"Gör nåt för din mamma"

Jag har ägnat en liten stund åt att läsa igenom en del gamla blogginlägg från juni månad olika årtal.
2017 skrev jag flera inlägg om mamma och hennes alkoholism.
2017 var året min bror blev mördad och mammas sjukdom accelererade som bara den.
Jag läste om väldigt många andra saker med men just detta fastnade.

Idag har jag haft en fin dag. Maken å jag har (ja, i Coronatider) varit på ett ganska folktomt Ikea och därefter i Göteborg och käkat grekisk... fantastisk... mat.
Hemkommen tog jag med Bente-Nora så hon skulle få bada och jag gick där på min strand och kände mej ovanligt harmonisk.
Då ringde någon som jag i telefonen döpt till "Mammas väninna."
Pang.
Det är en kvinna som bor i samma hus som mamma, alkoholiserad även hon men mån om mamma och några gånger om året blir hennes frustration för stor och hon ringer och säger (ofta lite uppfordrande och anklagande) att "Du måste göra något för din mamma, hon kommer att dö."
Jag svarade inte. Jag skrev ett sms som jag inte fick svar på om att jag "stod lite dumt till" men harmonin störtdök kan man säga.
Denna jävla oron.
Detta ständiga dåliga samvetet.
Denna eviga väntan på att det vi alla vet ska hända har hänt.
Och detta förbannade medberoendet.
Pang.

Alltså... få människor vet lika väl som jag hur missbruksvården och lagarna kring den (inte) fungerar. Jag kanske inte i ord kan berätta men jag vet exakt hur den känns. Min mamma försökte i 35 år att få psykiatrin, vården och socialtjänsten att hjälpa min bror. Sista 5-6 åren fick han faktiskt en del behandlingshem men då var det för sent.
Jag vet att det finns absolut noll och ingenting jag kan göra för att "göra något för min mamma." Jag har försökt få henne tvångsvårdad. Jag har talat med läkare. Jag har gjort flera orosanmälan till socialtjänsten. Framförallt har jag vädjat, hotat, bönat, rasat, erbjudit henne att bo här, försökt tvinga henne att gå med på vård och resonerat med min mamma.
Hon vill inte.
Och precis som jag har sett hur en anhörig kan stånga sej blodig mot myndigheter har jag sett hur medberoendet successivt bryter ner en människa.
Till ingen nytta alls.

Jag VET att mina främsta förpliktelser är mot mej själv och mina barn.
Om jag skulle... likt mamma gjort... släppa in sorgen med sin fulla potential och stånga mej blodig för inget resultat alls så skulle jag svika dem som jag faktiskt har ansvar för.
Timmar på terapisoffan har gett mej den insikten.
Intellektuellt vill säga för känslomässigt känner jag mej ändå som värsta sortens skitstövel som "inte gör något för min mamma."
För att jag ännu kan brottas med ilskan över att hon igen valt bort mej och de mina för alkoholen den här gången. För att hon fan inte ens vill försöka.
Samtidigt som jag vet att hon har... och har haft ändå sedan Jonas blev sjuk för ett halvt liv sedan... ett så jävla hårt liv. Stackars mamma.
Stackars lilla, lilla mamma.
Jag tror att många "missbruksbarn" kan känna igen den här ambivalensen, det här spektrat av olika å delvis motstridiga känslor.

Puss/ Asta

Ett särskilt datum

På tal om hål i själen... 
Idag skulle min lillebror ha fyllt 48 år om han levat.
Jag är glad att han inte gör det. Hans liv var ett lidande från att han var 14-15 och de sista tio gjorde han vad han kunde för att få slut på det.
Min sorg över min bror är inte, har aldrig varit, att han är död.
Den är om att han aldrig fick leva.
Om allt som blev och inte blev.
Min sorg är över hur det kunnat vara.

Jag tänker extra mycket på honom, har alltid gjort, den 15:e maj.
Tre år yngre än mej. Mammas prins.
Jag vårdar de barndomsminnen jag har av honom och försöker minnas den soliga och glada gosse han var innan missbruket, den psykiska ohälsan och allt som följde där av.
Och jag gör det. Minns honom skratta, minns hans sneda leende, de kisande ögonen, luggen som föll fram.
Jag minns det tydligt men minnena är för få.
Han försvann tidigt från mej. Jag drog mej undan honom kanske redan 6-7 år in i missbruket. När han var relativt ung. Ett halvt liv innan han dog.
Efter det sågs vi bara några gånger. Hördes i telefon då å då.
Men dagliga rapporter av mamma om behandlingshem, polisinsatser, väntade rättegångar, självmordsförsök, överdoser, bråk, psykiatriavdelningar, Hepatit C, brusten aorta, knark, fylla.

Sen han dog, mördades, det är tre år snart, tänker jag på mamma extra mycket idag.
Jag vet inte om det är särskilt svårt för henne idag för livet är alltid eländigt sen han dog men jag kan ju tänka mej.
Hon har inte ringt, jag har tänkt ringa flera gånger, men vet att hon är full.
Att det inte är nån idé.
Och ingenting jag säger kan ändra på att hennes liv tog slut med hans.
Hon bara väntar.
Jag fyller år imorgon. Dagen efter.
Mamma gratulerade mej på födelsedagen för två veckor sedan.
När jag påpekade att, det var ett tag kvar sa hon: Men jag kanske inte lever då.
Hon väntar.
Gör som Jonas, sitt bästa för att det ska ta slut.
Jag väntar.
Har gjort många många år.
När som helst.
Limbo.

På tal om hål i själen alltså.

Puss/ Asta

Den 6:e december

Idag är det 1 år sedan.
Ett år sedan mitt livs längsta dag.
Den kom plötsligt men sedan var den evighetslång.
På morgonen den 5:e deceber-2018 när jag vaknade fanns det fortfarande en chans att min gosse skulle klara det. Han hade morfinplåster på. Han hade fått kortison. Allt för att häva smärtorna från diskbråcket som kommit tillbaka.
Som tidigare... varje gång... gett vika på mediciner.
Han vaggade emot mej från sin plats under trappan för att säga god morgon.
Jag smekte honom. Jag vågade inte trycka på det fördömda stället över ländryggen. Vågade inte se om smärtorna givit vika.
Jag bryggde kaffe. Jag försökte tro. Och så gav jag honom ett lätt tryck över området som smärtat och han skrek.
Och det fanns ingen återvändo.
Jag hade redan talat med två olika veterinärer. Jag rådfrågade en tredje.
Sen tog jag beslutet.
Bokade tid för "den sista vilan", det var morgon.
Vi fick vänta till kvällen innan hon kunde komma.
Det var den längsta dagen.

Han åt pepparkakor. Han låg i vår famn. Han aktade sin bakdel så förtvivlat väl.
Jag ångrade mej och ångrade mej igen och hjärtat slets sönder på ett sätt ingen infarkt klarar av.
Veterinären kom. Han fick en lugnande spruta. Han åt pepparkakor tills han somnade och då fick han sprutan. Sen var det slut.
Över.
För alltid
Aldrig mer.

Jag har gråtit idag. Jag minns den vansinniga smärtan.
Mina hundar...
Alltså fy fan, jag kan inte jämföra det med nåt annat i hela världen.
Min gudasände.
Min bästa vän.
Min godmodiga stora nalle.
Min fixstjärna.
Som jag älskade dej varenda minut du levde.
Som jag saknat dej varenda dag sen du lämnade.
Att avgöra om en av dem du älskar mest i världen ska lämna utan att kunna be om tillåtelse är det svåraste som finns. Men det måste göras.
Så jag gjorde det.
Och blir aldrig den samma.Då, för ett år sedan, var ångesten och smärtan så stark att jag ville dö och följa efter. Jag vet att alla inte förstår det, att alla inte har upplevt den kontakten med en individ av annan art än vi själva.
Men ni som vet... ni vet.
Är det värt det?
Alltid.


