Asta gräver i sin hjärna. Del 637.

Inatt på jobbet pratade jag med en kollega om det här med att vara ny och osäkerheten som följer med det. Det är mycket, mycket bättre nu efter dryga året... jag tänker inte varje månad att jag ska gå därifrån och aldrig komma tillbaka... men det finns moment jag fortfarande tycker är svåra, tillfällen när jag ännu känner mej otillräcklig.
Kollegan sa då nåt i stil med "Det är väl bra att inte tro man har koll på allt när man är ny" och jag svarade "Jag är inte typen som tror att jag har koll på allt, däremot är jag typen som tror att alla andra som varit klara lika länge som mej har koll på allt."
Så är det. Jag har inga problem med att vara nybörjare. Jag vill bara inte vara sämre än andra nybörjare. Inte nån som kollegorna suckande viskar om "Hur ska det gå?!" 

Det där går att föra över till andra situationer i livet med.
Och jag vet inte varför jag har så hög tilltro till andras förmågor eller liv.
En förnuftig del av mej inser ju att livet... relationer, jobb, självkänsla... är lika besvärligt för alla (eller de flesta) medan en annan del av mej tror att jag är liiiite sämre hela tiden.

För några dagar sedan (eller om det var veckor) funderade jag på det här med relationer, nära relationer, som måste fixas. Som skaver. Som krånglar. Som inte flyter helt å hållet.
Jag tänkte att jag var på god väg att lösa/ komma till rätta med en nära relation när en annan började skava. Som en evighetsmaskin.
Men sen så funderade jag på om det egentligen är nåt fel?
Om det inte är så det är?
Livet.
Bara det att jag inbillar mej att i alla andra familjer råder det sån satans harmoni hela tiden. Frågan är i hur många familjer det verkligen är så och hur de i så fall mår?
Konfrontationer och konflikter som plockas upp till ytan är kanske i själva verket något vitalt. Något bra.
Säga vad man vill om min familj men vi älskar varandra och vi vill framåt. Vet att vi kan bättre. Och vi sopar ingenting under mattan.

När man blir förälder så är man tidigt ganska klar med vilka fel å brister ens egna föräldrar (och i mitt fall morföräldrar) hade och som man inte vill föra vidare i sitt eget föräldraskap. Och man vet vad man vill ta med sej från barndomen och ge till sina barn.
Ens roll som förälder (eller partner, vän...) påverkas av de förebilder man haft.
Och med begränsningarna så blev trots allt mina föräldrar bättre än sina föräldrar, jag bättre än min mamma å pappa, mina barn bättre än mej.
Jag tycker verkligen att, under förutsättning att man inte utsatts för övergrepp som barn, så har man som vuxen ansvar för sitt eget liv.
Fantastiska eller mediokra föräldrar till trots, som vuxen och framförallt som förälder själv, bär man ett eget ansvar för hur man agerar och förhåller sej.
Det går inte att skylla ifrån sej.
Jag är inte felfri. Alltså jag är verkligen inte felfri som mamma (eller nån annan roll heller), men jag vill ge mina barn en känsla jag själv aldrig fick och som påverkat och fortsätter påverkar mej livet igenom... Den att... jag står kvar!
Jag tar kritik. Jag blir sårad, arg eller vad det nu må vara, jag instämmer eller jag kan inte ta åt mej men jag står kvar. Ovillkorligheten i min kärlek är och har alltid varit det viktigaste.

Och alla har sina kors att bära. Jag vet ju det. Egentligen.
Hur har du det?

Puss/ Asta

O maj gadd Magda Gad

Här om dagen var det då dags för journalisten och krigskorrespondenten Magda Gad att vara sommarvärd i P1 och jag som så många andra kan jag tro hade väntat på just henne.
För redan innan så visste jag ju att hon är en sjuhelvetes kvinna, orädd som fan själv.
Hon har rapporterat från massor av farliga platser i världen, sett saker som skulle fått vem som helst att lägga benen på ryggen å fly, sett grymhet som skulle placerat de flesta av oss på en psykiatrisk avdelning efteråt.
Nu senast har vi via Expressen fått följa henne inifrån Irak, bara nån kilometer från stridigheterna med IS.
När hjälporganisationer backar för att det är för farligt, då står Magda Gad kvar.
Driven av en envishet att visa världen vad fan som pågår.

Och sommarpratet handlade mycket om just det här.
Dammiga barn som ligger på gatan sargade efter bomber medan livet rinner ur dem. Femåringar som stå med hela sin förtvivlan mitt framför henne då hela familjen är utplånad. Våldtagna kvinnors berättelser. Mödrar som tvingas uppleva hur döttrarna blir gruppvåldtagna. Ebola. IS som hugger huvudet av unga pojkar. Helvetet på jorden, så mycket grymmare än vad koranen och bibeln någonsin kunnat måla upp tillsammans.
Emellanåt är det outhärdligt att lyssna på. Jag både gråter, förfäras och får pausa i mitt lyssnande.

