Strokevarning

Jag blev så vansinnigt arg idag.
Så fruktansvärt förbannad att jag ett kort ögonblick fick blixtrande huvudvärk.
Vi var på stranden, jag å min yngsta dotter och två av mina barnbarn och hade det jätteskönt. Det var superhärligt i vattnet. Och Ängla å Noah är ju nåt av det sötaste som finns så jag brände av ett par bilder... denna bland annat... när de satt å lekte vid vattenbrynet och postade på Instagram.

Baam! Så var de borttagna med motiveringen "naket och sexuellt innehåll."
Jag blev paff och tänkte att det måste väl ändå vara ett misstag.
Laddade upp igen. Borta lika kvickt med samma motivering.
TVÅ. BARN. I. BADBYXOR. LEKANDES. PÅ. STRANDEN!!!
Givetvis förstod jag problemet, jag har lagt upp massor av bilder på barnbarn tidigare som leker i badkläder utan att något hänt. För säkerhet skull knäppte jag av en bild bara på Noah och la ut på Insta.
Inga problem.
Inga... jävla... problem!

Instagrams problem är alltså att en flicka.... mååååånga år innan puberteten... med en kropp som bortsett från könet (som är dolt på dem båda) ser precis lika dan ut som en gosses, är utan bikiniöverdel eller baddräkt.
Det här är ju fullständigt sinnessjukt!
Vem FAN är det som sexualiserar en liten barnunge här?!
Inte är det jag i alla fall.

Det är inga som helst svårigheter att på Instagram hitta hundratusentals bilder på unga kvinnor som putar med läppar, trycker upp tuttar i linsen, vresar i stringtrosor med inoljade skinkor. Inga som helst problem.
Men en sjuårig unge kan alltså inte leka på stranden utan överdel.
DET måste vi skyddas i från.

Hon är sju år min fina Ängla. Idag började hon första klass.
Hennes första riktiga skoldag och redan ska hon särbehandlas, inordnas, kategoriseras. Ja sexualiseras för fan!
Det är ett skämt vad flickor och kvinnor ska stå ut med i moderna, jämställda samhällen 2020.
Jag blir så rasande att jag vill skrika, slå, gå bärsärkagång.
Vi kvinnor ska kläs på... eller för all del kläs av.
Det är så mycket åsikter om vad vi ska och inte ska. Balanserande mellan horan och madonnan som måste hållas på en exakt rätt nivå.
Vi ska vara smala... men inte FÖR smala.
Sminkade... men inte FÖR sminkade.
Klädda... men inte FÖR klädda.
Ambitiösa... men inte FÖR ambitiösa.
Rakade. Släta. Unga. Smala. Vältränade.
Inte slampiga. Inte frigida.
Inte lata. Inte för drivna.
Inte några våp. Inte för viljestarka.
Och detta skall alltså börjas prackas på tjejer som börjar lågstadiet?!
Är det inte HELT vrickat?

Nästa person som säger att feminismen har gått för långt åker på en smäll!

Puss/ Asta

Är jag en TERF?

Terf= Transexkluderande radikalfeminist.

Jag minns en filosofilektion på Komvux där en fråga ställdes.
Vad är en människa? Vad är ett mänskligt beteende?
Det är inte helt lätt att besvara.Man bara vet.
Uppegående. Två armar. Två ben. Ett huvud.
Om ena armen är amputerad då?
Ex antal kromosompar.
Men de med Down syndrom då?
Förmågan till självdistans, humor, planering i framtiden.
Kan alla människor det?
Hur skulle du definiera en människa?

Vad är det att vara kvinna? Vad är en kvinna?
Det finns lite olika syn där.
Vi har det biologiska.
XX som könskromosomer.
Hormonnivåer.
Bröst, kroppsform, livmoder, snippa.
Vi har den sociala konstruktionen.
Inskolningen i att behaga, kommunicera, vårda.
Två biologiska kön. Man och kvinna.
Å de som upplever, med hela sitt väsen, att de är födda i fel kropp.
Att de egentligen tillhör det andra könet.
Hjärnan är plastisk, det vet vi. Mycket är inlärt och förväntningar.
Och egentligen har vi väl hela spannet däremellan.

På sociala medier pågår det regelbundet gräl, uthängningar, krig om detta.
Jag ska villigt erkänna att jag kanske inte är så insatt som jag borde vara men tankar kring det har jag likafullt.

Vi lever i ett patriarkat. Överallt i världen om än i olika grad.
Att födas till flicka, att bli kvinna, innebär andra spelregler än det gör för pojkar och män.
Vårt utseende är huvudsaken.
Att behaga. Att vara tilldragande.
Söt som liten. Knullbar senare.
Alltid. Det är alltid det som värderas först och högst.
Det innebär att alltid vara på sin vakt.
Jag känner inte en enda kvinna som inte blivit utsatt för ett övergrepp eller åtminstone rättar sitt liv efter det.
Som inte gått med nycklarna beredda i handen på väg hem.
Som inte undvikit mörka parker.
Som inte fått lära sej att inte bli för full, inte följa med nån främling, hålla ihop i grupp.
Som inte skrämts av män som blir gränslösa och aggressiva.
Som inte på något sätt förberett sej på att män inte går att lita på.
Det börjar redan på dagis.
Högljudda hårdhänta pojkar.
Vi har alla duckat för hårda snöbollar, tagit en annan väg hem, avvärjt händer som inte lyssnar, förklarat för män 100 ggr att vi inte är intresserade.
Osv osv osv.
Många av oss har fått dickpicks. Ovälkomna påstridiga sexuella inviter. Blivit våldtagna. Kladdade på.
Utöver det får vi inte samma chanser.
Vi måste prestera dubbelt så bra.
Jo. Så är det.
Titta på vilka som är universitetsutbildade. Titta på vem som tjänar pengarna. Titta på vilka som gubbarna i styrelserna befordrar. Titta på vem som tar ut föräldraledigheter.
Att vara kvinna är inte det samma som att vara man.
Jag skulle inte vilja byta, men samma är det inte.

Så. Transkvinnor som passerat ett halvt liv som pojkar och män...
Som gått på dagis, skola, arbeten. Levt i samhället där andra kodat dem som pojkar och män. Kan de förstå vad det innebär att vara flicka och kvinna?
Självklart inte.
De har inte utsatts för den typen av förtryck.
De har kanske utsatts för en annan typ av förtryck då de inte inordnat sej efter gängse manliga uttryck?
Ja, alldeles säkert.
Även män bär sina ok kring hur de förväntas vara, agera, se ut.
En del av dem känner kanske att de verkligen är ämnade att vara kvinna. Andra att de inte får plats i de uttryck som lämnas åt att vara "man."
Det är alldeles säkert fruktansvärt svårt att falla utanför ramarna där.
Kan förtrycket jämföras? Graderas?
Jag vet inte, troligen inte. Kanske är det värre?
Men samma sak är det inte.

I min värld är feminism en kvinnorörelse.
Av kvinnor. För kvinnor.
Den att kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män inom de politiska, ekonomiska och sociala områdena. Det innebär också ett erkännande om att vi inte är där utan att vi lever i ett patriarkat.
Män, kvinnor och allt där emellan får gärna delta i kampen men i slutändan ÄR den till för kvinnor.
Jag kämpar gärna för genus upptill. För varje människa att fritt få uttrycka sin person och sin sexualitet. För varje persons rätt att inte vara fast i könsuttryck utan att få klä sej, bete sej, intressera sej, arbeta med precis det den vill.
Det är toxiskt för hela mänskligheten att män och kvinnor ska inordna sej i vissa mallar. Mänskligheten är en palett av uttryck och bör så få vara.
Men det är inte samma sak som feminism.

Det är magstarkt att begära att en utsatt kvinna på en kvinnojour skall mötas av en person som är 1,85 med basröst och som "kodar sej själv" som kvinna.
Att en man som styckmördat en kvinna skall kunna byta kön och sitta av sitt straff på en kvinnoanstalt.
Det blir märkligt om "den som kom ut som kvinna" först som 26 åring skall antas begripa vad det innebär att födas och växa upp som kvinna.
På gott o ont, for better and worst.
Jag är inte... INTE... vad som inom vissa kretsar benämns som slidbärare eller livmodersbärare för att inkludera de som inte är har dessa organ.
Jag är kvinna. Biologiskt, socialt och kulturellt.

Puss/ Asta

Mitt arma blodtryck

Åh mitt blodtryck, mitt arma blodtryck...
Jag läser en artikel från DN via Facebook. Den handlar om en konferens om mäns våld mot kvinnor och diskuterar att av över 200 deltagare var de manliga deltagarna 5-8 personer. Ni kan läsa artikel här. Det känner jag bara en slags trött uppgivenhet över, det är när jag läser kommentarsfältet som blodtrycket stiger.

Det blir så oerhört tydligt att män (med få undantag) för att uttrycka sej milt, är svinointresserade av våld mot kvinnor.
Gängskjutningar... oj oj oj vad de går igång på det men att 22 kvinnor har mördats av män de har eller har haft en relation till är de helt likgiltiga inför.
Att 83 200 (!) kvinnor anmälde misshandel i hemmet föregående år skiter de i.
Eller så här... det rör inte dem och att det inte är rör dem är en miljon gånger viktigare att kommentera än att fundera på vad fan man ska göra åt det här problemet.
I stället så skylls det (som vanligt) på andra nationaliteter (trots att VET att våld mot kvinnor är en gammal härlig svensk tradition precis som i alla andra länder.)
Det påtalas att män framförallt misshandlar andra män. (Är det inte ytterligare ett argument för att arbeta mot en toxisk mansroll?)
Det påtalas att det... minsann... finns kvinnor som slår sina män oxå. (Ja, och det är fruktansvärt på individbasis men det är inget samhällsproblem för siffran är försvinnande liten när det kommer till allvarlig misshandel.)

