Vad kommer det där ifrån å varför ger det sej aldrig av?

Vad kommer de där drömmarna ifrån?
En fix idé skulle man kunna kalla det för. Ja, om det inte vore för att tankarna, bilderna, längtan funnits hos mej i många år nu. Och att drömmen bara ropar högre och högre.
En längtan efter det primitiva. Efter att bo enkelt, litet och gammalt.

Knarriga golv, dragiga fönster, färg som flagar. Trasmattor på golvet, handdisk på trappan sommartid.
Fotogenlampans ljus. Trippla täcken mot kylan om nätterna. En liten kall toalett.
Att ha djur runt omkring mej. Nån hund eller två till. Beskydd å sällskap.
En katt som jagar möss och lapar sol på trappan med mej när jag dricker kaffet om morgonen. <
En gris absolut. För glädjes skull. Som får böka i landen och sova med hundarna å mej. Som skall läras sitta fint å hoppa över hinder bara för att vi vill.
Höns som går lösa och pickar i backen å en stilig tupp som tar hand om dem.
Ensamhet och barn som hälsar på. Barnbarn som leker i trädgården.
Lite potatis, lök, sallad och tomater att odla.
Karlfritt. Flärdfritt.
Ett avhoppat hamsterhjul och en ett fuck off finger åt konsumtionen.
Så skulle jag vilja bli äldre och så småningom gammal.
I haremsbyxor. Med fransförlängning. Med lackade naglar men valkar i händerna.

De som känner mej skakar på huvudet. Lillebror skulle säga att jag har för mycket tid att hitta på fantasier.
Jag är som de flesta. Tvättmaskin och diskmaskin. Varmt vatten i en aldrig sinande ström.
Ständigt uppkopplad mot internet och jag ropar på en man så fort det är ett burklock som sitter åt.
Å mitt i mitt bekväma liv, bland krukväxter jag knappt kan hålla liv i och en gräsmatta som jag aldrig klipper eftersom jag är allergisk så svär jag över att disk skall plockas in å ur å tvätt vikas ihop.
Jag är varken huslig eller praktiskt lagd så var kommer denna längtan... detta ropande behov... ifrån och varför ger det aldrig med sej?

Jag har ingen aning, vet bara att det finns där och inte går över.
Kanske någon form av erimitdrag. Eller vad den psykiatriska diagnosen nu kan heta.

Puss/ Asta

Nån som är en fena på drömtolkning?

 

I natt så drömde jag en dröm som inte riktigt släpper taget om mej.
En dröm som återkommer till mina tankar och som jag undrar över.
Betydde den någonting?
Ville den säga mej något?
Eller är det ett hopasättande av intryck.

Jag drömde på ett ungefär så här...
Jag kom tillbaka till jobbet och blev inkallad till chefen.
Där sa hon typ:
Du har ju varit så stressad och missnöjd med ditt arbete senaste tiden. Mått dåligt, varit sjukskriven.
Du ska få en nya uppdrag. Du ska ta hand om frukosten och lunchen, läsa tidningen för patienter, kanske gå ut och gå med dem.
Du kan pyssla lite här på avdelningen, torka av bord å vara lite av en allt i allo. Göra det du hinner med helt enkelt.
Fungerar inte det här så har vi inga andra uppgifter till dej, då får du tyvärr sluta. 

Jag protesterade, sa att jag vill vara sjuksköterska, jag vill inte vara nån frukostvärdinna men det hade jag ingenting för.
När jag vaknade kände jag mej helt förvirrad.
De nya uppgifterna hade i drömmen låtit som trevliga och lite småmysiga till en början, tills det gick upp för mej att det var någon slags hittepå tjänst och att jag inte längre skulle få utöva mitt yrke.

Vad ifrån kom det här?
Jag har ju inte jobbat på 1½ vecka och jag har 2 veckor semester kvar.
Finns det nån som är en fena på drömtydning? Jag kan inte ens tolka drömmen.
Tolka å tyda är olika saker.

Puss/ Asta

Sommarens planer å förhoppningar samt en vårta vi kan kalla Greta

Jag tänkte göra Åsas sommarlista men när jag inte kom på några roliga eller orginella svar på de första tre frågorna gav jag upp och bestämde mej för att skriva en egen sammanfattning om vad jag hoppas att sommaren skall vara för mej.

