Den 6:e december

Idag är det 1 år sedan.
Ett år sedan mitt livs längsta dag.
Den kom plötsligt men sedan var den evighetslång.
På morgonen den 5:e deceber-2018 när jag vaknade fanns det fortfarande en chans att min gosse skulle klara det. Han hade morfinplåster på. Han hade fått kortison. Allt för att häva smärtorna från diskbråcket som kommit tillbaka.
Som tidigare... varje gång... gett vika på mediciner.
Han vaggade emot mej från sin plats under trappan för att säga god morgon.
Jag smekte honom. Jag vågade inte trycka på det fördömda stället över ländryggen. Vågade inte se om smärtorna givit vika.
Jag bryggde kaffe. Jag försökte tro. Och så gav jag honom ett lätt tryck över området som smärtat och han skrek.
Och det fanns ingen återvändo.
Jag hade redan talat med två olika veterinärer. Jag rådfrågade en tredje.
Sen tog jag beslutet.
Bokade tid för "den sista vilan", det var morgon.
Vi fick vänta till kvällen innan hon kunde komma.
Det var den längsta dagen.

Han åt pepparkakor. Han låg i vår famn. Han aktade sin bakdel så förtvivlat väl.
Jag ångrade mej och ångrade mej igen och hjärtat slets sönder på ett sätt ingen infarkt klarar av.
Veterinären kom. Han fick en lugnande spruta. Han åt pepparkakor tills han somnade och då fick han sprutan. Sen var det slut.
Över.
För alltid
Aldrig mer.

Jag har gråtit idag. Jag minns den vansinniga smärtan.
Mina hundar...
Alltså fy fan, jag kan inte jämföra det med nåt annat i hela världen.
Min gudasände.
Min bästa vän.
Min godmodiga stora nalle.
Min fixstjärna.
Som jag älskade dej varenda minut du levde.
Som jag saknat dej varenda dag sen du lämnade.
Att avgöra om en av dem du älskar mest i världen ska lämna utan att kunna be om tillåtelse är det svåraste som finns. Men det måste göras.
Så jag gjorde det.
Och blir aldrig den samma.Då, för ett år sedan, var ångesten och smärtan så stark att jag ville dö och följa efter. Jag vet att alla inte förstår det, att alla inte har upplevt den kontakten med en individ av annan art än vi själva.
Men ni som vet... ni vet.
Är det värt det?
Alltid.


Ändå.
Idag har jag... mellan gråtstunderna... ändå velat hylla livet.
Känna glädjen över att ha en ung, frisk hund vid min sida.
Min Bente-Nora som är ingenting av det Gottfrid var men som duger... och mer därtill... precis som hon är.
Min charmiga, roliga, personliga flicka.
Min kärleksfulla, knasiga, söta.
Mitt hjärtegryn, min bebis, min räddare i nöden.
Jag är så lycklig och tacksam över dej.
Du ÄR min själsliga defibrillator.
Mitt lyckopiller.
Mitt hjärta.
Ung å stark å frisk.
Tack för att du är min Bente-Nora.

Kärleken till en hund är som till ett barn.
De kan inte konkurrera inbördes.
De är olika men lika fina.
De har olika rum i ens hjärta.
När Gottfrid dog tog han med sej en del av mitt hjärta, en del av min själ.
När Bente kom byggde hon en ny.

Puss/ Asta

 

En del beröm värmer extra

Jag har, som en del av er vet, en till blogg. En ny blogg. En blogg där det är tänkt att jag ska dokumentera det som komma skall. Mitt studentliv. Min väg till att bli barnmorska.
Men även om den bloggen är public så är det nästan ingen som läser den. Ännu i alla fall.
Och den ÄR mycket smalare. Kommer inte att handla än så mycket mer än just det...
Klasskamrater, lärare, teknikstrul, pendlarångest, tentor och kanske omtentor, praktikplaceringar, skräck inför dessa, handledare... förhoppningsvis rättvisa och uppmuntrande, min utveckling, min glädje, mina tvivel.
Massor kring detta men inte om livet i övrigt.
Men nån enstaka gång blandas bloggarna. Därför att Asta är (snart) student och studenten är oxå Asta.
Som nu. Nu tänkte jag skriva något litet om detta, om barnmorskeridrömmar, här.

Jag har en vecka kvar att jobba på BB och jag tror att jag sparar på det inlägget, att recensera hur sommaren varit, tills dess att det är över. Inte nu på måndag men nästa måndag smäller det.
Uppropet.
Jag längtar. Bävar också men det är mest längtan.
Mest positiva känslor som spänning, lust, längtan, iver, glädje, stolthet.
Förstå hur många år jag velat det här`!
Till mej själv säger jag att "Det gör ingenting om det inte går. Det gör ingenting om du inte klarar av det/ om det inte passar dej, det är ingen prestigeförlust att hoppa av och gå tillbaka till sjuksköterskeyrket."
Men det är klart att det är!
Det är klart att det skulle kännas som ett stort jävla nederlag, att inte passa in i sin dröm.
Men trots mina svaga sidor, för dem har jag, så är jag oxå envis som en skäggig get och jag tror inte att jag kommer slänga in handduken oavsett hur ont det gör.
Ont gör det, det har jag förstått.
Många barnmorskor på mitt jobb vittnar om att utbildningen var en svinjobbig tid i livet.
Nåt de aldrig skulle vilja vara utan men heller aldrig göra om.
Jag är beredd på det men väljer glädjen så länge jag kan.

