Systerskapet levererar

Igår la jag ut ett deppigt inlägg på Instagram. Inte "nu går jag å slänger mej framför ett tåg" deppigt men ett där jag skrev om att gårdagen var jobbig.
Att jag inte mådde bra.
Jag skrev: Jag är dum i huvudet. Semester. Jag borde jobbat och tagit extrapass upptill. Vad ska jag med ledigt till? Jobbet är det enda som håller ihop min själ och tvingar mej fokusera på annat än den sorg jag drunknar i. Nu briserar hela skiten.
Och jag fick så mycket kärlek!
Mestadels från människor som jag inte känner. Flera mail från människor som berättade om sina kriser. Andra som gav mej cred över vad jag betydde.
En som bad mej komma dit. Lovade mej en skön bäddsoffa och inga krav alls på att prata.
Jag skulle ju kunna välja på att fokusera på att det var rätt tyst från människor som jag står nära och känner mej på riktigt. Människor som kanske borde steppat in och hört hur det var med mej.
Men jag väljer att inte se det så. Jag väljer att bli glad över att det finns så mycket omtanke där ute. Omtanke finns. Systerskapet levererar.

Jag är okej. Inte lycklig. Inte glad. Men det dör man inte av. Så är livet ibland.
Jag har en jävla höst. Jag tycker inte själv att jag är vek å skör å överkänslig utan jag har reella problem som skulle fått marken att gunga för de flesta. (Alltså varför måste jag alltid påpeka det? Som om det vore fel att vara ledsen bara för att man är ledsen och inte har riktig teckning för det. Jag vet inte, jag kan bara säga att jag inte tänker så när det gäller andra utan det är bara mot mej själv.)
Men egentligen var det inte nåt särskilt med igår, nåt som inte var i förgår eller idag det var väl mer att jag brakade igenom. Så som jag lätt gör när jag får för mycket tid att tänka/ känna och kanske oxå för att mitt adventsstök som jag hade igår är förknippat med nariga händer och frustration men oxå med någon slags lycka. Och så när den där sorgen pockar på då...

Men jag är minst lika bra på att ta mej samman, mentalt spotta i nävarna och resa mej på 9 som jag är på att bli melodramatisk.
Jag är en känslosam själ, har alltid varit och jag har lärt mej strategier för att hantera det.
Jag pratar om det. Är öppen. Sätter ord på känslorna.
Jag är snäll mot mej själv. Gör något jag tycker om. Sänker kraven.
Jag påminner mej om att jag är en stark person som klarat av mycket i livet.
Och jag påminner mej själv om att det känns för jävligt just nu men egentligen är det inte värre än igår eller förra veckan och då funkade det i allafall.
Jag är... och det är ju en stark indikation på att jag inte är deprimerad... relativt lättavledd. Jag kan gråta och vara ledsen men jag kan timmen senare skratta åt något roligt.
Dessutom har livet lärt mej att oavsett hur ledsen jag är så kommer det pauser.
Man orkar inte gråta hur länge som helst. All ångest lägger sej, tillfälligt i allafall, för kroppen orkar inte.

Hur som helst, idag är en lite bättre dag. Inga klackar i taket men bättre.
Hur är din dag?

Puss/ Asta

En annan kvinnas ord

 

Jag följer en del konton på Instagram som administreras av prostituerade.
Ännu aktiva och de som tagit sej ur det.
Det är bland annat @shittorskarsays @en_horas_vardag @mittlivsomtrasig @intedinhora @prostituerad_less
Den verklighet de beskriver känner de flesta av oss inte till. Tack o lov.
Konversationer de lämnar ut från div torskar med "önskemål" som ofta har inslag av sadism eller rollspel av "pappa och olydig liten flicka" är kräkframkallande.
Att kalla prostitution för "vilket yrke som helst" är att pissa på dessa brudar.
De är ägodelar. Saker för dessa män och deras perversa lustar.
Dessa kvinnor utsätter sej för män... av alla de slag, från alla samhällsklasser... för att de inte har nåt val. För att de behöver pengar, av drogsug eller som ett självskadebeteende. Men ingen beskriver något som ens kan liknas vid frivillighet.
Att köpa en annan människa är att köpa en våldtäkt.