Jag förstår allvarligt talat inte detta.På riktigt, jag förstår inte.
Jag kan inte för mitt liv begripa varför alla de där männen som säger sej vara så härliga och vänliga och aldrig skulle röra ett hårstrå på en kvinna inte blir förbannade. Om man nu känner all den där respekten som många män talar om så varför i helvete vill man inte vara en del av förändringen?
Varför är man inte mer upprörd? Mer intresserad?
De här 83200 kvinnorna som anmälde misshandel i hemmet i fjol är bara toppen på ett isberg, hur hög den verkliga siffran är kan vi bara spekulera i.
Tre gånger så hög? Fem? Tio?
Oavsett, det här är inte enstaka galningar... inte 5 tokiga araber... som fixar på egen hand. Det här är ett stort samhälleligt problem som drabbar kvinnor och deras barn i stor omfattning.
De flesta av de män som skriver och de som sitter hemma vid köksbordet och muttrar kommer aldrig ha barn som på något sätt drabbas av de kriminella gängen. Men väldigt många av dem har döttrar, systrar, mammor som kommer råka illa ut.
Feminismen är delad i den här frågan. Många feminister anser att feminism det ska kvinnor bedriva själva. Det är vår fråga. Vår agenda. Vi behöver inte männen.
Jag förstår den inställningen men är av en annan uppfattning. Jag tror att vi behöver män för att tala med andra män. För att män lyssnar på andra män.
Män som inser att en sunkig kvinnosyn och en toxisk maskulinitet börjar väldigt mycket tidigare än med ett slag eller en våldtäkt. Att det handlar om "skämt", ord, attityder.

Den här frågan, mäns våld mot kvinnor, och attityderna kring detta visar vilken oerhört lång väg vi har kvar till jämställdhet i ett av världens mest jämställda länder. För om det vore så att 22 män mördats av sina kvinnor och 83200 män anmält att de misshandlas i sitt hem ja då hade nog fan statsministern satt på sej samma allvarliga min som han har när han pratar om att unga män skjuter ihjäl andra unga män i förorten.

Puss/ Asta

Män bortskrämda från feminismen.

Lisa Magnusson skriver en krönika i DN om att gapiga feministfundamentalister gör att män överger feminismen. Andelen män som kallar sej feminister har halverats de senaste fyra åren i Sverige skriver hon.
Mmmm. Då kan man ju fundera på vad den var värd tänker jag.

Fler kvinnor har mördats senaste åren än tidigare år (å nej, det har inte med invandringen att göra.) Fler kvinnor har anmält våldtäkter än tidigare.
Kvinnor fortsätter att undvika joggingturer i mörker och krama nyckelknippan och mobiltelefoner när de ändå måste förflytta sej utomhus kvällar och nätter.
Kvinnor framhärdar med att duka under av psykisk ohälsa relaterat till sina jobb, sina äktenskap, sitt vardagspussel.
Vita rika män var de stora vinnarna i årets budget som regeringen fick igenom.
Men män tycker att vissa feminister är för gapiga och tar avstånd.
Nån måtta får det vara får vi förmoda att de tänker.
Själv tänker jag att tiden för silkesvantar och tålamod är över för oss kvinnor, och faktiskt... vill männen inte vara med på tåget är det förvisso tråkigt men ingenting som feminismen kan ta hänsyn till.

Jag hörde på radion här om dagen om att det skulle spelas en match mellan IFK Norrköping och Djurgården. Det väntades dit tusentals Djurgårdssupportrar som inte hade biljett.
Polisen mobiliserade stort för att garantera säkerheten, det togs in poliser från angränsande län.
Det måste ha kostat... ja, massor av pengar. Stora summor för att se till att vuxna män inte pucklade på varandra allt för illa.
Jag avskyr vanligtvis att sätta behövande grupper mot varandra, det är Sd svansens specialitet "Men våra hemlösa då" vrålar de i diverse kommentarsfält.
(Som om de någonsin brytt sej om svenska narkomaner förut eller gör det i andra sammanhang. Som om deras parti någonsin budgeterat för denna grupp av utsatta.)
Men i det här fallet så slår mej tanken måste jag erkänna.
Man har inte råd att skydda utsatta kvinnor som flyr från dokumenterat farliga män. Om och om och om igen mördas kvinnor av sina män eller ex. Än oftare flyr de från ett skyddat boende till nästa och i massor av fall vågar de aldrig ta steget.
Men nej, där räcker resurserna inte till. Där plockas inte angränsande poliskollegor in.
Skjutningar och sprängningar i utsatta områden får feta rubriker och diverse riksdagspolitiker lägger pannan i djupa veck och talar med sin allvarligaste stämma men kvinnor som misshandlas och hotas får knappt en notis, mord på kvinnor beskrivs ofta som familjetragedier.
Så förlåt mej Lisa Magnusson om jag tycker att du pratar skit!

Vi är så jävla långt ifrån att ha en jämställd lön. En jämställt sexualitet. En jämställd vård. Jämställda parförhållande. De flesta pappor jag känner når fortfarande inte upp till mer än en medioker mammas nivå.
Vi är så vana vid att kvinnor jämfört med män är andra klassens medborgare att de flesta inte ens ser det och när de ser det så är det som om det är en naturlag... omöjlig att göra något åt.
I ljuset av det har jag väldigt lite medlidande med män som känner sej trampade på tårna av feminister och jag tänker inga snälla tankar om kvinnor som går deras ärenden.
Faktiskt inte.
Så män. Shape up eller skit i det. Tåget kommer i vilket fall.
Patriarkatet kommer att falla under min livstid!

Puss/ Asta

Praise the lord. Den är här!

Den är här!
Som jag har längtat.
Med besatthet längtat efter tredje säsongen av The Handmaid's Tale ända sedan jag såg den så vansinnigt spännande avslutningen av säsong två i somras.
Detta är den bästa tv serie som någonsin gjorts och trots att den gavs ut som bok redan 1985 känns den mer aktuell än någonsin, historien om June och de andra tappra  kvinnorna i Gilead.

Jag spar lite på den. Till i morgon eller i övermorgon. Suger på karamellen.
Men ikväll såg jag det sista avsnittet i säsong 2 och vilket avsnitt det var!
De många överraskningsmomenten  jag upplevde första gången jag såg avsnittet var ju inte där så klart men jag njöt desto mer av historien och jag fulgrät flera gånger.
För mitt i all vansinnighet och tragik så finns det så mycket som är vackert.
Kärlek. Vänskap. Systerskap. Hopp.
Alltså om du ännu inte sett den här serien så beordrar jag dej att göra det!
Det kommer vara en av ditt livs viktigaste uppmaningar.

Det är en påhittad historia. Om en dystopisk framtid. Religiösa fundamentalister har tagit över USA och kvinnor lever... i olika former... som slavar strikt efter gamla testamentet.
Fertila kvinnor hålls som babymaskiner och våldtas i ceremonier.
Kvinnor får inte tycka, inte tänka, inte läsa, inte skriva.
Genom framförallt huvudpersonen June får vi tillbakablickar på USA, på hur det var innan, på hur de borde ha reagerat och protesterat när rättigheter började tas ifrån dem. På hur feminismen och systerskapet vaknade allt för sent.
Därmed är det är oxå en historia som påminner oss mycket om det vi ser idag.
Där kvinnors rättigheter och jämställdhet tar ett steg fram och sen två tillbaka.
DET gör serien så oerhört (ruskig) bra.
The Handmaid's Tale visar på systerskapets oerhörda kraft och skönhet.
På vad vi kvinnor är kapabla till om vi håller samman.

Så gör det. Håll systerskapet samman. Och se för bövelen serien om du inte redan gjort det.

Puss/ Asta

Lever jag feministiskt?

Jag är typen som ofta känner mej ofullständig. Som tycker att jag kan bättre.
Det gäller egentligen allting, i synnerhet relationer men även inom arbete och intressen. Feminismen är inget undantag. Och just HÄR är det kanske pedagogiskt bra?

Jag ÄR feminist. Det har jag alltid sagt att jag är men det är först på senare år jag förstått vad det innebär och jag lär och blir allt mer medveten hela tiden. Först min definition av feminism... eller ja, man kan ju inte gå runt och ha egna definitioner på etablerade begrepp... men så som jag uppfattar det då är:
Kvinnor och män skall ha samma rättigheter och skyldigheter politiskt ekonomiskt och socialt OCH vi lever under patriarkala strukturer som inte gör det möjligt. De patriarkala strukturerna ser lika dana ut överallt men tar sej olika uttryck. I Sverige har vi jämförelsevis kommit långt. Vi stenar inte ihjäl otrogna fruar. Men vi har våra skampålar. Våra straff.
Feminism är att kunna se det och att vilja förändra det.

Lever jag feministiskt?
Ja och nej. Delvis. På vissa områden.
Jag tror inte det finns en kvinna som är helt fri från sin omgivning, faktiskt inte. 

En av de viktigaste principerna inom feminism är att som kvinna kunna försörja sej själv.
Det kan jag, även om det är med nöd och näppe för att barnmorskor är en sjukt felvärderad yrkesgrupp men det är en annan diskussion (vi kan ta om ni vill?)
Jag kan ekonomiskt sätt lämna min man och sätta mat på bordet samt betala för mitt uppehälle. Det har jag inte alltid kunnat.