Jag har fått en hel del feedback av patienter. Alltså, de som är nöjda, de andra säger väl ingenting :)
Det är ju så där med komplimanger och beröm att de har lite olika klang beroende på vem som säger dem. Det är så klart alltid roligt att höra att man gör något bra, besitter något bra, ser bra ut men vem som säger det spelar stor roll.
Jag har alltid fått beröm av patienter. Inte jämt, kanske inte oftare än någon annan, men regelbundet.
Alltså jag pratar om när jag jobbade som syrra på Medicin.
Fått höra att jag är bra på att lyssna, att jag är snäll, att vårt samtal hjälpt, att de känt sej trygg med mej.
Roligt så klart men nu när patienter på BB säger det så känns det extra. Jag blir så löjligt glad och rörd när de som en mamma sa idag "Du har varit underbar" eller här om dagen en pappa "Detta var det bästa samtalet här hittills" eller när de kramar en så där varmt och viskar "Tack, tack för allt." 

Förstår ni?
Jag försöker inte bara malla mej :) Vi HAR av naturliga skäl väldigt nöjda, lyckliga patienter på BB och jag är övertygad om att de andra oxå får beröm men att jag får det, att vissa tycker att jag varit extra bra, att de bondat lite mer med mej... det gör mej lycklig.
Det bekräftar mej!
Att jag kanske tänker rätt, att jag kanske har vad som krävs, att jag kan passa som barnmorska.
Det är så klart där det svåra oxå kommer att ligga. I att denna känsla är så skör, vingarna så bräckliga och i att det inte kommer krävas mycket för att få mej att tro att jag inte kan, borde, är lämplig.

Vad tror ni?
Kan det gå?

Puss/ Asta

Jag har inget val

I hela mitt vuxna liv har jag velat bli barnmorska.
19 år före pensionen kommer jag, som en bloggsyster kommenterat så fint i inlägget nedan, in på BB på ett bananskal och livet SKRIKER på mej.
Aldrig i mitt liv har vägskälskänslan varit så tydlig, sällan har jag på riktigt känt att det är nu eller aldrig.

Igår var huvudet fullt av argument för å emot, av tvivel, oro och trettiosex andra typer av känslor.
Idag vaknade jag med en enda tanke glasklar i huvudet. Ni vet, så där som man vaknade som barn och tänkte/kände/visste "Det är julafton."
Så vaknade jag idag. "Jag måste göra det, jag har inget val!"
Ha ha, jag har varken fått beskedet officiellt från antagningsnämnden eller informerat maken om att nya bistra tider väntar men jag VET.
Jag vet och jag är ta me fan på väg. Det är nu det börjar!
Jag kan känna en miljon olika orosmoment inför det här, jag är som sagt en skraj människa, allt ifrån att jag inte ens har en e-legitimation som jag behöver för att söka bidrag till att jag kommer få köra bil till nya ställen (trogna läsare vet att mitt körkort eg bara gäller Falkenberg med omnejd), till hur jag ska klara studierna rent praktiskt, ha råd att köpa julklappar till barnbarnen, till att duga som barnmorskematerial till...
Men allt, ALLT, överskuggas av en sådan glädje.
Nu har jag bestämt mej.
Nu händer det!

Nu händer det!

Puss/ Asta

Det blev ta mej tusan vår i år med

Alltså... solen!
Var har du varit hela mitt liv?
Det känns som evigheter sedan det där stora brinnande klotet visade sej och värmde mina kinder så som den gjort de senaste dagarna.
Allt blir verkligen lättare, roligare, vackrare.
Den allra första spirande våren är lika härlig och lika överraskande var enda år.
Det är som om jag invaggats i tron att mörkret aldrig mer ska släppa taget om oss.
Jag har varit ledig idag och... ja, en ledig dag till eller två hade väl inte gjort ont men jag känner ändå att jag fått så mycket energi av den här dagen, den 9:e mars 2015 som gick å aldrig kommer åter.

Jag började dagen med att springa. Det var premiärturen för i år och beslut om att börja igen har mognat och pockat på sista veckorna. Igår bestämde jag mej för att det skulle vara dags idag.
Oavsett väder och oavsett om jag orkade 200 meter.
Jag sprang nästan tre kilometer och hade säkert orkat enda hem men valde att bryta och gå sista biten.
Ville sluta med en kraftfull känsla och minnas den. Sträckan och känslan var ändå över alla förväntningar efter ett halvår av inaktivitet.
Var nog mer stolt över mej själv och prestationen idag än när jag sprang milen första gången.
De här första stapplande stegen är alltid de svåraste. Innan man vet att man kan.

