I hela mitt vuxna liv har jag velat bli barnmorska.
19 år före pensionen kommer jag, som en bloggsyster kommenterat så fint i inlägget nedan, in på BB på ett bananskal och livet SKRIKER på mej.
Aldrig i mitt liv har vägskälskänslan varit så tydlig, sällan har jag på riktigt känt att det är nu eller aldrig.
Igår var huvudet fullt av argument för å emot, av tvivel, oro och trettiosex andra typer av känslor.
Idag vaknade jag med en enda tanke glasklar i huvudet. Ni vet, så där som man vaknade som barn och tänkte/kände/visste "Det är julafton."
Så vaknade jag idag. "Jag måste göra det, jag har inget val!"
Ha ha, jag har varken fått beskedet officiellt från antagningsnämnden eller informerat maken om att nya bistra tider väntar men jag VET.
Jag vet och jag är ta me fan på väg. Det är nu det börjar!
Jag kan känna en miljon olika orosmoment inför det här, jag är som sagt en skraj människa, allt ifrån att jag inte ens har en e-legitimation som jag behöver för att söka bidrag till att jag kommer få köra bil till nya ställen (trogna läsare vet att mitt körkort eg bara gäller Falkenberg med omnejd), till hur jag ska klara studierna rent praktiskt, ha råd att köpa julklappar till barnbarnen, till att duga som barnmorskematerial till...
Men allt, ALLT, överskuggas av en sådan glädje.
Nu har jag bestämt mej.
Nu händer det!
Nu händer det!
Puss/ Asta