Däremot lever jag med en man som inte har en feministisk syn.
Det tror han att han har, det säger han att han har (som så många män) men så är inte fallet.
Jag gör många eftergifter där.
Det är jag (och dottern) som städar, lagar mat, handlar och tvättar. 95% av gångerna.
Han har en förmåga att bli påstridig och lättantändlig och då viker jag mej ofta för "husfridens skull." Jag har aldrig fått stryk. Inte nån gång under vårt 35 åriga förhållande, men ibland undrar jag vad som hänt om jag inte gett med mej, tonat ner, gått undan?
Han vet det. Medvetet eller omedvetet. Blir han tillräckligt obehaglig så vinner han.

Jag skulle aldrig operera en frisk kropp för skönhet skull, inte heller spruta in nåt nervgift för att bli slätare. Aldrig i helvete.
Å nej. Man kan inte säga "jag väljer själv, för min egen skull att skaffa större tuttar, därför är det feminism."
Men jag sminkar mej. Jag gillar klänningar. Jag har tatueringar. Jag färgar över grå strån.
Det är samma pleasandet av ideal om än på någon nivå lägre.
Samma fenomen.
Knullbarhet.
Jag rakar mej. Åtminstone sommartid. Ben och armhålor.
Jag kan fnysa hur mycket som helst åt de som rakar/ vaxar snippan för att se förpubertala ut och gå porren och patriarkatens ärende men faktum är att fullvuxna kvinnor har hår under armarna med.
Detta jobbar jag dock med. Jag tycker det är sjukt trots att jag gör det.
Att raka sej kan aldrig vara feminism. Men att låta bli kan vara det om man gör det av rätt anledning.

Något jag blivit oerhört mycket bättre på de senaste åren är att uppskatta systerskapet. Oxå en viktig princip inom feminismen.
Förr gick jag i fällan. Sa saker som att "män är så mycket rakare och ärligare å härligare att hänga med" eller "kvinnor kan bara vara två och två" eller "Kvinnor skall alltid intrigera."
Att bejaka systerskapet handlar ingenting om att man alltid måste hålla med alla kvinnor om allting oavsett vad de säger för skit. Det handlar om att hålla varandras rygg. Att tro på sin medsyster. Att stå upp för varandra. Att kritisera fenomen snarare än person.
Patriarkatet VILL att vi ska tro allt det där jag trodde. Det håller oss på mattan. Det splittrar upp oss. Det gör oss svaga. Tillsammans och enade är vi livsfarliga!
Det finns plats och utrymme åt oss alla. Vi kvinnor behöver inte konkurrera på varandras bekostnad. Tillsammans skapar vi plats!
Inte genom att döma eller peka finger utan genom samtal och dialog.

Systerskapet ser dej! Känn dej trygg med det!

Puss/ Asta

Ps. Tror du inte på patriarkatet? Imorgon kommer ett inlägg om det.
Pps. Märker ni hur jag anstränger mej? Kom igen, tyck till. Hylla. Säg emot. Tyck nånting.

Sorg och ursinne

Jag minns det så tydligt, hur jag brukade iaktta dem i smyg.
Två ovanligt vackra småbarnsföräldrar, hon nätt och flicksöt, han med perfekta drag och svallande hår. Ofta med armarna om varandras midjor eller hand i hand.
Sociala, gott om vänner. Deras lilla barn. Deras fina hus.
Så avundsvärda på så många sätt.
Tills jag fick veta att han bedrog. Kallade henne både det ena och det andra. Beskar hennes frihet. Slog. Ofta, hårt och utan förvarning.

Den här kvinnan är tyvärr inte den enda kvinna jag känt som blivit misshandlad av mannen hon levt ihop med. Vi känner alla par som dessa och om vi inte tror oss göra det så har vi garanterat fel.
Svin som slår kvinnor finns i alla ålders, yrkes och sociala grupper.

Jag har precis som många andra sett dokumentären om Josefin Nilsson på svt.
Jag kände till historien om att hon levt med och blivit misshandlad av Örjan Ramberg sedan innan. Även Lena Olin, oxå hon ett ex till nämnda man, har berättat om den terror han utsatte henne för.
Men historien hade hos mej fallit lite i glömska. Den gör ju lätt det när det finns så många kvinnor i vårt samhälle som drabbas av mäns våld.
Många, många kvinnor har hunnits dödas och ännu fler slås sönder å samman av mannen de en gång älskat sedan Josefin Nilsson dog 2016.
Men likväl, dokumentären drabbade mej med full kraft.
Denna vackra, begåvade, levnadsglada kvinna som bröts ner psykiskt och fysiskt. Som av misshandel gick sönder så brutalt till både kropp och själ att hon aldrig hämtade sej. Som tvingades leva sina sista år med värk, ångest och morfinberoende. Tystnade. Bröts ner. Dog.
Medan Örjan Ramberg dömdes i två instanser och slutligen fick TRE MÅNADERS VILLKORLIGT för att därefter stå på våra förnämsta scener och hyllas som om ingenting hade hänt. Med kollegor, chefer och uppdragsgivares goda minne.
Det stora geniet.
Den hetlevrade konstnären.
Kvinnokarlen som har temperament.
Fy fan.
Fy fan på ren svenska.

Jag är så trött på det här!
Det låter som en klyscha att säga att "den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är hemmet" men det är inte desto mindre sant för det.
Bakom lykta dörrar misshandlas tusentals kvinnor varje år.
Och det farligaste en kvinna kan göra är att lämna en kontrollerande man, det är efter att det har hänt vi ibland får läsa i tidningarna om kvinnor som blivit mördade.
Och jag blir frustrerad och ledsen och arg över att det bara får fortgå.
Att det nästan bara är kvinnor som kämpar och protesterar och kräver förändring. I de fall män höjer sina röster är det med några få undantag för att skylla på "andra kulturer." Att använda oss kvinnor och vår utsatthet som ett alibi för att få uttrycka sin rasism. Trots att våld mot kvinnor utfört av en närstående man sker i alla kulturer, i alla länder och har gjorts i alla tider.
Kvinnor. Vi är ingen liten subgrupp. Vi är den här planetens halva befolkning!
Hur kan samhället inte göra mer för att förebygga, skydda, straffa och ändra på ett uppfuckat mansideal?
Vad skulle hänt om den andra halvan av befolkningen utsattes för samma risker?
Jag vet vad jag tror.

Och feminismen har gått för långt?
Vi kvinnor måste sluta upp att generalisera?
Feminister hatar män?
Va?
Va?!

Puss/ Asta

Internationella kvinnodagen

Att säga "grattis" på Internationella kvinnodagen är inte riktigt okej inom feministiska kretsar. Och jag förstår och instämmer... självklart... i detta resonemang.
Det här är ingen dag att hylla sin frus härliga bröst eller mammas fantastiska köttbullar. Det här är en dag att uppmärksamma alla de orättvisor, allt våld, hot, hat och diskriminering världen över som kvinnor utsätts för och som behöver stoppas!
I stället för att ge din fru en blomma idag så säg ifrån mot ett sexistiskt skämt på jobbet.

Men ändå, likväl, vill jag säga grattis till mej själv... och de systrar som vill...  idag.
Jag ÄR trots allt glad och stolt över att vara kvinna!
Jag skulle inte vilja byta med vilken privilegierad man som helst.
Att vara kvinna är för mej att vara en helare och mer komplett människa.
En människa med tillgång till alla sina känslor och med förmåga att sätta ord på dem.
En människa med fysisk och psykisk, med förmåga att skapa och föda ett nytt liv och att därmed utstå den värsta fysiska smärta som går att uppmäta.
En människa med förmåga att själv tillverka mat till denna avkomma.
Och det starkaste av allt kanske, en människa med omsorg om de sina, med att sätta sej själv åt sidan, att våga älska och att göra det med hela sin person.

Det är lite sorgligt. Jag tittar på mitt barnbarn Noah som springer kring benen på mej och jag tänker att mycket kommer vara enklare för dej än vad det varit för mej. Men mycket kommer oxå att vara svårare. Kanske omöjligt när det kommer till att vara en hel människa.
Pojkar och män är även de begränsade inom många områden, kanske inom fler än vi kvinnor, och det är lika mycket för mina barnbarn av manligt kön som jag vill se patriarkatet falla.
Jag vill att vi alla ska få vara fria själar. Den vi önskar. Utan trånga åsiktskorridorer av vad det innebär att vara man eller kvinna. Utan att knuffas in i några mallar eller förbud.

Men grattis Asta idag på Internationella kvinnodagen.
Grattis till att du är kvinna. Grattis till systerskapet. Grattis till ditt ständiga lärande om vad feminism är och varför den behövs.

Jag är, precis som du, gueen of fucking everything!

Puss/ Asta

Är jag falsk?

"Du borde inte öpnna munnen. Du har gjort allt. Du är den mest falska feministen jag kan tänka mig. Du är falsk rakt igenom. Ombytlig. De som följer dig måste vara blinda som inte kan se hur mycket du ljuger. Du ljuger om allt människa. Skäms."

Den här kommentaren. Ganska säker på att det är någon jag känner. Har några aspiranter.
Den fick mej att le men oxå att få uppslag till ännu ett inlägg, ett viktigt sådant.
Till "Anonym" som skrivit, jag skulle kunna kolla upp vem du är men ids inte. Är inte tillräckligt intresserad.
Det rör mej inte i ryggen med vad en människa som inte ens vågar uppge sitt namn kastar för förolämpningar. Har du belägg för min falskhet och mina lögner så återkom gärna men då med namn. Ha det gott, hej.