I år blir det ingen utlandsresa och förmodligen blir sommaren inte heller lika social som förra året heller. Jag har just nu åtminstone inte samma behov av det.
Jag tror att min hjärna blivit lite småförvirrad av att ha ett barnbarn under samma tak och att jag drabbats av någon slags mammadvala light.
Jag är liksom fullt nöjd med att boa in mej här hemma.
Kanske spelar bristen på alkohol oxå in, för NEJ det är inte lika roligt att partaja nykter, det är i synnerhet inte roligt att partaja med höggradigt berusade människor nykter.
Tyvärr.
Det kan ju också ha med åldern att göra. Tanttecknen står som spön i backen numera.

Så vad ska jag göra då? Bortsett från att hålla mej hemma, vara nykter och försöka undvika liggsår?
Här är min plan... 

 

Äta obscent mycket jordgubbar.

Kvällsbada med Gottfrid (om vattentemperaturen överstiger 20°c och natten kvalar in som tropisk.)

Springa regelbundet.

Sola mina tuttar (å övriga kroppen med) på min insynsskyddade tomt. Självklart med solfaktor på mej eftersom jag numera uppnått en ålder som kräver både måttfullhet å förnuft.

Svansa runt på stan å var helst folk kan se (å beundra mej) i mina vrålsnygga haremsbyxor.

Gå på Änglas dop.

Hålla dop för Noah.

Lära mej sova utan Zopiklon. (Ja jag VET att jag skrivit det på de senaste 4 årens sommarlistor, ni behöver inte mosa in det i nyllet på mej. En flicka måste få drömma.)

Baka kanelbullar och unna mej fika så som tanter gör. På förmiddagen. Med saft i blommig kanna.

Tvinga männen i familjen att grilla så ofta jag kan.

Förhoppningsvis köra bil utan körförbud.

Bryta mot lagen å ha min hund lös på noggrant utvalda platser.

Ligga i gräset och lösa Suduko med Noah bredvid mej.

Läsa minst 2 böcker per månad. Ja jag har större ambitioner men när det ska summeras räcker det om jag misslyckats med Zopiklonen.

Ständigt ha perfekt manikyrerade naglar.

Plocka blommor (bli allergisk och kasta ut dem igen.)

Dela glass med Gottfrid på stan. Kanske samkör jag det med uppvisningen av haremsbyxorna.

Fortsätta utforska alkoholfria cidersorter.

Umgås med mina barn.

Umgås med mina vänner.

Kanske ligga med min man på studsmattan.

Det där sista är en ambition inte ett löfte.

Kanske, kanske, kanske gå på Winnerbäck.

Gå på minst en hundutställning och minst en marknad.

Förhoppningsvis äntligen bli så där härligt kreativ och börja plantera en massa eller måla om gamla grejer å ha mej. Har aldrig gjort det förr men sånt där kanske slår till i 45 års åldern?

Noggrant undvika Weels and wings när de kommer till stan.

Skriva ilskna politiska blogginlägg.

Sova middag så ofta jag kan.

Vad tror ni om den listan?

Puss/ Asta

Ps. Så här brun är jag nu på taxöronen. (Ja, det är en tantvårta ni ser där i klyftan. Den förtjänar nästan ett eget inlägg. För nåt år sedan försökte jag nämligen strypa den genom att vira tråd väääldigt hårt om dess "hals". Verkar läskigt men brukar vara effektivt. De "kvävs" och trillar av. Jag har gjort det förr... även om jag inte direkt skulle rekommendera det.
Men inte denna jäkeln. O no, den vägrade att dö. Levde helt utan syre och blev till å med större.
Till slut började den kladda och vara och lukta illa.
Så den får vara kvar. På lånad tid. Tills jag finner en doktor tjusig nog att skära bort den.
Så länge kallar jag den för Greta. Säg Hej till Greta gott folk.)

 

I natt jag drömde...

 


I natt drömde jag att jag var förälskad.
Ni vet så där TOKFÖRÄLSKAD.
När man måste pussas hela tiden, ständigt vidröra varandra på något vis, när ens blick söker föremålet för förälskelsen över en grupp av människor, låser sej fast i den andra och när det inte finns nåt roligare än att hångla för huden är elektrisk och kyssarna får det att hissna i magen.
Jag vaknade av att Gottfrid snarkade tungt rakt in i mitt öra med några centimeters avstånd, men känslan av drömmen sitter i och jag känner mej på ett riktigt bra humör.