Ändå.
Idag har jag... mellan gråtstunderna... ändå velat hylla livet.
Känna glädjen över att ha en ung, frisk hund vid min sida.
Min Bente-Nora som är ingenting av det Gottfrid var men som duger... och mer därtill... precis som hon är.
Min charmiga, roliga, personliga flicka.
Min kärleksfulla, knasiga, söta.
Mitt hjärtegryn, min bebis, min räddare i nöden.
Jag är så lycklig och tacksam över dej.
Du ÄR min själsliga defibrillator.
Mitt lyckopiller.
Mitt hjärta.
Ung å stark å frisk.
Tack för att du är min Bente-Nora.

Kärleken till en hund är som till ett barn.
De kan inte konkurrera inbördes.
De är olika men lika fina.
De har olika rum i ens hjärta.
När Gottfrid dog tog han med sej en del av mitt hjärta, en del av min själ.
När Bente kom byggde hon en ny.

Puss/ Asta

 

Tunga dagar

Det har varit tunga tunga dagar i det Pastassonska lägret och än är det långt ifrån över.
Min son och min svärdotter väntade sitt fjärde barn, en liten flicka, som vi alla väntade på med spänning och glädje att anlända i oktober.
Men livet är som det är... det vill säga lika grymt som det kan vara vackert... och den lilla blev sjuk, fick en stor tumör i bröstkorgen, där hon låg i magen i vecka 26.
Det visste vi inte från början, då när det uppdagades att någonting var fruktansvärt fel för drygt en vecka sedan. De första dagarna slängdes vi mellan hopp och förtvivlan innan domen kom.
I går föddes hon, lilla Kiara, 1300 g lätt men då hade hon redan somnat in.
Mjukt till sin mammas trygga hjärtslag.

Min svärdotter sköttes av "mina" läkare. Förlöstes och vårdades på min arbetsplats och igår, innan jag gick på mitt pass, fick jag se och hålla detta lilla mästerverk till flickebarn. Mitt 8:e barnbarn.

Sorgen är för mej, min man, mina döttrar överväldigande.
Vi har gråtit, legat sömnlösa, dessvärre jobbat (iaf jag) och gråtit igen.
Men det är så klart ingenting mot vad hennes närmaste familj... hennes mamma och pappa och syskon... går igenom.
Min sorg är allra störst deras sorg. Det är ingenting man önskar sitt barn eller den hen valt som sin livspartner. Alla ni som är mammor vet... man skulle hellre tagit smärtan själv om det varit möjligt.
De är så tappra, så fina. Tar hand om varandra och de tre barn de har på jorden.

Lilla hjärtat. Vila mjukt. Märta och Gottfrid vaktar dej.
Tills vi ses igen. Jag älskar dej.

/ farmor.

Förbjudna känslor

Jag känner förbjudna känslor...

En är att jag kan känna en liten bit av lättnad över att Gottfrid är död mitt i sorgen.
Det var så mycket med honom sista halvåret. Ända sedan i början av maj har han varit dålig på olika sätt utan längre avbrott.
Jag bar på en konstant rädsla för nästa grej. Nästa smärtgenombrott, nästa hotspot. Veterinären som avlivade honom sa att så sena hotspot (han hade ett precis läkt) tydde på att nåt var riktigt fel i hans kropp.
Han verkade ofta trött och lite nedstämd. Det fanns hela tiden en oro.
Den är borta nu. Jag vet att han inte har ont nåt mer. Att han har frid.
Han kommer för evigt vara min gudasände. Min råmodell för hur perfektion ser ut. Tårarna kommer bara jag tänker på honom, men jag gjorde rätt.
Jag satte honom före mej själv.
Använde mod som jag inte besatt.

En annan är kärleken till Bente. Det gick fort tror jag en å annan tänker sarkastiskt.
Jag tror att om jag köpt en harmonisk och trygg hund så hade det tagit längre tid.
Bente och jag är jämlika. Tilltufsade, övergivna, rädda.
Hon har en otrolig förmåga att vädja till mina beskyddarinstinkter. Min inre tigermamma.
Hon är så liten, så ängslig, så kärlekstörstande och hon har på nolltid nästlat sej in i min själ.
Och jag har lovat henne.
Jag har lovat att jag står kvar. Att det är vi nu. Och att hon ska bli en trygg och älskad hund. Min prinsessa.
Jag älskar henne redan. Som ett nyfött barn som läggs på bröstet älskar jag henne redan. Utan att fullt ut känna henne, utan att veta hur det ska bli, bara för att hon är hon. Gottfrid skulle avgudat Bente och min kärlek ska läka henne så som hennes kärlek ska läka mej.

Jag köper en halvvuxen hund så blir jag inte så involverad och besatt, då förblir hunden hund för mej sa jag till maken... jo men tjena.
Ingen valp har väckt så mycket så snabbt i mej som denna tossiga, ängsliga snutta.

Puss/ Asta

Ett steg fram å två tillbaka

Ännu en dag har passerat.
Timma för timma står jag ut.
Timma för timma går det.
Jag har läst på lite om sorg idag, sorgen efter ett älskat djur.
Fått bekräftat det jag vet, men som jag tror att få människor förstår, att sorgen efter en hund (kan vara katt eller häst med men en hund har man oftast en närmare relation till) som man levt med i många år blir som sorgen efter vilken familjemedlem eller nära vän som helst.
Jag har fått bekräftat, att jag inte är ensam om att hunden ofta är den som står en närmast på många sätt. Att det är så för många människor.
Den som får se en... å ta en... precis som man är och mår, den man berättar alla sina sina innersta tankar för, den som man spenderar mest tid med.
Jag vet inte, men det känns som om jag inte har rätt att känna så starkt som jag gör.
Det känns som om andra tycker att jag är konstig, klen, psyksjuk rent av.
Som att ja ja tråkigt, men nu är det dags att rycka upp sej. 

Människor säger saker. Som jag förstår är till för att trösta. Till för att sätta saker i perspektiv men som får motsatt verkan.
"Det var ändå en hund Asta."
"Du visste ju att det var lånad tid, ja han kanske dog nåt år för tidigt men du visste ju att det skulle hända."
Det hjälper inte!
Oavsett om du tycker så, så säg inte det till någon som har sorg över ett älskat djur!
Gottfrid var min bästa vän. Om någon tycker det är torftigt att en människa i min ålder inte har en människa som bästa vän så får ni tycka det, men så var det för mej.
Han dog dessutom överraskande. För en vecka sedan hade inte jag en tanke på att jag skulle förlora honom.
Jag saknar honom något så fruktansvärt mycket!

Jag förväntar mej för mycket av mej själv och blir besviken.
Jag klev upp. Det kändes... bättre. Jag tvättade håret, duschade, åkte och handlade och orken var slut. Tårarna kom tillbaka, hopplösheten lika så.
Den enorma ensamheten förlamar. Igen!
Äter.
Klöser.
Jag sov en timma. Sen har jag gått här i mitt moll.
Gråtit.
Grubblat.
Men jag har kört två maskiner tvätt. Jag har ätit utan att bli tvingad.
Och jag har bestämt dejt med uppfödaren i Norge om att komma å träffa hennes flicka imorgon.
Det känns... jag vet inte.
Hopplöst och hoppfullt om vart annat.
Ena sekunden tror jag på det å nästa inte alls.
Och jag känner mej livrädd utan att kunna förklara vad jag är livrädd för.
Kanske rädslan att det inte ska hjälpa ett skit?
Kanske rädslan att något ska hända henne med?
Att det går för fort?
Jag vet inte riktigt.

