassisk päronkropp.
Tunna handleder, magra händer, späd hals. Relativt liten byst.
Det är från höfterna det händer grejer. Å nu i slutet... kring 65 kg... även runt midjan.
När jag vägde mej sist stod jag på 60,5 kg.
Väldigt nära målet på 60 kg alltså. En vecka från målet om jag fortsätter duktigt.
Visserligen skulle jag vilja gå ner till 57-58 kg där jag låg för 7-8 år sedan, men 60 känns helt ok.
Jag är inte/ ger inte intrycket av att vara en späd person.
Det har tagit mej en månad. Rätt så kort tid. Å då ska man ändå ha i beräkningen att när det handlar om så här liten övervikt så håller kroppen hårdare i kilona än vad den gör om man har mycket övervikt.
Efter 40 blev det dessutom betydligt svårare att minska i vikt, i synnerhet när man slutat att röka.

Min diet är absolut inte särskilt hälsosam, men jag gör den under relativt kort tid.
Jag äter eg för få kalorier.
Jag tror inte heller att andra dieter eller "livsstilar" som LCHF är särskilt hälsosamma men tänker inte veckla in mej i det här.
Var å en får göra som de tror är bäst.
Min diet går ut på att skippa kalorier som jag enkelt kan försaka.
De som inte gör mej så mycket.

Åtminstone 5 av veckans 7 dagar försöker jag äta typ så här...

Frukost/ lunch (ja, jag äter ju rätt sent)
Två smörgåsar med köttigt pålägg utan smör alt havregrynsgröt med lättmjölk.
Mellanmål. Frukt och cashernötter (en näve.)
Middag där större delen av potatisen/ pastan är utbytt mot rivna morötter eller blandad sallad. I tallriksmodell, halva tallriken morötter/ sallad. I övrigt precis samma mat som familjen med grädde å fet cream fraise i.
Kvällsmat åter frukt och nötter. Ibland en smörgås med osötat te.
Jag dricker mycket vatten. Alltid minst ett stort glas innan måltid.
Jag går minst en timme i snabbt tempo per dag.
Godis, mer mat, alkohol fredag och lördag.
Man vänjer sej faktiskt vid att vara lite småhungrig ibland och vid att tacka nej till godis om vardagarna.
När jag är godissugen tuggar jag tuggummi eller käkar sockerfria läkerol.
Unnardagar är både viktiga och komplicerade.
Det vore oändligt tråkigt att leva så här spartanskt alltid.
Idag har jag smockat å käkat av gräddsås, feta köttbullar, mos med grädde i, ostbågar å vin.
Det svåra är att man kommer av sej lite...

Med detta menar jag inte att man MÅSTE vara en stl 36-38... det hoppas jag alla förstår.
Det är bara en del av min egen viktresa och pepp till mej själv.
Å till dej. Men bara om du vill.

Sov gott.

Puss/ Asta