Men jag visste allt detta. Jag visste att Magda Gad sett alla dessa fasor.
Jag funderade först efter att ha hört programmet hur det ä möjligt att bli så där förbannat stark som hon är.
Visst... hon är uppvuxen i ett idylliskt Dalarna med föräldrar som älskade varandra och henne. En barndom som stärkte och omhuldade, men ändå?
Hur är det möjligt att bli så otroligt modig och hel?
Men sedan kom andra tankar. Nya frågor...
Magda berör flera gånger i sitt sommarprat men utan djupare analys att arbetet är viktigast för henne. Kommer före allt annat. Kommer före alla andra.
Sin mamma, sitt syskonbarn, sina vänner, sitt Dalarna.
Det finns alltid något krig som utkämpas, alltid en berättelse som måste berättas.
Hon berättar om en flicka hon hjälper i Kongo. En flicka som förlorat allt. Med läsarnas hjälp startas en insamling som blir till ett hem åt flickan och andra barn.
En flicka som kommer att kalla henne mamma.
Hon berättar om en kvinna, den stora kärleken, som hon under en tid älska att dansa med, somna bredvid, vakna ihop med.
Och sen drar hon vidare. Varför får vi ingen förklaring till.
När hon i början av sommarpratet väljer alla hon prioriterar bort för jobbet (mamma, vänner m.fl) så nämns varken kvinnan eller flickan.
Det väcker tankar och frågor inom mej.

Jag dömer henne inte! Så hoppas jag inte ni tolkar min text.
Men jag tänker att man kan vara modig och hel på olika sätt. Och man kan vara rädd på olika sätt.
IS och beskjutning skrämmer inte Magda Gad. Men kanske skrämmer känslor?
Kanske skrämmer åtaganden?
Varför lämnade hon flickan som valt henne till mamma? Varför konstaterade hon bara att trots att hon mött den största av kärlekar gick hon bara vidare?
Vart fanns modet och envisheten då?
Jag vet inte, men det är de frågorna och tankarna som blir kvar hos mej när jag analyserar ett av sommarens starkaste sommarprat.

Tankar?

Puss/ Asta

Hmm.

Alla relationsbrister blir så tydliga på just jul tycker jag.
Det är därför jag alltid, i varierande skala, har haft svårt för julen.
Det som under övriga året är "det är som det är" gör ondare, irriterar mer vid den där tiden när alla andra är så förbannat lyckliga.
Det är ju inte så, jag vet det. Jag tänker ibland när jag är ute och går i mörkret i adventstider och ser julstjärnornas milda ljus i pyntade fönster att det förmodligen döljer familjetrauman av olika slag. Missbruk, misshandel, dysfunktionella relationer ingen har en aning om eller bara helt vanlig oglamourös äktenskapsolycka.
Ändå kan jag känna mej så ensam över jul.

Facebook och instagram svämmar över att familjelycka.
Griljerade skinkor, halvfulla vinglas med stearinljus i bakgrunden, granna granar, tindrande ungar och paketberg i glättiga inslagspapper.
Ord som gemenskap, frid, stämning dominerar.
Jag har försökt trycka undan det som skaver idag. Pysslat med mitt trots huvudvärk from hell, behållit ett lugnt och vänligt tonfall, varit positiv och kärleksfull. Försökt att inte ta åt mej över att maken fräser som en vrång tjurgubbe åt ta me fan allt å alla och inte vill delta i nåt utan bara går undan och gnäller över att "han är trött." Han? 
Men jag känner hur tålamodet tryter vid det här laget, huvudvärken stegras och den där vänligheten lixom krackelerar i fogarna.
Mamma är full. Mormor död. Pappa har jag ingen kontakt med. Sonen kommer inte hem... till jul heller och ingenting blir som man hoppats.
Blä! Nu har jag gnällt lite.

Jag har fått gjort lite idag. Huvudvärken till trots.
Jag har stekt köttbullar, gjort gubbröra, griljerat skinkan, grillat kycklingben.
Jag har bakat Sega chokladkakor från Jennys matblogg som såg himmelska ut men som blev katastrof och bara att slänga. Jag har gått en havsrunda med hunden. Bilden är därifrån och Mini å jag har traditionstroget sett på Love Actually... den bästa julfilmen om du frågar mej.
Imorgon skall jag göra Jansson och potatisgratäng.

Hoppas att ni har en fin dan före dan.

Puss/ Asta

Du har blivit för tjock älskling

Lady Dahmer skriver om ett inlägg ur en facebookgrupp. En kvinna med två små barn berättar om hur hennes man plötsligt informerat henne om att han inte längre finner henne attraktiv eftersom hon blivit lite överviktig.
Jag läste själv det där inlägget och fick ont i magen.
Efter LD's inlägg som jag länkat åt er ovan så återfinns massor av liknande erfarenheter bland kommentarerna. Kvinnor som berättar om sina mäns bekännelser och krav kring deras kroppar. Män som slutar se, män som tappar erektionen mitt i samlaget, män som gnäller och ställer ultimatum kring sina kvinnors vikt och utseende.
"Du ser inte ut som den jag blev kär i för X antal år sedan och X antal graviditeter och förlossningar sedan snyft snyft."
Nej, tacka fan för det!
Många kommenterar att kvinnor som lever med sådana här skitstövlar skall dumpa, kasta ut, skilja sej. Och det vore ju rimligt förstås men med kärlek, barn och huslån är livet inte så svart eller vitt, och inte så enkelt.

I en relation måste man få vara trygg. Inom hemmets fyra väggar så måste man få lov att släppa på alla de där kraven om att prestera på tusentals olika vis som finns i vårt samhälle.
Med en partner så måste man få känna att man är älskad och accepterad så som man är och att den känslan står över ytliga ting som viktuppgång och åldrande.
Alla som får ynnesten att leva och bli gamla kommer ju att uppleva det där. Att kroppen åldras, hyn förlorar sin spänst, kilon dröjer sej kvar. Det kommer alltid yngre, vackrare, mer bevarade kvinnor och därför kan en sann och hälsosam relation inte bygga på att du är den vackraste kvinna din partner någonsin sett.

