Visar inlägg med etikett självkänsla. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett självkänsla. Visa alla inlägg

fredag 28 augusti 2020

Den slitnaste av klyschor

I mina skor… | Modemamma

När vi ändå talar om det mänskliga psyket. Eller mitt psyke ska jag kanske säga...
Ni har väl inget annat för er en fredagskväll än att läsa om det?

Jag har... antar att det är så för de flesta av oss... egenskaper som jag är nöjd med och egenskaper som jag är mindre nöjd med.
Till de egenskaper jag inte tycker om så mycket hör att jag har ett stort bekräftelsebehov (bättre med åren men fortfarande orimligt stort), jag kan vara mer lättkränkt än vad jag önskar, tycka fasligt synd om mej själv och jag har svårt att sluta älta.
Samtliga de egenskaperna har väl med en sviktande självkänsla att göra?
Lustigt det där (eller nä, inte alls) hur man kan ha ett hyfsat självförtroende men ändå en svag självkänsla.
Jag önskar helt enkelt att jag var mer trygg.
Obrydd.
Jordad.
Men medan självförtroende är relativt enkelt att bygga med hjälp av olika strategier och en del terapi kanske så verkar självkänslan betydligt svårare att påverka. Omöjlig nästan.
Det är i alla fall min erfarenhet.

En egenskap som jag däremot är nöjd med men som ibland missförstås av andra och tolkas som negativt, är att jag har hyfsat lätt för att leva mej in i andras känslor och att förlåta/ gå vidare.
Det låter väl fint? Mmmm, men det kan missuppfattas som vekt.
Jag har varit med om det åtskilliga gånger, framförallt i konflikter som innefattar grupper, att den egna sidan blir förbannad på mej för att jag ändrar åsikt/ visar förståelse/ förlåter.
För att jag uttrycker "å ena sidan, å andra sidan."
Jag tycker inte om att inte reda ut konflikter, mår dåligt av stel stämning och sådant som är outtalat. Om jag bara fått prata om det, säga hur jag känner, förklara hur jag menar och höra motparten så kan jag släppa irritationen sedan även om konflikten egentligen kvarstår.
Inte sällan väcker det förnyad irritation hos den man grälat med eller hos andra i det egna lägret.
Alla släpper inte lika fort och det är väl ok, men det borde vara okej att kunna göra det med. Eller?
Jag har inte heller problem med att "pudla" och erkänna att jag haft fel eller kommit på nya tankar.
Det där hänger lite samman. Jag tror att det är för att det tolkas som att vara kappvändare. Kappvändare = falsk. Ingen bra grej att vara.
Men så måste det inte vara, jag känner i alla fall att min kappa sitter hyfsat stadig.

"Gå i mina skor" är förmodligen den slitnaste av klyschor men inte desto mindre sann för det.
Jag tycker det är spännande att tänka på det när människor kanske inte reagerar precis som jag förutspått. Detta att det är omöjligt att till fullo förstå varför andra kan reagera som de gör. Hey, det är inte alltid jag förstår varför jag själv reagerar som jag gör.
Vi har alla våra issues. Våra svårigheter.
Somliga medvetna, andra dolda.
Somliga förvärvade, andra medfödda.
Man ska vara ödmjuk inför det tycker jag, för nästan alla försöker vara den bästa/ sannaste versionen av sej själv. Nästan alla gör så gott de kan med de förutsättningar de har.

Då så. Då har jag flummat klart. Nu är det "fri lek." (Vinpimplande, skjutsande av ungar, samlag, klappande på katten, dumburkstittande eller vad ni nu lägger i det begreppet.)

Puss/ Asta

tisdag 15 oktober 2019

Tjena alla monsterodiggare

Bildresultat för monster

Lyssnade (som vanligt) på P1 när jag åkte hem från biografen.
De talade om bristande självkänsla och om den kritiska rösten.
Tydligen vansinnigt vanligt, trots att jag emellanåt känner mej som det enda ufot i landet.
I det lilla jag hann höra, från stan och hem, så berättade de om ett sätt att ta sej an denna kritiska röst är att gå en kurs där man arbetade med lera för att lixom formgöra den här inre rösten och därmed kunna lägga den utanför sej själv.
(Bara i Stockholm, hann jag tänka lite så där sarkastiskt. Bara i Stockholm sitter vuxna människor och terapiar fram monster av lera i sitt navelskåderi.)
Men det som det gick ut på, berättade terapeuten som ledde denna mycket framgångsrika(!!!) terapiform, var att plocka ut den här illvilliga rösten från sitt eget huvud så man kan höra sin inre röst. Sätta den framför sej.
Det blir svårt att höra sej själv när det lilla monstret sitter och ropar "Du är sämre än alla andra/ Det kommer aldrig att gå/ Vem tror du att du är/ Det klarar du aldrig/ Ingen tycker om dej på riktigt/ Alla kommer snart förstå att du är fejk" eller vad nu det lilla fanskapet säger till just er.
Mitt monster säger allt det där och mer därtill emellanåt.

Jag lyssnade så där lite... ja, ni vet hur man gör, när man tycker något är å ena sidan lite bekant och intressant och å andra sidan rätt löjligt.
Och så funderade jag på hur mitt monster skulle se ut. Om jag på nåt sätt skulle gestalta det.
DET är jättesvårt. I allafall för mej som är okonstnärlig och okreativ.
Kan du tänka dej hur gestalten av din kritiska röst ser ut?
Och har du nåt tips på hur man får tyst på den?
Alla har den ju (tror jag) även om den inte är lika gapig som min men som terapeuten sa i programmet, inget barn föds med den. Det är något man får lära sej genom livet och framför allt i unga år.
Livet
odlar det där jävla monstret.

Puss/ Asta

måndag 17 juni 2019

Vad tror ni?

Bilden kan innehålla: 1 person, växt och utomhus

Jag funderar ofta på det där med självkänsla.
När man får den?
Har alla den från början?
Vem eller vad som ger den?
Vem eller vad som tar den?
Och om det... i motsats till vad jag tror... går att bygga den?

Vad tror du? Jag är uppriktigt intresserad av det här så det vore jättekul om du svarade här eller på facebook för er som har mej där.

Jag har jobbat med mitt inre mer än de flesta skulle jag tro vilket inte vill säga lite i vår tid. Främst genom åratal av terapi och ännu mer tid... massvis av mer tid... i att analysera mej själv.

Jag var en liten osäker, rädd och rätt ful unge.
Jag hade en kass uppväxt och ännu sämre gener.
Vore vi hundar så hade min mamma å pappa aldrig fått gå i avel, det är ett som är säkert.
Jag hade egentligen inga förebilder och jag fick sällan höra att jag dög, än mindre att jag var bra.
Mitt självförtroende som barn och ung vuxen var bedrövligt.
Det har jag på många sätt åtgärdat.
Genom all den där terapin, all den där analysen och kanske framförallt genom att låtsas. Fake it until you make it.
Att träna upp självförtroende är kanske något mer tidskrävande än att träna upp kondition men inte särskilt mycket mer komplicerat.