Men däremellan kan nyfikenhet och nåt som liknar förväntan glimma igenom.
Sista natten i egen säng. Om hon vill sova med mej.
En tjej att koppla och gå ut och gå med.
En ny vacker själ att lära känna.
Jag tyckte hon var rätt ful på första bilden jag såg.
Sen fick jag en film och hon är jättefin!
Liten å näpen å väldigt olik Gottfrid men fin och "frökenaktig" på sitt eget sätt.
Hon väcker nåt moderligt hos mej och det är det jag hoppas på.
Och ändå kommer jag förstås sörja min gosse länge, länge. Kanske för alltid.
Vi pratar ju om Märta fortfarande nästan varje dag.

Älskade Gottfrid. Jag byter inte ut dej. Jag försöker bara överleva.

Puss/ Asta

Dagen efter

Så blev det en ny dag. En ny dag efter en orolig natt. Den första dagen jag vaknat som hundlös på över 13 år. Av de senaste 29 åren har jag varit hundlös 5 månader. Mellan Baron och Märta... minns det som en vidrig tid.

Trots att jag tänker på Gottfrid och det som hände... ändå ganska snabbt och oväntat... HELA tiden så lyckas jag glömma bort det microsekunder.
Och tänka "Jag måste gå ner till hunden" eller "Undra om han kissat inne igen."
Jag tycker att jag hör honom slå på dörren. Sucka. Gå över klinkersen med något för långa klor.

Så många känslor, och inte en enda av dem skulle jag rekommendera.
Jag känner stor skuld. Jag var inte den bästa av hundmammor, särskilt inte sista tiden.
Dels kom han ut för lite. Det berodde mest på att han var dålig på än det ena och än det andra sättet sista halvåret men det förstod ju inte han.
Dels har jag varit nedstämd och inte så kul heller under hösten och ibland föredragit att stirra in i väggen framför att gå ut å gå.
Kisseriet. Som jag suckat över att torka kiss om mornarna.
Och så gärna jag skulle torka kiss nu.
Jag önskar...
Jag önskar att jag lagt all min vakna tid på honom. Skämt bort honom mer.
Jag hoppas att han ändå visste att han var mitt hjärta.

Jag tänker mycket på att det är synd om honom. Att han inte får bada till sommaren. Inte busa i snön som kommer. Inte få den där julklappen jag tänkt köpa. Att ha ligger ensam på nån kremeringsinrättning nu osv. Och det måste jag ju försöka sluta med.
Han är död.
Han finns inte.
Känner inte längre.
Önskar inget mer.
Det är mej det är synd om. Det är jag som är kvar.
Utan min Gotteman.

En annan känsla som jag VET är tokig men som jag känner med hela mitt väsen är svek. Förräderi.
Att jag tog hit en människa... in i hans hem... som avslutade hans liv.
Utan att han anade något. När han litade fullständigt på mej.
Han var ihop med mej en väldigt tillitsfull hund. Jag fick göra saker på honom som var obehagliga, rent av gjorde ont för han visste på nåt vis att det var av kärlek.
Och så tar jag hem en veterinär som ger honom en spruta så han dör.
Ja jag vet, det var en kärleksgärning. Jag fick ta till mod jag inte ens hade.
Men det känns så ändå.

Sorgen är kompakt. Värre än andra sorger.
Både Märta och Gottfrid var mina närmaste vänner och dem, bortsett från barnen som jag står närmast och därmed blir sorgen av den digniteten.
En sorg av den som var närmast hjärtat. Inte en sorg efter en hund.

Jag kommer snart se mej om efter en hund. Jag skulle helst gjort det idag om jag orkat. Människor får rynka på näsan och tycka vad de vill, tro vad de vill om att min sorg inte var stor nog. Att man "ska" vänta.
Men jag står inte ut med tasslösheten. Och även om hålet efter Gotteman inte kan fyllas så kan en ny dörr i hjärtat öppnas.
Hoppas jag i alla fall.

Puss/ Asta

Jag ber er att läsa detta inlägg. Jag ber er läsa det noga.

Vi duger.
Men bara om vi gör mål.
Bara om vi jobbar sju dagar i veckan och betalar mer skatt än gemene Svensson.
Bara om vi bidrar mer till samhället än vad som väntas av Andreas eller Johanna.
Bara om vi pratar felfri svenska, inte bor i förorter eller ”beter oss annorlunda”.
Bara om vår personlighet är en blandning mellan kronprinsessan Victoria, Jesus Kristus och samtliga medlemmar i ABBA.
🇸🇪
När fotbollsspelaren Jimmy Durmaz kommer in på planen under VM och inte gör precis som svenskarna vill blir det extremt påtagligt att vi alla springer på olika spelplaner.
Jimmys kommentarsfält fylls snabbt med tusentals hotfulla, kränkande och rasistiska kommentarer. Plötsligt är han inte ens svensk längre.
🇸🇪
Sanningen är att vi som saknar blont hår, lättuttalade namn eller vita föräldrar tvingas hoppa genom brinnande ringar med fasttejpade giftknivar för att knappt få samma status som våra medmänniskor.
Att visa den svenska flaggan i passet eller rabbla nationalsångens verser kvittar när svenskhets-kontrollanterna inte ens följer samma regler själva.
🇸🇪


Text ovan av: Atilla Yoldas journalist.

Sverige spelade VM match mot Tyskland igår. Jag kunde inte bry mej mindre.
Jag är helt jävla ointresserad av denna tråkiga sport. En sport vi som land dessutom är urusla på till skillnad från ex hockey eller curling eller skidor.
Men efterspelet till matchen skrämmer skiten ur mej!
Tyskland avgör i sista andningen. Tydligen kan detta skyllas på ett misstag av landslagsspelaren Durmaz.
Alla människor gör misstag. Alla. Och jag är säker på att ingen på plan igår i varesej det svenska eller tyska laget spelade samtliga minuter felfritt.
Men Durmaz misstag väcker så mycket vrede.

På Durmaz instagram skriver hundratals, kanske tusentals, arga elaka och hatiska kommentarer. Samtliga går ut på samma sak.
Du är ingen riktig svensk. Åk hem för fan. Gå och dö. Spräng dej i bitar.
Besudla inte vårt landslag. Måtte IS ta dej. Osv. Väldigt många avslutar sina hatiska rader med hashtag SD 2018.

Min första reaktion när jag läste det var ilska. Vrede!
Men rätt snart övergick känslan i en rädsla och i en sorg.
Rasismen har blivit så rumsren. Så rå och så tillåten.
Den finns överallt och precis som Atilla skriver ovan, någon med utländskt påbrå... även om de är födda här... duger bara så länge de gör allting rätt, helst lite bättre och lite mer än svensken.
Durmaz och Ibrahimovic är inte ensamma om det. Det gäller läkare. Sjuksköterskor. Kockar. Tonårskillar. Skådespelare. Lastbilschaufförer.
Så fort någon form av misstag sker så är det deras ögonfärg, hårfärg och ursprung som åkallas.

Det finns ingen rasism i Sverige.
Det är bara en samling idioter som skriver sånt där.
Hur ofta hör man inte det? Hur ofta uttalar sej inte etniska svenskar så?
Inte av elakhet men i oförstånd. Eller av lättja för att sätta sej in i hur klimatet är för dem som inte ärr blonda och blåögda.
Enstaka idioter ja, det finns väl i alla partier?
Bara för att det sitter idioter vid sina datorskärmar säger det inget om partiet Sd.
Hur ofta hör man inte det då?
Jag vill ställa en motfråga. Vem öppnade dammluckan för allt detta hat?