Jag vill dela med mej av en text som var delad på @shittorskarsays

"Nåt som är väldigt svårt att få förståelse för att dom som köpt sex av mej inte är EN TYP av människor. Det är MÄNNISKOR mitt ibland oss. Jag har träffat en vän till familjen i prostitution. Jag har träffat mina vänners vänner och vänners pappa. Jag har träffat en polis. Jag har träffat en socionom som enligt honom själv jobbade med "att hjälpa tjejer som jag."
Jag har träffat killar som knappt varit 20 år. Män som varit gifta oxh som har barn. Jag har träffat pensionärer. Det var inte alltid rika män som köpte sex av mej.Vissa verkar ha stora ekonomiska problem, andra kunnat ge flera tusen i dricks för att visa hur mycket pengar de hade. Alla hade sina sammanhang. Det är inte en viss typ av människor. Det är människor, punkt!
Jag skulle kunna skriva något om att de är kräk och inte människor. Men jag vill inte.
Jag vill inte hålla igång en myt om att sexköpare är "dom där" personerna.
Jag vill inte sprida någon  bild av att det är "fula gubbar" som köper sex. Vissa är fula gubbar. Men det har varit pojkar, män, gubbar. Jag fattar att man hellre går till attack mot mej än föreställer sej att någon man känner köper sex som man köper pizza. Men så nära är det. Det har varit så många svek. Jag har slutat förvånas över vem som begått eller begår sexuella övergrepp. Det kan vara VEM SOM HELST. Jag hoppas och tror att det är något som folk börjar förstå.
Jag har fått höra "inte alla män" så många gånger nu, av framförallt kvinnor som kanske ev inte vill att det ska vara deras man(liga vänner och bekanta.) Då undrar jag, "hur VET du det? Och vilka män är det då?"
Den största delen av dem jag träffat har haft fruar, barn, jobb osv. Hur vet man att man har hittat en "inte alla män" man? Snälla ta frågan om sexköp på såpass stort allvar att det går att diskutera vidare vilka som köper. Avfärda inte det med att det är "inte alla män." En av tio män, läste jag för något år sedan, köer sex/ tycker det är normalt att köpa sex erkände dom. Då är det säkert ännu fler som inte kan stå för det och erkänna det. Värt att tänka på. Jag hoppas att dom som tycker sexköp är okej nås att vittnesmålen, tills sexköpare med ev samvete slutar begå övergrepp." 

Ta in den här kvinnans ord.
Hon är en människa.
Hon kunde varit du.
Du kunde varit hon.

Nån som har lust att prata om det skadliga manshatet?

Puss/ Asta

Instagram och uppmärksamheten över mitt yrke

Här om dagen frågade jag mina Instagramföljare vilka de är.
Jag har ett öppet konto där och majoriteten av mina följare känner jag inte.
Så jag undrade lite om de hade lust att skriva lite kort om sej själva, hur de hittat mitt konto, vad de gillade mest (och minst.)
Och jag blev överraskad! Det var jättemånga som tog sej tid att svara.
Nu vill jag på intet sätt antyda att mina bloggläsare är sämre men när jag har frågat här vilka ni är så har det inte trillat in särskilt många svar.

Jag blev oxå överraskad av svaren.
Tycker själv att jag håller en rätt blek ton på Instagram. Bloggen är ju bättre lämpad i sitt format att lägga ut texten om sådant som känns viktigt.
På Instagram blir det mest bilder på hunden, barnbarnen, en å annan krukväxt och egenkära selfies. Men min personlighet verkar ändå nå ut. Det blev jag glad för.

Men mest tänkvärt var ändå att så många skrev något om mitt yrke.
Att det är spännande/ coolt att följa det.
Jag har i och för sej märkt det i andra sammanhang med, att vara Barnmorska väcker lite beundran. Barnmorskan har kanske inte rockstjärnestatus men väl status av "den balla killen som spelar i det lokala bandet här hemma." Ha ha.
Ändå förvånande, för på Instagram skriver jag väldigt lite om mitt yrke.
Det är mest "nu åker jag till jobbet" eller kanske en selfies i jobbkläder på toan.
Jag skulle gärna skriva och berätta mer, men är ny på jobbet och har ännu inte fått in känslan av vad som är okej att lämna ut.