Jag undrar lite över alla dessa män som tappar bången eller känner avsmak över sin frus valkar, hur de själva ser ut. Som grekiska gudar med enorma penisar och om de är sexatleter mellan lakanen? Det får man väl ändå anta när de har mage att komma med sådan kritik?
Hur skulle de själva hantera "upplysningar" om att deras allt mer ihopsjunkna häck/ lilla penis/ stigande hårfäste fick frun att tappa lusten och snippan att skrumpna ihop?
Och då bortser vi från att de flesta kvinnor som beskriver att de råkat ut för denna obedda ärlighet har varit gravida och fött barn. En kroppslig prestation som en man inte kan komma i närheten av.
Jag tror ta me fan att många män är empatistörda. Och en empatistörd person vänder sina egna mindervärdeskomplex utåt. Det skulle vara intressant att få veta hur många lesbiska kvinnor som känner igen sej i dessa berättelser?
Jag misstänker att det är betydligt mer ovanligt.

Själv rannsakade jag mitt eget äktenskap och konstaterade lättat att min man... som förvisso ofta "skämtsamt" kallar mej tjockis... aldrig gnällt över min vikt eller min kropp. När jag har smalare perioder så får jag komplimanger för det, när jag är fylligare hyllar han min mjuka rumpa och mina stora bröst.
Min man har aldrig gett mej någon anledning att känna skam för min kropp.
Däremot så "önskar" han ofta att jag ska byta hårfärg. Han "önskar" ofta att jag inte hade så många tatueringar, att jag inte bar snippor runt halsen, inte var så "förbannat Pk eller militant feministisk" och bara det kan få mej att fundera... "Okej? Men du är säker på att det är mej du är kär i och vill vara med?" men jag känner mej inte sårad på samma sätt som jag skulle blivit om jag var en av alla de kvinnor som blir kastade på någon slags soptipp som inte längre dugliga eftersom deras stackars karl tappar ståndet.

Vad tänker du?
Är det viktigt att hålla sej attraktiv för sin partner?
Hur är det i din relation?

Puss/ Asta

Gränser i relationer

En bloggsyster skriver ett inlägg om vilka gränser hon sätter i sina relationer till andra. Vad som är viktigt, mindre viktigt, vad som kan kompromissas om och vad som inte kan göras.
Det är ett intressant ämne som jag själv funderar ofta kring.

Så här är det...

Jag sväljer mycket i många relationer som inte landar bra i magen.
Människor som inte lever upp till mina principer. Jag har aldrig haft en helt sund relation till män vilket jag tror bottnar i att jag aldrig hade den där pappan och förebilden i min uppväxt som älskade mej och fanns för mej förutsättningslöst.
Och att jag mötte massa kräk istället.
Jag valde oxå man för väldigt många år sedan, när jag var en annan.
Idag skulle jag förmodligen valt en annan typ av man... eller kanske inte för de där gamla hjulspåren är lätta att falla in i... men jag uppskattar delvis andra egenskaper.
Sen har min make... grattis på födelsedagen hjärtat... en massa fina egenskaper och de som stör mej är inte av den dignitet att jag inte står ut med dem.
Men det finns en del... som gör mej förbannad och ledsen i skiftande skala.
Han är ex väldigt mansplanande och manschauvinist i många sammanhang och jag kan bli tokig när jag diskuterar problem, strukturer och annat som har med feminism att göra och han är ungefär lika inkännande som Homer Simpson.

Jag sparade länge på relationen med min pappa. Trots att jag många gånger inte mådde väl i den. Att jag hela tiden sträckte mej efter en kärlek och en tillgivenhet som helt enkelt inte fanns.
Jag har en mycket komplicerad relation till min mamma.
Jag har en omöjlig saknad efter min bror och det finns saker jag borde lösa med barnen. Vännerna med. En del som skaver.

Samtidigt så är jag mycket medveten om att jag inte är en perfekt människa och att jag har min del i varje relation jag har som inte fungerar eller är felfri.
Jag har inte varit världens bästa fru. Jag har sannerligen gjort min man illa flera gånger.
Jag har inte varit någon perfekt dotter, jag kunde jobbat mer och hårdare med de relationerna. Jag kunde nöjt mej med mindre gällande pappa.
Ett halvår efter att jag bröt med honom kan ändå minnen av tillgivenhet från honom ploppa upp och jag saknar det vi inte har väldigt mycket men kan se min del. Jag är min pappas flicka, så lik honom i mångt å mycket.
Som förälder har jag försökt hårdare än i alla andra relationer men visst har jag gjort fel, större fel än att ha blivit omotiverat arg eller tappat tålamodet. Jag har brustit på olika sätt med de olika ungarna.
Och hur ska jag rimligen kunna kräva 100% i mina relationer när jag inte själv lyckats prestera det samma? Jag vet att man kan älska massor å ändå inte lyckas helt å hållet.

Jag skulle säga att jag är en kvinna som lätt blir förbannad men som oxå är både förlåtande och självrannsakande. I gräl och konflikter kommer jag nästan alltid till den punkt där jag efteråt grämer mej över mina ord och tillkortakommanden alldeles oavsett hur "rätt" jag haft.

De gränser jag ändå har å har haft?

Om min man slog mej... oavsett anledning... så vore det för alltid över.

Om han köpte sex lika så.

Han har alltid fått förstå att barnen kommer i första hand för mej.

Och att jag alltid kommer ha hund. Det är inte förhandlingsbart.

Min bror kan inte komma hit, vi kan inte inleda en kontakt, hur mycket jag än saknar och sörjer honom.

Mina barn har aldrig... jag menar aldrig... fått säga skällsord till mej. Jag skulle heller aldrig acceptera rasistiska tendenser, mobbing eller översittartendenser hos dem. De är väluppfostrade, trevliga, reflekterande.

Jag kan inte ha vänner som är rasister. Åtminstone inte som delar de åsikterna med mej.