Det blev en lång promenad med Gottfrid utmed havet sedan.
Lämnade vinterjackan hemma å tog bara en stickad tröja på mej.
Liiite kallt var det faktiskt, särskilt om händerna.
Jag vill nog att det ska vara vår mer än vad det är.

Jag har även ägnat dagen åt att ta hand om mej.
Raka benen, färga håret, noppa brynen, vårda naglarna.
Fötterna ser för jävliga ut men de gömmer vi för omvärlden ytterligare ett litet tag.
Det må låta ytligt men att vårda mitt yttre och ta hand om det som varit eftersatt ger mej sinnesro det med.

Har ni njutit av våren idag?

Puss/ Asta

13:41

 

Titta på bilden.
Titta noga!
Vad ser ni?
En helt vanlig Asta?

Fel, fel, fel (som Brasse skulle ha sagt)
Det är något mycket mer speciellt än så.
En mormor!

I dag klockan 13:41 föddes mitt första barnbarn!
En liten flicka på bara dryga 3 kg och med massor av svart hår.
På pricken lik sin mormor... förstås :)
Jag har ännu inte sett underverket. Den lilla familjen ville vara för sej själva idag.
Det är tydligen tröttsamt att föda barn hela natten.
Men imorgon... imorgon före jobbet, DÅ ska jag få träffa henne!
Jag längtar så klart.
Jag längtar efter att få se henne, lukta på henne, känna på henne.
Jag längtar efter att få hålla henne, andas in henne och viska i hennes öra att det är jag som är hennes mormor och det finns ingenting som jag inte kommer att unna henne.
Å jag längtar efter min dotter. Alldeles överväldigande längtar jag efter henne.
Det är nåt särskilt att ens dotter blivit mamma.
Nåt jag var oförberedd på.
När jag fick ett mms med barnbarnet i dotterns famn och jag såg min dotters trötta, stolta ögon så längtade jag så ofantligt efter att få dela denna stund med henne.
Det känns så märkligt att jag inte är där!

Ända sedan jag fick sms'et så har jag inte kunnat sluta le.
Jag slängde mej i bilen och åkte och köpte presenter.
När maken kom hem och vi möttes i hallen så log vi så stort att vi började skratta.
Vi kramades å sa grattis till varandra.
Ja, hela familjen är så klart helt tagen av detta mirakel.
Detta mirakel som kallas liv.

Imorgon. Då äntligen. Som jag väntat.

Puss/ Asta

Det går bra nu...

 

Ja jag vet. Det kan vända. Det kan bli värre igen. Det är väl till å med troligt...
Jag har alltid en inre röst som liksom viskar "Vänta du bara..."
Men just nu njuter jag av att må bra, vara glad å känna att jag får allt bättre koll på läget i allt fler situationer igen.

Jag har jobbat och även om det inte var det stressigaste passet jag haft i min karriär så hade jag rätt mycket att göra.
En del är ju "lite nytt" för mej med.
Ny ordning i medicinrummet, en rondtavla som skall uppdateras, riskbedömningar som skall göras osv.
Men jag tror faktiskt att jag kom ihåg och hann med allt. Å att jag var tålmodig, pedagogisk och tröstande där det behövdes.
Det känns så bra!
Det känns kul att jobba igen!
Å det är och hade varit roligt... om jag hittade tillbaka till glädjen och stoltheten med yrket igen. Under min sjukskrivning och kanske längre än det har jag varit så arg. Lite bitter rent av.

Även om jobbet känns mer lustfyllt igen och även om jag VILL jobba på en akutvårdsavdelning där det händer lite å inte bara är samma, samma dag in å dag ut så oroar jag mej för organisationen och arbetsmiljön.
I höst kommer vi att vara fem erfarna syrror på avdelningen.
Fem!
Det innebär en enorm belastning i ansvar och i att "bära" så mycket mer än bara sitt jobb.
Men jag har varit tuff och bestämd hittills med vad jag orkar och förmår.
Jag har satt gränser för vad jag klarar å behöver och det tänker jag fortsätta med.
Ingen... varken jag, kollegorna, patienterna el landstinget tjänar på att jag blir heltidssjukskriven igen.

Imorgon är det tydligen slut på det fina vädret, åtminstone här i väst Sverige.
Var precis inne å kikade på smhi's prognos de närmaste 10 dagarna och det var ingen munter läsning precis.
Synd...
Jag är ruskigt väderberoende. Precis allting blir lättare när solen skiner å man kan gå i klänning.
Men men, man får va tacksam över de dagar vi haft med lite sommartemperaturer.

Har ni haft en härlig dag?

Puss/ Asta