Jag minns faktiskt inte när det började men det är inte så länge sedan.
För några år sedan störde jag mej nog ungefär lika mycket på män och kvinnor, eller nästan mer på mitt eget kön. (Skäms där!)
Men nu är det som om jag fått upp ögonen för mäns hopplöshet och jag kan inte stänga av det igen.
Jag retar mej på män, mansrollen, patriarkatet varenda dag och näst intill konstant.
Nåt som är så jävla störigt med män är att de "alltid vet hur det ligger till", de vet ta me fan alltid bäst. Till och med när det handlar om kvinnors problem och känslor så vet de bäst.
Jag har många gånger diskuterat med män... inte minst min egen... och jag läser på nätet i kommentarsfält H E L A tiden hur män snackar emot kvinnor om deras egna upplevelser!
Ja jag vet! Det är ta me fan obegripligt men inte mindre sant för det.
Män som inte håller med om att de flesta kvinnor varit utsatta för sexuella övergrepp eller upprepade trakasserier.
Män som inte tror på att varje kvinna blir ofredad på krogen eller som tycker att det i så fall är ett problem.
Män som menar att kvinnor inte skulle vara hjälpta av kvoteringar.
Män som i diskussioner om våld/ hot/ sexuella övergrepp/ slut shaming vrålar "Men kvinnor då! De slåss och våldtar de med. Sluta dra alla män över en kam för några få idioter."
Och när kvinna efter kvinna efter kvinna efter... berättar om sina erfarenheter på krogen, i arbetslivet, i relationer berättar så "är det inte sant."
Gha!!!
Jag hade en diskussion med ett antal män i ett kommentarsfält kring det här med att kvinnor får kukbilder skickade till sej.
Reaktionerna från män var... om vi kategoriserar dem... tre.
"Men kvinnor då!" (Eric Saade hade tydligen fått bilder på lättklädda tjejer.)
"Jag hade bara blivit glad."
Och ännu störigare...
"Det får dom inte alls!"
Kvinnor i långa rader beskrev vad de fick för kukbilder och otäcka sexuella anspelningar skickade till sej och män svarade "Nej, det tror jag inte på."
En man anspelade på att jag var för gammal och kanske även för ful genom att ifrågasätta om det verkligen hänt mej de senaste tjugo åren.
Som om dick pics handlar om attraktion och uppvaktning och inte om kränkning och makt.
I en annan diskussion kring våldtäkter försökte en man förolämpa mej genom att säga att jag knappast behöver oroa mej för att bli våldtagen, det är den unga, vackra kvinnans problem.
Ehhh?! Hur ska jag reagera på det? Ska jag bli sårad över att män inte finner mej knullbar nog att våldta eller vad? Sen när började förövrigt våldtäkt handla om lust och sex?
Om nästan alla kvinnor kan berätta om allt ifrån sexuella trakasserier i skolan, på jobbet, bland bekantskapskretsen, vänners pappor, väninnors män till rena våldtäkter så handlar det knappast om "några sjuka jävlar."
Det handlar heller knappast om etnicitet och ursprung.
Det är ett mansproblem!!!
Det är en uppfuckad mansroll och mansattityd som jag fan inte står ut med längre.
Hatar jag män? Hat är ett starkt ord för mej. Jag är mer less.
Jag har gått från irriterad till uppgiven till just less.
Min nästa relation ska bli lesbisk eller inte alls.
Puss/ Asta