Mamma får inte vara här onykter mer.

Mina vänner får acceptera Gottfrid. Han bor här. Han rör sej som han brukar. Jag skulle aldrig stänga in honom.

Vilka är dina gränser?

Puss/ Asta

Ja, vad tycker du?

 

Jag tycker så mycket hela tiden. Jag tror faktiskt inte alla människor gör det. Men jag tycker.
Tycker å tänker och vet bestämt. Om mycket i alla fall vet jag bestämt vad jag tycker.
Jag tycker tex att klassklyftor är av ondo, att skatter är något bra, att vi verkligen inte skall legalisera cannabis och att Dogue de Bordeaux är den vackraste hundrasen.
Jag tycker att skånska är vackert, att pizza är gott, att Jimmie Åkesson är en rasist... en slipad sådan men icke desto mindre... en rasist.
Men det finns sådant... tro det eller ej... där jag inte riktigt vet vad jag tycker.

Husfridsknull är en sådan sak.
Alla är införstådda med vad jag menar med begreppet?
Att ha sex med sin partner för husfriden ( eller för att partnern inte ska lacka ur å bli bedrövlig att leva med, för att stärka förhållandet, för att vinna nån fördel eller slippa nån nackdel) skull.
Alltså trots att man inte är sugen själv.
Ni vet "Blunda och tänk på England."
Jag VET inte vad jag tycker egentligen.

Å ena sidan kan det ju låta helt självklart.
Det är väl klart att man inte ska ha sex om man inte är sugen.
Det är väl klart att man i sitt eget hem och i sin egna relation alltid ska kunna säga nej om man inte vill.
Att ett haltande eller obefintligt sexliv står för någonting annat och att ingenting blir bättre av att tvinga sej till det.
Vi kvinnor... om det nu är kvinnor som inte har lust då... är faktiskt inte längre mannens ägodel.
Hur ska man då kunna ha sex om man inte är det minsta kåt?
Då får väl han typ... leka med sej själv eller nåt.

Å andra sidan. Det finns ofta just det, en annan sida.
Å andra sidan. Om nu olusten är så stor att den inskränker sej till i princip... aldrig. Alltså jag talar inte om män (?) som är så bortskämda att de gnäller om de inte får till det tre dagar i veckan utan jag talar om ett verkligt haltande sexliv.
Hur skall man kunna kräva det av sin parter? Bara för att inte jag vill dömer jag dej till evig sexlöshet om du vill leva med mej.
Sex är trots allt en viktig del för många människor.
Alltså, de flesta... inte alla, men de flesta... äktenskap mår bättre om man har sex.
Inte bara där å då under täcket utan som par.
Sexet är ju trots allt det som gör relationen unik, nåt man förmodligen inte har med vänner å andra som man oxå tycker om.
Och när det kommer till kvinnor är det ofta så att ju mindre sex vi har, ju mindre sex vill vi ha.
Det måste lixom tränas och underhållas för att komma igång.

Ändå tror jag få kvinnor inte vet hur det känns när man haft just husfridssex.
Kanske framför allt för oss kvinnor som har övergrepp med oss i bagaget.
Det kan kännas väldigt... skitigt och ensamt.
Det kan kännas så i alla fall. Det kan oxå kännas som något bra och "nu är vi på G" och "jag gillar ju den här snubben i alla fall."
Jag har hört alla varianter när jag pratat med tjejkompisar om sånt här.

Vad tycker du?
Och vilka är dina argument?
Eller är det så att det kan vara både ock?

Puss/ Asta

Odugliga mammor å ännu sämre fäder

När jag läser bloggar så slår det mej hur många som delar min upplevelse av sina föräldrar.
Så många som vuxit upp med dåliga mammor och ännu sämre pappor. Helt frånvarande pappor.
Och ändå är det mamma som vi alltid varit argast på.
Det är märkligt.
Frågan är om mamma, genetiskt eller socialt betingat, är viktigare för ett barn än vad pappa är och därför ställs högre krav på? Eller om det beror på att det ändå kräver ett visst mått av band, relation och känsla av att vara viktig för att kunna bli arg? Våga vara arg?

Min mamma var... ingen bra mamma. Inte för mej.
Hon var ofta arg, hon sa ofta att jag var lik min jävla skitstövel till pappa, att hon hade fått mej för sina synders skull, att hon önskade att jag inte fanns, om jag ändå bara kunde vara lite, lite lik min bror.
Jag minns att jag alltid fick skulden när jag och min bror bråkade, jag minns att de ofta gullade och skojade men att mamma blev arg om jag kom nära. Jag minns att hon slog mej.
Ingen misshandel men luggningar, örfilar, arga hårda tag i armen.
Jag lämnades mycket själv. Hon föredrog att jag var ute eller hos en kompis eller hos mormor.
Jag passade min bror tidigt om kvällarna när hon gick kvällskurser och om nätterna när hon var ute och dansade. Hon drog hem mycket karlar och levde ett ganska promiskuöst liv. Väninnors män, grannens bror, en gift karl som hette "Lasse."
När jag var tolv år skickade hon mej till ett ungdomshem för att hon inte längre redde ut mej.
Jag tror hon ångrade sej när vi kom dit. När hon såg att de andra ungdomarna var äldre, att det var galler för fönsterna och min gälla förtvivlan.
Fyra månader senare flyttade jag hem till mina morföräldrar för att aldrig mer flytta hem till mamma.