Jag har jobbat som barnmorska i drygt 1½ år nu. Jag räknas fortfarande som novis. Därför är det lite med genans jag tar emot någons beundran.
Däremot känner jag själv stor beundran för många av mina erfarnare kollegor.
Jag kan sitta i timmar och lyssna på deras erfarenhet. På deras knep. På vad de upplevt.
Barnmorskor som använder alla sina sinnen till att förstå situationen de har framför sej. Som kan "lura ut" vilken unge som helst. Barnmorskor som besitter otroliga mängder medicinska kunskaper men som oxå har yrket i sina händer.
Kvinnor som förmår lugna och ge trygghet till den födande kvinnan och till paret och som oxå är en tålmodig och lyftande förebild till nyare kollegor.
Det finns några sådana på mitt jobb. Som jag noga iakttar, lyssnar på och lär mej av och som nästan... nästan... har lite rockstjärnestatus hos mej.

Barnmorska kan man vara på en massa olika sätt.
Det finns barnmorskor som är väldigt medicinskt kunniga och intresserade.
Det finns barnmorskor som alltid förmår behålla lugnet och som älskar när det krisar till sej lite.
Det finns dom som är fantastiskt duktiga på att få den födande kvinnan att själv föda. Att tro på sin förmåga. Att lita på sin kropp. Att bevara det naturliga.
Barnmorskor som sätter hantverket högst. Som kan säga exakt hur barnet ligger och vad det kommer att leda till.
En del är väldigt förtjusta i teknik och andra inte.
Det är härligt att vi kan vara olika.
Hur som helst tycker jag att barnmorskan är ett riktigt feministiskt yrke!
Vi skall stå upp och försvara kvinnors rättigheter genom hela livet.
Den unga pubertala flickan. Den fertila kvinnan. Den postfertila kvinnan.
Genom allt som har med hennes sexuella och reproduktiva hälsa att göra.

Puss/ Asta

10 procentig viktuppgång och det blir skilsmässa

Idag förstår ni rasslade det till på min Instagram.
Jag har en väldigt homogen följarskara där, de flesta som följer mej tycker och tänker så som jag gör (eller så säger de ingenting.)
Men idag var det en följare som trampade i klaveret.

Denna följare har tagit bort sina kommentarer så det finns en liten risk att jag feltolkar och minns fel. Men jag ska försöka beskriva det så schysst som möjligt för jag är INTE på något sätt ute efter att sätta dit hen. Jag tror att hen inte alls hade några elaka avsikter med sin kommentar och jag tror inte heller (tyvärr får jag väl säga här) att hen är särskilt ensam om sin åsikt.
Eller hen å hen, det var en han. En man. Från generationen ovan mej.
Det sista säger jag som ett försonande drag. Tider/ åsikter förändras och det är inte alltid lätt att hänga med. Det finns säkert åsikter "ungdomarna" har som inte jag hängt med i.

Nåväl. Det var i alla fall en bild jag lagt ut på mej med mycket bar hud där jag skrev något om "Fuck ålders och tjockisföraktet" och där en man svarade något som jag sammanfattar som Nja, lever man i ett äktenskap har man en skyldighet att hålla sej i form, att fortsätta vara den personen valde och inte någon annan. Han exkluderade här ålder, graviditet och sjukdom och fortsatte att i hans äktenskap skulle det innebära skilsmässa om någon av dem gick upp 10% av sin vikt. "Kontraktet" gällde även att fortsätta sköta sin hygien och att inte börja röka.
Jag hoppas att jag här har gjort hans åsikt rättvis för det räcker med att vi tycker olika och att det är DET jag vill ha en diskussion om. Jag vill inte förlöjliga.

