Mer om att reflektera sin mammaroll

Bild: Jag å sonen för ett gäng år sen.

Trodde nog mina rader några inlägg längre( eller här) ner när jag granskade mitt föräldraskap skulle röna fler tankar hos er än det gjorde, två kloka kvinnor kommenterade, och jag tycker ämnet är spännande så jag kör det ett varv till.

Det var inget "gråta ut inlägg" om hur usel morsa jag varit utan mer ett inlägg om reflektion. Och jag känner en glädje och tacksamhet över att jag är en människa som ständigt värderar och omvärderar saker och ting, inklusive mej själv och min egen insats.

Det här med kritik mot sitt föräldraskap är ju det känsligaste som finns.
Åtminstone för oss mammor. Ingenstans gör kritik så ont som just kring det och därför är det lätt att slå ifrån sej och att komma med ursäkter.
Förklaringar till vad som brast finns absolut för oss alla.
Vi är dem vi är, med begränsade resurser inom oss och vi växer och läker förhoppningsvis under hela livet.
Vi har de förebilder vi har och det är det.
Självklart är det skillnad på att ex växa upp som sin pappas prinsessa och att växa upp med en pappa som valt bort en. Självklart har ett barn som mötts av intresse och tålamod lättare att bli just en sådan förälder än en som vuxit upp med hugg å slag... ja, för att dra några exempel så ni förstår hur jag menar.
Sen förändras tiden med.
När mina föräldrar växte upp på -50 talet fick de stryk av sin pappa när de varit olydiga. Så var det... för många... då.
När föräldrar skilde sej under -70 talet då jag var barn försvann pappan. Så var det... för många... då.
Nu känns båda alternativen rätt långt borta. Och hur mycket kan man döma sej själv för att man var en produkt av livet där å då.
När mina barnbarn är vuxna kommer det finnas saker deras föräldrar gjorde eller sa som är otänkbara då.
Barnen är alltid en annan produkt än deras föräldrar.
Min bristande genusuppfostran har sina förklaringar alltså.

Jag har funderat på hur mycket av mina tillkortakommanden som mamma som berodde på att jag var ung. Att det har påverkat barnen på gott och ont är självklart.
Men att jag var en annan mamma när jag fick barn som tjugofemåring än som sjuttonåring berodde nog framförallt på erfarenheten. På att det är skillnad att få första barnet och att få fjärde.
Och jag är säker på att både jag och barnen även vunnit en massa på att vi är så nära i åldrar.

Men likväl. Att reflektera och att få nya insikter är alltid bra.
Det får mej att växa som människa. Och förhoppningsvis kompenserar det barnen åtminstone lite grann.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta

Önskeinlägg från Lisa W, min bästa tid

 

Jag lyssnar på en del låtar av Säkert. En av mina favoritlåtar av henne är "Ditt kvarter" och här är favoritstrofen...

"Elle, när ska det bli inne att vara som jag
Blek och feg och sävlig och lat
Jag har köpt varje nummer av Elle sen 96
Men det som fortfarande gäller är
Vacker och lycklig
Och just nu kjol med särskilda veck"

Stoooor igenkänning där.
Även om modet och förebilderna mellan kurvigt och smalt svänger så menar man aldrig mina kurvor. Hängbröst och hängröv verkar aldrig bli hett, aldrig hur länge jag väntar.
Ingen man kommer någonsin att säga "Men Gud, vilka härliga hängtuttar du har å en så slapp stor bak... är den äkta."
Well... jag har fått lära mej leva med det. Precis som Säkert.

Lisa W önskade ett inlägg om "När jag varit som lyckligast och om det är nåt jag verkligen ångrar." Två spännande ämnen egentligen så jag tror jag särar dem och håller mej till "lyckligast inlägget" här.

Det känns konstigt... efter en skitjobbig höst, vinter... efter sorger å bedrövelser och mitt i en utmattningsdepression att säga att min lyckligaste tid är nu, men så är det nog trots allt.
Eller nu å nu... från 40 å framåt kanske. I den vevan.
Även om jag inte känner mej lycklig för jämnan och även om livet är rätt långt ifrån glättigt så är det jämförelsevis helt klart bäst nu.
Jag har lite, lite granna börjat skita i de där hängbrösten. Jag har börjat förlåta mej själv för de synder jag gjort och de tillkortakommanden som jag har.

Min barndom var inte mer eländig än många andras.
Men jag minns att jag alltid kände mej maktlös, att jag ständigt längtade efter att bli vuxen.
Mina unga tonår var ett kaos. Som 17 åring var jag mamma.
Alla de där småbarnsåren.
Enkla, rutinmässiga, ordning å reda.
Men först i 40 årsåldern fann jag mej själv på riktigt.
Fann ett lugn jag inte haft tidigare, en mindre lust att behaga, en större plats att vara jag på.
Förstår ni hur jag menar?

Jag tycker att jag är snyggare nu. Trots kroppsligt förfall.
Jag är tryggare, stadigare, en roligare människa att vara med.
Jag önskar att det fanns nåt sätt att ge mina döttrar den erfarenheten, den känslan medan de är unga å vackra men jag antar att man måste leva sej till det.
Att det är framsidan på myntet att bli äldre.

Visst, visst kan jag fastna i tankeloopar om att jag med största sannolikhet har levt halva mitt liv (förmodligen lite mer) och att det som är kvar är olika grader av ålderdom.
(I deppiga stunder funderar man på rollatorer, trycksår å blöjor som aldrig blir bytta.)
Jag kan fastna i känslan av att var detta allt som blev, skulle livet inte vara mer än så här?! Men samtidigt så skulle jag för allt i världen inte vilja byta med någon å bli 25 år igen.
Jag har mycket kvar som jag vill göra, känslor jag vill uppleva, platser jag vill se men på det stora hela är jag rätt nöjd.
Jag tycker att jag hanterat livets käftsmällar rätt så väl å lärt mej något ifrån dem.
Jag har fått fyra barn som blivit fyra fantastiska vuxna människor, jag har det någolunda ekonomiskt, en make som stått ut, en dotter som är gravid, jag har vänner å hundar å trygghet och jag har förmågan att se det stora i det lilla. Att ta tillvara på...
Utan att varken ha bestigit några höga berg, dykt i djupa korallrev, ridit på elefanter eller hånglat upp rockstjärnor backstage så är jag rätt så tillfreds med bokslutet så här halvvägs.

Så Lisa W jag säger nu. Nu, är min bästa tid. Hittills.

Godnatt på er.

Puss/ Asta