Män som berättar hur det är att vara kvinna

I svallvågorna är #metoo kampanjerna som pågår i hela vårt avlånga land och aldrig verkar vilja tystna eller minska i raseri och omfattning finns det EN sak som upprör mej lite mer än allt annat.
Jag har tagit del av artiklar och diskussioner. Inte minst i gruppen #allavi på facebook som är ett kvinnorum där kvinnor i alla åldrar och från alla samhällsklasser anförtror varandra fruktansvärda berättelser om vad män gjort mot dem genom åren.
Pappor, bröder, pojkvänner och makar, lärare, grannar, bekanta till familjen.
Män. Män. Män.
Trodde jag var rätt luttrad och cynisk i min syn på män men jag häpnar!
Det är en revolution som pågår och mitt i allt detta retar jag mej så in i bänken på...
män.
Och jag ska specificera, män som talar om för kvinnor hur det är.

Alltså män som berättar för oss kvinnor vilka som är farliga och vad vi bör vara rädda för. Män som berättar för oss vilka som är problemet och vilka som inte är det. Män som tydligen vet bättre hur det är att vara kvinna än kvinnor själva och bara MÅSTE få berätta det för oss. 

Nästan alltid (inte jämt men påfallande ofta) är dessa män rasister.
De är egentligen bara intresserade av att tala om våld mot kvinnor när det begås av invandrare. Gruppvåldtäkter utförda av unga män från Afrika eller Mellanöstern, DET vill de gärna tala om.
Våldtäkter och annat kvinnovåld utfört av svenskar det finns inte.
Alla dessa tusentals kvinnor som nu delat sina berättelser de hittar på.
Rasism, homofobi och kvinnohat hör ofta ihop. De är som ett Sverigedemokratiskt kinderägg med gemensam nämnare av kass människosyn.
Detta trots att vi VET (men här är de inte längre så sugna på statistik) att man måste kika på kriminella MC klubbar för att finna en grupp med lika dåliga kvinnosyn och lika många medlemmar dömda för brott (ofta mot barn och kvinnor) som inom Sd.

Män.
Män har aldrig upplevt känslan av att en kvinna som varit allmänt efterhängsen kanske följer efter dem hem på vägen från krogen. De har aldrig gått med nycklarna krampaktigt i handen och låtsats prata i telefonen när en kvinna går bakom dem i mörkret.
Män har aldrig behövt oroa sej att bli sexuellt utnyttjade om de är för berusade på en fest. Män har aldrig behövt backa, ta på sej en skuld de inte tycker att de har för att lugna ner situationen med en förbannad partner för att inte riskera få stryk.
Eftersom män inte levt med den utsatthet kvinnor... alla kvinnor... upplevt från att de varit små i olika situationer så har de heller ingen talan kring vad som är allvarligt och vad "som inte är så farligt." De ska ge fan i att stjäla luft kring vad som är något att skriva hem om i #metoo kampanjer och vad de anser bara är "spelet mellan man och kvinna."
Jag kan FÖR MITT LIV inte begripa hur varje sund man inte bara kan vara tyst och inse att nu är tid att lyssna och ta till sej av alla dessa berättelser.
Jag kan inte FATTA att de tycker efter att ha haft rösten sedan tidernas begynnelse att "Nu ska jag vara tyst en stund."

Det gör mej rasande!

Puss/ Asta

Sitt ner i båten nu gubbar

I bloggar och på sociala medier lägger kvinnor ut sina "Sexuella övergrepp CV" som ofta startar i barndomen, långt före puberteten. #metoo debatten vägrar att dö och det tycker jag är fantastiskt.
Ofta framställs tafsande, sexuella övergrepp och våldtäkter som ett nytt fenomen och där  i huvudsak män ger förklaringar som att det är importerat från andra kulturer (dvs att det är invandrarmän) alternativt att dagens unga män inte fått någon uppfostran och kan föra sej.
Mannerström gick för ett tag sedan ut och sa att han inte känner igen den här attityden från krogvärlden och oändligt många män i min ålder och äldre förnekar att det någonsin varit så här tidigare.
Jag lyssnade på lördagsintervjun i P1 med jämställdhetsminister Åsa Regnér där det talas om att anmälningarna ökar och det framför allt sker från unga kvinnor och hur har det kunnat bli så?

Jag tror inte alls att det ökar. Jag tror att huvudanledningen till ökade anmälningar, till #metoo och allt prat är medvetenhet. En medvetenhet som tidigare inte fanns om vad ett övergrepp är och att det inte är okej.
Så har det varit för mej. Väldigt mycket av det jag utsattes för som tonåring förstod jag först som vuxen att det var övergrepp och ibland rena brott.
Toleransen för klappar å kläm, för efterhängsenhet å snusk har förändrats hos mej bara under senaste året. Från att ha sett det som "nåt fulla män gör", en naturlag, ett normaltillstånd till att bli heligt förbannad över att inte respekteras.
Lagar och attityder förändras hela tiden. Det är inte så vansinnigt länge sedan det inte räknades som våldtäkt om det skedde inom äktenskapet och inte heller länge sedan som det krävdes penetration för att kallas våldtäkt.
När jag var ung tyckte nog de flesta, både killar å tjejer, att var man så dyngrak att man inte kunde säga "Ja tack, jag tar gärna lite samlag här" så gick det bra ändå. Att man var precis lika överberusad för att säga "Nej, låt bli" spelade ingen roll.
Och jag tänker att då är det inte så konstigt att medelålders män med Mannerström som frontfigur inte "sett" eller reagerat.
Att det i deras värld passerat som flirt, spelet mellan man å kvinna, jargong och högt i tak.
Har man inte varit utsatt... hela jävla livet... så är kanske radarn lite för högt inställd?
Det är inget konstigt, inget jag blir förbannad över. Men det som jag blir sur över är när de inte vill lyssna på det som de får berättat för sej. När de tar sej rätten att tolka vad kvinnor blir utsatta för och hur de ska reagera på det.
Nej! Sluta! Sitt still i båten och lyssna nu alla män. Att lyssna och att förstå är första och enda steget till förändring. 

Berättelserna från #metoo och sexuella övergrepps CV'n är ingenting nytt.
Det har förekommit i alla tider och överallt. Ja till å med på Mannerstöms restauranger och på din pappas fester.
Det drabbar kvinnor från att de bara är barn och det begås av män från alla länder och alla samhällsklasser. Män måste börja där. Med att förstå det.

Jag ser många män som protesterar och menar att nu har det gått för långt.
"Förr eller senare kommer någon oskyldig att anklagas" ylar min egen man med tårar i ögonen.
Jaaa. Jo. Så är det förstås. Den risken finns.
Men i dagarna har 465 svenska kvinnliga skådespelare skrivit under ett uppror kring alla sexuella trakasserier och övergrepp de råkat ut för titt som tätt och då vore det väl klädsamt att som man åtminstone reflektera över  hur mycket tystnad det funnits hos kvinnor under så många år och vad den har kostat.
Varför tänker rättviseivrarna så väldigt lite på det? På halva befolkningen?

Puss/ Asta