Men till inspirationen då.
Jag förstår inte riktigt hur Anonym kunde bli så provocerad mitt inlägg "Ge mej dina håriga tankar"   då jag verkligen försökte att klandra fenomen och ingen enskild kvinnas val. Om du inte läst det inlägget så gör gärna det först, det är länkat å klart här.
"Du har gjort allt" skriver hen. Och DET är nåt värt att diskutera.
Nej, inte riktigt allt faktiskt men ja en hel del. Allt ifrån att raka snippan till att vara hemmafru till att framhålla hur förträffligt härliga, raka och enkla män är jämfört med skvallrande, hysteriskt kvinnfolk. 
Är det ljug å falskhet eller är det utveckling å förändring?
Det får läsaren avgöra.
Men vad mer intressant är, jag GÖR fortfarande en hel del som aldrig kan ses som feministiskt hur feministisk jag än vill vara.
Jag sminkar mej när jag ska ut i sociala sammanhang.
Jag tycker om att klä mej så som den manliga blicken uppskattar... framhäva tuttar, gömma undan valkar.
Jag gillar högklackat.
Jag lever med en högst ojämställd man.
Jag kan fortfarande döma kvinnor snabbare än män på en reflexmässig basis.
Osv.
Inget av det är feminism. Men det som ändå gör mej till feminist är att jag reflekterar och problematiserar  varför jag reagerar/ agerar/ känner som jag gör.

Ingen av oss är fullkomlig. Allra minst jag. Jag är inte särskilt falsk men jag har en mängd andra tillkortakommanden. Det fina i kråksången är att vi inte behöver vara perfekta heller. Vi behöver inte ens jobba med oss själva. Fast jag tycker det är utvecklande att göra det, en rörelse framåt.
Feminism är att inse att kvinnor och män inte har samma rättigheter och plats samt att vilja synliggöra och förändra det.
Men systerskapet handlar om att inkludera olika sorters kvinnor och att istället för att kritisera den enskilda individen lyfta ett fenomen som är problematiskt.
För mej i alla fall.
Hur tänker du? 

Puss/ Asta

Ge mej dina håriga tankar

Att INTE raka sej kan vara feminism.
Att raka sej kan ALDRIG vara feminism, men man kan vara feminist ändå.

Jag kan bli så himla trött på mentaliteten att ALLT en kvinna gör (så länge hon gör det av sin egna fria vilja) är feminism... varesej det handlar om att välja hemmafrulivet eller att operera tuttarna.
Jag vill verkligen inte lägga nåt skuldbeläggande på den enskilda kvinnan, det är tufft att växa upp och leva i ett patriarkalt samhälle och ingen av oss går helt fri, men däremot måste fenomen få ifrågasättas och kritiseras.
Således är det inte feminism att pyssla med fillers och botox för att försöka krampaktigt hålla kvar i evig ungdom, inte feminism att operera friska kroppsdelar för att de bättre ska fylla den våta drömmen om hur en kvinna skall se ut, inte feminism att raka bort hår vi fått av en anledning och försöka få det till att det är smutsigt och ovårdat att som vuxen kvinna inte se förpubertal ut.
Men såvida man inte är en influencer som kraftigt påverkar yngre kvinnor till att leva likadant så kan man trots det vara feminist.
Är ni med mej?

Själv slutade jag raka snippan för ett bra tag sedan. Är helt bekväm med det nu och greppar inte riktigt varför jag så gärna ville se ut som jag var 11 år mellan benen förut?
Däremot är det här med orakade ben och armhålor nytt för mej, något som mognat fram därför att jag inte riktigt kan försvara att raka dem. Sedan jag slutade har jag inga hudirritationer, ingen klåda, luktar mindre svett. Moder jord har ju tänkt till lixom, håret hamnade inte där av en slump.
Man kan väl säga att jag är nöjd men lite obekväm.
Märkligt... och sorgligt... nog ses ju hår i armhålor som ett tecken på dålig karaktär och bristande hygien. Ja mer än så till å med, det ses som udda och väcker starka reaktioner. Hat.
Vem minns inte tjejen som under Melodifestivalen för några år sedan fick motta hat och hot då hon glatt vinkade och blottade en hårig armhåla som fångades av kvällstidningarnas fotografer?!
Jag får se om jag orkar med den (oftast) outtalade pressen om slät och hårfri hud när det nalkas sommar och tunnare kläder. Att gå där med mina tofsar under linnet.
Men jag har alltid varit lite av en stillsam rebell. Alltid gått mot strömmen. Alltid varit lite motvalls så där och jag fattar faktiskt inte varför inte fler ifrågasätter det märkliga med detta rakandet.

Hur tänker du? 

Puss/ Asta

Några ord om varför jag är feminist

Jag har nog alltid tyckt att jag har ett feministiskt synsätt men utan att riktigt begripa vad det var eller innebar. På väldigt många sätt var jag faktiskt allt utom feministisk för X antal år sen. Jag var inte systerlig alls.
Jag utgick från mej själv, vem jag ville vara. En stark självständig kvinna (gärna en sån som grabbarna gillade.) Och gillade mej gjorde dom. Inte för att jag någonsin varit särskilt snygg egentligen men jag var flirtig, bystig, rolig å lite rapp i truten. Och med blossande kinder kan jag nog säga att jag var en daddys girl. Alltså en kvinna som går patriarkatets ärende.
Det var som att jag kände mej mindre och underlägsen om jag erkände ens för mej själv att vi lever i en värld vars villkor bestäms av män.
Jag sa saker som att jag föredrog att umgås med män för de är rakare och ärligare. Eller att kvinnor alltid ska hålla på att snacka skit och backstabba andra kvinnor.
Jag sa saker som att kvinnor som lever i destruktiva förhållanden har sej själva att skylla som inte går och mej slår man bara en gång.
Jag säg mäns närgångna uppvaktningar som komplimanger och tecken på uppskattning. Och när jag fick höra hur jäkla mycket snyggare och vassare jag var än deras tråkiga fruar tog jag det som en komplimang.

Så började jag läsa på. Nej, min första "utbildning" i feminism fick jag nog från Lady Dahmers blogg. I början höll jag inte med om mycket. Jag tjafsade å ifrågasatte. Men någonstans tog ändå tankarna fäste och jag började söka mer kunskap. För det är precis så där läskigt och härligt att när man väl satt på sej de där feministiska glasögonen och börjar se på sin omvärld genom dem... då går det inte att plocka av dem igen.
De är där. På gott och på ont.

Jag insåg att de patriarkala strukturerna finns överallt.
Det är inte så enkelt att det är mestadels män som sitter på höga befattningar eller styrelseuppdrag och därmed är det inte så enkelt (har ju visat sej inte vara helt enkelt) att genom att få in fler kvinnor där är problemen lösta.
Det är inte så enkelt som att förmå män att ta ut fler pappadagar.
Nej, det genomsyrar precis allting.
Framförallt genomsyrar det vilka roller vi män och kvinnor tilldelas och får ha.
Det börjar redan när barnet är nyfött och det fortsätter genom hela livet.
Flickors primära uppgift är att vara söta. Pojkars att vara dugliga och orädda.
Båda könen drabbas av detta varför feminismen är viktig även för män.
Men just det här med kvinnors absolut viktigaste egenskap genom hela livet... hennes utseende... tjänar många branscher stora pengar på att upprätthålla.
Och det blir mer och mer hysteriskt.
Det krängs anti aging krämer till tjugoåringar. Världens vackraste modeller retuscheras. Popindustrin påverkar snart sagt hela mänskligheten med sina ideal. Var å varannan kvinna har plastikopererat sej. En kropp anses "förstörd" nämligen om den inte ser ut som en ständig sjuttonårings.
Synen på sexualiteten är ett annat område.
En sexuellt vidlyftig kvinna stämplas som slampa, hora, vandringspokal.
En sexuellt vidlyftig man får helt andra epitel. Hingst, högdjur, kvinnokarl.
Han stiger i värde. Hon sjunker.
Kvinnliga "egenskaper" värderas lägre. Det märks i arbetsmarknadspolitik så som i löner och arbetsvillkor men också i vårt språk.
Läs här följande ord som utstrålar kraft, mod, handlingskraft
- Som en hel karl.
- Ballar av stål
- Visa lite stake
- En riktig pojkflicka
Läs här andra ord och fundera på vad de i sin tyr står för
- Kärringstopp
- Var inte en sån fitta
- Gråt inte som en liten flicka
- Köra som en kärring
Och flickpojke? Det ordet finns inte. Om det fanns skulle det inte vara en komplimang.

Våld, diskriminering och orättvisor finns överallt och på alla nivåer.
Även i världens mest jämställda land.
Vi upprätthåller alla patriarkatet. På ett eller annat sätt och i olika grad.
Och ändå skulle vi alla tjäna på att det försvann.

Och till sist. Män är inte ett skit mindre skvallriga eller backstabbande än kvinnor. De är inte ett dugg rakare och enklare.
Och systerskapet finns. Det finns och det är förbannat vackert.


Puss/ Asta

Svar på en fråga.

"Kan hända du skrivit om detta och att jag missat det men 1. Varför är du och din man fortfarande gifta? Kan tyckas va en dum fråga men du verkar inte se på män med så blida ögon och om jag tytt dina inlägg rätt så här ni inte den bästa relationen.
2. Av vilken anledning bor din dotter och ditt barnbarn fortfarande hemma?"

"Hur tycker du, som uttalad feminist, att det är att leva i en hetrorelation och ett äktenskap som ibland vacklar? Med genusglasögonen på, hur tänker du kring dina (nuvarande och framtida) nära manliga relationer? Sen undrar jagom du vill berätta lite hur du och din dotter tänker om att bo tillsammans?"