Min pappa drog när jag var sex år efter att ha förälskat sej i en tjej på en fest.
Han skilde sej från mamma men oxå från oss barn.
Även om han de närmsta åren bodde bara några gårdar ifrån oss sågs vi nästan aldrig och det var aldrig tal om att vi kunde "dyka upp" hos honom.
Så småningom flyttade han många mil bort och skaffade dessutom häst så sedan var det omöjligt för mej att komma dit eftersom jag är så väldigt allergisk.
Han dök upp nån gång om året, hann stanna en liten stund, drog igen.
Ju äldre jag blev desto olustigare fann jag de där besöken.
När jag var tolv, strax innan jag hamnade på det där hemmet, bad min pappa mej fara åt helvete och inte höra av mej förrän jag blev skötsam.
... Istället blev det han som några år senare hörde av sej under inte allt för skötsamma omständigheter. 

I vuxen ålder fick jag kontakt med min pappa igen. Och bortsett från några få korta gräl har vi aldrig talat om min uppväxt och hans val. Hans attityd har alltid varit "det blev som det blev", "jag är som jag är", "det är så länge sedan nu."
Och jag har aldrig varit riktigt arg på honom för det utan tvärt om, alltid älskat och sett upp till min pappa. Skrapat på min sårskorpa i ensamhet.
Mamma och jag har tagit en annan väg.
Vi har grälat massor och mamma har även kunnat bekräfta mej i att jag har rätt.
Hon har inte älskat mej som min bror, hon älskar mej inte som honom nu heller, hon vet inte varför men hon står upp för det och hon försöker kompensera mej.
Ändå har jag genom åren varit så arg på henne och blir det ibland fortfarande. Arg för att hon väljer min bror och deras missbruk framför mej och mina barn.

Man kan kalla det älta. Det skulle säkert pappa sagt om han läst. "Det var ett jävla ältande."
På sätt och vis sant. Varje vuxen människa bär ansvar för sitt liv.
Men jag tror ändå att ältandet eller reflekterande som jag skulle välja att se det, har det positiva att jag lyckats vara en bättre förälder än mina var. Inte felfri, absolut inte, mina barn är i varierande skala allt från supernöjd till inte alls så nöjd med mej, men bättre.
Jag har funnits. Jag har stannat kvar. Jag har älskat dem alla. Försökt vara en stark kvinnlig förebild.
(Men glömt fruktstund, haft stökigt hemma, stått i dysfunktionella relationer, blivit förbannad osv.)
Tillbaka till mej och min relation och ickerelation till mina föräldrar... det är klart att det GÖR något med ett barn att inte vara älskad och prioriterad av sina föräldrar. Långt värre saker än curlande som min pappa alltid ondogjort sej över om andra föräldrar.
En mamma som säger "jag önskar att du inte fanns", inte bara nångång utan regelbundet och en pappa som bara skiter i en.
Det är klart att det barnet växer upp med sämre självkänsla och färre verktyg i sin låda att hantera livet.
De som skall älska en mest i världen... Den ena misslyckas och den andra försöker inte ens.
Det är klart att det spelar roll hela livet.

Idag och här och nu har jag som trogna läsare vet brutit med min pappa.
Det är i lika delar en stor sorg och en lika stor lättnad.
Och äntligen behöver jag inte låtsas, äntligen kan jag vara precis så arg och så bitter som jag nog varit alltid längst bak i gömmorna.
Men jag saknar alltid. Och med jämna mellanrum kommer sorgen och besvikelsen över att han inte sträcker sej efter mej, har ångrat sej, ändrat sej.
Mamma håller jag kort. Mest för att hon aldrig är riktigt nykter och aldrig vill prata om något annat än min lillebror och för att hon konstant vägrar lyssna på mina råd utan hela tiden gör allting lite värre.
Men med mamma kan jag i alla fall plocka fram skärvor...
Skärvor av förtroliga samtal. Eller när hon öppnade ett kontokort för att köpa den där dyra balla jackan när jag var 11 och som hon inte hade pengar till. Eller när hon svarar "jag fixar det, skicka räkningen till mej" när jag är i akut behov av pengar.
Hon älskade mej inte som lillebror men hon älskade mej.
Hon var ingen bullmamma men hon fanns kvar.
Därför kan jag unna mej att bli rasande på henne. Hon är en trygghet min pappa aldrig har varit.
Hon ÄR och hon försöker inte förminska eller släta över.
För det älskar jag henne.

Puss/ Asta

Det stora vemodet rullar in

Det är en sådan där vemodig dag. Har ni sådana oxå?
Jag är inte direkt ångestfylld och inte heller ledsen men jag är vemodig.
Vemodig över mycket.

Jag såg en bild på mej som barn ihop med pappa tidigare idag och kände plötsligt en sådan saknad.
Vad har jag gjort liksom.
Min första impuls var att ta telefonen, ringa och be om förlåtelse.
Ta tillbaka mitt statement och mitt bryt. Nöja mej med det vi ändå hade.
Jag saknar ju honom som fan!
Men så sansade jag mej.
Jag har inte brutit med min pappa för att jag inte älskade honom. Jag har brutit med min pappa för att han inte älskar mej.
Och även om försoning hade suttit fint idag så vet jag att det hade kommit nya stunder när jag envisas att sträcka mej efter honom och han vänder sej bort.
Jag kan inte ställa detta till rätta. Jag äger inte problemet, jag bara förhåller mej till det.

Mormor har varit död i tre år i morgon.
Det är ofattbart. Jag har roddat mitt liv som den vuxnaste av oss alla i över tre år.
Jag saknar henne ofantligt.
Sällan hårdhänt och vasst men molande och tomt.
Det är så sorgligt att hon aldrig fick träffa barnen, att hon aldrig fick se Ängla och Noah.
Hon hade älskat dem.
Dem hade älskat henne.
Men det finns mycket hon har sluppit också och för det är jag tacksam.
All oro och sorg för barnbarn som än mer förstört sina liv, sina döttrars missbruk och all skit runt det som hon envisades med att ta ansvar för trots att hon fyllt åttio.
Hon har det bra hos morfar men jag saknar hennes hand mot min kind.
Jag saknar att få vara någons lilla. 