Saknar ni att vara förälskad? Eller är ni förälskade i detta nu?
Oftast saknar jag inte känslan. Det är som om jag blivit för gammal, "vuxit ifrån"...
Vansinne så klart. Förälskad kan man bli när man är 85 år och det är precis lika härligt och pirrigt.
Förälskelse är ju lite som en psykos.
Andra, viktiga saker, tappar betydelse.
Sömnen blir inte viktig. Inte maten heller.
Man lever i ett endorfinrus, hög på ruset av förälskelsen.
En förälskelse sägs vara mellan ett halvår och upp till ett år.
Sen orkar inte kroppen mer. Har man tur utvecklas förälskelsen till nåt mer beständigt. Till kärlek.
Ibland kan jag ändå sakna det, att vara förälskad.
Även om förälskelsen har baksidor. Ovisshet.
Tänker han lika mycket på mej? Tycker han lika mycket om mej? Tänk om han tröttnar? Varför ringer han inte? Var är han? Vad gör han? Verkar han inte lite intresserad av den där andra?
Ett 24/7 av rus, lycka å ångest.
Ibland saknar jag. Ibland är det jäkligt skönt att inte vara där.

Maken å jag har varit gifta 25 år i år.
Vi har inte precis en okomplicerad relation. Vi utvecklas ständigt åt olika håll.
Vi är ganska öppna mot varann att vi tar det år för år och "just nu."
Jag vill ju någongång i livet ha den där hunddrömmen med hunddagis/ pensionat, uppfödning, enkelheten i livet. Det vill inte han.
Han vill bo i stan, han längtar efter att frigöra resurser för att kunna resa å se världen. Det vill inte jag.
Än så länge kompromissar vi å väljer det här livet. Hur vi gör om 5 år vet vi inte.
Men som gift har jag valt bort "förälskelse."
Det är inget konstigt att man ibland saknar det man valt bort.
Jag kan sakna barn nr 5 oxå. Jag vill absolut inte ha ett barn till men jag kan ändå lite sörja att den tiden av livet är över och förbi.
Jag kan till å med få mina ryck och sakna att bo i stan, längta hem till Göteborg (men säg det inte till min man), fast det går fort över.

Näpp. Nu får jag ta å styra upp livet här lite.

Puss/ Asta

Tolkning på det den som kan

 

I natt drömde jag en så vansinnigt stark dröm.

Jag drömde att jag var tillbaka efter sjukskrivningen... och det gick verkligen inte.
Alla mina kunskaper var som bortblåsta.
Jag hann inte med, jag kom inte ihåg, jag visste inte hur man skulle göra.
Jag fick mer å mer panik och människor runt omkring blev mer å mer irriterade på mej.
På eftermiddagen stod jag fortfarande och fipplade med mediciner som skulle varit utdelade på morgonen och jag hade verkligen inte en aning.
En gammal kollega (som jag jobbade ihop med i början av min karriär) kom in i medicinrummet och tittade föraktfullt på mej och sa : Hur svårt kan det vara, skärp dej för fan, du är ju helt oduglig.

Det blev bara mer å mer uppenbart att det här jobbet klarade jag inte av.
Jag var jätte ledsen. Gick runt antingen helt mimiklös eller med tårfyllda ögon.
En kollega som är hemma för att få barn nu var där och visade lite medkänsla, men när jag brast i gråt värjde hon sej med båda händerna och sa att hon mådde så dåligt å hade fått en förlossningsdepression och kunde omöjligt ta in andras lidande.
Å så pratade vi om henne i stället. Trots att jag oxå vr förtvivlad.
Lillebror kom och han suckade högt när jag grät och sa att jag inte klaradee av jobbet... "Ja ja, det är ett jävla skitjobb i alla fall." 

Här låter det som en kort dröm men känslan var att den pågick i evighet.
Misslyckandet och alla som vände mej ryggen.

Märkligt som man kan drömma. Jobbet har ju känts helt okej sista veckorna.
När jag vaknade trodde jag en minut att det var sant.

Å igår natt drömde jag nåt om en uggla.
Minns bara att den gick framför mej på vägen. Helt enormt stor.
Så såg den på mej med kloka ögon och lyfte sina gigantiska vingar å flög.

Tolkning på det om ni kan...

Ska besvara alla era kommentarer senare idag. Det är verkligen kul när ni tycker till.

Puss/ Asta

Dream on...