Jag får ofta frågan varför jag bryr mej så mycket. Varför jag måste elda upp mej så?
Skit i dom. Du kan inte övertyga nån ända.
Skit i dom, det är bara en skara unga förvirrade å dåligt uppfostrade män.
Skit i dom det stjäl bara kraft och vad ska det vara bra för?
Skit i dom, tänk om du blir hotad igen.
Men...
Jag blir djupt i själen ledsen när jag läser vad Jimmy Dumaz råkat ut för.
Det står symbol för vårt klimat så här drygt 3 månader till valet.
Jag har en svärson från Iran. Han måste alltid och i alla sammanhang vara en bättre man än vad ex min man och min son måste vara för att inte dömas.
Två av mina barnbarn har ärvt hans färger. De kommer alltid ha samma måttstock som sin pappa. Alltid krävas mer av än mina andra fem barnbarn som är ljusa och blåögda.
Det gör mej illamående. Rädd. Förbannad.
Det är personligt! För mina barnbarns skull. Min svärson och därmed indirekt min dotter. För mitt lands skull.
Detta är inte mitt land. Jag känner inte igen mitt folk.
Denna öppna rasism men oxå denna ovilja hos övriga att säga stopp. Att bry sej.

20% beräknas Sd få. Upp mot 30% tror Åkesson själv.
Sveriges näst största parti som nu går mot att bli det största.
För att så många är bekymrade över de problem de ser.
Så jävla bekymrade att de skiter i alla andra frågor.
Så jävla bekymrade att de accepterar sånt här.
Fy fan!

/ Asta

Älskade, älskade, älskade du

Om ungefär en månad har min lillebror varit död 1 år.
Jag fällde några tårar i samband med beskedet, några när jag såg honom på rättsmedicinska i Lund alldeles kylskåpskall och några på begravningen men på det stora hela har jag inte sörjt... jag menar sörjt... honom.

På så många sätt är jag tacksam över att han fått slippa.
Han levde ett så skoningslöst hårt liv. Så mycket ångest, jakt på droger och hot från alla möjliga håll. Så stor tomhet, sådan oerhörd ensamhet.
Det var inte värdigt. Det var utan hopp.
Under många, många år hoppades jag ju. Väntade på mirakel.
Att han skulle bli kär, frälst eller bara hamna på ett jävligt bra behandlingshem.
Men under sista åren var hoppet ute, fanns inte mer.
Han levde som hemlös sista två åren i Malmö/ Köpenhamn.
Ett liv så kantat av misär att det inte går att ta in.
Jag är glad att han slipper och jag tänker att oavsett vad som sker efter döden så är allting bättre. Någon form av frid har han fått.

Men jag saknar min lillebror.
Jag saknar den han var när han var liten och jag saknar den han aldrig fick bli.
Jag sörjer att ingenting och ingen kunde hjälpa honom.
Att hjälpen kom för sent.
Det rister i bröstet hur han dog. Mordet var inte nog.

Min mamma bär den största sorgen. Han var, från att han föddes, hela hennes värld. Hennes stora stora kärlek.
Genom hans missbruk har hon brutits ner, skurits av från allt annat tills ingenting mer än sorgen och oron fanns kvar.
Sorgen har tagit livet av henne... själsligt. Sorgen har oxå gjort att hon inte tycker att någon annan än hon förtjänar att få sörja. Sorgen är bara hennes!
"Du brydde dej aldrig om honom." "Vad gjorde du för honom egentligen." "Du ville inte ens träffa honom.!
Hon har sagt det så många gånger under året som varit att jag tror på det själv.
Att tårarna fastnar i bröstet, för vem är jag att komma nu?
Var finns min rätt?
En inre röst säger att jag hycklar. "Gråta nu? Det är så dags."
Jag har inte träffat honom på... 15? år.

Men jag saknar honom. Jag sörjer honom.
Mer hans liv än hans död.
Allt som han inte fick känna, leva, vara.
Allt han fick utstå, plågas, våndas.
Min lilla lillebror. Som jag älskade så när jag var barn.
Denna känsliga, vänliga ömtåliga själ som alkoholen och drogerna förvred.
Älskade, älskade, älskade du... vila i frid.

Och den där jäkla gråtkranen... den passar jag mej för jäkligt noga.
Den kommer svämma över om den öppnas.

Puss/ Asta

Martin

En rejäl baksmälla och tre timmars orolig, berusad sömn satte liksom tonen för den här dagen. Den här fredagen i mars när vi följde en vän till den sista vilan.

Vi har alltså varit på begravning idag maken å jag.
En jämnårig vän som vi känt länge och träffat sporadiskt... men som vi båda tyckte väldigt mycket om och har många fina minnen med... rycktes hastigt bort i sömnen förra månaden och efterlämnade bland övrig familj och vänner två barn i skolåldern.
Det är overkligt och orättvist när en människa på lite drygt femtio dör utan förvarning men när små barn är inblandade rör det upp så mycket känslor utöver den sorg som är min.
Jag känner... ilska.
När prästen talade om Guds kärlek och stora nåd så är det en inre röst i mej som protesterar å gormar, en röst som vill komma ur, en utskällning som skulle heta duga.
Jag funderade på om jag har nån gudstro i kyrkan. Tvivlen och misstron är stark, men varför blir jag i så fall arg... skitförbannad... på Gud om jag nu inte tror att han finns?

Det blev en väldigt vacker begravning. Fina psalmer och stämningsfullt vald musik i övrigt. Vackra blommor och en otrolig värme och kärlek till dagens huvudperson. Värmen till Martin gick faktiskt att ta på. Omtanken om hans familj som är kvar likaså.
Det var många som var där och ville hedra honom/ familjen och ta avsked.
Jag tror inte jag ens känner så många människor. Inte ens om jag räknar med alla som verkligen inte tycker om mej.

Efteråt var både mannen och jag helt utpumpade. Jag la mej och sov tre timmar som en klubbad säl. Drömlöst och tungt.
Jag är fortfarande trött och tom. Det var så många känslor, och känslor kostar på.
Många tankar på andra man mist och saknat. Tankar på vem som står på tur.
Tankar på den egna döden och på livet... mitt enda liv... som jag helst ska hinna få ut så mycket som möjligt av innan det är över. Om det är över imorgon eller om fyrtio år vet man aldrig.
Martin verkar bara ha somnat. Men om han hann förstå, vad tänkte han då?
Hur summerade han? Hur nöjd var han?
Hur kommer jag själv summera den dagen? Vad kommer jag vara nöjd med, vad kommer jag ångra?
Som bekant är det ytterst få människor som på sin dödsbädd faktiskt grämer sej över att de aldrig simmade med vilda delfiner. Våra relationer är viktigast.
Hur vi blir ihågkomna och för vad.

Jag kommer minnas Martin för hans humor och värme. Jag kommer minnas honom för att han tyckte att jag var jordens lyckligaste kvinna med en make som min. Det sa han alltid. "Visst är du lycklig Asta, visst är du tacksam?"
Jag ler nu. Himlar med ögonen som jag alltid gjorde när han sa så där och så saknar jag dej. Jag ångrar att vi inte tog oss mer tid till varann.
Vila i frid vännen. Vila i frid.

Puss/ Asta

Livet

Här om dagen när jag var ute med hunden lyssnade jag på Mia Skäringers vinterprat på P1. Har ni lyssnat?
Det handlar om döden. Men oxå om livet, kärleken och om att vara människa och mamma.
Och hon är ju så bra. Så alldeles utomordentligt strålande och begåvad med orden. Jag funderade på varför jag alltid föraktat den sköra sidan hos mej när jag så ofta tycker att den är vacker hos andra.
När jag gick där och lyssnade på Mias berättande om sin mormor på dödsbädden så kom tankarna på egna förluster och egen sorg.
Lena. Svärfar. Mormor och Märta. Framför allt Märta.
Och tårarna började rinna. Fulgråten satte in. Salta tårar blandades med snor och jag orkade inte dölja eller ens se bort vid möten.
Jag blev så väldigt berörd och det kändes skönt att få känna... känna på riktigt.