Samma fråga formulerat på väldigt olika sätt.
Måste erkänna att jag fann den första varianten provokativ och uppfattade det inte alls som en nyfiken fråga utan snarare ett taffligt försök att provocera och vara spydig. Tänkte ignorerat den men när min dotter formulerade om frågan, andra varianten, kan även jag se att den är intressant.
Det är möjligt, även om jag inte tror så, att frågeställaren formulerade sej klumpigt. Det tror jag inte.
Jag är på bloggen rätt förskonad från elakheter men de gånger trollen krälar ur sina hålor är det just för att anmärka på att jag verkar kärlekslös mot min make att de provoceras av att jag lever i ett generationsboende.
Någon skrev en gång att jag måste hata min man för jag hade vid något tillfälle skrivit att njutningen att ääääntligen få bajsa när man hållit sej länge och håller på att skita på sej är större än njutningen av sex.
Det kan jag fortfarande fnissa åt.

Well.
Jag är feminist. Jag har en misstro mot de flesta män.
Men jag har en pappa, en make, en son, en vald bror och tre barnbarn som är manligt kodade och som jag självklart älskar. Därtill känner jag en del män som jag tycker om och/ eller hyser respekt för.
Jag tror nog att den allra mest hårdföra manshatande feminist har män/ pojkar i sin omgivning som de älskar.

Däremot, om jag någongång skiljer mej från min make eller han ifrån mej så tror jag inte, med väldigt hög sannolikhet, så kommer jag inte att inleda någon mer kärleksrelation med en man.
Jag tycker mansrollen är allt för problematisk. Att nackdelarna är större och fler än fördelarna när det kommer till att leva med en man.
Jag har barn, barnbarn och vänner som håller mej sällskap.
En hund som håller mej trygg.
Jag kan reda mej själv sexuellt.
Det finns hantverkare, bilmekaniker och andra jag kan köpa in tjänster av.
Skulle jag mot förmodan vilja ha ett nytt kärleksliv skulle jag söka mej till en kvinna.

Men allt detta är i händelse av att jag skulle bli skild.
Den risken tror jag inte är så stor. Om drygt en månad har vi varit gifta i 30 år jag och min man.
Och ja, jag har en jävla förmåga att slå dövörat till och ett sjuhelsikes tålamod men det är självklart inte allt. Så klart finns det mer än så.
Det finns ingen människa på jorden jag litar på så mycket som honom.
Han må vara lat, ett ofeministiskt miffo, han mansplainar mej stup i kvarten och jag blir rasande en gång i halvtimman å rätt gapig är man med men han är oxå väldigt snäll och jag älskar min man.

Fråga 2. Alltså, förlåt. Jag sa att ni fick fråga vad ni ville men jag är så TRÖTT på denna fråga för jag har fått den så många gånger.
Har ni någonsin reflekterat över vilken liten pyttedel av världen Sverige är?
Att man i massor av länder lever i generationsboende som det mest naturliga som finns.
Så för sista gången på ett tag. Jag och min fullvuxna dotter lever tillsammans för att vi vill det. För att vi är bästa vänner. För att jag får sällskap och glädjen att se Noah växa upp. Hon får ekonomisk hjälp, sällskap och stöttning i sitt föräldraskap.
Noah får bo i hus istället för en liten lägenhet med tre vuxna som älskar honom runt honom ständigt.
Jag tycker att det låter fullkomligt logiskt varför vi valt att bo så som vi gör!
Fullkomligt ologiskt att göra på annat sätt.
Men det är JAG det. Jag har full respekt för att andra väljer att leva på annat sätt.
Jag kan tycka att det där med hur familj ska se ut är så snävt.
Vi lever alltså 2018. Familj är det man väljer.
Det kan vara mamma-pappa-barn.
Mamma-mamma-barn.
Mamma-barn/ Pappa-barn.
Mamma-väninna-barn.
Utan barn.
Eller som vi.
Det är väl fint så?

Puss/ Asta

Det kom en kommentar

Jag fick en kommentar...

Det är så svårt tycker jag! Tror att du kan känna igen dig i min känsla... att uppskatta sin kropp som den är och inte klanka ner på sig själv handlar inte bara om att nära den egna psykiska hälsan, utan det är även ett politiskt, feministiskt ställningstagande. Ett statement! "Här står jag och duger". Och precis som offentliga matdagböcker och eviga träningsredovisningar inte bara handlar om att "motivera dig själv" eller "inspirera", så blir även det ett statement. "Jag duger inte! Därför ska jag förändra mig själv att passa bättre in i den patriarkala mallen". Samtidigt som det självklart gör gott för hjärna, kropp och själ att träna och hålla en balanserad kost. Men det blir slitningar inom oss. Som alltid när det kommer till vad som är bra för oss kontra förmåga att nå dit, samt politik tanke kontra att bara vara människa. Vi som har döttrar har ju, som du också är inne på, ett ansvar gentemot dem! Ytterligare en börda att bära. En aspekt att ta hänsyn till. Att vara kvinna kontra mamma. Ja... vi får kämpa på helt enkelt.
Puss Emelie.

Hon är klok hon min dotter, det är hon verkligen, men kommentaren väckte många tankar.
Det här med att inte tala vikt eller så förakt över den egna kroppen till sina barn är ett av områdena jag misslyckats med mest som förälder.
Till mitt försvar var det delvis andra, mindre upplysta tider, när mina barn var små men jag talade och gnällde ofta över min kropps alla brister högt och ljudligt när de var små. Till mej själv och ihop med mina väninnor.
Det var valkar hit och dit men framförallt mitt dåvarande favorithatobjekt... brösten.
Jag talade om bantning och om operationer jag drömde om.
Och för det där har jag väldigt dåligt samvete.

Min dotter har rätt i det hon skriver. Att som kvinna vara nöjd med sin kropp, acceptera sin kropp även om man inte älskar den alla dagar är ett feministiskt statement. Här står jag... för i helvete... och duger!
Men samtidigt kan jag känna att det blir ännu ett krav, ännu något som vi kvinnor ska leva upp till. Ett på sitt sätt skittufft statement, människan har i alla tider bejakat skönhetsideal därför att det gynnar fortplantningen. Alla däggdjur och en hel del fåglar, insekter och annat levande gör det med. Putsar sina fjädrar, blåser upp sej, kvittrar ljuvt för att attrahera en ev partner och röja undan konkurrensen.
Att finnas bara för sin egen skull, att stå oberörd inför omgivningens tankar om ens knullbarhet... det är inte enkelt därför det finns inprogrammerat i oss. 
Och att göra det för andra, att vara den där förebilden hela tiden, det är nästan lika svårt det.

Jag tycker att jag har kommit väldigt långt. Jag mäter mej inte med andra nu för då må det hända vara pyttesteg, jag mäter mej med mej själv.
Idag skulle jag aldrig, trots att jag nog skulle kunna skrapa ihop pengarna, operera en frisk kropp. Min gräns för att korrigera och dölja åldrande har passerats långt före botox och fillers. Den går vid hårfärgningsmedel och smink. Hårfin skillnad menar somliga, kanske men var å en får sätta upp sina gränser.
Jag har, som jag skrev i inlägget som förekom denna kommentar att jag aktivt arbetar med att få en sundare syn på kroppar. Jag följer inte kvinnor och sidor på sociala medier som får mej att känna mej ful eller fel, jag köper inte tidningar som Amelia eller Tara som på ena sidan har recept på smarriga desserter och på nästa ger tips om hur du tappar tio kilo innan du hinner säga gräddglass.
Istället följer jag massvis med kloka starka kvinnor som stolta visar upp sina naturliga kroppar och låter dem inspirera mej.
Jag har slutat att bära för små kläder. Gick igenom min garderob igår och konstaterade att jag kanske har ett eller två par jeans jag fortfarande kommer i men som sitter åt och tänker att... ja, men då får jag väl ha klänning och strumpbyxor då för jag vägrar att straffa mej själv med linningar som skär in och gör ont.
Jag försöker att i skrift inte benämna mej själv som tjock när det står för synonym med ful eller fel.
Jag uppskattar fylliga kvinnor, kan vända mej om och finna dem vackra.
Samma sak med åldrande kvinnor där rynkor, mjuk hud och grått hår ses som vackert.
Jag har slutat upp med att tänka när jag ser en tjock människa med e magtröja eller kort kjol "varför gör hon så där mot sej själv, varför klär hon sej inte lite fördelaktigt" och tänker istället "vad modig hon är, vad fint att hon känner sej bekväm."
Hon ja. För trots mina framsteg är det fortfarande främst kvinnliga kroppar som bedöms och värderas.

Jag ha kommit långt, jag har lät mej så fantastiskt mycket, synat mina fördomar av alla fantastiska kvinns jag följer. Jag korrigerar mina nedlåtande tankar om den egna koppen regelmässigt och nästan automatiskt. Den tjocka magen blir den goa mjuka magen som burit de fyra mest fantastiska människor i min värld på denna jord.
Jag läste någonstans att kvinnor tänker... det är alltså inte bara jag... hundratals elaka tanka om sitt utseende varje dag. En suck här en pust där över allt som inte är perfekt. Det låter mycket men ta en dag och räkna hur ofta du drar i klänningen, noterar den där nya rynkan, suckar över att byxorna spänner, tänker att håret är hopplöst och vad gula mina tänder är!
Vilken jävla hjärntvätt!
Och förstå kraften, förstå makten, när du hundratals gånger per dag gör motsatsen och tänker generösa, gillande, stärkande tankar.
Hjärnan fungerar så. Det som den matas med mycket tror den på.
Det är därför "fejk it until you make it" fungerar.
Men som sagt, jag faller tillbaka. Samhällets norm, patriarkatets ordning, alla tusentals retuscherade bilder vi ser på en vecka av redan unga, redan smala, redan perfekta kvinnor som ändå inte dög påverkar.
Det och den där parningsbiologin jag nämnde ovan.
Och då kan det räcka med en oskyldig kommentar strax efter man själv noterat en slapp hängig bak med gropar i att "Du ha fått en tantkropp sedan vi var utomlands sist" för att riva inte allt men en hel del av all den där klokheten man mödosamt byggt upp.