Kodjo Alkolor (förbannat stilig karl förresten... jag har aldrig haft någon romans med en svart karl men alltid tyckt att de är överlägset vackra) var gäst hos Robin idag och han sa en sak som fastnade.
Han hade en dröm. En dröm om att vinna tre Oscars.
Bästa film, bästa manus och bästa... nånting mer.
Robin skrattade å frågade om han trodde det var möjligt å hur han tänkte nå dit.
Då svarade Kodjo att det är ju just det som är med drömmar, man kan spänna bågen hur hårt man vill. Sikta hur högt man vill.

Å det är ju sant.
Vad är det för mening med att drömma tillvaron "bara snäppet bättre."
Ska jag då gå runt å drömma om att en gång få hallen tapetserad (även om inte vardagsrummet blir i ordning.)
Ska jag drömma om att vi någon dag i veckan inte har överbelagt med patienter eller att jag så småningom kommer orka jobba 75%?
Drömma om att maken kanske kan ta disken självmant någongång i veckan?

Nej, jag håller med Kodjo. Drömmar är bra för själen och drömmar ska flumma ut.
Där... om någonstans... kan man ta ut svängarna.
Så jag drömmer på jag... om livet jag skulle vilja ha.

Jag blundar och ser framför mej det där lilla huset vid havet.
Med en vildvuxen liten trädgård omkring och en målad stentrappa att sitta på om sommarmorgnarna å dricka kaffe medan jag ser ut över havet och min brygga.
Jag ser hundgårdarna där mina dagishundar och inackorderingshundar vistas mellan aktiviteterna och jag ser den lilla tillbyggnaden där jag säljer hundfoder, hemmagjort hundgodis och lite annat smått å gott till de fyrbenta.
Jag driver en småskalig hunduppfödning upptill när jag hittar kombinationer jag inte kan motstå.
Miss Marthas place. Uppkallat efter mitt livs kärlek.
Stillsamt men strävsamt lever jag mitt liv.
Vaknar tidigt och tar emot dagisvovvarna med sina mattar å hussar. Har bryggt en kanna kaffe å bjuder på en kaka om de nu hinner med en snabb fika innan jobbet.
Min Mini kommer senare. Hon jobbar hos mej och vi går den första av dagens alla promenader med hundarna. Sen tar vi nästa grupp.
Efter det får hundarna mat, vila och sen får de som trivs ihop leka i uppdelade delar av hagen bakom huset medan jag städar rent i boxar, byter vatten och håller mej sysselsatt.
Av arbetet blir jag dessutom stark, brun och förfärligt snygg.
Om kvällarna ser jag om mina egna hundar och inackorderingshundarna.
Städar av lite, förbereder morgondagen, skriver blogginlägg för er om hur lycklig jag är som lever min dröm.
Om där finns nån man?
Jag vet inte, men varesej det i så fall skulle vara min nuvarande eller någon ny så måste han klara sej själv... vara en vuxen individ med ett eget liv. Då skulle vi kanske förgylla varandras liv med lite sällskap till och från.

Relativt ofta får Mini ta över verksamheten och jag spenderar tid med mina barnbarn. Här hemma i Sverige eller så drar vi iväg på resor.
Barnbarnen är ofta hemma hos mej å lever sommarliv med bad, krabbfiske och hundar i massor.

Så ser min dröm ut, när jag inte tar hänsyn till begränsningar, sura karlar, rädslor å pengar. Så skulle Asta bli genuint lycklig.

Puss/ Asta

Få lov att försöka...

Vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga
men bara om sånt som hör till sitt
men ska jag sjunga
då ska det finnas tid att sjunga fritt
Vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt
Hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt
Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt

Ta er tid att läsa Melissa Horns text "Falla fritt."
Den är värd det, jag lovar.
Denna har... igen å på nytt... blivit min favoritlåt och jag tycker ingen text talar så mycket till mej som den gör. Ingen text beskriver så väl mina känslor och mitt mood.
Fast jag skulle byta tid mot utrymme.

Det blir inte lika vackert rent musikaliskt kanske. 

Det känns som om jag står vid ett vägskäl.
Å det handlar inte om att jag vill bli av med min man eller skilja mej.
Det handlar om att jag behöver förändra vissa saker i mitt liv.
För min egen skull.
Följa mina drömmar. Se om vingarna bär.
För min egen skull.
"Hur ska du våga chansa, du som aldrig haft nån tur, du vill att jag ska älska med nån som bara älskar sitt men ska jag älska ja då ska det finnas tid (utrymme) att älska fritt." 