Min dotter Nr II har idag flyttat till Spanien.
Hon finns inte längre kvar i landet.
Hon är den mest självständiga och den minst familjära av mina barn och vi har inte träffats så ofta trots att hon bott i samma stad.
Jag vet att hon klarar sej. Jag vet att hon är stark, smart och som en katt.
Men det gör ont i bröstet på mej! Det känns fullkomligt vansinnigt onaturligt att vara så långt ifrån sitt barn. Det bänder och sliter i den där navelsträngen som man som mamma inte klipper av, den som är osynlig men allt jämt å ändå alltid finns där.
Jag vill bara ta henne i famnen. Krama henne och andas in hennes lukt.
Jag är egoistisk och dum och... allt möjligt men det är så det känns.

Nu ska jag gå å sova med min gudasände Gottfrid för imorgon skall jag hålla i smärtlindringsavsnittet på Föräldrautbildningen. Jag som inte varit på en föräldrautbildning på 30 år.
Wish me luck.

Puss/ Asta

Småbarnskriser och andra kriser

Jag har drömt om att bli Barnmorska mer eller mindre i snart tjugo år.
Jag fick först läsa Grundvux, sedan Komvux och slutligen Sjuksköterskeprogrammet för att kunna påbörja den resan.
Sedan tog det stopp. Jag fastnade i mitt jobb som sjuksköterska, i att vara trygg med mina uppgifter, en i gänget bland kollegorna och med att ha en lön.
Men intresset för obstetrik, sexologi och allt det där andra som kretsar nära kring barnmorskan har jag ändå fortsatt att fundera mycket kring.

Ett sådant där område som jag genom åren tänkt mycket på och där jag inbillar mej att det måste gå att göra mer är att förbereda det väntande föräldraparet på omställningen från att vara bara dom två, ett kärlekspar till att bli en familj.
Nu har jag aldrig arbetat på en mödravårdscentral så jag vet inte hur man jobbar med denna frågan men spontant känner jag "inte tillräckligt" eftersom så många par separerar under barnets första år.
Jag har ingen statistik på hur många, men alldeles för många är det, det har jag både läst om å upplevt själv.
På gott å ont har vi under några generationer gått från ett samhälle där man höll ihop alldeles hur jävligt det än var till att ge upp väldigt mycket enklare.

När två människor blir tre så blir det en belastning på kärlekslivet.
Jag generaliserar lite, det finns säkert par som aldrig varit lyckligare och mer sammansvetsade, men på det stora hela.
Livet förändras och ställs om 180°.
En ny liten människa kräver väldigt mycket tid, uppmärksamhet och kärlek.
Många kvinnor kan uppleva att när de tagit hand om barnet/ barnen hela dagen, ammat, tröstat, burit så finns varken ork eller lust kvar till att ge kärlek å uppmärksamhet åt ytterligare en person.
Hormoner är inblandade, ffa från moderns håll frigörs oxytociner som binder mamma-barn samman.
Sömnen blir inte vad den har varit med en bebis som vill äta var tredje-fjärde timma eller mer.
Prioriteringar ändras.
För att inte tala om hur förhållandet ändras. Många par är så uppslukade av barnet att det blir allt de talar om. Hur hen ätit/ bajsat/ sovit/ utvecklats/ kräkts/ jollrat.
Plötsligt en dag minns man knappat vad vi talade om innan? Gjorde innan?

Allt det här är så väldigt vanligt och det känns som om det borde gå att förebygga.
Som om dessa samtal är precis lika viktiga... eller rent av viktigare... än att lära sej profylaxandas.
Kanske är det svårt att föreställa sej denna intensiva tid med massor av bebisbärande och minimalt med sömn men det borde ändå gå att informera bort en del av oron och farhågorna det ger tänker jag.
Jag tror det är viktigt att finna rätt forum. Blandade föräldragrupper kanske inte är helt optimalt, för män kanske det blir lättare att diskutera sådana här frågor i mansgrupper.
Samtalen behöver kanske inte hållas på mvc lokaler, det kan kanske hållas i miljöer män är mer familjära och trygga med. Samtidigt som man spelar lite biljard, tar ett par öl...
Ja jag bara funderar...
Det kanske redan görs? Det kanske inte låter sej göras?
Men NÅGOT borde gå att göra för att förändra denna olyckliga å onödiga statistik.

Jag tycker och tror självklart inte att det är bra för någon... varken föräldrar eller barn... om två människor som är olyckliga tillsammans ändå envisas med att fortsätta.
Men jag tror att mycket kan vara avhjälpt av vetskapen att "det är så här det är".... trött, tjafsigt, turbulent, nytt, osäkert, ohippt. Att det är så för de flesta och ffa allt, om vi hanterar krisen välså kommer vi att gå stärkta ur den.
Om vi ändå försöker behålla närheten även om sexet stagnerar, om vi försöker prata om annat åtminstone en kväll i veckan än det bedårande barnet, om vi går i terapi innan det fullständigt brakar så BLIR det bättre.
Småbarnsåren GÅR över.

Birgitta Strömstedt sa en gång så (roligt å tragiskt på samma gång) om sitt äktenskap:
"De första femtio åren var värst, sedan har det gått riktigt bra." 

Kom ihåg. Livet är en strid. Sen dör man.

Puss/ Asta

Funkar å funkar inte just nu.