På många områden har jag idag ett hyfsat självförtroende.
Jag går inte runt och inbillar mej att jag är störst, bäst och vackrast men jag känner för det mesta att jag är tillräckligt smart, social, snygg, empatisk eller vad det nu må vara.
Jag räcker till. Jag har mina brister (gudarna ska veta att jag har mina brister) men jag räcker till. Åtminstone i det som är viktigast för mej.
- som mamma
- som mormor/farmor
- som oerfaren barnmorska
- som hundägare
- som vän
- som hustru (där är jag mer än han förtjänar)
- som feminist
- som människa
- som kvinna i att attrahera
- som dotter? Nja, kanske inte men det krävs 2 för att dansa tango.

Men det där med självkänslan... vem jag är i mej själv utan att prestera, ja där kommer jag inte vidare och jag har nog insett att det är så det är. Så det får vara.
Jag har ingen tilltro till mej själv bortom alla roller, ingen känsla för mitt eget värde.
Har jag någonsin haft det?
Togs det ifrån mej när jag var liten?
Eller ser genfördelningen jag tilldelades ut sådan att jag föddes utan?
Jag vet inte.
Arv har en stor betydelse. Miljö likaså.
Och här är hjärnan oerhört mycket svårare att lura.
Jag kan förklara. Med en på alla sätt frånvarande pappa. En (för mej) känslomässigt frånvarande mamma. Övergrepp och utsatthet.
Men jag ser på människor som jag känner väl och som jag vet vuxit upp under mycket mer stabila och kärleksfulla förhållanden och där självkänslan lika fullt är... skit.

Vad tror ni?
Och visst är det spännande att fundera kring?

Puss/ Asta

måndag 5 mars 2018

Asta gräver i sin hjärna. Del 637.

Anneli Lodéns foto.

Inatt på jobbet pratade jag med en kollega om det här med att vara ny och osäkerheten som följer med det. Det är mycket, mycket bättre nu efter dryga året... jag tänker inte varje månad att jag ska gå därifrån och aldrig komma tillbaka... men det finns moment jag fortfarande tycker är svåra, tillfällen när jag ännu känner mej otillräcklig.
Kollegan sa då nåt i stil med "Det är väl bra att inte tro man har koll på allt när man är ny" och jag svarade "Jag är inte typen som tror att jag har koll på allt, däremot är jag typen som tror att alla andra som varit klara lika länge som mej har koll på allt."
Så är det. Jag har inga problem med att vara nybörjare. Jag vill bara inte vara sämre än andra nybörjare. Inte nån som kollegorna suckande viskar om "Hur ska det gå?!" 

Det där går att föra över till andra situationer i livet med.
Och jag vet inte varför jag har så hög tilltro till andras förmågor eller liv.
En förnuftig del av mej inser ju att livet... relationer, jobb, självkänsla... är lika besvärligt för alla (eller de flesta) medan en annan del av mej tror att jag är liiiite sämre hela tiden.

För några dagar sedan (eller om det var veckor) funderade jag på det här med relationer, nära relationer, som måste fixas. Som skaver. Som krånglar. Som inte flyter helt å hållet.
Jag tänkte att jag var på god väg att lösa/ komma till rätta med en nära relation när en annan började skava. Som en evighetsmaskin.
Men sen så funderade jag på om det egentligen är nåt fel?
Om det inte är så det är?
Livet.
Bara det att jag inbillar mej att i alla andra familjer råder det sån satans harmoni hela tiden. Frågan är i hur många familjer det verkligen är så och hur de i så fall mår?
Konfrontationer och konflikter som plockas upp till ytan är kanske i själva verket något vitalt. Något bra.
Säga vad man vill om min familj men vi älskar varandra och vi vill framåt. Vet att vi kan bättre. Och vi sopar ingenting under mattan.

När man blir förälder så är man tidigt ganska klar med vilka fel å brister ens egna föräldrar (och i mitt fall morföräldrar) hade och som man inte vill föra vidare i sitt eget föräldraskap. Och man vet vad man vill ta med sej från barndomen och ge till sina barn.
Ens roll som förälder (eller partner, vän...) påverkas av de förebilder man haft.
Och med begränsningarna så blev trots allt mina föräldrar bättre än sina föräldrar, jag bättre än min mamma å pappa, mina barn bättre än mej.
Jag tycker verkligen att, under förutsättning att man inte utsatts för övergrepp som barn, så har man som vuxen ansvar för sitt eget liv.
Fantastiska eller mediokra föräldrar till trots, som vuxen och framförallt som förälder själv, bär man ett eget ansvar för hur man agerar och förhåller sej.
Det går inte att skylla ifrån sej.
Jag är inte felfri. Alltså jag är verkligen inte felfri som mamma (eller nån annan roll heller), men jag vill ge mina barn en känsla jag själv aldrig fick och som påverkat och fortsätter påverkar mej livet igenom... Den att... jag står kvar!
Jag tar kritik. Jag blir sårad, arg eller vad det nu må vara, jag instämmer eller jag kan inte ta åt mej men jag står kvar. Ovillkorligheten i min kärlek är och har alltid varit det viktigaste.

Och alla har sina kors att bära. Jag vet ju det. Egentligen.
Hur har du det?

Puss/ Asta

tisdag 3 januari 2017

Vem är jag om jag inte presterar?

Fick en kommentar från min äldsta dotter som är värd ett eget inlägg.
Läs gärna föregående inlägg med kommentarer först.
Emelie skrev en lång kommentar men det jag fastnade särskilt för var...
Du ÄR din prestation! Okej... jag är lyckad nu, när jag presterar. Vad är jag imorgon? När jag inte längre orkar.

Mmm.
Så ÄR det ju onekligen. För min del framför allt för mej själv. Jag funderar inte så mycket på om andra människor tänker så, åtminstone inte när det gäller löpning, men inför mej själv.
Jag känner mej fantastisk, stark, på gång, oövervinnerlig när jag lyckats starta upp med löpningen. I min släkt har vi inte precis traditioner av att motionera eller leva sunt. Så jag känner mej banbrytande å fantastisk.
Minns känslan av när jag för första gången sprang en kilometer, första 5 km och första milen. Milen! Jag... astmatiker, gammal rökare, som alltid haft kondition som en hjärtsjuk sjuttiofemåring.
Och sen...
När motivationen rinner ut i sanden. Livet blir för intensivt. Latmasken vinner allt fler segrar ja då är man inte lika fantastisk längre.  Om man inte med fantastisk syftar på fantastiskt oduglig och sopig.

Jag har skrivit om det många gånger.
Mitt självförtroende är hyfsat inom en mängd områden men min självkänsla rätt så skräpig. Och det är ju det här det handlar om, självkänsla, att duga även när man inte presterar. Att ha sitt okränkbara värde utan att ha gjort ett skit.
Men jag tror att det är så för nästan alla människor, jag tror att det är högst mänskligt att känna så, åtminstone i vår del av värden som är så prestationsinriktad.
"Och vad jobbar du med?" är nästan alltid en av de första frågorna man ställer till en ny människa. Inte "Vilken blomma tycker du är vackrast?" eller "Vilket språk skulle du vilja kunna om du fick det gratis på postorder?"
Jag tror att det är lika för män och kvinnor. Kvinnor har i samhällets ögon dessutom sitt utseende att "stå till svars för" men prestationer och framförallt icke prestationer värderas lika.

