Bild: Lånad från google
Alldeles nyss började jag spana in Instagram igen efter flera års frånvaro.
Jag har svårt att finna min plats där precis som på twitter som jag sedan länge slutat med.
Men! Jag har upptäckt och återupptäckt en hel del favoriter där inne.
Som "Apan satt i granen" vars blogg jag följde slaviskt under många år, hon skriver rätt sällan numera men nu kan jag åtminstone njuta av henne i bild och korta videoformat. Hon är fantastisk, som en 50-tals pinuppa.
Stina Wolter är en annan favorit som radioröst men hon är banne mej ännu härligare i bildform.
Henne är jag lite kär i faktiskt. Ska jag nånsin hoppa över till "andra sidan" så skulle det vara med en kvinna som hon.
Och Fru Fnitterklittra som gör små humoristiska filmklipp och foton. Garvar högt.
Följer väldigt många fler med så klart, men gemensamt för dessa kvinnor ovan är att de är kroppsaktivister.
De är kvinnor med celluliter och valkar som har mage! att visa sin mage (och rumpa och allt vad det är.)
Jag kan känna en sådan tacksamhet och beundran över kvinnor som vågar ta plats trots att de inte är trådsmala och fita och som vet att de kommer få skit på vägen men som inte bryr sej. Eller kanske bryr sej men gör det ändå.
Det behövs sannerligen en motvikt mot dagens utseendefixerade samhälle där endast trådsmal och ungdom räknas. Alla kvinnor ser inte ut så och det behöver synas.
Det är sådana HÄR förebilder unga (och uppenbarligen även äldre) kvinnor behöver.
Samtidigt vet jag vilket mod det måste krävas.
Jag tog på mej bikini idag. Sju kilo tyngre än i fjol klämde jag ner mej i samma bikini.
Jag tog ett kort och min första tanke var att sätta det på kylskåpet som en ständig påminnelse av att äta mindre.
Men då kom tack och lov den där "bättre kompisen" inom mej och påtalade vilket förakt det var för något som är välfungerande, friskt och servar mej varenda dag.
Jag funderade ett kort tag på om jag skulle delta i kroppsaktivismen.
Har sett fler än kändisar och ovan nämnda kvinnor som gjort så det sista.
Så här kan en bikinikropp oxå se ut liksom. Men nä, jag vågar fan inte. Tror ingen skulle skriva nåt taskigt men vet vad ni tänker och det räcker.
Så nog hundan krävs det mod!
Jag svidade i alla fall på mej den där bikinin, trots att jag faktiskt tänkt strunta i den i år, och tog med mej Noah till stranden. Hade en tunn dress på mej över när jag gick ner och på stranden var vi ensamma.
Men hur det nu var så hamnade den där dressen i havet och när vi skulle gå hem fick jag överväga att gå den där dryga kilometern i våt dress eller i bikini. Jag valde bikinin men det var... mentalt svettigt... att gå där längs vägen med bilar som körde förbi och sen genom vårt bostadsområde med lår som slår ihop och magen som skvalpar ovan troslinningen.
Jag vill inte känna så. Men jag gör det. Så jag ska öva mer!
Vad tycker du om kroppsaktivism? Objektifierar det på ett annat sätt eller hjälper det att vi får se olika sorters kvinnor? Skulle du själv kunna tänka dej att visa dej lättklädd på sociala medier?
Puss/ Asta