När man summerar livet så här (förmodat) drygt halvvägs eller med dödens vingar flaxande vingar omkring sej så framträder det som varit extravagant mest. Det som gjort en mest lycklig och det som orsakat störst sorg.
Och ändå, ändå är ju livet framför allt allt det där andra. Alla grå dagar i januari när ingenting händer.
Mitt livs största stunder är när barnen föddes. Var å en av dessa fyra, mina mirakel, det största som hänt mej.
Mitt första graviditetsbesked.
Första gången jag fick veta att jag skulle bli mormor. Mötet med nyfödda barnbarn. När jag hämtat hem mina valpar och när jag mött dem för första gången.
Då morfar lärde mej cykla och hjulen bar. Eller när han lärde mej simma och slog vad om att jag skulle klara att simma 100 meter och jag simmade det dubbla.
Mitt livs svåraste är när Märta dog i min famn i hallen. När jag tappade begreppet om norr och söder för alltid. Att tvingas leva utan min själsfrände. Det går men det är att ständigt vara lite vilse. Det är 5 år sedan. Sorgen tar aldrig paus. Den tar aldrig slut.
När Lena dog var mitt näst värsta moment. Sista avskedet. När hon vaknade till ur morfindimmorna och fantasierna, stadigt såg mej i ögonen och sa att hon älskade mej för evigt å lovade att hon alltid skulle vara med mej... bara inte här och i fysisk form.
Begravningen när jag trodde jag skulle bli sinnessjuk av sorg.
Då mormor dog känd jag lättnad. Nästan glädje över att hon slapp i från. Över att hon så starkt uttryckt att hon var klar och skulle till morfar.
Sorgen har kommit senare. Saknaden. Tomheten.
När Jonas (min bror) dog, när mamma och jag varit och tagit farväl på rättsmedicin i Lund och vi började gräla... tokgräla... på parkeringen utanför.
Jag som skrek, grät rakt ut. Rasade. Mamma mimik lös, hård, anklagande. Död i blicken.
Ett helt livs sorg över kärlekslöshet och brist på närhet som blandades med detta fruktansvärda, att min bror var mördad.
Mina föräldrars skilsmässa, en barndom av saknad efter pappa. Våldtäkterna.
Mina postpartumdepressioner. Vid en av dem höll jag på att bli Jehovas vittne, vid en annan hamna under ett tåg.
Ett liv. Fyllt av dagar som är varken bra eller dåliga. Dagar som bara passerar.
Och så dagarna av bottenlös sorg och bejublad lycka.

Mia Skäringers sommarprat handlade mycket mödraskap.
Att förstå sin mamma. Sluta fred med sin barndom. Förlåta sej själv sina tillkortakommanden.
I hela mitt liv har min mammaroll varit det som varit absolut viktigast för mej.
I den skulle jag revanschera för allt jag själv alltid saknat, det som jag själv aldrig fått.
Och min allra viktigaste mission som mamma har varit ovillkorligheten.
Att alltid älska, alltid finnas oavsett.
Jag har aldrig drömt om karriär eller pengar. Aldrig längtat till fjärran länder eller spektakulära händelser. Men jag har alltid velat vara en god mor. Ja mer, den bästa av mödrar.
Och den bilden av mej själv har på senare tid fått sej en törn. Blivit ifrågasatt. Kritiserad. Det har gjort förbannat ont men jag hoppas å tror att det kommer något gott ur det med.

Lova mej att lyssna på Mia om du inte har gjort det.
Lova mej att låta orden få fäste i dej och väcka de känslor som behöver väckas.
Det är gott. Det är rent av... livet.

Puss/ Asta

Faderslös och ändå inte.

Det går oftast bra. Ibland går det dagar utan att jag tänker på det.
För det mesta så känner jag en slags lättnad över att vi äntligen har bestämt oss.
Att det är oåterkalleligt.
Jag pratar om pappa.

Jag kan tänka att det är värre om man gör "slut" med någon människa som man är van vid att ha kring sej. Om maken och jag skulle skilja oss tex.
Jag har inte den vanan.
Under hela min uppväxt sågs vi någon gång per år, väldigt ytligt och sporadiskt.
Under vuxenåren när vi haft en bättre kontakt har vi inte heller setts eller hörts varje vecka precis. Vår vardagliga konversation har skett via facebook eller sms, vi hördes per telefon någon gång i månaden och sågs kanske var tredje månad.
Skillnaden var väl snarare att vi ändå fanns för varandra.
Nu, sen grälen vi haft som avslutades här på bloggen, är jag faderslös.
Många frågar mej, förstår inte hur vi funkar och säger typ: "Men när han hör av sej då? Vad ska du säga då? Förlåter du då?"
Jag behöver inte fundera på det. Han kommer inte att höra av sej. Min pappa kan avpollettera sina barn lika enkelt och smärtfritt som med sina tidigare fruar.  Han lever på sitt liv med sin fru, alla sina leksaker, sina SD polare, sin öl och funderar inte på att jag och mina barn å barnbarn är borta ur hans liv.
På sin höjd så snackar han skit med andra om hur elak jag varit/ är.
Det kan jag sätta mitt liv på. Så väl känner jag honom ändå.
Men om... om... han gjorde det? Ringde å sa hej. Njä, tveksamt faktiskt.
Det är en konstig känsla. Att ha en pappa men ändå inte ha någon pappa.
Att det inte skulle spela någon roll om han var död. Missförstå mej inte, jag skulle bli jätteledsen om något hände honom. Även om inte vi har någon kontakt vill jag att han ska vara frisk, kär och lycklig så klart.
Det jag menar är att det inte får nån betydelse i mitt liv. Vi varken ses eller hörs ändå och så kommer det att förbli tills den dagen någon av oss ligger nedom jord.

Jag borde ju vara lite van kan man tycka. Jag har redan varit med om det där en gång med min bror. Han lever men vi har inte träffats på tjugo år Vi hörs inte och vi finns inte för varandra. Även det beslutet tog, den gången för många år sedan när hans missbruk och kriminalitet påverkade mitt liv allt för mycket.
Tjugo år och jag har fortfarande inte vant mej. Den där sårskorpan går att skrapa upp alldeles för enkelt om jag inte vaktar på mej.
Med pappa har såret bara precis levrat sej. Det är fortfarande ömt, rött och ilsket. Jag har i hela mitt liv strävat efter hans tillgivenhet, kärlek och stolthet för jag har själv älskat och varit så förbannat stolt över honom.

Det är en märklig känsla att bara... sluta.

Puss/ Asta

"Fast egentligen var det han som räddade mej"

... Vackert citat i del av kommentar från mitt inlägg nedan. Läs gärna kommentaren i sin helhet.
Det är min läsare å vän Nina som beskriver sin hund Bandit.

Det var så fint skrivet och den framkallade igen vemodet över min Märta.
Min Dogue de Bordeauxtik som jag hade innan Gottfrid.
Min första DdB. Mitt livs kärlek.

Det är snart två år sedan hon dog för mej här i hallen.
Efter att ha varit krasslig ett par veckor upp å ner, veterinärsbesök som inte gav någonting och en långrunda tidigare på dagen sökte hon sitt eget sällskap den där dagen i januari.
Kom inte fram å höll mej sällskap när jag lagade mat. Vände bort huvudet när jag erbjöd henne en smakbit.
När Gottfrid å jag gjorde oss redo för valpkurs började hon plötsligt flåsa. Hosta.
Hon reste sej då jag klätt på mej och föll ihop rakt in i skostället.
Jag tog henne i famnen och skrek att vi måste till veterinären.
Men sedan blev hon snabbt grå i ansiktet. Nos och läppar blev blåa.
Syrebrist.
Hon flåsade häftigt, ögonen vände ut å in.
Jag höll henne tätt tätt. Jag hade hela hunden i famnen när hon gav upp sin sista suck.
Sen kom den...