Går det att komma bort från något mänskligt?
Vissa föräldrar hävdar ju att man skall låta bli att berömma barnet för saker de gjort. Inte säga "Oj vad högt du kan bygga" eller "Vilken vacker teckning du ritat" för att man då skapar barnet en känsla av att prestera för att bli sedd.
Jag förstår tanken och tycker den är fin även om jag inte alls har det naturligt i men att byta "fin teckning" mot "ok, du har ritat en säl som simmar."
Människan har strävat efter att prestera och konkurrerat och därmed utvecklats i alla tider.

I min dotters kommentar ingick även att genom att lägga upp träningsbilder och träningstider bidrar man till hälso och utseendehetsen som många mår dåligt av.
Jag förstår och håller delvis med.
Samtidigt vet jag att det finns läsare som blir motiverade. Motiverade just därför att jag inte är fit och sportig utan som dom... lat och småtjock. Jag funderar likadant, att likasinnade inspirerar!
Men kanske skulle jag kunna triggervarna i rubriken att det handlar om löpning, vad tror ni om det? Så kan ni som är ointresserade eller mår dåligt av sånt bara hoppa över just det inlägget? Hiss el diss på det? 

Puss/ Asta


fredag 30 september 2016

47 år och äntligen obrydd av att män inte finner mej knullbar



Jag kan tänka mej att många av mina läsare nu tänker saker i stil med...
"Men varför gör hon så här? Har hon ingen som helst integritet."
"Tycker hon verkligen att det där är snyggt?"
"Tänker hon inte på att grannar, kollegor, arbetsgivare, hennes barn kan se det här... och ska dom BEHÖVA det?"
"Men vad håller hon på med nu?"

Osv.
Och jag får väl erkänna att jag är inte alldeles bekväm. Inte fullkomligt botad.
Det är inte ofta som jag visar så här mycket hud ens på stranden. Som jag inte drar in magen eller ställer mej i en mer fördelaktig posé. Att bara stå... rakt upp å ner... med sina tio nya kilon och vägra be om ursäkt.
Väldigt ny känsla.

Det har tagit mej en väldigt massa år att ändå komma dit jag är nu.
Och till å från faller jag tillbaka. Tillbaka till skammen och självföraktet.
Men nästan halvvägs till 100 så har jag åtminstone kommit hit.
Jag har på senaste tiden börjat följa en mängd fantastiska kvinnor på instagram och på bloggar. Kvinnor jag önskar att jag haft i mitt flöde när min självkänsla som kvinna skulle formas i unga år.
Smarta, starka kvinnor som vet sitt eget värde och vägrar be om ursäkt för varesej sina tankar eller sina kroppar.
Jag kom tidigt in i puberteten, sexdebuterade många år innan jag var redo och hann innan jag var femton att avverka en mängd äldre skitstövlar till sexpartners. Många män med marginal vuxna, många som jag idag inser var pedofiler.
Min självkänsla och självbild formades utefter att vara knullbar. Utefter att män skulle finna mej attraktiv och bekräfta mej i det.
Det var under många år i det som mitt värde som kvinna låg i.
Att män skulle vilja ha mej. Bekräfta mej. Åtrå mej.
För den saken skull har jag bantat, svultit, övervägt och drömt om plastikoperationer. Gråtit över tomma bröst och svulstiga lår. Nupit i mina valkar. Suckat. Gömt undan. Dragit in. Skämts.

Idag vet jag att min kropp är fantastisk och har servat mej utan att knorra i fyrtiosju år. Jag har ätit risigt, rökt under många år, motionerat ytterst lite, bälgat i mej kaffe och en hel del alkohol.
Och den har hållit sej frisk. Burit och fött fyra barn. Ammat fyra barn.
Tagit mej framåt i livet. Jag kan gå, sitta, stå, resa mej, springa, tänka, äta, älska, simma, skratta, kramas. Min kropp har fungerat varje dag (även om den knorrar lite på morgonen och leder numera kan protestera om jag suttit still länge.)
Jag har till å med sprungit en mil med den här kroppen och de här astmalungorna.

10 kg har jag gått upp på ett år. Jag kan inte påstå att jag är odelat förtjust.
Jag skulle vilja vara fitare och jag skulle vilja både vara och se starkare ut.
Men jag tänker inte skämmas. Inte gömma mer.
Mitt värde ligger inte i att någon random man som ser min bild finner mej osmaklig för att den inte får "baguetten att rycka." Det är mej faktiskt HELT ovidkommande numera och det är en sådan härlig befrielse att känna så.
Ja jag är småtjock och det ska du skita i! Det är en sak helt mellan mej och min kropp och ingen karljävel har med det att göra! 


Puss/ Asta

söndag 11 september 2016

Tjocka barn och gråtande pappor

Bildresultat för tallriksmodellen för viktminskning

Läste en debattartikel i Aftonbladet som verkligen fick mej att haja till. Ni har den här.
Jag fick ont i magen.
Det är en pappa som skriver och berättar om sin oro och förtvivlan för sin nioåriga dotter som lider av fetma. Dottern går på en överviktsmottagning och familjen har ändrat på hela sin livsföring. De har sällan godis el fika och aldrig på vardagarna, de säger nej till minsta mariekex och till å med frukt begränsas, hela familjen intar sin middag på assietter. Och likt förb... har ungen gått upp och allt brister för pappan en dag av ångest och oro.
Jag läser vidare på facebook där Lady Dahmer delat ett inlägg hon skrev om detta och kommentarerna under och då får jag ännu mer ont i magen.

Här är mina tankar.
Jag tycker att det är fruktansvärt svårt.
Dottern lider alltså av fetma, fetma är inte så som det skrivs i LD's kommentarsfält småbarnsmullighet som växer bort i puberteten.
Fetman är ett hot mot barnets hälsa och dessutom oerhört stigmatiserande för henne i sociala sammanhang och i den känsliga tid i livet hon står inför.
Jag tror även att om föräldrarna struntade i läkaren och överviktsmottagningen, ignorerade råden och "lät henne vara ett vanligt barn" så skulle inte det ha setts med blida ögon, kanske hade det till å med blivit en orosanmälan till de sociala.
Jag förstår alltså pappas oro och frustration, familjen gör säkert i mångt och mycket rätt. Att hela familjen anammat en smala livsföring bland annat så inte flickan känner sej utpekad i sitt eget hem. Bra mat, hålla fest till fest och mycket motion och rörelse mår väl egentligen alla bra av.
Jag tycker det är orättvist, så som man ser i kommentarerna att kalla pappan för svin, avskum, elak mm

Ändå är det nåt som träffar mej och gör ont mitt i mellangärdet.
Kanske pappans sammanbrott och öppenhjärtiga samtal med sin flicka.
Jag har alltid förespråkat att man ska vara ärlig gentemot sina barn och att det är okej att visa alla typer av känslor men här har nog min gräns passerats faktiskt.
Jag vågar inte tänka på vad denna öppenhjärtliga gråtstund kommer att betyda för denna flickas självbild och självkänsla som vuxen.
Att pappa börjar gråta på hennes fråga "Varför är jag annorlunda?" och hans svar sen: "Jag vill att du ska kunna leva som alla andra, men jag är rädd att du ska bli sjuk."
Jävlar. Vad. Det. Måste. Göra. Ont. Att. Höra. Och. Se. För En. Nioåring.
Och jävlar vad den känslan som kan planteras å växa inom henne kan (och sannolikt kommer) ställa till med för hennes hälsa, självbild och förmåga att fungera i sociala sammanhang som är långt värre än fetma. 


