Det har varit tunga tunga dagar i det Pastassonska lägret och än är det långt ifrån över.
Min son och min svärdotter väntade sitt fjärde barn, en liten flicka, som vi alla väntade på med spänning och glädje att anlända i oktober.
Men livet är som det är... det vill säga lika grymt som det kan vara vackert... och den lilla blev sjuk, fick en stor tumör i bröstkorgen, där hon låg i magen i vecka 26.
Det visste vi inte från början, då när det uppdagades att någonting var fruktansvärt fel för drygt en vecka sedan. De första dagarna slängdes vi mellan hopp och förtvivlan innan domen kom.
I går föddes hon, lilla Kiara, 1300 g lätt men då hade hon redan somnat in.
Mjukt till sin mammas trygga hjärtslag.
Min svärdotter sköttes av "mina" läkare. Förlöstes och vårdades på min arbetsplats och igår, innan jag gick på mitt pass, fick jag se och hålla detta lilla mästerverk till flickebarn. Mitt 8:e barnbarn.
Sorgen är för mej, min man, mina döttrar överväldigande.
Vi har gråtit, legat sömnlösa, dessvärre jobbat (iaf jag) och gråtit igen.
Men det är så klart ingenting mot vad hennes närmaste familj... hennes mamma och pappa och syskon... går igenom.
Min sorg är allra störst deras sorg. Det är ingenting man önskar sitt barn eller den hen valt som sin livspartner. Alla ni som är mammor vet... man skulle hellre tagit smärtan själv om det varit möjligt.
De är så tappra, så fina. Tar hand om varandra och de tre barn de har på jorden.
Lilla hjärtat. Vila mjukt. Märta och Gottfrid vaktar dej.
Tills vi ses igen. Jag älskar dej.
/ farmor.