Sorgen. Den ofattbara. Värre än allt jag upplevt när husdjur, vänner, släktingar dött.
Hon var mitt norr och mitt söder.
Hon var min ledstjärna och vän.
Min själsfrände och mitt ankare i livet.
Jag skrek rakt ut. Värre än vilket grekiskt drama som helst.
Dygnen efteråt minns jag inte.
Jag sov å grät.
Jag föll igenom och blev sjukskriven i ett halvår.

Jag visste det innan.
Innan hon blev sjuk.
Jag kände hur hennes energier lämnade mej, förberedde mej på ensamheten.
På livet efter Märta.

Två år och jag saknar henne ännu.
Jag har Gottfrid, en i många stycken mycket bättre å enklare hund, men han är min bebis.
Hon var mitt ankare. Min skuldra. Min trygghet.
Sorgen och saknaden går aldrig riktigt över.
Den ändrar skepnad. Den har blivit mindre tung att bära.
Men hela tiden där. Alltid där.

Tack min älskling för åtta fantastiska år i ditt sällskap.
År när du räddade mej om å om å om igen.
År med skratt och närhet.
Tack för äran att göra dej sällskap.
Jag älskar dej för alltid.

Tills vi ses igen.

Puss/ Asta

Förbannad, ledsen å oroad

Kanske borde vi varit beredda. Kanske borde vi förstått.
Men jag trodde faktiskt aldrig...
Jag trodde mycket (eller lite hur man nu väljer att se det) om Sverigedemokraterna men jag trodde faktiskt att de skulle vara liiiite mer rädda om sitt anseende. Känna ett liiite större ansvar nu när de i den ena kommunen efter den andra släpps in i värmen. Ha liiiite mer tålamod att låtsas som om de var det där normala partiet, ett parti som alla andra, som brydde sej om det de vid sidan om rasismen, förlåt jag menar förstås den ansvarsfulla flyktingpolitiken värnade om de fattiga pensionärerna, de arbetslösa, försvaret och de sjunkande skolresultaten.
Men Sverigedemokraterna kommer att rösta för Alliansens budget.
Inte för att de tycker den är bra, de tycker den är skit och de säger rakt ut att de kommer behandla en statsminister fr Alliansen med samma arrogans och respektlöshet för landet om det blir Nyval och dom vinner.
De kommer att hålla Sverige och dess riksdag som gisslan så länge deras krav på en rasistisk och egoistisk politik inte tillmötesgås.

Jag känner vrede, oro och sorg för vårt land ikväll. Stora ord, starka känslor men de är sanna.
Jag förstår faktiskt inte vi ska lösa det här.
Egentligen finns det som jag kan se, och ni får gärna rätta mej om jag målar med för svart färg, bara tre scenarier.

Ett. Alliansen fortsätter hårdnackat att vägra ta Stefan Löfvens utsträckta hand och vill inte förhandla om budgeten. Det blir Nyval och jag kan inte se någon anledning till hur det skulle gynna varesej de Röd-gröna eller Alliansen. Åtminstone inte i den grad att de får majoritet. Snarare troligt att Sd växer ytterligare.
Då sker samma sak igen. Favorit i repris. Budgetarna läggs fram, Sd fäller regeringen.

Två. Någon av blocken går med på att möta Sverigedemokraterna halvvägs och antar en betydligt striktare flyktingpolitik.

Tre. Det blir en uppgörelse mellan blocken, en blocköverskridande regering och då återstår egentligen bara ett oppositionsparti... Sd. Det kommer gynna dem ytterligare. Då blir skillnaden än större mellan etablissemanget och busarna. Å vad månde alla korkade väljare säga 2018 då?

Alltihop känns i mitt huvud och i mitt hjärta som pest eller kolera även om jag i det här läget tvingas att välja alternativ 3

En annan sak som gör mej arg, orolig och sorgsen är den skillnad som man kan se mellan hur de Röd-gröna politikerna och väljarna reagerar på dagens situation jämfört med Alliansens dito.
Carl Bildt har till å med mage att twittra om att "Det är bra för Sverige."
Det är ta me fan häpnadsväckande korkat och arrogant!
Å vad det gäller Kindberg-Batra, Lööf, Hägglund och Björklund så verkar de småroade.
Skadeglada. Nix pix att vi hjälper till.
Haha, där fick Löfven lixom.
Ja, fast nu är det ju inte så. Det är även Alliansen som fick/kommer att få en känga. Det är Sveriges ekonomi och svenska folket som fick sej en känga.
Den där förnöjsamheten är jävligt oklädsam tycker jag.
Jag är väldigt trött på Alliansens politik efter 8 år av styre men lik väl, landet måste fungera och för att fungera måste den ha en regering.

Slutligen vill jag fråga dej som är väljare av Sverigedemokraterna.
Även OM du nu är en homofobisk å rasistisk skitstövel Även om "en ansvarsfull flyktingpolitik" (gha, jag kräks lite i munnen när jag säger det där) nu är så viktig, även OM ni nu tycker att 90% av alla dessa stackars människor som lyckas ta sej till Sverige å inte dö på Medelhavet el i någon annan strapats ska nekas komma in.
HUR kan det vara det viktigaste? Viktigare än allt?
Viktigare än skolresultaten? Viktigare än arbetslösheten? Viktigare än fattigdomen? Viktigare än vårt försvar? Vår miljöpolitik?
HUR?!?!
Jävla landsförrädare!

Fy fan!

/ Asta

När facebook är som bäst

Dagen har varit känslosam på fler sätt än det som jag skrev om i inlägget nedan.
Det har varit BRA känslosamt oxå.

För ungefär nio år sedan dog en av mina allra närmaste vänner... Lena... i cancer.
Hon hann inte ens fylla 35 år och hon efterlämnade tre små barn efter sej, de hade olika pappor men ingen av dem var något att hänga i granen precis.
Vår vänskap varade under många år och utspelade sej främst via brev där vi utvecklade våra tankar, känslor och berättade om allt från vardagligaste tisdagen till våra innersta hemligheter.
Någon eller några gånger per år träffades vi.
Från det att Lena fick veta att hon var sjuk umgicks vi mer intensivt och jag var å hälsade på henne många gånger under den här tiden.
Om man tvunget ska ha en älskad vän som dör i något så meningslöst som cancer så ska man ha det så som jag hade det.
Lena och jag pratade ut om ALLT. På dagarna när jag var där deltog jag i deras vardagsliv med barnen, matlagning och annat. Om kvällarna låg vi i hennes säng, höll varandra i handen, hade pannorna mot varandra och så pratade vi. Pratade å grät, pratade å grät. Och faktiskt fnissade en hel del med. Lena behöll sin sarkastiska humor in i det sista.
När hon väl gick bort fanns det ingenting som var osagt, ingenting att undra över.

Trots att hon varit borta så länge så tänker jag fortfarande ofta på henne.
Nästan varje dag.
Sorgen har bleknat, smärtan som kulminerade den där sista vidriga dagen när jag tog avsked av henne i ett kalt sjukhusrum eller på begravningen när jag trodde jag skulle mista förståndet, har minskat i vrede.
Men saknaden finns kvar. Å jag minns hennes speciella skratt. Jag kan fortfarande höra det inom mej.
Det var så märkligt den där sista gången.
Lena var alldeles snurrig av sjukdom å morfin. Hon hade alltid varit liten och smal, nu var hon som en gammal gumma med kalt huvud och en fågelliknande kropp.
Hon pratade i nattmössan, så tokigt att vi inte kunde följa med i hennes tankar, men när jag skulle gå och sa hejdå ropade hon till sej mej en sista gång. Drog mej nära i en kram, såg mej i ögonen, plötsligt med klar blick och sa "Jag älskar dej. Jag kommer alltid att älska dej. Jag kommer alltid att vara med dej. Du kommer bara inte att se mej."
Och så känns det ofta, som om hon är kring mej, som om jag kan känna hennes vingslag.
Jag gråter nu. Fortfarande gråter jag ibland över saknaden.