Jag behöver mer luft. Ny luft.
Jag behöver få försöka förverkliga mina drömmar... allt det där om landet å hundpensionat å minigris och en lugnare lunk.
Det behöver inte ske nu, direkt. Det kan ske stegvis, undan för undan.
Jag är inte dum. Jag förstår att jag måste dra in pengar, bidra till försörjningen å allt det där.
Men jag behöver få försöka.
Min man behöver inte alls dela drömmen, delta i drömmen.
Hundarna, grisen, hönsen... det är mina.
Det är mina drömmar, han har sina egna.
Han behöver oxå tid att falla fritt... på ett annat sätt. 

Men visst borde man kunna synka ihop det där?
Om man verkligen, verkligen vill?

Puss/ Asta

Mood board

Maria skriver så fint om sin Mood board, jag har aldrig hört uttrycket innan men tyckte det var "fint tänkt" och inspirerande att tänka om.
Som jag förstår det innebär det att tänka och drömma fritt om framtiden, utan en massa "fast det går ju inte" eller "det kommer jag aldrig våga" utan att måla upp en bild av vad man önskar sej av livet.



Jag ser mej själv bo i ett vindpinat hus precis vid havet. Det är inte flådigt och storslaget på något vis i sej själv men utsikten över Det stora blå är magnifikt.
Jag tror att det är i Halland någonstans.
Huset är inte stort men rymmer det jag behöver. Ett sovrum, två gästrum, ett vardagsrum, ett badrum och ett kök.
Sovrummen ligger på övervåningen tillsammans med en liten toalett som alltid är kall och trappan upp är av trä och knarrar när man går i den.
Köket är husets hjärta. Vita skåpsluckor med vackra keramikhandtag. En smula slitet här och var.
Tapeterna är ljusa och diskreta. Golvet har allt fokus, är köket och husetts primadonna.
Det är röd-vit och helt underbart. Vackert men tåligt för smutsiga hundtassar och dregel.



Köksbord av trä, kanske runt, med stolar och alltid friska blommor i en vas.
Arbetsbänkar av trä. Tunna fladdrande gardiner. Pelagoner i lerkrukor med fat.
Varmt och hemtrevligt.

Jag bor här med mina hundar.
Jag vet inte om här finns någon man, min nuvarande eller någon annan.
Jo kanske på halvtid. Nån att älska och längta efter ibland. Men ändå någon som har ett eget liv och låter mej ha mitt.
Mina barn och mitt hundliv är det viktigaste för mej.
Barnen har flyttat hemifrån. Är lyckliga i sina liv.
De hälsar ofta på, stannar över, sitter med mej på trappan och tar en kopp kaffe eller ett glas öl.
Jag har barnbarn som älskar att komma hem till mej och leka med hundarna eller bada i havet.
Min äldsta har två små, en av varje sort, med mörka korkskruvar och nötbruna ögon.
Min Nr II har hunnit få en liten pojk. En lintott.
Sonen har en flickvän, även hon är lärare precis som honom och Mini bor med sin Anthon alldeles i närheten.
Hon arbetar hos mej och hjälper mej med min verksamhet.



Jag bedriver ett hunddagis och har även inackorderings service.
Vid sidan av detta bedriver jag uppfödning i mindre skala och har en liten butik i anslutning till huset.
På dagiset har vi plats för 15 hundar. Somliga av dem trivs tillsammans i stor inhägnad, andra vovvsingar föredrar att vara en o en eller tillsammans med en kompis.
Jag turas om att ha dem inne med mina fyra egna hundar.

På kvällarna när sista dagishunden gått hem går jag en runda längst havet med mina egna hundar.
Kvällarna tillbringas med städning av boxar, hundgodistillverkning, tv tittande och skrivande.
Varma vackra kvällar sitter jag på trappan och dricker en Gin & Tonic, kalla mörka kvällar i mitt kök med tända ljus.



Livet är enkelt, fyllt av rutiner och lugn å ro.
Jag lever nära mej själv och det som i hjärtat är viktigt.
Barnen, hundarna, orden och naturen.