 

Funkar bra just nu:

Hockeyn.
Frölunda vann första matchen mot Linköping i kvarten.
Slutspelet är den bästa tiden på året för alla hockeynördar. Det är lixom nu det gäller.
Allt utom guld är en besvikelse.

Promenader.
Jag har börjat gå längre och fortare. Livskrafterna börjar återvända i takt med ljuset och det är som om jag inte vill gå hem. En planerad runda får alltid omvägar och det känns riktigt gött.

Gottfrid.
Som alltid är han underbar. Överraskar mej varenda dag positivt.
Han är mitt lyckopiller.
Gottfrid är galen i vilt men för övrigt väldigt pålitlig i inkallningar. Struntar i folk.
Hundmöten går bättre å bättre.

Den gravida.
Är i vecka 35 och så himla fin. Det börjar närma sej, vilket känns till 90% härligt och till 10% läskigt. Än har hon inte bestämt sej om mamma ska va med på förlossningen.

5:2/ kroppen.
Har hållit på sedan årsskiftet och det är inga problem.
Jag är "klädmässigt" eller påklätt i form nu. Sedan dallrar det både här å där för att jag är medelålders och allmänt otränad så bikiniformen är nåt helt annat. Men va fan, det gäller de flesta av oss.
Jag äter ordentligt och unnar mej allt de 5 dagar jag äter så vikten står numera still på 59 kg vilket jag är nöjd med. Går jag ner mer så blir jag för rynkig och ser tärd ut upptill.
Angående den stora studien som presenterades kring midjemåttets relation till hjärt- och kärlsjukdom trodde jag först att människor som pratat om den fattat fel. Att det var 80 cm som var det "godkända" måttet på normallånga kvinnor. 80 cm är vad jag alltid hört tidigare. Mätte mej, låg på 75 cm och tänkte förnöjt "gooood marginal."
Sen såg jag att det verkligen VAR 70 cm, vilket känns jättesmalt.

Funkar mindre bra:

Löpningen.
Den funkar inte alls faktiskt. Jag tar mej inte ut.
Fast nu ska jag ihop med kollegor anmäla mej till vårruset så då har jag det som motivation. Jag tänker inte GÅ 5 km.
Nån stolthet har jag i kroppen.
Annars tycker jag det här med lopp och sånt är fjanteri. Betala för något som man kan göra gratis. Men just som sporre kan det fungera.

Vissa privata relationer.
Lämnar det så. Inget är akutdåligt men vissa relationer tjorvar lite.

Sova utan sömntablett.
Det går bara inte.

Stressen. 
Den kommer och går. Känner av att jag ligger på marginalen.
De flesta dagar är okej, men andra dagar (eller ffa kvällar) kommer ångesten.
Å denna ljudkänslighet är skitjobbig i en familj med 4 vuxna och i ett jobb som mitt.

Läsningen.
Har kommit av mej efter boken om Breivik, Börjat läsa "I kroppen min" men inte fastnat. Lockas inte alls av Bloggdalaboken (men SKA läsa den.)

Puss/ Asta

Lite hemligheter skadar väl inte, eller?

 

I bilen hem från jobbet lyssnade jag som så många gånger förr på Karlavagnen.
Ikväll handlade det om hemligheter.
Är hemligheter ok i en relation?
Måste man berätta allting för sin partner eller är det okej att hålla saker för sej själv?
Är det mer illa att hålla hemligheter för sin partner om man samtidigt berättar för en nära vän?
Ja, vad tycker ni?

Jag tycker det är en svår fråga att svara på.
Det finns ju hemligheter och så finns det hemligheter.
Det är lite skillnad på att köpa ett par skor som man inte berättar om (eller drar av halva priset på) och på att göra en Fritz... dvs hålla en hel familj gömd i källaren.
Men rent generellt...
Jag har, gällande detta som med livet i övrigt, blivit mer grå i mina åsikter.
Mindre svart-vit.
Jag tror att ett helt öppet å ärligt förhållande är svårt att hålla ett helt liv.
Jag tror de flesta människor... i alla fall jag... behöver ha en egen sfär.
Det finns absolut saker som jag kan tissla å tassla om med nära vänner men som maken inte vet om.
Å vise versa, det är jag övertygad om.

En klok människa sa en gång att den som söker efter bevis på att ens respektive döljer något kommer förr el senare få rätt. Det handlar om att söka tillräckligt väl och tillräckligt länge.
Den som svartsjukt och frenetiskt går igenom sin makes tillhörigheter kommer förr el senare bli sårad av någon liten hemlighet.
Vi, de flesta av oss, gör saker som egentligen inte betyder något.
DU vet själv att det du gjort inte betyder något, men din partner såras av att få bevis i sitt snokande.
Det behöver inte vara en otrohetsaffär. Det behöver inte vara nåt stort.
Kanske har du berättat i ett sms för en kompis om vilken otroligt snygg kille du talade med på parkeringen. Kanske har du skrivit nåt vänskapligt flirtigt till en kollega (som du aldrig i livet skulle inleda nåt med.) Kanske har du gnällt i ett mail om din karl. Beklagat dej lite.
Det betyder ingenting. Inte för dej. Men för den som söker å finner.

Jag vill inte veta om min man alltid går en extra lov runt kontoret på jobbet för att få en skymt av den snygga sekreteraren.
Jag vill faktiskt inte ha vetskap om min man på sin senaste utekväll småflirtade med hon som satt brevid i baren å bjöd henne på en drink.
Så länge det stannar där vid. Att för en stund bekräfta eller bli bekräftad av en annan människa å inte mer så tycker jag det är ganska mänskligt.
Å helt okej.
Men jag vill inte veta.
Jag behöver nödvändigtvis inte veta vad maken säger om mej när han å närmaste polaren tar en grogg på altanen. Jag far inte illa av att inte ha hundra koll på hur mycket han spelar bort på tipset.
Lite hemligheter kan man få ha. Så länge det inte skadar nån annan.