Jag har gjort så jävla många fel angående det här.
Pratat om min bantning och om förakt för min kropp när barnen hört.
De har sett mina bantningskurer och dieter.
Jag önskar jag varit klokare då, jag är klokare nu och försöker absolut undvika sådant prat i närheten av barn.
Jag tror inte på att barn skall bantas. Jag tror inte på att man överhuvudtaget skall tala med barn om sådant utifrån ord som tjock, gå ner i vikt osv.
Jag tror att man ska prata med barn om vad kroppen behöver för att må bra och för att orka och prestera. För att bli stark och smart.
Jag tror barn åtminstone när de kommer upp i skolåldern förstår om man förklarar varför bullar, glass, läsk och godis inte är bra varje dag men kött, potatis, fisk och grönsaker är det. Att kroppen mår bra av mycket vatten och av aktivitet. Att för stora portioner mat blir jobbigt för magen att hantera. Att fest har man på lördag.
Men aldrig aldrig att barnet är tjockt och behöver gå ner i vikt för att duga.
För att bli "normal."

Vad tänker du?

Puss/ Asta

tisdag 26 januari 2016

Hur gör man då?





Bild: Här tycker jag att jag är fin!

Hur gör man då?
Hur byter man ut taskiga tankar mot snälla tankar, vare sej det nu handlar om att man är en sån där som tänker dumt om sej själv eller andra. Vilket för övrigt ofta hänger ihop, är man missnöjd med sej själv blir man lättare missunnsam mot andra.

Ja JAG vet inte. Jag har ingen universallösning. Men jag kan säga hur jag själv gjorde.
Jag började med att medvetandegöra mina tankar. Hur ofta de faktiskt kom. Små tjuvnyp här och där.
Hastiga konstaterande av ett hängande ögonlock, en valk över byxlinningen, en fånig kommentar, en springtur som inte blev av, en grå utväxt, åldrade händer, hälsprickor, ett snäsigt ord mot någon jag älskar.
Kvinnors uppfinningsrikedom kring att klanka på sej själv är oändlig. 

När jag väl blivit medveten om hur OFTA de här tjuvnypen kom så började jag aktivt... och det kändes fånigt de första sjuhundra gångerna... att säga emot mej själv. Att påtala det positiva.
Den degiga magen hade då BURIT de fyra mest fantastiska människorna i mitt liv.
De ledsna tuttarna SKAPAT världens bästa mat åt dem. Fungerat. Varje gång.
De tjocka benen blev starka, rynkorna vittnade om hur mycket jag skrattat, min ångest gav mej bättre beredskap att möta andra människor i kris osv osv.
Konsekvent och varenda gång sa jag emot mej själv.

Jag började med att aktivt TÄNKA på mej själv som vacker, stark, klok.
Jag sa det tyst till mej själv många gånger per dag.
Jag avbröt även mej själv när jag skulle beklaga mej för andra. Tystade mej själv.

Upptill detta gjorde jag ungefär samma med negativa tankar som dök upp i huvudet om andra.
Jag konstaterade att "Ja, jag tycker hon är fruktansvärt självupptagen och mallig men vad tycker jag är bra med henne. NÅT fint finns om alla." Väldigt ofta retade jag mej i själva verket på egenskaper hos andra som jag även kunde finna hos mej själv.
Även elaka tankar om andra var alltså ett slags förakt för mitt eget sätt att ta plats, överdriva, dagdrömma eller vad det nu må vara.

Sist men inte minst gjorde jag tacksamhetslistan. Varje kväll. Vare sig jag kände mej tacksam eller inte.
Och det fick inte vara sådant jag alltid har som "tak över huvudet", "bor i ett fredligt land" osv utan det skulle vara specifika saker för dagen. Ibland blev det små saker, som att det fanns mjölk precis så att det räckte till morgonkaffet, en komplimang som gjort mej glad eller ett nagellack jag köpt på rean.

Det gick!
Det tog tid men det gick. Att bli en bättre bästa kompis till sej själv.
Men som med allt annat krävs träning och uthållighet.
Det ska gå igen.
Försök du med!

Puss/ Asta

Kära Asta



Ett tag var jag så himla duktig på att vara snäll mot mej själv.
Trogna läsare minns kanske att jag la ner en hel del arbete på det där. På att tänka positiva tankar om mej själv, kanske framför allt mitt yttre, och på att mota bort taskiga tankar.
Det var i den vevan som jag även ägnade sista vakna stunden åt att tänka dagens tacksamhetstankar.
Tyvärr är det där med att mota taskiga tankar lika mycket färskvara som kondition.
Struntar man... jag... i det aktiva arbetet ett tag så är man raskt tillbaka i dåliga vanor igen.
Jag läste någonstans att genomsnittskvinnan tänker flera hundra elaka tankar om sej själv varje dag, det låter mycket men när jag väl medvetandegör mina tankar så inser jag att jag kommer upp i det... lätt.
Det är för min del mycket vikten. Som stått still trotts två veckor av 5:2.
6-7 kg. Minst en klädstorlek. Allt sitter åt och eftersom jag är hyfsat kort i rocken ser jag närmast fyrkantig ut. Kan inte gå förbi en spegel eller ett skyltfönster eller möta någon jag känner utan att tänka på vikten det första jag gör.
Det låter fånigt, det ÄR fånigt, men det här kan faktiskt göra mej gråtfärdig. Får mej att känna mej ful.

Och här vill jag betona att jag inte tänker så om andra lite fylliga människor.
Tvärt om faktiskt. Jag tycker att det rent objektivt är vackrare med lite tuttar, häck och mage.
Särskilt i min ålder.
Och det är ju inte bara kring vikten som jag dömer mej själv hårdare.
Jag hånar mej själv för bilkörningsrädslan, himlar ögonen åt min tafatthet på praktiken, förbannar min lathet att komma ut å röra på mej. Med mera med mera.
Det finns ett talesätt som säger "Hade jag behandlat mina vänner så som mej själv hade jag inga vänner haft kvar" och det är såååå sant.
Det måste bli ändring på det.

Så, här är några rader från mej till mej.

Kära Asta!