I början hade jag kontakt med hennes barn, i synnerhet med familjen där den lilla flickan hamnade och med Lenas pappa.
Sen blev det mindre...
Det kändes som om jag var där och störde med min sorg i deras nya liv. Som om jag var en evig påminnelse om vad de förlorat. Jag släppte taget om dem, det var mitt fel, inte deras.
Jag har senare sökt efter dem på facebook utan att finna dem.
Haft dåligt samvete. Jag lovade ju Lena att se efter dom. Jag gjorde inget vidare bra jobb.
En gång, när hon precis fått sin dödliga diagnos tog hon upp frågan med mej, om jag ville ha barnen.
Jag sa som det var, att jag så gärna skulle gjort det men att jag inte skulle mäktat med att göra det tillräckligt bra.
Jag hade fyra egna barn, ett äktenskap som var i djup kris, en egen stor sorg och detta var tre barn som skulle behöva så oerhört mycket stöd. Jag ville inte stå där ett år senare å inse att jag inte gjorde ett bra jobb.
Jag sa nej av kärlek och Lena förstod, jag vet att hon förstod.
Men just på grund av det samtalet så kändes det än mer att faktiskt ha tappat bort den lilla kontakt vi hade.

Så... här om dagen skrev en kvinna till mej på facebook. Jag kände igen henne vagt och när jag tittade bland hennes vänner förstod jag vem hon var.
Lenas lilla dotters nya mamma.
Jag såg bilder av dottern. Denna lilla busiga trollunge som jag burit på å lekt med som nu såg nästan vuxen ut, och så otroligt lik Lena.
Nu idag har vi mailat mer. Det har gått bra för alla barnen. De mår bra, lever goda liv.
Jag har sett bilder och de är så vackra. Så fina.
Kan ni förstå... vilken lycka!
Jag har till å med chattat med den lilla dottern och jag är så fantastiskt glad över dessa nyheter och över att kunna knyta kontakten igen.
Det är som ett sår som får läka.
Det är verkligen facebook när facebook är som bäst.

Puss/ Asta

Det är på riktigt.

 

Postval. Inte post som i brev, post som i efter. Postval.
Luften gick ur mej efter valkvällens resultat och efter Löfvens... i mitt tycke... märkliga agerande.
Det är en konstig känsla. Detta att ha vunnit ett val men att vara besviken.
Att vakna upp dagen efter med en tung känsla i kroppen.

Miljöpartiet gjorde inte alls om framgångssagan från EU valet. Trots årets sommar med bränder och översvämningar. Vänstern gjorde inte heller det val många trodde de skulle göra efter sina krav på vinststopp i välfärden som delas av en stor del av befolkningen, en långt större del än Vänsterpartiets sympatisörer.
Egentligen blev det ett förlorat val för alla partier utom ett... Sverigedemokraterna och det sög musten ur mej.
13%!!! röstade på ett rasistiskt och homofobt parti. I min landsända är det ännu fler, siffrorna hålls nere lite tack vare Norrland och storstäderna.

Jag har läst och hört runt omkring mej stämningar av icke Sverigedemokrater som tycker att Sd och Sd's anhängare behandlas orättvist. Att det är ett demokratiskt valt parti och att det måste respekteras.
"Vi kan väl vara sams ändå?" "Människor måste få tycka olika!" "Jag känner många Sverigedemokrater som är jätte fina människor."
Ehhh, alltså förlåt mej men nej!
Det är en demokratisk rättighet att få rösta på vilket kalle anka parti som helst, men det är oxå min demokratiska rätt att få säga vad jag tycker om det.

Hur ska jag försöka få er att förstå?
Jag har pratat med vänner efter valet som bott här i många herrans år men som inte längre känner sej välkomna. De är inte "lite besvikna", de är inte ens kyligt förbannade som jag är. De är rädda, ledsna...
"Vart ska vi ta vägen? Mina barn har vuxit upp här. De känner Sverige som sitt land."
"Jag är muslim. Jag går inte runt och är aggressiv eller vill mörda folk, det är idioter som gör så, mördare inte muslimer."
"Ska vi inte hjälpa människor som flyr för sina liv, jag har flytt för mitt liv, vem av alla dessa rasister har flytt för sitt liv?"
Jag har tröstat gråtande människor med ursprung från andra länder. Strukit dem över ryggen, försökt övertyga både dem och mej om att majoriteten tycker inte så här. Trots allt tycker inte 87% av befolkningen så här. 87% är många fler än 13%.
Jag har tröstat homosexuella vänner som varit... förtvivlade. Där Sd sympatier splittrar familjer, klyver dem mitt i tu. Där de känner att de offrades för att deras röstande vänner eller släktingar medvetna om partiets homofoba politik ändå röstade för att "de är så jävla trötta på massinvandringen."
Det är på riktigt! Det handlar om riktiga människor som inte bara blir arga eller irriterade över att rasismen sitter som Sveriges tredje största parti. De är rädda, kränkta, övergivna.
Mina vänner. De jag tycker om och älskar.
Så kom inte här å snacka med mej om att jag är hård i tonen och inte respekterar folks fria val!

För 4-5 år sedan kunde jag faktiskt inte drömma om att ett parti som Sverigedemokraterna, med Sverigedemokraternas bakgrund och mylla men Sverigedemokraternas i princip dagliga skandaler där det hoppar rasistiska grodor skulle kunna bli Sveriges tredje största parti.
Nu?! Nu tror jag fan att vad som helst kan hända. Det skulle inte längre förvåna mej om Sd är riksdagens största parti 2018.
Minns Kent Ekroths ord järnrörsnatten till Soran Ismail. "Det här är mitt land, inte ditt. Vänta du till efter valet då blir det synd om dej."
Å i detta val sa han något liknande om den fria pressen efter att de som folkvalt parti nekade Expressen att delta på partiets valvaka. Där tweetar någon om att han inte kan stoppa media  och han svarar "Ha ha, det gör vi i sinom tid."
En obehaglig liten karl det där som verkar ha ganska tydliga visioner.

Så nej. Ni kommer aldrig få höra mej brista ut i We shall overcome... aldrig.
Aldrig!

Puss/ Asta

Idag och Igår

 
Det är den sista augusti. Den sista augusti 2014 och aldrig kommer dagen igen.
Det har varit en bra dag. En vilosam dag till skillnad från igår.

Jag har sprungit. 3 km höll knät idag. Det är bara att inse att det är så det är, att det inte är några tillfälligheter å att det inte "läker ut" av vila på nån vecka eller två.
Jag har varit ute och gått en timma med Gottfrid.
Suttit på en öde strand och lyssnat till det mest vilsamma ljudet som finns, vågor som slår mot stranden.
Gotteman har vinterbadat. Nu simmar han inte längre, doppar inte huvudet, nu går han bara omkring i vattnet. Han har rullat sej i en säl en god stund till han luktade precis likadant som den.
Nu har han blivit såpabadad och luktar... tja, mild död säl doft.
Maken å jag har varit på dejt.
Jag har kört "nya" bilen, en -01:a som känns som värsta lyxåket i jämförelse med vad jag är van vid och ätit en god middag i grannstaden.
Jag har gosat med den här gobiten på bilderna ovan en bra stund.
Slutligen har jag lyssnat på utfrågningen av Löfven.
Han fick knepiga frågor och gjorde bitvis bra ifrån sej tycker jag. Bitvis. Inte helt övertygande.
Det har varit min dag det.
En bra dag.

