Avstå eller unna sej.

Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Denna tröttsamma liknelse, lika uttjatad som Carpe Diem.
Ändå ligger det en del i det. Jag funderade på det tidigare idag på min runda med Gottfrid, jag tänker så mycket klokt då.

Jag har nu levt helnykter två månader eller nåt sånt.
Den där första brinnande motivationen har börjat klinga av och på sistone har jag ibland känt mej nästan lite avundsjuk på de som "får" dricka alkohol.
"Maken unnar sej minsann att dricka vin i tid å otid och här sitter jag med mitt vatten" lixom.
De flesta som någon gång slutat med något kan säkert känna igen sej, varesej man nu pratar om att ta cykeln istället för bilen, inte käka godis eller sluta upp med vinpimplande.
Det känns så BRA i början men med tiden dalar motivationen.

Fast så funderade jag...
Jag gör det här frivilligt. För att jag vill.
Jag avstår inte vin (eller öl eller drinkar eller bananlikör) jag väljer nykterhet.
Jag gör det för att jag vinner en massa saker som jag är ute efter...
... Större kontakt med mina känslor
... Mer ork
... Mindre huvudvärk.
Jag gör det för att min själ behöver vila och för att alkohol även i mindre mängder är ett stimulantia som piskar på och tröttar ut. Jag behöver den energin till annat.
Jag väljer att unna mej det.

Att ha skrivit om mitt nykterhetslöfte till mej själv på bloggen och att ha berättat om det för vänner och bekanta ökar pressen på mej att lyckas.
En bloggvän, Louise som har Big ass fashion, använder sej av samma knep nu när hon börjat träna och vill gå ner i vikt.
Offentlighet förpliktigar.
Offentlighet gör det svårare att ge upp när det känns motigt.

Så låt oss välja tillsammans. Varesej det handlar om träning, nykterhet, viktnedgång, att vara snälla mot oss själva, springa milen eller vad det nu är.
Ingen tvingar dej. Du väljer själv.
Allt blir enklare om man ser det så.

Puss/ Asta

Det var det här med perception

 

Det där med perception är spännande grejer.
Jag minns hur min psykologilärare förklarade begreppet på Komvux så att det fastnade ordentligt.
Hon sa: "Tänk när man är förälskad, så där jätte sprudlande dunder nykär, och man kommer in i ett rum fullt av folk men man ser BARA henne/ honom. Det är perception."
Det finns ju tristare exempel med. När jag tog körkort såg jag bara trafikskyltar.
När jag läste till sjuksköterska kollade jag in människors vener var jag än var.
Å nu, när jag tagit ett medvetet beslut om att inte dricka alkohol så ser jag hur mycket folk dricker! Vad det pratas, skrivs, fotas kring alkohol och att "unna sej ett glas vin" i tid och otid.

Nej, jag ska verkligen försöka att inte bli en sådan där supertorr nykterist som förmanar alla andra som inte tagit samma beslut som jag själv men det är ändå fascinerande.
Hur ögonen liksom ändrar fokus.
Jag vill inte bli förmanande och ni får inte se det så.
Det är mer att jag... jag vet inte, är så uppfylld av beslutet och hur mycket det redan gett mej.

Jag är så jäkla mycket piggare. Så mycket mer stabil och jämn i mitt psyke.
Jag har inte alls lika mycket ont i huvudet. Förr hade jag det jämt (alltså inte av  baksmälla utan av uttömda resurser) nu nästan aldrig.
Jag har fått så mycket mer tid!
Tid som jag förut planerade till återhämtning och trötthet efter att ha sippat tre-fyra glas vin en fredagskväll vid bloggen eller drinkar, öl å likörer på parmiddagar.
Nu ligger nästa dag glittrandes, väntandes och redo.
Det är fantastiskt!

Ja, jag ska erkänna att jag saknar ett glas vin ibland.
Det gör jag.
Det finns stunder... framför allt belöningsstunder... när Coca Cola helt enkelt inte är samma sak.
Min man tycker att jag kan göra undantag.
"Om- vi- går- på- restaurang- undantag". "Om-vi-ska-bort-på-middag-undantag."
Men för mej funkar inte det.
Inte för att jag är alkoholist utan för att jag är väldigt antingen eller.
Om jag bryter den här överenskommelsen med mej själv då kommer inte jag finna någon anledning till att avstå en kall go bärs när vi premiärgrillar.
Eller ett glas gott rött vin när vi lagar till något extra.
Å vips kommer jag dricka igen.

2014 är ett nyktert år.
Ett år för eftertanke, kraftsamling och att se klart på känslor, relationer och mej själv.
Det känns verkligen inte som något jag försakar. Som någon prövning.
Det känns som en gåva jag vill ge mej själv!

Ingen här på bloggen har ifrågasatt det.
Jag tycker det är märkligt för i "det riktiga livet, där jag bor" där tycker många att det är märkligt. Provocerande rent av. Å tråkigt. Inte i första hand för mej utan för dem.
Jag får nog omvärdera det där med att jag är en charmerande, rolig å intressant person. Jag är en charmerande, rolig och intressant person... när jag är lite berusad.
Det var ju fan med.

Att man skulle bli tant innan sanningen gick upp för en.

Puss/ Asta