Jag är så imponerad av dej som satsar på nytt. Som vågar dej på att bryta upp från ett jobb du kan och är uppskattad inom. Där du är trygg i gruppen och omtyckt av dina kollegor.
Så många som bara gnäller å gnäller år in och år ut över hur trötta de är på sina arbeten eller sin chef men ändå inte gör något åt det.
Men du gör! Du vågar sträcka dej efter den där drömmen. Vågar tro att du kan lära dej och duga på ett så ansvarsfullt och självständigt yrke som barnmorska. Varesej det går eller inte så kan ingen ta ifrån dej att du faktiskt försökte.


Och så duktig du är med bilkörningen. Knappt kört utanför stadsgränsen innan och nu susar du fram i mörker och dimma på E6:an och slingriga vägar. 4 timmars bilkörning om dagen, korsningar å rödljus. Wow!
Somliga skulle kanske säga att det "är ingenting" men för dej var det nästan en fobi med bilkörning och ändå gör du det. Utmanar dej själv.
Det är det som är riktigt mod, att göra något fastän man är rädd.
Är det från början lätt som en plätt så är det väl ingen utmaning och ingenting man vunnit?!


Och vikten. Kom igen! Det är mindre än tio kilos övervikt. Det är knappast cancer. Det är inte ens farlig övervikt. Det är rent estetiskt och vill du så kan du förändra det, varför skulle du inte kunna?!
Det här är väl ingen utmaning jämfört med vad livet är och har varit för övrigt. 


Älskade Asta. Du duger. Du är bra. Du är älskad av de dina och resten spelar faktiskt ingen roll. Du älskar ju själv inte varenda människa. Och dom du inte älskar, de går ju inte under för det så det gör inte du heller.
Du har allt och lite till av det du bryr dej om. Ungar å hundar och havet runt knuten.
Du har det för att du är VÄRD det. Du är värd dina segrar.
Ta hand om dej och klappa dej själv på axeln, åtminstone ibland. 


Puss/ Asta

lördag 16 januari 2016

Att misslyckas med det viktigaste av allt



Lady Dahmer hör till bloggare som jag alltid följer. Håller inte med henne om allt, men hon har öppnat mina ögon för mycket som jag tidigare inte har sett.
Hon skrev idag som svar på en kommentar på ett inlägg som handlade om självkänsla "Barn föds med god självkänsla, sen fuckar vi upp det. Arbetet är väl snarast att se till att de får behålla den!" och det är så sant. Så otroligt sant.
Ett barns självkänsla behöver inte byggas. Det finns där från början. Varenda unge tycker att hen är fin och duktig och värd att ta plats. Men någonstans på vägen går den där känslan sönder.

En del kan inte skilja på självförtroende och självkänsla.
Men självförtroende är att du tror på dej själv utifrån ett särskilt område. Du tycker att du ser bra ut, att du har en social förmåga, är duktig på ditt jobb eller sjunger som en gudinna.
Självkänsla handlar mer om att se sitt värde. Se sitt värde bortom hur du ser ut eller vad du presterar.
Jag har relativt gott självförtroende inom en mängd områden. Självförtroende är oxå relativt enkelt att träna sej till.
Självkänsla är nåt annat. Nåt djupare och betydligt mer komplicerat.
Så ser jag på det i alla fall.

Vem är jag om jag går upp 60 kg i vikt? Vem är jag om jag tvingas bli sjukpensionär och inte längre kan jobba? Vem är jag om mina barn säger att jag har gjort ett miserabelt jobb?
Svårt att svara på men förmodligen inte mycket i mina ögon.
Och vad det gäller min egen barndom och mina egna föräldrar och andra betydelsefulla vuxnas insats så kan jag se vad det är som gjort mej till den jag är idag.
Jag vågar inte stanna länge i den tanken för då blir jag bitter och det vill jag inte.
Själv har jag försökt att göra ett bättre jobb än mina föräldrar kring uppfostran och umgänget med mina fyra barn. Jag har haft högre ambitioner än någon av dem måste haft.
Och på många sätt är jag nöjd.
De är alla fyra vackra, empatiska människor med fungerande liv. De är mitt livs stolthet.
Men... särskilt bra självkänsla kan jag inte se att någon av dem har.
De har alla sina issues. De är socialt begåvade men hävdar allihop att de har social fobi... vilket ingen av dem har men deras känsla är sådan. Att sociala sammanhang kostar på.
Jag vill inte lämna ut dem mer än så här men jag skulle önskat, jag har försökt men misslyckats, att ge dem en bättre självkänsla än vad jag har. Jag blir ledsen när jag ser att de gör som jag eller resonerar som jag trots att de borde haft bättre förutsättningar.
Därmed har jag kanske misslyckats med en av de viktigaste sakerna i ett föräldraskap.
Det är jobbigt.

Finns det någon möjlighet till kompensation? Något sätt att göra bot och bättring?
Ja och nej skulle jag vilja säga.
Nej för att gjort är gjort. Man har en barndom och thats it.
Ja genom att vara ödmjuk inför sina barn, barnen har alltid tolkningsföreträde av sin barndom,  och genom att försöka på nytt med barnbarnen.
Så får det bli.

Puss/ Asta

måndag 9 mars 2015

Peppas eller sänks ni av att vara i sammanhang där de flesta andra är bättre?



En liten fråga så här på kvällskvisten.
Peppas eller sänks ni av att vara i sammanhang där ni är sämre än flertalet?

Jag har nog dessvärre lätt för det sistnämnda, att sänkas av vetskapen om att de andra är bättre än mej. I synnerhet om det skiljer mycket. Å skiljer det lite kämpar jag ofta för att komma i kapp.
Omedvetet... för NÄR det blir medvetet bannar jag mej själv... så jämför jag med andra och mitt värde bestäms i förhållande till det. I know, gott självförtroende och usel självkänsla.

På facebook är jag med i en löpargrupp som heter Lonsome runners, det är en grupp för löpare varesej man löper 4 meter eller fyra mil om dagen.
Jag lockades av det där när jag gick med, peppades från inlägg av dem som var några snäpp bättre och som kämpade inför att springa en halvmara.
Det råder en otroligt varm, omtänksam och inkluderande känsla i Lonesome runners.
Jag tror faktiskt inte jag varit med om motsvarande.
Men. I synnerhet nu under vintern har jag stressats (och känt mej skitkass) av alla entusiastiska uppdateringar om träningsresultat.
Det är människor som (på allvar!!!) med glädje ställer klockan på halv fem för att hinna springa en frusen mil innan jobbet.
Det är människor som (på allvar!!!) blir lyckligast i världen av att få ytterligare ett par springskor i present, trots att de redan har tolv par.
Det är människor som (på allvar!!!) springer en halvmara- 21 km som sitt dagliga pass och det finns dom som tycker marathons är för veklingar och springer sex timmar... i sträck!