Jag blev inte upprörd, det ska jag inte säga. Det blev flera följare.
Däremot tycker jag att han pratar strunt och jag hoppas att han och hans fru är tämligen ensamma om resonemanget (vilket jag inte  tror de är.) Jag hoppas oxå att hans fru tycker detsamma lika passionerat och inte går runt å "passar på sej" av rädsla att inte duga. Vuxna människor kan väl eg få ha vilka överenskommelser de vill så länge de är ömsesidiga.

Att förfalla genom att gå upp i vikt.
Som att jämföra en viktuppgång med plötsligt dålig hygien eller att börja kissa i blomkrukorna därhemma.
Kroppen är en levande organism som är föränderlig under ett liv.
Det är inte så att den är "rätt" när den är tjugo år och smärt för att 30 år senare efter graviditeter, förlossningar, krämpor, ev viktuppgång och ja livet bli "förstörd."
Den förändras. Den ÄR.
DET är det naturliga och den är fortfarande lika "rätt."
Vad det gäller vikten så går de flesta människor upp i vikt och är inte lika trimmade när de är medelålders som när de var unga.
Detta gäller i synnerhet kvinnor med sin hormonpåverkan och sjunkande östrogenhalter.
(Och vet ni, det är BRA för medelålders kvinnor att ha hull, det dämpar deras klimakteriebesvär eftersom det lagras låga halter östrogen i underhudsfettet.)

Själv vägde jag 52 kg när jag och min man blev tillsammans. Jag hade oxå platt mage och en perfekt C-kupa.
Orkar inte räkna matte men jag har gått upp åtskilligt mer än 10% av min vikt sedan dess.
Vad min man vägde då och nu har jag ingen aning om, det har liksom aldrig intresserat mej, men även han har blivit rundare. Jag är den fåfängare av oss.
För mej har attraktionen till en annan människa aldrig suttit i dess vikt och värdet i en relation aldrig haft med att göra hur vältränad min parter är.
Jag vill dock gärna att han bajsar på toaletten, duschar och byter underkläder varje dag.
Jag tror kanske inte det är så många män som skiljer sej enkom för att deras hustru passerat mer än 10 % men jag tror att det finns en hel del män som ihop med polarn eller i sitt eget huvud beklagar sej över hur frun "tappat det."
Samma fru som burit och fött deras barn. Som förmodligen både förvärvsarbetar och tar huvudansvaret i hemmet. Som kanske inte orkar hänga på Friskis och svettis... eller som kanske helt enkelt prioriterar annorlunda i sitt enda liv.
Jag tror det! Att många män är små ytliga varelser. Det är bara att se hur de fluktar över småtjejer som är yngre än deras döttrar.

Ett gott äktenskap är tillit. Respekt. Gemensam humor. Att inte alltid behöva få rätt. Jämställdhet. Gemensamma intressen. Egna intressen. Tid tillsammans. Tid isär. Attraktion.
Jag vet inte om det där äktenskapet finns men så ser jag i alla fall på det.
Skäl att avsluta ett äktenskap kan finnas många. Upp 15% i vikt hör i min värld inte dit.
Det är ytligt. Det är dessutom småunken människosyn.

En bidiskussion i sammanhanget var att jag fick min kropp/ form recenserad i ett inlägg som handlade om något helt annat än yta. Det var en hyllning till sommaren, ungefär som en skål jordgubbar eller en färggrann badboll som flyter på turkost poolvatten men med lite edge... Den att även "icke trådsmal" "icke purung" kropp vill njuta av värme och sol.

Vad tycker ni? Har man en skyldighet att hålla vikten och formen för varandra?
Har ni kanske oxå 10 % regeln i er relation?

Puss/ Asta

Dagen när Asta blev kallad för rasist

Få kan väl ha missat Hennes & Mauritz helt huvudlöst omdömeslösa reklam för barnkläder. På Instagram har det i alla fall stormat rätt duktigt och inte minst på mitt konto där jag förde saken på tal.

HM har alltså klätt en söt färgad liten kille i en tröja där det står Coolest monkey in the jungel och en ljushyad pojken i en tröja med texten Survival Expert.
Det tog mej ungefär 1/3 dels sekund att känna obehag och det är anmärkningsvärt att de som är ansvariga för den här stylingen på HM inte reagerat förrän reaktionerna trillade in.