Lika lite som jag försöker att inte döma den tjocka tjejen bakom mej i icakön som kanske just idag handlat mest chips och läsk försöker jag låta bli att döma de som arbetar som fan med sin yta och sitt yttre.
Jag tänker att vi är alla offer och man kan kritisera och ifrågasätta fenomen men inte enskilda individer.
Jag vill tappa några kilon, jag vill få tillbaka kondisen så jag kan springa 10 km och jag vill ha den där tajta häcken igen. Det är främst en hälsopryl men det finns en fåfäng parameter som jag inte har lust att försöka dölja.
Det måste få vara så. Trots att jag ä mor till tre vuxna döttrar.
Jag är förebild men oxå en del av det här vi kallar... livet.

Puss/ Asta

 Ps. Varsågod. Jag lägger upp en "fulbild", för att utmana mej själv. För att kanske stärka nån annan. Det var efter att dottern tog det här kortet hon fällde den där tantkroppsrepliken. Jag förstår ju hur hon fick den tanken.
Men det är oxå en bild av en mormor som leker med sitt barnbarn i ljuvligt vatten och som faktiskt... jo men faktiskt... är rätt lycklig där å då.
 

Min uppmaning till er i kväll

Jag har inte hunnit lyssna på så många sommarpratare än (lugn, lugn... det kommer) men Linnea Claeson ha jag sett till att lyssna på.
Handbollsspelare, juridikstuderande och framför allt opinionsbildare och ägare till instagramkontot Assholesonline. En stor förebild och tro mej, vi kommer få höra mycket om och av denna tjej i framtiden.

Linnea Claesons sommarprat borde vara obligatorisk lyssning med efterföljande diskussion i varje högstadieklass. Varenda människa borde lägga 90 minuter av sina liv på att höra detta program. Inte minst alla killar, pojkar, gossar, grabbar, snubbar, män, karlar, farbröder och gubbar.
Hon talar om feminism och om jämställdhet.
Hon berättar vad hon och hennes tjejkompisar konfronteras med i sin vardag.
Vad män skriver till henne.
Allt har inte jag upplevt men (allt för) mycket känner jag igen från mitt eget liv och från samtal med andra kvinnor.
Ryktesspridning, slampstämlande, tafsande, direkta övergrepp.
En hand om ett bröst, en hand i baken eller mot könet. En svettig kropp som trycker sej mot en. Förväntan på att kommentarer om mitt utseende skall bemötas med tacksamhet.
Rädslan för mörkret, för att lämnas ensam med en man man inte känner.
Äcklet över en man man faktiskt känner som tar sej friheter.
Det har varit en del av min veklighet sedan jag va 9 år och fick bröst.
Det är en del av de allra flesta kvinnors verklighet och Linnea pratar om det så bra.

Som att det jag beskriver ovan, det jag ha beskrivit förr... Om snuskgubbar äldre än mina föräldrar som bjöd på sprit, cigaretter och nånstans att hänga mot att de samtidigt såg porrfilm och försökte klämma på en när jag var 11-12. Släkting som körde tungan i min hals innan jag började mellanstadiet. Våldtäkterna av äldre killar i bekantskapskretsen (med helt svenska namn), han som jag liftade med som var fyrtio nä jag var tretton och som körde ut i skogen och vägrade köra vidare innan han fick en avsugning. Kompisars pappor som passade på att "känna lite", väninnors män som uttryckte begär osv osv.
Jag önskar att jag var ensam. Att mina kvinnliga vänner inte varit med om liknande.
Så är det inte. Tyvärr.
Och ändå finns det  ingen/få snubbe känner en våldtäktsman eller en man med taskig kvinnosyn. Trots att majoriteten av kvinnor vittnar om detta. Alla män känner bara fina män.
Är inte det jävligt märkligt?!
Ljuger vi kvinnor eller vill män... "hederliga snälla män"... inte se och erkänna vad de är en del av?

Linnea talar om rasismen. Om mäns... plötsliga... intresse för sexualbrott mot kvinnor. Var fanns ni innan flyktingströmmarna kom när kvinnor tafsades på, förminskades, våldtogs?
Och "värna våra svenska kvinnor"...
Som Linnea säger, vi är inte era. Vi är våra egna. Och om ni nu älskar kvinnor och är så oroliga över mäns våld mot kvinnor, vart är ert engagemang för rumänska, afghanistanska, syriska kvinnor? När brydde ni er om kvinnorna från Somalia sist?

Linnea är briljant i sitt sommarprat och hon har valt fantastisk musik.
När hon i slutet håller sitt systerliga brandtal till alla kvinnor eller läser sin kärleksförklaring till jämställda vettiga män så kommer tårarna.

Lyssna. Bara lyssna!

Puss/ Asta

Porr å sånt.

 

Önskeinlägg: skulle gärna läst om Trafficking och specifikt om ECPATS arbete. Vilken impakt har gemene man i en av världens största industrier, går detta att stoppa?
Ett superstort ämne, tungt och fullt av livsöden - horribelt och viktigt!

Ännu ett önskeinlägg som jag först blev lite ställd inför.
Visst är det ett otroligt angeläget ämne men det är ingenting som jag har några specialkunskaper kring. Jag är en helt vanlig barnmorska och mormor som lever i en skyddad värld från sådana fasansfullheter.
Men kommentaren lämnade mej ingen ro och därför så tänkte jag att jag ville närma mej det på något sätt. Utan större kunskap om ämnet än de flesta andra.

Ända sedan jag läste Roslund & Hellströms Box 21 som handlar om trafficking har jag funderat då och då på ämnet. För er som inte känner till ovan nämnda författare så skriver (eller skrev, för Hellström är tyvärr död nu) deckare av en alldeles särskilt sort.
Roslund & Hellström skrev romaner men med oerhörd mkt fakta bakom.
Roslund har ett förflutet som kriminaljournalist och Hellström som buse.
De visste mycket och hade kontakter både inom polisen och den undre världen.
Samtliga deras romaner avslutas med ett kapitel om problemet i verkligheten.
I Box 21 gick det till slut väl för huvudpersonen som var en kvinna utsatt för trafficking men författarna beskrev hur det varje dag kom nya kvinnor till färjeterminalerna från Baltikum bland annat, hitlurade i tron om att de skulle få arbete som barnflicka, städerska eller något annat oskyldigt men som istället hamnade inom porr och prostitution. Hållna som slavar. Bundna av bojor eller av ekonomiska skulder.

Ett hett ämne att diskutera inom feminismen är pornografin.
I takt med att vi i Sverige blivit allt mer jämställda har det blivit mer okej för kvinnor att erkänna att de gillar och konsumerar porr.
När porrtittande kritiseras talas det om att kvinnor skammas dubbelt.
Det pratas även om bra porr, rent av feministisk porr och stort inom pornografin är "hemmaporren."
Vanliga människor som har sex och filmar detta för att sedan lägga ut på nätet.
Låt mej först säga, att bli upphetsad av porrfilmer är ingenting konstigt!
Porrbranschen är en av de allra mest lukrativa av branscher och det är klart att det finns en anledning att det är så. Det kittlar något djupt mänskligt hos oss, det tror jag väldigt många kan känna igen att titta på en sexakt som ligger lite på gränsen, flirtar med det förbjudna eller vulgära.
Men själv tar jag ändå avstånd från porr av den enkla anledningen att det inte går att veta vad som är bra porr och vad som inte är det. Den skitiga porren med kvinnohandel, utnyttjande av trasiga kvinnor överväger.
En taskig kvinnosyn med kvinnor som mänskliga behållare för allsköns kroppsvätskor dominerar.
Risken är överhängande att jag sitter å kåtar upp mej på ett övergrepp!
Att detta inte skulle kunna ske inom "hemporrsvarianten" är ju direkt naivt att tro. Det är klart att det förekommer minst lika mycket skit där.

Att vägra titta på porr och att debattera frågan när den kommer upp är mitt lilla bidrag mot den vidriga kvinnohandeln.
För mej är att köpa en annan människa, varesej det handlar om en lapdance på en svensexa eller betalning för ett regelrätt samlag är för mej det lägsta av det lägsta.
Mycket skulle jag kunna förlåta (och förstå) min man för men aldrig det.
En man som varit med en prostituerad har gjort något långt mycket värre än varit otrogen, han har pissat på en annan människas människovärde.
Köpt ett stycke kropp för sin egen perversa lust. Det borde vara ordentliga fängelsestraff för den typen av brott.
Porr tangerar prostitution. Det finns jävligt få lyckliga själsligt sunda sexarbetare. Visst, en å annan glad exhibitionist, men hur kan du veta?
Det är så stor sannolikhet att det faktiskt handlar om ett övergrepp, en våldtäkt eller en smygfilmning (som ju oxå blir ett övergrepp.)
Men porr verkar vara varje vit mans rättighet och det vet i fan hur vi i en patriarkal värld skall komma till rätta med det?
Kanske handlar det om jämställdhet och nedmontering av sjuka könsideal?
Jag vet inte.