Å dit kan jag aldrig nå. Vill nog inte heller.
Jag tycker löpning fem kilometer är långsamt, trist och skitjobbigt. Men jag vet att jag mår bra av endorfinerna efteråt och det ger resultat på kroppen, både rent fåfänga som hälsomässiga, som ingen annan idrott gett mej. Det rensar oxå skallen som ingenting annat jag prövat.
Men den här lyckan, den här känslan av att "riva av ett par mil är det bästa fredagsmyset i världen", den kommer jag aldrig att känna.
Även om det absolut finns utrymme och värme nog i gruppen för att jag ska kunna berätta om mina knappa 3 km idag på årets premiärrunda så känns det inte precis som nån prestation bland sådana atleter.
Idag funderade jag på att lämna, skrev ett inlägg på LR om det och fick jättemånga fina kommentarer så jag blir kvar. Inser att det är jag som har problem och inte Lonsome runners.

Men ur tusan blir man av med det där?
Att hålla på att jämföra sej.
Oavsett om det handlar om löpning eller något helt annat så har vi ju alla olika förutsättningar.
Vi är i olika ålder, har olika hälsotillstånd, olika bakgrund, intressen, tid osv.
Rent förnuftsmässigt vet jag ju att jag inte kan eller ska jämföra mej med någon annan än mej själv.

Hur är det för er?

Puss/ Asta

tisdag 25 juni 2013

Så var jag där igen...

 

Så var det det där igen. Om att vara min egen bästa kompis. En smula snäll mot mej själv. Behandla mej själv så som jag behandlar andra jag tycker om å bryr mej om.
För visst tycker jag väl om mej själv? Visst är jag väl stolt över mej själv?
Alltså... "Nja", är väl svaret på den frågan och det är kanske där skon klämmer.

Jag ser mej själv som en rätt snäll kompis. Kanske kunde jag vara bättre på att höra av mej, men i stunden och i mötet är jag inlyssnade och respektfull.
I vissa sammanhang kan jag kanske upplevas som lite sträng.
Jag säger inte det som jag vet personen vill höra... inte alltid i alla fall... utan det den behöver höra. Jag håller inte bara med.
Vissa fixar inte det.
Mina barn har alltid fått argumentera för sin sak. Fått lära sej att se på saker från andra hållet, sin egen del. Jag har inte varit morsan som fart ut å skällt på andra barn "som varit dumma."
Studenter på jobbet och nyfärdiga kollegor får ofta frågor av mej under rapporten.
Varför då? Hur kommer det sej? Vad behöver man tänka på då? Hur mycket har han kissat? Är det tillräckligt? osv.
Det kan nog av vissa upplevas som "lite strängt" trots att jag är noga med att det är ett sätt att lära sej. Till nästa rapport har kollegan koll på de där frågorna.
Om man inte kan... hur ska man då se vad som saknas?

Men även om jag är lite sträng. Lite rak i många situationer så är jag alltid värst mot mej själv. Kräver alltid mest av mej, ger mej själv minst cred.
Å jag vet inte varför, för det är faktiskt inte särskilt rättvist.
Ta det här med löpningen till exempel.
Det var inte länge sedan jag klarade av att springa milen. Var det förra veckan?
Eller veckan dess för innan?
Jag var så stolt. Så nöjd. Ja faktiskt lite mallig.
Jag hade klarat av något som jag aldrig trodde var möjligt.
Idag sprang jag igen.
Å det var tungt som fan, efter en 6 km så ville jag bara ge upp.
Benen var som stockar. Jag var ökentorr i munnen. Jag hyperventilerade och kände mej svimfärdig och hade det inte varit för min förbaskade envishet hade jag brutit och gått resten... eller allra helst, ringt å bett att bli hämtad.
Men jag tog av mej T-shirten och sprang med bara sport bh'n. Jag tog bort musiken ur öronen. Jag saktade ner lite grann på tempot och jag koncentrerade mej på att få ner andningen.
Och jag klarade av det. Jag sprang hela vägen, hela milen.
Till en vän hade jag sagt: "Bra gjort! Du klarade det!"
Till mej själv säger jag: "Ja men va fan... hur svårt ska det va?! Det gick ju bra här om dagen, så vad är problemet nu? Varför kan du inte lära dej att njuta av att springa? Det ska väl ändå inte gå bakåt?!" 

Varför är det så?
Nej, skärpning!
Jag är bra! Jag är FANTASTISK som springer milen mitt i sommaren med astman i bagaget.
Jag har tappat 5 kg övervikt sen förra sommaren och är starkare än på länge.
Kanske någonsin.
Å imorgon ska jag bli snygg i håret med.

Puss/ Asta

måndag 22 april 2013

Min polare Asta å jag

 
Bild: Maria Skytt. 

För ett tag sedan skrev jag (senast) om det här med vilken usel jäkla vän jag är till mej själv. Så taskiga saker jag säger till mej själv... hundra gånger om dan minst.
Kommer ni ihåg det?

Sedan dess har jag verkligen varje dag försökt jobba på detta, men det är svårt...
Det är som att vända ett stort fartyg som i evigheters evighet bara strävat åt ett håll.
Mot horisonten låter lite för vackert å poetiskt när det handlar om något destruktivt.

Jag har väldigt lätt för att hylla mej själv och göra high five med mej själv i början på projekt. När jag ska börja gå ner i vikt, motionera, städa huset, rensa garderoben eller vad det må vara.
Jag är bra! Å jag är stark! Å fy fan vad jag kan! Å...
... Och sen tar det lixom slut och då är jag inte längre "lite bra", "kan lite grann" utan då är jag KASS. VÄRDELÖS.
Förstår ni?

DETTA har jag försökt jobba med, jobbar med varje dag.
Jag har börjat att säga de där taskiga tankarna högt, liksom plocka upp dem till mitt medvetna, som om jag sa dem till någon annan.
För då blir det så absurt.

"Ja ha, du är normalviktig och stod still på vågen från förra veckan till denna?
Minskade bara en centimeter i midjan? Hö hö hö, fy fan vad kasst. Så värdelöst!" 


"Okej att du nu tar två rundor om dagen istället för en och att du springer det du orkar på dem så du är helt svettig å röd i fejjan när du kommer in och rumpmusklerna värker... men du orkar ju ingenting. Du går ju för fan mer än hälften. Det finns människor som springer maraton. Helt otränade människor som springer en halvmil på första försöket och vad orkar du? 150 meter ha ha ha."

"Så du har städat? Dammsugit? Okeeeej. Men listorna är ju alldeles skitiga. Vilken usel människa du är." 

Förstår ni? Även om jag tankemässigt kanske inte tidigare pratat så tydligt med mej själv innan så har BUDSKAPET varit det, och när man plockar upp det... och ens föreställer sej... att man skulle tala så till nån annan blir det helt absurt.
Och då är ändå jag... eller borde ändå jag... vara den viktigaste människan i mitt liv.

Jag försöker tänka att jag blir varken bättre eller sämre av vad andra klarar av.
Mitt liv är mitt och jag kan bara jämföra mej med mej.
Å i mitt lilla liv gör jag framsteg!