Färgade har sedan århundrade benämnts som "apor" av rasister.
Det är lixom det vanligaste öknamnet mot denna grupp.
Vita har i århundraden betraktats som överlägsna av samma grupp, som erövrare, härskare och... ja, överlevare.
Jag tror inte att HM är rasister och att de gjort det här med illvilja men det är ta med fan näst in till kriminellt omdömeslöst.
Och jo, jag önskar att vi kommit längre. Att det inte fanns rasister som kallade färgade människor för apor och att det för oss andra inte fanns någon historisk erfarenhet av det.
Jag önskar att HM's reklam för hoodtröjor skulle kunna passera utan att någon reagerade eller for illa av den. Men så är inte fallet.

Det finns de som resonerar så som att vi måste glömma historien och att vi som påtalar olämpligheten bara spär på och håller kvar rasistiska tankar.
Jag tycker att det är analyslöst resonerat.
Rasismen mot färgade är inte på något sätt "nåt som var för länge sedan och som vi alla lagt bakom oss", diskrimineringen mot färgade lever i hög grad överallt i världen.
Vi är inte där.
Jag skulle inte kunna bära ett nazisttecken och envist hävda att det är ett fornnordiskt tecken och att jag inte menar något illa. Än mindre kan jag klä ett barn så.
Historien och symbolbilden är för tydlig.
Det är analyslöst och det gör mej irriterad att människor med tillgång till skolgång och blixtsnabbt internet inte är mer upplysta.

Men än mer irriterad blir jag när jag... efter min kritik... anklagas för att vara rasist. Att det skulle vara jag som är sjuk och ser en apa där andra ser ett barn.
Alltså, man skulle kunna anklaga mej för 1000 dåliga saker och det skulle finnas olika grad av sanning i det men att det är jag är rasist hör inte dit.
Jag blir otippat skitkränkt faktiskt! Förbannad!
Jag begriper inte varför för jag borde verkligen bara skratta åt en sådan absurd anklagelse (som riktades mot mej från flera håll.)
Så korkad får man faktiskt inte lov att vara.

Puss/ Asta

Vill du ligga?

För ett tag sedan fick jag en sexinvit på messinger.
Sexinviter i sej är inget ovanligt. Någon eller några om dagen brukar trilla in, oftast via Instagram.
Det ovanliga den här gången var att det inte var en man från utlandet, vilket det oftast är. Sju av tio skickar från USA, Irak, England, Australien. Resterande är män från Sverige. En del är "artiga" och lämnar komplimanger och hjärtan, några undrar om man vill vara vän och några få skickar dicpicks och är lite mer "rakt på sak." Gemensamt för dem alla är att jag på intet sätt är bekant med dem och att jag aldrig i livet skulle svara dem.
Det unika med denna sexinviten var att den kom från någon som åtminstone utgav sej för att vara kvinna. En ung kvinna med facebookkonto.

"Söker en äldre kvinna som är intresserad av samkönat sex med mej. Man måste inte vara erfaren, så länge du är öppensinnad och vill ha kul med mej så funkar det.
Söker ingen relation, inga träffar innan, vill bara knulla och om vi båda tycker om det kan det möjligtvis upprepas." 

Mina reaktioner var i följande ordning...

Oj! En kvinna som skickar sexinviter till främlingar, så märkligt.
(Ja, men det måste ju ändå ses som märkligt eftersom det är första gången i mitt 48 åriga liv.)
Sen...

Så snygg hon är! Och ung och cool. Med mej?!
(Lite stolthet kom från ingenstans som jag inte precis upplevt när det är Naser, Said, Mikael el Kofman som skriver.)
Och slutligen...

Äldre?! Så har man gått å blivit nån jävla fetisch. "Tänder på att ligga med gamlingar fetisch."
(Snörpte på munnen.)