Puss/ Asta

I lust och olust

På instagram pågår just nu en fantastisk utmaning under #5ininstagram där det skrivs om olika ämnen ur ett feministiskt perspektiv. Det resulterar i sin tur även i blogginlägg på samma teman hos flera bloggare jag följer. Nakna, utlämnande, starka, viktiga texter om hur det är att vara kvinna.
Dagens tema (eller om det var gårdagens) var Sex i gråzonen där flera diskuterat lusten... eller närmare bestämt bristande lust.

Sexlivet är ett känsligt ämne att blogga om för min del eftersom det inkluderar min partner som inte är lika okej med att grannen eller hans kollega möjligen läst bloggen och tagit del av intima detaljer.
Jag håller det därför mer generellt och/ eller med perspektiv på mej och mitt.

Under dagens hashtag diskuteras bland annat husfridsknull och hur svårt det kan vara att säga nej till sex trots att man inte är ett dugg sugen.
Ojämnt fördelad lust i parförhållanden är ju ingenting ovanligt, det verkar vara mer regel än undantag att den ena vill oftare än den andra och att det måste hanteras på något sätt. Ofta... men inte alltid... är det mannen som har störst behov, huruvida det är ett resultat av hormoner, sociala förväntningar eller könsroller kan vi lämna det här inlägget.
Och hur gör man då i ett monogamt förhållande?
Tja, kring det tvistar de lärda.
En del menar att man bara ska ha sex om man verkligen vill och känner sig sugen. Sex utan lust skapar än mer olust och blir som flera instagrammare beskriver till en självvåldtäkt.
Andra, inte minst många sexologer menar att lust föder lust och att det inte är nödvändigt att vara sugen innan utan att man får försöka ge sej hän ändå och så blir det så att säga, kul på vägen.
Hur det än förhåller sej med den saken så har jag hört måååånga kvinnor beskriva hur de känslomässigt utpressas till att ha sex.
Av rädsla att han ska tröttna och lämna annars. För att partnern blir sur och vresig annars. Eller kanske ledsen. För att tjatet är så outhärdligt att det blir enklare att "släppa till."

Vi skulle inte bli privata här, men så mycket kan jag säga att jag alltid haft mer eller mindre problem med sviktande lust och att det genom åren väckt både skuld och ångest hos mej. Jag har alltid känt att "nåt är fel på mej" och försökt analysera varför.
Jag har prövat på den ädla sporten husfridsknull , jag har fejkat orgasmer och jag har blåljugit om "hur skööönt" det var. Absolut inte varje gång men tillräckligt ofta för att det ska väcka ångest. Inte ens bra sex har någonsin känts så fantastiskt att jag inte kan leva utan det och det handlar om mej... och bara om mej... vilket kan vara svårt för en partner att tro på och förstå.


Jag tror att det är superviktigt att vi talar öppet om lust och olust.
Och min högst personliga tro är att husfridssex sällan leder till ökad intimitet men kan leda till förvärrad olust.
Lust kan möjligen tränas upp genom att läsa/ se sensuella eller erotiska berättelser och att "leka med sex själv." (Eller klittra... ÄNTLIGEN har kvinnor fått ett eget ord för sin onani.)
Sex finns överallt. I reklam, filmer, tv serier, musik, kvällstidningar och på nätet.
Sex genererar inget mer än en gäspning längre, det finns inga tabun kvar.
Men att tala om olust är svårare och betydligt mer skambelagt.
Det i sej gör problemet större. Eller gör något som kanske är rätt naturligt till ett problem överhuvudtaget.


Hur ser du på husfridsknull? Vad är dina tankar om lust å olust?
Har ni ojämnt fördelad lust i ditt förhållande och hur hanterar ni i så fall det? 

Puss/ Asta

Ska vi tala om underliv?

Hej!

Jag tänkte vi skulle tala om underliv idag.
Jag "hänger" i feministiska kretsar på nätet och där är det i stort sätt allmänt vedertaget att kalla det kvinnliga könsorganet för fitta alternativt fitty.
Jag vet inte om det har med att jag är några år äldre än flertalet, jag anser mej inte pryd i andra sammanhang, men för mej är fitta ett fult ord.
Snudd på vulgärt.
Och vulgära ska ju vi kvinnor absolut inte vara, nej fy på sej.
Jag försöker vänja mej, smaka på ordet, och kanske erövra det så småningom men för mej är det fortfarande obekvämt att använda.
Ett ord män använder som skällsord.

Jag måste säga att jag genom åren har haft svårt att finna ett vettigt namn på det kvinnliga könet... och tyvärr är jag inte ensam.
Snopp/ penis och kuk är allesammans helt acceptabla benämningar på det manliga könsorganet. Där råder inga konstigheter.
Men för flickor/ kvinnor är det inte så.
Jag har använt underliv i vissa sammanhang, fiffi eller muttan i andra. Framstjärten när jag vill skoja till det.
Nu mera har jag bestämt mej för snippan som känns minst kliniskt och samtidigt inte fånigt.
Det är det minst dåliga, men lite för sött å näpet.

Jag minns när jag kom in i puberteten, när snippan upphörde att vara vilken kroppsdel som helst. Började med sex alldeles för tidigt, fysiskt en kvinna, i huvudet ett barn.
Jag tyckte snippan var så pinsamt ful, vanskapt rent av. Den såg ut som en uppochnedvänd tuppkam med blygdläppar som krullade sej ut utanför. Inte alls som min enda referens av  snippor, de jag sett i porrtidningar. De snipporna var släta, rosa och ingenting stack ut, de var som en barnstjärt och hur kunde jag veta att det inte var mer rätt än utseendet på min?
Sexualundervisningen i skolan var under all kritik och internet fanns ju inte så som idag när det går att googla på gott å ont.
Jag hade våldsamma komplex för det här och hade jag varit ung i den tid vi har nu hade jag säkert hakat på intimkirurgi så som många unga kvinnor gör idag.

Som ung vuxen kom jag över det där. Ja, den är ful men den visas ju inte upp på torget heller  typ.
Det var först på senare år... nån gång efter trettio kanske... som jag insåg att alla ser olika ut å det är helt okej. Det har ingen som helst påverkan vare sej på funktion eller på att attrahera en partner.
Och inte för än jag mer uttalat och genomtänkt blev feminist insåg jag vilken kraft snippan har. Vad den kan! Den kan klämma ut en hel jäkla människa och sedan återgå till att bli... nå ja... nästan som innan.

För mej är snippan symbolen för kvinnlighet och vad det står för.
Styrka, power och anpassningsbarhet.
För att kvinnan är det starkare könet!

Puss/ Asta

Inte alla män

 

Mäns hat mot kvinnor kostar!
Det kostar i lidande och det kostar i reda pengar.
Ca 14 kvinnor/ år som mördas av män de har eller har haft en relation med.
Ca 30 000 fall av kvinnomisshandel anmäls årligen.
18 100 sexualbrott anmäldes 2015.
97% av alla sexualförbrytare är män.
Den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är i hemmet.
Mörkertalet beräknas vara mycket stort. Källa: BRÅ.

Kvinnor vet om detta.
De vet att de skall vara försiktiga med män. Det är inte nån liten inbillning.
Kvinnor får lära sej från tidig ålder att akta sej för olika situationer.
Bli för berusade, följa med okända killar, inte hoppa in i bilar med främlingar.
Inte gå för lättklädda, hålla sej i grupp, ha koll på sin drink på krogen, undvika bakgator.
Jag har själv förmanat mina döttrar. Förmanat och lagt en del av ansvaret för "hur män är" på dom. För att man är så jävla rädd om dom.
Och för att jag själv inte lyssnade på förmaningarna som ung och fick betala.
Jag har aldrig sagt till min son: "Nu går du inte ut å våldtar någon." 

Kvinnors hat mot män kostar inte mer än ett å annat sårat ego.
Män som blir så jäkla sårade och kränkta över denna generalisering att resten inte spelar någon roll och de lägger en jävla energi på att förklara detta men inte någon på det betydligt mer allvarliga... mäns hat mot kvinnor.
Där nöjer de sej med att konstatera att det inte gäller dem. Det är män från andra åldrar, andra länder, andra kulturer, andra sociala miljöer.
De skulle aldrig våldta eller slå en kvinna. De älskar ju kvinnor. Högaktar kvinnor. Uppvaktar kvinnor. (Ofta är det de verkliga slemmen som högljutt ska tala om hur mycket de äääälskar kvinnor.)
Men de är kanske dom som trycker sitt kön mot kvinnor på dansgolvet, de som passar på att känna på en kvinnas rumpa på en trång tunnelbanevagn, de som inte tar ett nej när de flirtar med en ensam kvinna vid en bardisk, de som passar på att utnyttja situationen när en kvinna är för berusad för att protestera, de som skojar högflabbade med polarna om grannens läckra femtonåring, de som viskande måste berätta för sin frus väninna hur jäääävla sexig hon är och hur gärna han skulle... , de som skickar dic picks, de som antyder att kvinnor fått för lite kuk för att hon är på ett visst sätt i sin attityd osv osv.

Att hata alla män handlar inte om individer. Det handlar om strukturer.
Det handlar om könsmönster. Att hata en patriarkal samhällsordning.
Även den argsintaste man i denna diskussion skulle inte råda sin dotter att hoppa in i en svarttaxi som körs av min man eller min son.
Varför inte? De är jättefina män. Åtminstone är de män som aldrig skulle våldta en kvinna. Men det vet inte den här pappan eller hur?
Lika lite som jag kan gå i god för din man eller son som jag inte känner.
Det här egenansvaret/ skuldbeläggandet finns på alla nivåer i samhället, till å med i vårt rättsväsende och i våra domstolar.
Vad hade du druckit? Hur var du klädd? Vittnen såg att ni kysstes tidigare på kvällen. Hoppade du in i bilen frivilligt? Har inte du anklagat en man för våldtäkt tidigare? 

