Detta är sista inlägget om "snippor kring halsen" på ett tag, jag lovar.
Känner själv att jag förvandlats till någon slags halvovillig "Snippambassadör" men jag hade en intressant diskussion på Instagram där jag publicerat denna bild från praktiken.
En bekant tyckte att det inte passade sej för en barnmorskestudent att bära på en snippa runt halsen. Privat, absolut men inte i en yrkesmässig roll för att patienterna kunde ta illa vid sej och att det kunde rubba förtroendet.
Vi diskuterade det där fram å tillbaka min bekant och jag men fick enas om att vi inte kunde enas. Bekanten är själv barnmorska. Hon frågade om jag skulle tycka det var okej om en manlig barnmorska gick runt med en penis kring halsen.
Jag känner att jag... igen... vill förklara och samtidigt fråga mina kloka bloggläsare om råd. Inte för att jag på nåt sätt kommer bry mej om vad ni säger... ha ha... ni vet, i slutändan gör jag ändå det som känns rätt i magen för mej men ändå...
Halsbandet är förvisso en vagina men det är inte för vaginans skull jag bär den om halsen. Den är för mej en kvinnosymbol, en powersymbol.
Dels kommer jag att arbeta med kvinnokroppen i ett sammanhang där snippan har en alldeles uttalad roll och därför tycker jag att den passar lite extra bra men framför allt är det för att lyfta kvinnan som det starkare å allt för länge nedtystade könet!
Det finns många män som inte kan se att vi lever i ett patriarkalt samhälle där de manliga attributen och de manliga egenskaperna hyllas och där kvinnors diton förlöjligas och ses som svaga eller gulliga. Det finns till å med... inte så många... men en och annan kvinna som inte kan se det.
Jag är trött på det!
Jag är trött på att män rekryterar män utefter egenskaper de känner igen och uppfattar som slagkraftiga och dugliga. Jag är trött på att det är vi kvinnor i jämställdhets diskussioner som ska "bli mer som män." Arbeta mycket, kräva vår egentid/ kvalitetstid, kunna supa som män, knulla som män.
Klassiskt kvinnliga egenskaper som social kompetens, omhändertagande, omtänksamhet, lojalitet, viljan att vara med barnen förlöjligas eller ses som veka egenskaper.
Jag är trött på att det är coolt att vara pojkflicka men fånigt att vara flickpojke (det ordet används inte ens.)
Trött på ballar av stål, ha stake nog, vara en man, vara karl för sin hatt är kraftuttryck medan var inte en sån pussy alt fitta, gråta som en liten tjej, vara en kärring står för svaghet.
Har man varit med å sett några förlossningar så blir det ganska tydligt vilket som är det starkare könet för JÄVLAR-I - MIN- LÅDA vilka urkrafter det är.
Har man någongång roddat ett hem å ett gäng ungar själv så vet man vilken särdeles unik begåvning av tålamod, humor, kreativitet, ansvar och bollar i luften det kräver.
Det kräver sin man säger uttrycket (så klart, eftersom det handlar om kompetens.) Jag skulle vilja säga att det kräver sin kvinna!
Vi kvinnor är till å med förvirrade kring vad vi skall kalla vårt eget könsorgan!
Det hummas och det fnissas och det är fiffi hit och snäckan dit. Vagina el underliv. Fitta eller framstjärt. Kossimorran eller kissen.
Det är ju bara inte klokt!!!
Tror det bara var något år sedan eller två som det äntligen kom ett ord för kvinnlig onani! Hur länge har begreppen masturbera och runka funnits?
Varför? Jo, för att kvinnlig sexualitet har inte samma tyngd eller acceptans som manliga år 2016 efter Kristus.
Därför bär jag min snippa runt halsen med stolthet och jag tänker att om det finns någon som tar illa vid sej av detta oskyldiga, vackra, färgglada... ja, då är det ta med fan ett bevis på att det VERKLIGEN behövs. Så man får prata om det.
Sen en annan aspekt. Hur mycket skall arbetet eller studier få inverka på ens egen person?
Jag förstår klädkoder absolut. Vården har ju många regler kring korta naglar, inget nagellack, inga ringar eller armbandsur, uppsatt hår osv med hänsyn till hygienrutienerna som så klart måste följas. Vi har en arbetsuniform på oss som gör oss till ett kollektiv. Vi försöker sticka ut och markera oss som individer genom färgglada skor, personliga namnbroscher och kanske nåt halsband.
Jag har många gånger skrivit inlägg om att jag dessutom anser att man måste ha en viss värdegrund för att arbeta med människor. Att ex rasister eller homofober är olämpliga i yrken som har med människor att göra.
Men i övrigt. Ska jag behöva fundera på om en patient kan bli "illa till mods" av en gullig vagina (den är ju inte obscen på något vis.) Ska jag?
Hur är det i så fall med synliga tatueringar? Ett uppsluppet sätt att vara? Stammande?
Kan inte patienter känna sej obekväma av sådant?
Eller ett allt för korrekt och strängt sätt? Mycket smink? Tics?
Nja, alltså jag måste nog säga att även vårdfolk måste få ha sin personlighet.
Nu ska det bli spännande att se vad ni har att säga. Feel free to speak!
Puss/ Asta