Puss/ Asta

Drömtydning

 

Minns ni drömmen jag skrev om här om dagen?
Om inte kan ni bläddra ner bland inläggen alternativt nöja er med följande snabbresumé...
Jag hade alltså en affär med en av våra gamla överläkare. Var vansinnigt förälskad och allt var superhemligt. Det förekom inget sex i drömmen. Jag höll på hans begäran en konstutställning som jag verkligen ansträngt mej med. Det var stort buffébord och skumpa. Jag skulle sälja doktorns konst. Helst dyrt.
När konsten väl anlände var det barnalster. Fula lerklumpar, tafatta teckningar, pärllplattor, grälla plasthalsband osv och självklart sålde jag trots ansträngning ingenting.

Idag berättade jag för några kollegor om denna dröm.
En av sommarvikarierna har under en stor del av sitt vuxna liv sysslat med drömtydning och annat lite hokuspokus, sånt som jag tycker är hemskt spännande...
Hon känner inte mej särskilt väl.
Hon talade om att drömmen symboliserade att starta någonting nytt.
Någonting som inte ger stora pengar men konst står i drömmar för lust, kreativitet, själ.
Doktorns krav och min egen rädsla för att misslyckas står för min egen osäkerhet och rädsla att pröva mina vingar.
Jag tänkte ju självklart på drömmen om mitt hunddagis.

Jag passade även på att berätta för henne om en dröm jag drömt i flera snarlika varianter.
I drömmen tar jag livet av någon, mördar med berått mod och jag får inget dåligt samvete.
Däremot är jag livrädd för att åka fast för mord. Det är det enda som jag tänker på "hur kunde jag vara så dum, nu kommer jag åka dit". Det gör jag dock inte. Jag blir inkallad på förhör. Poliserna tror inte på min oskuld men de kan inte sätta dit mej. Jag släpps. Å mördar igen.

Min kollega sa att det handlar om att göra något banbrytande.
Att "hoppa", ta klivet till något jag inte tror jag klarar av. "Mordet" handlar om att jag tror mej göra någon annan illa.
Jag tror inte att jag ska fixa det, att jag ska "komma undan" med mitt nya val, men det gör jag.
Jag klarar mej, min list och min styrka är stor.
Även det kan jag applicera på en hel del som jag går och funderar över.
Livet, kärleken, äktenskapet.

Det låter kanske fånigt eller dumt men det var det inte alls när hon sa det.
Min kollega, som inte känner mej väl som sagt, gav rätt så klockrena analyser kring mycket i mitt liv som jag aldrig har pratat om med henne.
Väldigt, väldigt spännande.

Puss/ Asta

Hej kompis, ska vi knulla?

Alltså det där med att kompisknulla har jag aldrig förstått mej på.
Nu har jag ju förvisso varit uppbunden i en relation sedan jag inte var torr bakom öronen men i alla fall...
Sex kräver väl någon form av attraktion och hur kan man ha det till en kompis?

I senaste numret av Amelia berättar två kompispar om hur de ligger med varann lite då och då och hur det är perfekt.Det ena paret är polare rakt av, det andra paret har tidigare haft en kärleksrelation.
Alltså, jag tycker det är märkligt...
Hur håller man i sär rollerna? Hur låter man bli att känna "mer"?

Det är inte så att jag är "övermoralisk" på något sätt.
Jag förstår mej på och skulle säkert kunna tänka mej att ha ett å annat one night stand om jag var singel.
Men det måste ju finnas någon form av attraktion och helst spänning när man hoppar i säng med någon.
Ja, jag är till och med så gammaldags att inte tror det blir riktigt schysst sex om man inte är lite förälskad eller kär...
Men att bara "Hej, kompis... vi skippar att gå å shoppa på stan idag å rumlar runt i sänghalmen istället" känns för mej helt overkligt konstigt. 
Jag ska ta å fråga Cissi nästa gång vi har en dejt så får vi se vad hon tycker :)

På tal om sex så drömde jag i natt att jag kom på min man med att ha varit otrogen.
Å det var inte bara en gång heller, det hade varit ett notoriskt beteende genom hela vår realtion.
Lite Tiger Wood i light verision.
Varför drömmer man så där?!
Vad betyder det?
Drömmen var väldigt verklig, allt var precis som det är på riktigt mellan oss och så råkade jag i princip "snubbla" över det första avslöjandet och därefter rullade det bara fram fler å fler.
Kände mej nästan lite förbannad på stackars maken när jag vaknade. Alltså känslan satt kvar.
Sitter kvar.

Nu ska jag duscha.

Puss/ Asta