Det märkliga som utspelade sej när jag visade upp konversationen på Instagram är egentligen inte märkligt alls. Samma sak hände när jag diskuterade det med vänner irl. Nämligen tvivlet på människans identitet. Att hon skulle vara en kvinna.
Att en kvinna skulle bete sej så?!
Både kvinnor och män som har tagit del av detta kan inte tänka sej det om en kvinna.
Män... visst... det är alla kvinnor smärtsamt medvetna om men en kvinna?
Nu VET ju inte jag om det är en kvinna och inte bara en man som hoppas få en konversation att runka till, men jag måste säga att jag blev mindre misstänksam än min omgivning. 

Jag svarade inte denna gången heller.
Inte för att det vore otänkbart för mej att ha samkönat sex utan av den enkla anledningen att jag inte ligger med främlingar. Inte skulle ha gjort om jag vore skild heller. Jag skulle absolut kunna ha sex utan att ha någon kärleksrelation men inte med en okänd. Det har inget med moral att göra, jag skulle inte känna mej trygg med det och då skulle det inte heller tillföra mej någonting.

Puss/ Asta

Så har man gått och blivit populär.

Jag har gått å blivit populär.
Jo rå förstår ni, det är som rena trissreklamen, plötsligt händer det!
Det som har hänt för den här medelålders tanten är att min absoluta favorit på Instagram Fruskywalker gjorde reklam för mej och vips... inom några timmar så hade jag 100 nya följare ungefär.
Plötsligt har mitt instagramkonto från ett ställe där majoriteten av följarna är mina vänner till ett ställe där de flesta är okända.
Det känns lite konstigt. Säkert är det kortvarigt. Mitt IG konto är inte särskilt omvälvande. Det är mest egopics på mej, på Noah å på hunden. Å ett å annat glas rosé i motljus. Vill du trots det följa mej där så heter jag... förstås... pastasson.
Men förstå vilken makt de här sociala medier kändisarna har!

Fruskywalker är förövrigt en kvinna som jag tycker ALLA kvinnor borde följa och i synnerhet unga kvinnor. Jag önskar att det funnits en Fruskywalker när jag var ung.
Fruskywalker (jag vet faktiskt inte vad hon heter på riktigt?!) är en fyllig kvinna som ägnar sig åt kroppsaktivism på ett både roligt och tänkvärt sett i form av bilder och små filmer. Hon har ställt flera av mina fördomar på ända.
Hon är snygg (när hon vill), hon dansar som en gudinna och hon har en jävla energi. Jag kan bli helt matt av att se på hennes hoppande å skuttande.
Hon är precis vad vi kvinnor... allt för många av oss känner att vi inte duger för ditten eller datten... behöver.
Förutom dagliga insikter ger hon mej många av dagens fniss eller gapflabb.
Följ, följ, följ säger jag bara.

Jag är ny på att instagramma. Haft kontot nåt år eller mer men började använda det först för något halvår sedan och tycker åtminstone nu att det är betydligt roligare än facebook.

Använder du instagram?

Puss/ Asta

Vågar du näcka?

Bild: Lånad från google

Alldeles nyss började jag spana in Instagram igen efter flera års frånvaro.
Jag har svårt att finna min plats där precis som på twitter som jag sedan länge slutat med.
Men! Jag har upptäckt och återupptäckt en hel del favoriter där inne.
Som "Apan satt i granen" vars blogg jag följde slaviskt under många år, hon skriver rätt sällan numera men nu kan jag åtminstone njuta av henne i bild och korta videoformat. Hon är fantastisk, som en 50-tals pinuppa.
Stina Wolter är en annan favorit som radioröst men hon är banne mej ännu härligare i bildform.
Henne är jag lite kär i faktiskt. Ska jag nånsin hoppa över till "andra sidan" så skulle det vara med en kvinna som hon.
Och Fru Fnitterklittra som gör små humoristiska filmklipp och foton. Garvar högt.