Vad tycker du?

Puss/ Asta

Vil du vara en prinsessa?

 

Jag såg denna på facebook och reptilhjärnan inom mej fylldes snabbt av ett gillande och en lust att trycka på "dela knappen" men sen tänkte jag till lite...

VILL jag bli behandlad som en prinsessa?

"Jaaaaa!!!!" ropar en väsentlig del av min hjärna och personlighet.
Ja det vill jag och ja, det har jag alltid saknat.
Som Lisa Ekdahl sjunger " Du höll henne aldrig högt, du låg aldrig ner på knäna." Ja, jag är gammal nog att gilla å uppskatta män som håller upp dörrar, män som drar ut stolen, män som tänder cigaretten (om man röker, annars är det ju onödigt), män som betalar på första dejten.
Jag är gammal nog att sakna att inte ha en man som omtänksamt ser till att tanken på bilen är påfylld, motorvärmen på när jag ska iväg, som inte tappar upp ett bad åt mej när jag är trött å ställer ett glas vin på kanten.
En man som uppskattar mej, som visar det och som inte tar mej för given.

Men en inre röst ropar faktiskt också "Neeeej!!!" Å den fick mej att sansa mej lite.
Jag är en vuxen kvinna.
Kompetent. Kapabel. Strider förr jämställdhet.
Jag är ingen som behöver tas hand om, sättas på piedestal, dyrkas och duttas med.

Förstår ni hur jag menar? Hur jag tänker?
Då menar jag inte vanlig omtänksamhet å ömsinthet å att inte bli tagna för givet för det tror jag både män och kvinnor vill ha och behöver i sina relationer och även om inte jag går upp halv sju för att skrapa makens bilrutor så visar jag omtänksamhet på många andra sätt.
Genom "typiskt kvinnliga sysslor" som att laga god mat, duka fint, tända ljus osv.
Nej, jag menar mer att jag är fast i ett gammalt å nytt sätt att tänka på manligt å kvinnligt.
Jag menar, när hörde ni en man senast önska att han fick bli behandlad som en liten prins?
(Nej, då är det väl i så fall... om... möjligen... eventuellt... som kung. En annan auktoritet där.)
Jag är fast mitt emellan gamla flickdrömmar fräglat av Mitt Livs Novell och Harlequinromaner och ett mer modernt feministiskt sätt att se på män-kvinnor och på relationer.
Fast... och vet inte riktigt vad jag tänker.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta

Ekvationer

Jag har ingen statestik på det, men det är ingen hemlighet att småbarnsföräldrar krisar i parti å minut och ingenting verkar så effektivt ha ihjäl en relation som ett litet barn.
Minimalt med sömn, ständig trötthet, läckande bröst, trasiga underliv. en obefintlig kvinnlig sexlust, ett skrikande litet barn, samtal som endast rör baby bajsens färg å konsestens eller möjligtvis vilka smakportioner som skall prövas här näst verkar ha den effekten på relationer.
Den som TROR att man kan rädda en krisande relation med en baby misstar sej grundligt.
Tvärtom, det är en prövning för vilken kärlekshistoria som helst.

Likväl verkar det vara många som prövar "det lilla trixet"... att skaffa ännu ett barn för att "hitta tillbaka till varandra igen."
Det är lika dumt som att tro att ett kasst äktenskap blir bättre av att renovera huset.
Eller för all del skaffa en Dogue de Bordeaux  Labrador.
Man kanske slipper att prata om det där som inte går att prata om, slipper laga det där som inte går att laga... en stund... men tillslut kommer man inte undan.

En karl jag känner sa här om dagen "Jag är typ som kåtast i Kungsängen men inte fan hjälper det, jag får inget hemma, det var typ ett halvår sedan sist" och jag kunde inte låta bli att lida med honom trots att jag inte precis överöser min make i tantrasex varvat med diverse dirty lekar.
Det är lixom lättare att se klart på någonannans relation. Se problem å lösningar när det gäller någon annan. När det inte kommer så nära, blir så klibbigt.
Alltså det där med husfridssex är jag så kluven till...
Ena stunden tycker jag att det ju är SJÄLVKLART att man (oftast kvinnan) inte ska ha sex om hon inte vill. Jag menar, vad gör det med lusten? Å olusten... den beror väl på någonting? Den är väl ett symtom?
Andra stunden känns det lika självklart att man (oftast kvinnan) får bjuda till.
I en relation är man två. Hur kul skulle det kännas att bli bortstött och nekad hela tiden?
En otillfredställd parter (varesej det handlar om sex, beröring, att bli sedd eller bekräftad) söker sej förr el senare/ faller förr eller senare för någon annan som ser/ hör/ vill.

Vad det gäller min egen relation, mina egna problem så har jag ingen aning om hur jag ska lösa dem.
Jag vet inte ens om jag har några problem.
Ena dagen tycker jag de är gigantiska, andra obefintliga.
Till er andra kan jag inte nog rekommendera att samtala uppriktigt även om det är skitjobbigt, att kyssas två gånger om dagen å försöka att inte samtidigt tänka på vad du skall laga till middag, håll dej ren å fräsch, gör roliga saker ihop med din partner, isolera inte taket el riv bärande väggar, ställ upp med lite franskt om du inte har lust att rulla runt (lets face it... det tar inte många minuter) å  besök regelbundet en terapeut.
Ensam eller med din partner.
Lycka till med den omöjliga tvåsamheten.  

Puss/ Asta