Lånade en bok av Maria som jag länge velat läsa.
Martina Haags "Heja heja" om hur man går från soffpotatis till att springa maraton.
Har i och för sej bara läst halva men den är en stor besvikelse.
Tänkte innan att DENNA boken kommer jag finna inspiration i, men det är typ bara första kapitlet jag känner igen mej i. När hon orkar springa 12 minuter första gången. Själv orkar jag kanske 3 minuter men det är principen.
Men tre sidor senare har hon anmält sej till sitt första 5 km lopp och rätt raskt handlar det sen om motståndet att övervinna mellan att springa 5 kg och en mil.
Den är inte ens särskilt rolig.
Nä, jag blev inte pepp av den.

Puss/ Asta

lördag 26 januari 2013

För vem gör du dej till?

 

Jag funderade på en sak här om dagen... igen.
Varför bryr vi oss så mycket om vad andra tycker?
Ja, jag vet förstås inte hur det är med just DEJ men för många av oss är det precis så.
Att vi slösar energi på något som inte spelar någon som helst roll.

Jag tänkte på det här med städning (men det kan appliceras på i princip vad som helst.) Eller rättare sagt, jag tänkte på mitt skitiga, orenoverade hem.
På att det är rätt fult. Med slitna tapeter från i början av -90 talet osv.
Och jag tänkte...
"För vems skull bryr jag mej egentligen?"
JAG kan leva med det. Sånt där är inte så himla viktigt för mej.
Mina VÄNNER bryr sej förhoppningsvis inte, gör dom det och dömer mej efter sånt, då är det ändå inga vänner att ha. Då har jag det bättre utan dem.
FRÄMLINGAR eller ytligt bekanta så som grannar osv kommer sällan över, och varför skulle jag slösa energi på vad de tycker?
Nej men allvarligt, på vilket sätt påverkar det mej att människor jag inte känner tycker att mitt hem är ostädat el fult?!

Det blir ju väldigt fånigt och självklart när man tänker så där.
JAG är inte mina prestationer och jag är än mindre mitt hem.
Även jag tycker att det är "rätt fult" så det betygsätter inte ens min smak.
Ändå spelar det roll. Bortom logiken påverkas jag av andras tankar och värderingar om mej och det som är mitt.
Det är märkligt. Jag undrar om det går att lära sej skita i det där?!

En negativ kommentar eller reaktion blir mer värd än tjugo positiva.
Det är oxå konstigt.
Jag minns min första blogg. Eller egentligen tänkte jag inte på det som en blogg utan mer en dagboksdel i en hemsida som Märta hade.
Jag var på semester i Grekland och gick snabbt in på nätet.
Kollade kommentarerna till mitt sista inlägg.
Det var en massa fina hälsningar och så EN som hade skrivit "Detta var nog den fånigaste sidan jag någonsin varit inne på."
Å jag blev jätte ledsen.
En (förhoppningsvis) vilt främmande människa slänger ur sej något föraktfullt och värderas så mycket högre än alla fina. Alla kärleksfulla.
Det är helt stört!

Vi ÄR dom vi är. Vi blir varken bättre eller sämre av vad främmande människor tänker om oss.
Jag har ett gäng människor kring mej som jag tycker om, på nätet och IRL, jag har fem människor jag kallar "mina närmaste vänner"... vad dessa människor tycker om mej räknas.
Jag litar på mitt omdöme att inte välja närmast hjärtat som värderar mej efter tapetmönster eller dammråttors storlek. Skulle de mot förmodan göra det... well, my misstake.

Puss/ Asta

torsdag 13 december 2012

Astas adventskalender. 13:e december

Tänkte köra en serie. Från 1:a dec till julafton. En riktig bloggutmaning till mej själv. Adventskalendern kommer att bestå av människor som inspirerar mej. Eller som jag tycker är duktiga. Eller snygga.
Människor jag gillar helt enkelt. Jag kommer att blanda kända och privata godingar.
Välkomna till Astas adventskalender.

Den 13:e december. Jag bjuder er...
 
Asta. Nu blev ni förvånade va? :)
Född 1969 i Göteborg. Gift. 4 barnsmamma. Bordeauxmorsa. Sjuksköterska.

Å nej, jag tycker varken att jag är särskilt snygg eller duktig som det står att mina adventsfigurer skall vara men jag försöker att lära mej att JAG är en av de viktigaste människorna i mitt liv.
Vi har ett enda liv vad vi säkert vet och i det borde jag ju rimligen spela huvudrollen.
I det enda livet borde jag bli bättre på att vara en snäll vän till mej själv.

Det är lustigt... (eller jävligt olustigt) för jag har en känsla som jag förstått att jag delar med många kvinnor. Däremot har jag inte hört en enda man säga så...
Detta att jag så ofta känner mej som en bluff. Att jag är rädd för att människor plötsligt ska komma på att jag ingenting är och ingenting kan. Att jag fuskat mej fram till allt jag låtsas vara.

Jag talar ofta nedlåtande till mej själv. Inte alltid (rätt sällan faktiskt) högt och uttalat, men inombords.
Upplyser mej själv om att jag är fet. Å ful. Å korkad. Å ser gammal ut. Å elak. Å egoistisk. Å lat. Å en dålig mamma. Å en dålig fru. Å... ja, ni fattar kanske konceptet?
Till vilken annan vän... eller för all del ovän... skulle jag gå å tjata så där?
Inte någon. Så varför gör jag det till mej själv?
Och varför gör så många kvinnor det samma?
Tyst i sitt huvud.

Igår på jobbet hade vi handledning efter en jobbig incident.
Hon som leder den är en av de vackraste, godaste, duktigaste kvinnor jag vet.
Vi talade en del om detta...
Vad är det som gör att kritik når så mycket djupare än beröm?
Även om vi VET att det är oresonlig kritik.
Varför spelar en människas hårda ord större roll än allt det fina vi får höra.
Bara igår sa två patienter att jag var en ängel. Men de hårda orden sitter fast.
Det goda o det snälla, visst blir man glad men det tas inombords emot mer med ett "ja ja, jag gör mitt jobb bara."

Jag har alltid, i hela mitt liv, burit på känslan att "ingen älskar mej på riktigt."
Jo, de kanske TROR att de älskar mej, men det är för att de inte vet vem jag är. De älskar den dom tror jag är.
Känslan hänger så klart ihop med det jag skrev ovan, uppfattningen om sej själv att vara en bluff.

Jag vet inte riktigt vad man ska göra åt det där.
Hur får man en god självkänsla?
Inte ett gott självförtroende, för det har jag... till o från åtminstone men en god självkänsla?
Känslan av att duga, av att vara bra nog precis som man är. Med fel och brister, med tillkortakommanden och ibland fula tankar.
Jag vet inte...
Det känns som att antingen har man det eller oxå inte.
Men jag vill i alla fall försöka bli lite mer nöjd med mej själv.
Åtminstone borde jag ju kunna ge mej cred för att jag faktiskt alltid fortsätter kämpa och försöka.
För att jag ser mina fel och brister och är villig att försöka förändra.
För egentligen så vet jag ju att jag duger.
Att jag varken är bättre eller sämre än de flesta andra.
Inte alls fulare el elakare el dummare än andra.