Följer väldigt många fler med så klart, men gemensamt för dessa kvinnor ovan är att de är kroppsaktivister.
De är kvinnor med celluliter och valkar som har mage! att visa sin mage (och rumpa och allt vad det är.)
Jag kan känna en sådan tacksamhet och beundran över kvinnor som vågar ta plats trots att de inte är trådsmala och fita och som vet att de kommer få skit på vägen men som inte bryr sej. Eller kanske bryr sej men gör det ändå.
Det behövs sannerligen en motvikt mot dagens utseendefixerade samhälle där endast trådsmal och ungdom räknas. Alla kvinnor ser inte ut så och det behöver synas.
Det är sådana HÄR förebilder unga (och uppenbarligen även äldre) kvinnor behöver.

Samtidigt vet jag vilket mod det måste krävas.
Jag tog på mej bikini idag. Sju kilo tyngre än i fjol klämde jag ner mej i samma bikini.
Jag tog ett kort och min första tanke var att sätta det på kylskåpet som en ständig påminnelse av att äta mindre.
Men då kom tack och lov den där "bättre kompisen" inom mej och påtalade vilket förakt det var för något som är välfungerande, friskt och servar mej varenda dag.
Jag funderade ett kort tag på om jag skulle delta i kroppsaktivismen.
Har sett fler än kändisar och ovan nämnda kvinnor som gjort så det sista.
Så här kan en bikinikropp oxå se ut liksom. Men nä, jag vågar fan inte. Tror ingen skulle skriva nåt taskigt men vet vad ni tänker och det räcker.
Så nog hundan krävs det mod!

Jag svidade i alla fall på mej den där bikinin, trots att jag faktiskt tänkt strunta i den i år, och tog med mej Noah till stranden. Hade en tunn dress på mej över när jag gick ner och på stranden var vi ensamma.
Men hur det nu var så hamnade den där dressen i havet och när vi skulle gå hem fick jag överväga att gå den där dryga kilometern i våt dress eller i bikini. Jag valde bikinin men det var... mentalt svettigt... att gå där längs vägen med bilar som körde förbi och sen  genom vårt bostadsområde med lår som slår ihop och magen som skvalpar ovan troslinningen.
Jag vill inte känna så. Men jag gör det. Så jag ska öva mer!

Vad tycker du om kroppsaktivism? Objektifierar det på ett annat sätt eller hjälper det att vi får se olika sorters kvinnor? Skulle du själv kunna tänka dej att visa dej lättklädd på sociala medier? 

Puss/ Asta 

Foto less

Enligt Aftonbladet så får det vara NOG nu!
Nog med bilder... vanliga eller instagrammade... på nyttiga frukostar, körsbärsblomster mot blå himmel och flygplansvingar. Eller det kanske vanligaste "nu- har- jag- semester- å- njuter- i- fulla- muggar- motivet" nakna fötter mot hav.
Folk har tröttnat! Ledsnat! Fått nog! Kräks!
Gäller det dej med?

Själv får jag nog erkänna att jag är skyldig till de flesta motiven.
Med stor entusiasm fotar jag flygplansvingen 56 ggr innan landning å jag vet inte hur många varianter av färg på tånaglarna mina stackars bloggläsare fått se.
Jag tycker det är rätt oförargligt. Dessutom finns det väl en anledning till att vissa motiv blir mer populära än andra?! Det är just för att de signalerar avkoppling el äventyr och har en skönhet i sej.
Fast visst... nog fnissade jag när jag läste nån statusuppdatering på facebook en gång där det stod typ "Det ÄR möjligt att äta utan att ha fotat med instagram innan. Pröva!"

Ibland blir jag less på en otrolig uppskö av bilder på folks ungar på facebook.
Jag finner det ofta rätt ointressant att se okända ungar i diverse poser.
Jag är inte ens särskilt barnkär. (Ohhhh, det får man knappt lov att säga.)
Klart jag avgudar mina egna ungar och tycker om barn som jag känner, men jag är inte typen som blir tårögd av lycka så fort jag ser en individ under 17 år på bild eller som måste köra ner snoken i varenda barnvagn.
Men jag förlåter er.
I trygg förvissning om att alla inte precis utropar "O yes, en NY bild på Märta, jösses så spännande" varje gång jag lägger ut det.
Bilder på nätet är både för andras skull å för vår egen, inte sant!?

Å JAG tröttnar aldrig på bilder av min prinsessa.

Puss/ Asta