Vad kommer de där drömmarna ifrån?
En fix idé skulle man kunna kalla det för. Ja, om det inte vore för att tankarna, bilderna, längtan funnits hos mej i många år nu. Och att drömmen bara ropar högre och högre.
En längtan efter det primitiva. Efter att bo enkelt, litet och gammalt.
Knarriga golv, dragiga fönster, färg som flagar. Trasmattor på golvet, handdisk på trappan sommartid.
Fotogenlampans ljus. Trippla täcken mot kylan om nätterna. En liten kall toalett.
Att ha djur runt omkring mej. Nån hund eller två till. Beskydd å sällskap.
En katt som jagar möss och lapar sol på trappan med mej när jag dricker kaffet om morgonen. <
En gris absolut. För glädjes skull. Som får böka i landen och sova med hundarna å mej. Som skall läras sitta fint å hoppa över hinder bara för att vi vill.
Höns som går lösa och pickar i backen å en stilig tupp som tar hand om dem.
Ensamhet och barn som hälsar på. Barnbarn som leker i trädgården.
Lite potatis, lök, sallad och tomater att odla.
Karlfritt. Flärdfritt.
Ett avhoppat hamsterhjul och en ett fuck off finger åt konsumtionen.
Så skulle jag vilja bli äldre och så småningom gammal.
I haremsbyxor. Med fransförlängning. Med lackade naglar men valkar i händerna.
De som känner mej skakar på huvudet. Lillebror skulle säga att jag har för mycket tid att hitta på fantasier.
Jag är som de flesta. Tvättmaskin och diskmaskin. Varmt vatten i en aldrig sinande ström.
Ständigt uppkopplad mot internet och jag ropar på en man så fort det är ett burklock som sitter åt.
Å mitt i mitt bekväma liv, bland krukväxter jag knappt kan hålla liv i och en gräsmatta som jag aldrig klipper eftersom jag är allergisk så svär jag över att disk skall plockas in å ur å tvätt vikas ihop.
Jag är varken huslig eller praktiskt lagd så var kommer denna längtan... detta ropande behov... ifrån och varför ger det aldrig med sej?
Jag har ingen aning, vet bara att det finns där och inte går över.
Kanske någon form av erimitdrag. Eller vad den psykiatriska diagnosen nu kan heta.
Puss/ Asta