Till skillnad från många inom den feministiska rörelsen så tror jag att feminismen behöver de goda männens röster och att vi bör välkomna och inkludera dem.
Visst, alla män är en del av problemet, män kan aldrig fullt ut förstå, det är vi kvinnor och kvinnokampen som gett oss segrar hittills och yada yada.
Jag förstår och håller delvis med. Men jag tror det är så tragiskt att män lyssnar mer på män. När en man på sin arbetsplats, i krogmiljö eller i bastun säger ifrån och tar ställning så får det större effekt än när kvinnor "gnäller."
Män har lättare för att påverka sina polare, kollegor, söner och fäder eftersom de själva är män.
Men det är patetiskt sällan man hör hur män ställer sej upp och säger ifrån utan bortförklaringar eller undanflykter.

Puss/ Asta

Pojkar, grabbar, killar, snubbar å män

Ja, alltså jävlar i min låda hur skall jag kunna sluta tänka på den här boken?
("Björnstad" av Fredrik Backman som jag recenserar i två inlägg nedan.)
Utan att avslöja allt för mycket så gick mina tankar gång på gång till den där filmen som cirkulerade överallt på social medier för ett år sedan "Kära pappa", minns ni? när jag läste boken.
Båda två, var sitt uttryck för att beskriva hur mansroller formas, av hur pojkar fostras... och inte fostras... under sin väg till att bli man.
Om alla skämt som ju "bara var på skoj", om alla beteenden som ursäktas för att "pojkar är pojkar", om alla gånger som vi vuxna inte säger ifrån varesej mot barn eller våra vänner för "han menade ingenting."
En machokultur som pojkar dignar under och som gör världen till en farlig plats för alla som avviker. Inte minst för kvinnor.
Det finns mycket mer ur boken som är intressant att diskutera men vi tar det ämne för ämne. Nu handlar det om pojkarna.

Hur fostrar man pojkar? Hur bryter vi alla de normer som är skadliga för alla egentligen och hur skapar vi ett bättre samhälle än de vi har?
Det är ett samhälle som blir farligt för flickor och kvinnor, ett samhälle som är skadligt för pojkar och män och som hämmar oss alla.

Här om dagen var jag på ungdomsmottagningen på praktik och fick äran att vara med när en klass i åttan var där på besök. En barnmorska och en manlig kurator talade med dem om sex, kärlek, skydd och annat som hör ämnet till.
De var uppdelade i två gruppen, 1,5 timma vardera.
Fina ungdomar, jätte fina. Men jag slogs över hur lite som förändrats sedan jag själv var i den där åldern. Tjejerna tysta, (en del av) pojkarna väldigt pratiga och måna om att få alla att inse hur otroligt erfarna de är sexuellt.
Flickorna med benen i kors. Knappt någon av dem som vågade trä på en kondom på en dildo. Knappt någon som ens vågade se åt det hållet.
Och så pojkar. Med neddragna kepsar, höga röster, bullriga skratt, boxandes på varandras axlar och tiggandes om några extra kondomer än de tre var som alla fick för "dom behövde dem verkligen."
Inte en enkel samling att våga sticka ut i. Att våga vara annorlunda. Välja något bortanför mainstream. Älska någon av samma kön. Vara kille å klä sej i tjejkläder. Tala om mjuka ting som kärlek och rädsla.
Jag tror ändå att det är vanligare och mer accepterat att flickor bryter mot normer än att pojkar gör det. Att de vågar vara något annat än förväntat.

Desperat önskar jag ett annat klimat för mina barnbarn att växa upp i.
Fler roller att välja. Fler vägar att gå. Fler sätt att få vara på.
Förtvivlat vill jag förändra den kultur som råder bland pojkar och män.
Den som ärvs från generation till generation av män. Via föräldrar, tränare, äldre bröder och andra förebilder. Äldre pojkar och män som uppmuntrar det grabbiga... det sexistiska, det homofoba, det kaxiga... men även av äldre pojkar och män som inte säger ifrån. Som låter dem hållas och som förklarar bort med att pojkar är pojkar, han menade inte, han skojade bara, han växer nog till sej.
Bakom varje förövare, bakom varje våldtäktsman och varje kvinnomisshandlare, bakom varje man som tystar eller förlöjligar kvinnor finns en kultur. En kultur och ögon som blundat.

Puss/ Asta

Snippa runt halsen del 231 eller Det kräver sin kvinna

Detta är sista inlägget om "snippor kring halsen" på ett tag, jag lovar.
Känner själv att jag förvandlats till någon slags halvovillig "Snippambassadör" men jag hade en intressant diskussion på Instagram där jag publicerat denna bild från praktiken.

En bekant tyckte att det inte passade sej för en barnmorskestudent att bära på en snippa runt halsen. Privat, absolut men inte i en yrkesmässig roll för att patienterna kunde ta illa vid sej och att det kunde rubba förtroendet.
Vi diskuterade det där fram å tillbaka min bekant och jag men fick enas om att vi inte kunde enas. Bekanten är själv barnmorska. Hon frågade om jag skulle tycka det var okej om en manlig barnmorska gick runt med en penis kring halsen.

Jag känner att jag... igen... vill förklara och samtidigt fråga mina kloka bloggläsare om råd. Inte för att jag på nåt sätt kommer bry mej om vad ni säger... ha ha... ni vet, i slutändan gör jag ändå det som känns rätt i magen för mej men ändå...

Halsbandet är förvisso en vagina men det är inte för vaginans skull jag bär den om halsen. Den är för mej en kvinnosymbol, en powersymbol.
Dels kommer jag att arbeta med kvinnokroppen i ett sammanhang där snippan har en alldeles uttalad roll och därför tycker jag att den passar lite extra bra men framför allt är det för att lyfta kvinnan som det starkare å allt för länge nedtystade könet!
Det finns många män som inte kan se att vi lever i ett patriarkalt samhälle där de manliga attributen och de manliga egenskaperna hyllas och där kvinnors diton förlöjligas och ses som svaga eller gulliga. Det finns till å med... inte så många... men en och annan kvinna som inte kan se det.
Jag är trött på det!
Jag är trött på att män rekryterar män utefter egenskaper de känner igen och uppfattar som slagkraftiga och dugliga. Jag är trött på att det är vi kvinnor i jämställdhets diskussioner som ska "bli mer som män." Arbeta mycket, kräva vår egentid/ kvalitetstid, kunna supa som män, knulla som män.
Klassiskt kvinnliga egenskaper som social kompetens, omhändertagande, omtänksamhet, lojalitet, viljan att vara med barnen förlöjligas eller ses som veka egenskaper.
Jag är trött på att det är coolt att vara pojkflicka men fånigt att vara flickpojke (det ordet används inte ens.)
Trött på ballar av stål, ha stake nog, vara en man, vara karl för sin hatt är kraftuttryck medan var inte en sån pussy alt fitta, gråta som en liten tjej, vara en kärring står för svaghet.
Har man varit med å sett några förlossningar så blir det ganska tydligt vilket som är det starkare könet för JÄVLAR-I - MIN- LÅDA vilka urkrafter det är.
Har man någongång roddat ett hem å ett gäng ungar själv så vet man vilken särdeles unik begåvning av tålamod, humor, kreativitet, ansvar och bollar i luften det kräver.
Det kräver sin man säger uttrycket (så klart, eftersom det handlar om kompetens.) Jag skulle vilja säga att det kräver sin kvinna!
Vi kvinnor är till å med förvirrade kring vad vi skall kalla vårt eget könsorgan!
Det hummas och det fnissas och det är fiffi hit och snäckan dit. Vagina el underliv. Fitta eller framstjärt. Kossimorran eller kissen.
Det är ju bara inte klokt!!!
Tror det bara var något år sedan eller två som det äntligen kom ett ord för kvinnlig onani! Hur länge har begreppen masturbera och runka funnits?
Varför? Jo, för att kvinnlig sexualitet har inte samma tyngd eller acceptans som manliga år 2016 efter Kristus.
Därför bär jag min snippa runt halsen med stolthet och jag tänker att om det finns någon som tar illa vid sej av detta oskyldiga, vackra, färgglada... ja, då är det ta med fan ett bevis på att det VERKLIGEN behövs. Så man får prata om det.

Sen en annan aspekt. Hur mycket skall arbetet eller studier få inverka på ens egen person?
Jag förstår klädkoder absolut. Vården har ju många regler kring korta naglar, inget nagellack, inga ringar eller armbandsur, uppsatt hår osv med hänsyn till hygienrutienerna som så klart måste följas. Vi har en arbetsuniform på oss som gör oss till ett kollektiv. Vi försöker sticka ut och markera oss som individer genom färgglada skor, personliga namnbroscher och kanske nåt halsband.
Jag har många gånger skrivit inlägg om att jag dessutom anser att man måste ha en viss värdegrund för att arbeta med människor. Att ex rasister eller homofober är olämpliga i yrken som har med människor att göra.
Men i övrigt. Ska jag behöva fundera på om en patient kan bli "illa till mods" av en gullig vagina (den är ju inte obscen på något vis.) Ska jag?
Hur är det i så fall med synliga tatueringar? Ett uppsluppet sätt att vara? Stammande?
Kan inte patienter känna sej obekväma av sådant?
Eller ett allt för korrekt och strängt sätt? Mycket smink? Tics?
Nja, alltså jag måste nog säga att även vårdfolk måste få ha sin personlighet.

Nu ska det bli spännande att se vad ni har att säga. Feel free to speak!

Puss/ Asta