Jag är en kvinna som älskar naglar och nagellack!
Sen var det ju lite roligare på den tiden när jag hade långa, flexibla, starka naglar.
Innan de plötsligt bestämde sej... typ över en natt... att "Nä men vi tar och skivar oss lite grann. Hela tiden. Vad hon än gör med oss å kostar på oss."
Men ändå. Jag försöker fortfarande. Trots att de nu är rätt korta.
Jag gillar när de är hyfsat jämnlånga och vackert lackade.
För kvällen är de klatschigt klarröda.
Lite tomtevarning.
Gällande bland annat mascara hävdar jag med en dåres ihärdighet att man får vad man betalar för.
Lancome, Dior eller mitt favomärke Bobbi Brown kostar några slantar mer än Max Factor eller IsaDora men så skiljer det oxå allt.
På den tiden jag fortfarande lät mej lockas av förförisk mascarareklam eller helt enkelt drabbades av akut snålhet och vilja att spara en hundring så blev jag alltid och utan undantag besviken och sur på mej själv.
De. Billiga. Är. Inte. Lika. Bra. Punkt.
Men ÄR det lika dant med nagellack?
Vad säger ni brudar (å pojkar som som vågar bryta könsmönster)?
Märker ni någon skillnad på ett billigt å ett dyrt lack?
Nu har inte jag köpt så vansinnigt många dyra lack. Ett par OPI har jag shoppat.
Jag har kastat lystna blickar på dyrare märken som Dior men flertalet av mina lack är IsaDora eller Malvala.
Jag tycker lack är bäst nya och redan efter en fyra- fem användningar blir det sämre.
Segare, klumpigare, håller sämre.
Oavsett märke.
Förstår inte de som stolt visar upp 50 olika lack. Är de använda å nåt halvår gamla fungerar de ju inte längre?!
Ibland tycker jag det är stor skillnad inom samma märke.
Har OPI som sitter fantastiskt och OPI som sitter skräpdåligt.
Därför köper jag mest småflaskor.
Malvala har schyssta lack i massor av färger. De räcker ett gäng gånger å sen får man köpa nytt.
Det är min erfarenhet men jag kan ha fel???
Tycker ni att era lack håller i evigheter?
Vilka är era favoritmärken?
Märker ni nån skillnad på dyrt kontra billigt?
Lämna mej inte sömnlös med det här!
Puss/ Asta