Igår var ingen bra dag.
Ni vet Meatloaf's gamla slagdänga "I would do anything for love, but I won't do that" kommer till mej när jag tänker på igår.
En dag som började med att jag försov mej, hade en hel del på jobbet och var trött som ett as.
Min mamma ringde oavbrutet och talade in å telefonsvararen.
Hon gör det, ringer 5 ibland 10 gånger på en dag.
Jag har alltid ignorerat en stor del av samtalen. De börjar alltid på samma sätt.
Om min bror. Hur han ställt till det. Att hon inte orkar. Vad ska hon göra? Osv.
På sista tiden har jag börjat svara när jag kan och alltid lyssna av meddelanden.
Min bror och min mamma...
Det är som att bevittna en dödsolycka, en duell i slowmotion och inte kunna ingripa för det enda som skulle ske är att kulan träffar mej istället.
Både mamma och min bror är så illa däran i denna dödligt giftiga tango att det när som helst kan ske.
Katastrofen.
Vem av dem det blir som går först är svårt att säga.

Igår lät mamma min bror tala in på min telefonsvarare.
Jag hatar henne för det. Jag...
Vad förväntar hon sej?
En trasig människa, med darrig röst, så välbekant, talade in två meddelanden.
Om hur han saknar mej, hur ledsen han är, hur han minns oss som barn.
Berättar minnen. När vi kanske var 5 och 8.
Jag håller för munnen när jag lyssnar på jobbets toalett.
Jag gråter.
Jag spolar vatten i kranen och håller handen för munnen för att det inte ska höras.
Sköljer handlederna med kallt vatten, tar bort mascaran från kinderna och samlar mej för mina patienter.
Det river upp känslor. Ilsken, naken, vanmaktig smärta.
Jag saknar oxå. Jag minns jag med. Men allt... allt är för länge sedan för sent för oss.
Mellan min brors meddelanden. Mamma som säger att han tänker hoppa från hennes fönster på 7:e våningen. Mamma som berättar att han slagit henne i ansiktet med knytnävarna.
Mamma som säger att jag måste, måste ringa.
Å som inte svarar.
Inte på hemnumret. Inte på mobilen.
Jag ringer polisen. Berättar.
Känner skuld.
Mamma ringer. Arg över polisen. Full. Vill inte prata. Är inte i stånd att prata.
Jag lämnas med mina känslor. Med min sorg, ilska, oro, smärta.
Han är min lillebror.
Jag önskar han var död.
Jag är helt jävla livrädd att han ska dö.
Skuld. Skam. Vanmakt.
Det är inte ofta jag skriver om detta. Om att inte veta om min mamma eller min bror dör i natt.
Att hela tiden vara beredd.
Jag vill inte lämna ut dom. Och samtidigt...
Det är en del av mej. Mitt liv. Min kamp.

Gårdagen slutade som dagen.
Med gos med Noah. Med att få andas in hans doft och känna tacksamheten över det liv som tilldelats mej och allt jag fått och får. Med att krypa till sängs med Gotteman. Lyssna till hans andetag, känna hans värme.
Ett liv.
Så fint och bitvis så svårt.

Puss/ Asta

Just nu

 

Just nu känner jag ett sånt där sällsamt ögonblick av att vara välsignad.
Som att stå mitt i stormens öga, med så många hot och orosmoment runt omkring mej, och ändå känna den där totala stillheten.
Av att vara trygg här och nu.
Av att det som verkligen är viktigt är lugnt just nu.
Av att allt är som det ska. Här, i min lilla egocentriska bubbla.

Jag har gråtit över Märta idag.
Känt hur orden "aldrig" och "alltid" blivit övermäktiga för en stund.
Aldrig mer träffas.
Alltid vara utan henne.
Hon som var min själsfrände.
Den bästa vän jag haft under 100 tals liv.

Men så...
Så kommer han.
Min vackra prins. Min godmodiga, fina, snälla pojk.
Med sin ständigt vaggande svans och all sin tillit.
Han är mej sänd. Av Gud eller Karma för att vi hör ihop.
Å jag är så tacksam över honom.

Jag har städat.
Lyssnat på en massa musik där varje låt betyder nåt, där varje textrad framkallar minnen och känslor. Lyckliga, bubblande, vemodiga, sorgliga, starka, peppande.
Winnerbäcks lyckliga Strimmor, Joni Mitchells vemodiga Both side now, sorgelåten kring Märta Utan dina andetag, förhoppningsfulla och vackra Fix you
Jag har tittat på min vackra Mini med en mage som snart ser ut att explodera.
Saknat mina tre andra. Saknat i förvissning om att de har det bra.

Maken fixar med sitt. Jag pratar med er.
De andra är ute. Jag har precis hällt upp ett glas vin.
Utanför är det vår.

Just nu är livet snällt.

Puss/ Asta

Mina fem mest populära inlägg på Blogspot.

 

Läser en härlig blogg med fina bilder om hundar, barn och vardagsliv.
Therese har en hundkille som heter Tolstoj och den hundrasen hade jag innan jag blev Dogue de Bordeauxbiten.
Hon skrev i alla fall ett inlägg där hon listade sina tre mest populära inlägg och jag blev lite nyfiken på det samma. Vilka som var mina FEM mest populära inlägg sedan jag började på denna portalen.
Det är följande inlägg...

Tre sjuksköterskeskors röster
Ett inlägg där jag och två av mina kollegor beskriver vår vardag inom yrket och den frustration vi upplever över att inte kunna erbjuda den vård och omvårdnad vi är utbildade och känner passion för att utföra.
Det är även ett inlägg där det beskrivs hur man som sjuksköterska tillslut mår i en sådan arbetssituation.

Öppet brev till Mikaela Waltersson (M)
Ännu ett jobbrelaterat inlägg. Waltersson är ansvarig politiker för Hallands sjukvård och i förlängningen min högsta chef.
Ursinniga rader som lästes av många.

Öppet svar till Nima Gholam Ali Pour
En Sverigedemokrat med iranska rötter som på sin blogg skrev ett inlägg om varför Sd lockade, och var ett bra parti, även för dem med utländsk härkomst.
Det var framförallt "tack vare" detta inlägg som Sverigedemokrater och annat rasistiskt pack hittade min blogg.

För alltid
Inlägget jag skrev samma dag som Märta dog.
Det ångar av sorg och jag började gråta... igen... när jag nu läste det på nytt.
Känslor som är på riktigt berör uppenbarligen.

Militanta feminister och sånna i läppstift
Ett inlägg om feminism och elitism.
Att vi skall acceptera varandra så som vi är.
Inte ett inlägg som ligger mej själv lika varmt om hjärtat som de övriga.

En salig blandning alltså.
Inlägg, åtminstone de fyra första, som jag är riktigt stolt över.

Vilket inlägg har du tyckt bäst om å önskar du dej något särskilt inlägg?

Puss/ Asta

Hon skulle blivit nio idag

Idag skulle min ska Änglaflicka ha fyllt 9 år.
Idag borde vi ha ätit semlor och öppnat paket.
Firat världens finaste tjej.

Nu blev det inte så.
I drygt ett år har Märta varit borta.
Ibland går det bra. Ibland är saknaden fortfarande rent fysisk.
Jag vill tro att hon är med mej i en andlig form.
Jag vet inte hur jag överlevt.

Här kommer några bilder som visar lite vem hon var och hur jag alltid kommer minnas henne.
Märta mitt hjärta. Min själsfrände.
Du fattas mej.

Märta fyller 7 år.

 

Envis som synden själv. Hon visste vilket håll hon ville gå. Å vilket hon inte ville gå.


Det var hon å jag. Vi var en enhet. Märta och Asta. Asta och Märta.


Livsljutaren Märta


Tanten min


Trädgårdsarbete var hennes specialitet. Gropen hon grävde går halvvägs under altanen.


Min ledstjärna. I hennes ögon rymdes all värdens visdom.


Storasyster Märta.


Tack för allt du gav!

Puss/ mamma