När nyheter når igenom

Det är eländes, eländes elände i tidningarna och på nyheterna dag in och dag ut.
Tänk vad vi moderna människor tar in varenda dag med vår stenåldershjärna.
Det sägs att bara i en enda dagstidning får vi mer information om vår omvärld än vad en bonde fick under en hel livstid för hundra år sedan.
Ibland kan man... jag... känna att jag är kall.
Tragedi efter tragedi, jag läser men registrerar inte riktigt, tar inte in.
Mord, skjutningar, överfulla flyktingbåtar som sjunker.

Men så ibland når det mej, tränger igenom.
Jag läste om ettåringen som försvann från sin tomt i Umeå.
Polis tillkallades och ett stort sökpådrag drog igång mindre än en timma efter att barnet försvann.
Gossen hittades i älven. Inte drunknad, ännu inte död men på intensiven och läget är mycket kritiskt.
Från att jag läste att han försvann har jag regelbundet kollat in kvällstidningarna via min telefon på jobbet.
Tyngden över den lilla pojkens allvarliga tillstånd, över den sorg, oro och skuld hans föräldrar måste känna vill inte lämna mej. Etsar sej fast.

Kanske för att jag har Noah här hemma i nästan samma ålder.
Kanske för att han bara för några dagar sedan trillade i vattnet vid strandkanten, hamnade under ytan innan jag fick lyft upp honom.
Kanske därför det hamnar så nära.
Förr var det barnen. Nu är det barnbarnen.
Jag vet inte hur/ om jag skulle orkat leva vidare om något hände dem.

På tal om filtrering. Perception.
Jag läste en gång en studie, har glömt var och hur stor trovärdighet den hade men den handlade om män och kvinnors empati när vi läser nyheter.
Den visade att kvinnor reagerar med empati i följande ordning: Djur som far illa, barn, kvinnor och sist män.
Hos män fanns ingen skillnad. De reagerade lika mkt/ lite gällande alla grupperna.
Lite intressant och när jag ser mej omkring i min bekantskapskrets så stämmer det rätt bra.

Natten är snart här.
Jag ska upp och jobba tidigt.
Noah sover. Jag känner ett närmast plågsamt behov av att få trycka hans varma, levande, mjuka kropp mot min en stund.

Puss/ Asta

Det var det här med perception

 

Det där med perception är spännande grejer.
Jag minns hur min psykologilärare förklarade begreppet på Komvux så att det fastnade ordentligt.
Hon sa: "Tänk när man är förälskad, så där jätte sprudlande dunder nykär, och man kommer in i ett rum fullt av folk men man ser BARA henne/ honom. Det är perception."
Det finns ju tristare exempel med. När jag tog körkort såg jag bara trafikskyltar.
När jag läste till sjuksköterska kollade jag in människors vener var jag än var.
Å nu, när jag tagit ett medvetet beslut om att inte dricka alkohol så ser jag hur mycket folk dricker! Vad det pratas, skrivs, fotas kring alkohol och att "unna sej ett glas vin" i tid och otid.

Nej, jag ska verkligen försöka att inte bli en sådan där supertorr nykterist som förmanar alla andra som inte tagit samma beslut som jag själv men det är ändå fascinerande.
Hur ögonen liksom ändrar fokus.
Jag vill inte bli förmanande och ni får inte se det så.
Det är mer att jag... jag vet inte, är så uppfylld av beslutet och hur mycket det redan gett mej.

Jag är så jäkla mycket piggare. Så mycket mer stabil och jämn i mitt psyke.
Jag har inte alls lika mycket ont i huvudet. Förr hade jag det jämt (alltså inte av  baksmälla utan av uttömda resurser) nu nästan aldrig.
Jag har fått så mycket mer tid!
Tid som jag förut planerade till återhämtning och trötthet efter att ha sippat tre-fyra glas vin en fredagskväll vid bloggen eller drinkar, öl å likörer på parmiddagar.
Nu ligger nästa dag glittrandes, väntandes och redo.
Det är fantastiskt!

Ja, jag ska erkänna att jag saknar ett glas vin ibland.
Det gör jag.
Det finns stunder... framför allt belöningsstunder... när Coca Cola helt enkelt inte är samma sak.
Min man tycker att jag kan göra undantag.
"Om- vi- går- på- restaurang- undantag". "Om-vi-ska-bort-på-middag-undantag."
Men för mej funkar inte det.
Inte för att jag är alkoholist utan för att jag är väldigt antingen eller.
Om jag bryter den här överenskommelsen med mej själv då kommer inte jag finna någon anledning till att avstå en kall go bärs när vi premiärgrillar.
Eller ett glas gott rött vin när vi lagar till något extra.
Å vips kommer jag dricka igen.

2014 är ett nyktert år.
Ett år för eftertanke, kraftsamling och att se klart på känslor, relationer och mej själv.
Det känns verkligen inte som något jag försakar. Som någon prövning.
Det känns som en gåva jag vill ge mej själv!

Ingen här på bloggen har ifrågasatt det.
Jag tycker det är märkligt för i "det riktiga livet, där jag bor" där tycker många att det är märkligt. Provocerande rent av. Å tråkigt. Inte i första hand för mej utan för dem.
Jag får nog omvärdera det där med att jag är en charmerande, rolig å intressant person. Jag är en charmerande, rolig och intressant person... när jag är lite berusad.
Det var ju fan med.

Att man skulle bli tant innan sanningen gick upp för en.

Puss/ Asta