Småbarnskriser och andra kriser

Jag har drömt om att bli Barnmorska mer eller mindre i snart tjugo år.
Jag fick först läsa Grundvux, sedan Komvux och slutligen Sjuksköterskeprogrammet för att kunna påbörja den resan.
Sedan tog det stopp. Jag fastnade i mitt jobb som sjuksköterska, i att vara trygg med mina uppgifter, en i gänget bland kollegorna och med att ha en lön.
Men intresset för obstetrik, sexologi och allt det där andra som kretsar nära kring barnmorskan har jag ändå fortsatt att fundera mycket kring.

Ett sådant där område som jag genom åren tänkt mycket på och där jag inbillar mej att det måste gå att göra mer är att förbereda det väntande föräldraparet på omställningen från att vara bara dom två, ett kärlekspar till att bli en familj.
Nu har jag aldrig arbetat på en mödravårdscentral så jag vet inte hur man jobbar med denna frågan men spontant känner jag "inte tillräckligt" eftersom så många par separerar under barnets första år.
Jag har ingen statistik på hur många, men alldeles för många är det, det har jag både läst om å upplevt själv.
På gott å ont har vi under några generationer gått från ett samhälle där man höll ihop alldeles hur jävligt det än var till att ge upp väldigt mycket enklare.

När två människor blir tre så blir det en belastning på kärlekslivet.
Jag generaliserar lite, det finns säkert par som aldrig varit lyckligare och mer sammansvetsade, men på det stora hela.
Livet förändras och ställs om 180°.
En ny liten människa kräver väldigt mycket tid, uppmärksamhet och kärlek.
Många kvinnor kan uppleva att när de tagit hand om barnet/ barnen hela dagen, ammat, tröstat, burit så finns varken ork eller lust kvar till att ge kärlek å uppmärksamhet åt ytterligare en person.
Hormoner är inblandade, ffa från moderns håll frigörs oxytociner som binder mamma-barn samman.
Sömnen blir inte vad den har varit med en bebis som vill äta var tredje-fjärde timma eller mer.
Prioriteringar ändras.
För att inte tala om hur förhållandet ändras. Många par är så uppslukade av barnet att det blir allt de talar om. Hur hen ätit/ bajsat/ sovit/ utvecklats/ kräkts/ jollrat.
Plötsligt en dag minns man knappat vad vi talade om innan? Gjorde innan?

Allt det här är så väldigt vanligt och det känns som om det borde gå att förebygga.
Som om dessa samtal är precis lika viktiga... eller rent av viktigare... än att lära sej profylaxandas.
Kanske är det svårt att föreställa sej denna intensiva tid med massor av bebisbärande och minimalt med sömn men det borde ändå gå att informera bort en del av oron och farhågorna det ger tänker jag.
Jag tror det är viktigt att finna rätt forum. Blandade föräldragrupper kanske inte är helt optimalt, för män kanske det blir lättare att diskutera sådana här frågor i mansgrupper.
Samtalen behöver kanske inte hållas på mvc lokaler, det kan kanske hållas i miljöer män är mer familjära och trygga med. Samtidigt som man spelar lite biljard, tar ett par öl...
Ja jag bara funderar...
Det kanske redan görs? Det kanske inte låter sej göras?
Men NÅGOT borde gå att göra för att förändra denna olyckliga å onödiga statistik.

Jag tycker och tror självklart inte att det är bra för någon... varken föräldrar eller barn... om två människor som är olyckliga tillsammans ändå envisas med att fortsätta.
Men jag tror att mycket kan vara avhjälpt av vetskapen att "det är så här det är".... trött, tjafsigt, turbulent, nytt, osäkert, ohippt. Att det är så för de flesta och ffa allt, om vi hanterar krisen välså kommer vi att gå stärkta ur den.
Om vi ändå försöker behålla närheten även om sexet stagnerar, om vi försöker prata om annat åtminstone en kväll i veckan än det bedårande barnet, om vi går i terapi innan det fullständigt brakar så BLIR det bättre.
Småbarnsåren GÅR över.

Birgitta Strömstedt sa en gång så (roligt å tragiskt på samma gång) om sitt äktenskap:
"De första femtio åren var värst, sedan har det gått riktigt bra." 

Kom ihåg. Livet är en strid. Sen dör man.

Puss/ Asta