Nej, frukost mina vänner.

Puss/ Asta

lördag 29 september 2012

Självkänsla

Jag hörde idag en snutt på radion där Christian Luuk och Towa Magnusson talade om självkänsla.
De talade om hur det var att få negativa recensioner och omdömen samt kritik i sitt privata och huruvida de brydde sej. Vilket de båda gjorde... mer än vad de egentligen önskade.
De talade oxå om motsatsen, vem man blir om man inte bryr sej.
Christian Luuk hade en kompis som tog kritik med en axelryckning. Allt bara rann av honom.
Kompisen var själv väldigt direkt med vad han själv tyckte till andra och tog ingen notis om i vilken jord det landade.

Gränsen mellan att vara ärlig och att vara oförskämd är ibland hårfin.
Andra sidan av myntet att vara okänslig för kritik kan vara att man är en smula oempatisk. Jag tror inte heller att det alltid är så, att den som är bra på att ge kritik oxå per automatik är bra på att ta kritik. Många som skryter med att vara "raka" och gärna bjuder på goda råd och synpunkter bryter halvt ihop när de tilldelas samma medicin.
Både Luuk och Magnusson var ense om att de hellre var för känsliga eller för okänsliga.
En balans hade varit det bästa...

Så, hur når man dit?
Jag har skrivit om det många gånger. Hur ökar man sin självkänsla?
Mitt självförtroende är hyfsat men det bygger alltid på prestation.
Utan att vara iordningfixad känner jag mej ful. Utan att ha kontroll på jobbet känner jag mej som en skrutt sjuksköterska. Efter gräl med barnen så känner jag mej som en oduglig mamma.
Men oftast grälar jag inte med kidsen, jag har kontroll på jobbet och jag är sminkad och då är självförtroendet helt acceptabelt.
Men när man skalar av allt det där, allt jag gör och allt jag sminkar på... under och utan prestation... då är det bräckligare.
Ett självförtroende är förhållandevis lätt att träna upp. Fake it until you make it ni vet...
Men hur hundan gör man med självkänslan.
Å rekommendera inte "Självkänsla nu" med Mia Törnblom, jag tror inte på sånt.
Jag HAR försökt med tacksamhetslistor och "bra med mej listor" och inte komma ett skit närmare.
Kanske är det något man föds med? Kanske är det något som implementeras inom en som litet barn?
Kanske kan man helt enkelt inte lära sej det som vuxen?
Eller kan man? Vad tror ni?

Puss/ Asta

söndag 5 augusti 2012

Jag är bra på....



"För att lyckas med personlig marknadsföring behöver många av oss träna på att ta plats. Tar plats gör vi bland annat genom att säga: ”Jag är bra på att XX.” Inte ganska bra, inte lite bra, inte nog bra, utan bara BRA PÅ ATT XX. Känner du att detta känns skrytigt så vill jag påminna om att jag sa bra på, inte bäst på.
Det handlar helt enkelt om att träna sig i att ta plats, våga säga vad vi är bra på, det handlar om personlig marknadsföring." Mia Törnblom

Så...
Jag är bra på...

♥ Att vara mamma
♥ Att lyssna och få människor att våga öppna sej
♥ Att ge komplimanger
♥ Att prata... både att babbla på rent socialt och att tala om tunga saker.

Jag är vidare bra på att...

♥ Blogga
♥ Uttrycka mej i skrift
♥ Läsa
♥ Texta vackert

Jag är bra på...

♥ hundar
♥ kosmetika
♥ shoppa en jäkla massa

Jag är bra på...

♥ att ha många bollar i luften
♥ att handleda studenter och nya kollegor
♥ att ta venprover
♥ att säga ifrån

Bra på att...

♥ lata mej
♥ nagelvård
♥ rycka upp mej
♥ tåla stress

Sen måste jag faktiskt säga att jag är bra på...

♥ Stil... särskilt när det gäller kläder
♥ Simma
♥ Dyka
♥ Driva igenom min vilja

Bra på att...

♥ Inge trygghet och att jag har saker och ting under kontroll
♥ Visa kärlek
♥ Fotografera
♥ Äta godis
♥ Laga mat
♥ Flirta
♥ Hålla förtroenden
♥ Kyssas
♥ Göra bort mej
♥ Gå upp i vikt

Vad är DU bra på?

Puss/ Asta

onsdag 20 juni 2012

Lite blue...



Det är så vackert ute så här års att det gör ont.
Årets ljusaste dag går mot sitt slut.
Jag känner mej vemodig och allergisk ikväll.
Lite ängslig så där ni vet som jag kan bli när det är stora förändringar i luften.
Förstorar upp saker å ting, vänder å vrider och grunnar på om jag tar rätt beslut.
Det är jobbigt att vara jag ibland. Det verkar så mycket enklare att vara som er andra.

Jag har varit sån här i hela mitt liv.
Så länge jag kan minnas. Ja minus den tiden där ibörjan när jag startade med antidepressiva och fick som "biverkning" att jag blev helt avtrubbad känslomässigt. Det var så skönt!
Jag grinade inte ens när jag såg sorgliga filmer på tv :)

Svag och stark.
Nojar, oroar mej, ängslas... över mina val, min kapacitet och av rädsla för att misslyckas.
Reser mej alltid, fixar det allra svåraste till slut ändå, men drar liksom aldrig lärdom av det.
Nästa gång det finns det allra minsta att oroa mej för så gör jag det.

Jag säger inte detta med "offerröst" utan som en förklaring.
Kanske är det för att jag nu... och då... sällan blivit uppmuntrad.
Kanske är det en del av förklaringen?
Väldigt få människor kring mej har applåderat mej och mina beslut.
Trott på min kapacitet.
Varesej det handlat om barnen jag skaffat, utbildning, hundar eller annat så har jag fått höra
"ja, för fan... kör på det, det är klart du grejar det."
Nu för tiden anamas det på ett annat sätt i föräldrarskapet.
Att tro på, peppa, stötta, heja.
Även i relationer är det nog mer så nu.
Jag möts hela tiden av skeptiska kommentarer, himlanden med ögon och ifrågasättanden.
Varför ska du göra det?
Hur ska det gå?
Nej, nej, nej... det blir aldrig bra.

Idag kan jag tänka... inse med mitt förstånd... att jag är 43 år gammal. Har levt halva mitt liv om jag blir gammal.
Jag har fostrat 4 vuxna barn. Tagit mej igenom 24 år av äktenskap. Haft hund/hundar i över 20 år.
Läst på högskolan. Har ett krävande jobb som inte "vem som helst" klarar av.
Jag är kort sagt normalbegåvad och rätt kompetent.
Jag kan inse allt det där och VETA att jag egentlligen kan men när det kommer till känslor...
Då är det en annan sak. Då blir jag så himla låg av minsta lilla misstro av mitt förstånd eller sunda förnuft.
Plattas till av "lilla gumman, hur tänkte du nu" mentaliteten.

Som sagt. Det är jobbigt att vara "jag" ibland.
Hur har ni det?

Puss/ Asta