Mer om att reflektera sin mammaroll

Bild: Jag å sonen för ett gäng år sen.

Trodde nog mina rader några inlägg längre( eller här) ner när jag granskade mitt föräldraskap skulle röna fler tankar hos er än det gjorde, två kloka kvinnor kommenterade, och jag tycker ämnet är spännande så jag kör det ett varv till.

Det var inget "gråta ut inlägg" om hur usel morsa jag varit utan mer ett inlägg om reflektion. Och jag känner en glädje och tacksamhet över att jag är en människa som ständigt värderar och omvärderar saker och ting, inklusive mej själv och min egen insats.

Det här med kritik mot sitt föräldraskap är ju det känsligaste som finns.
Åtminstone för oss mammor. Ingenstans gör kritik så ont som just kring det och därför är det lätt att slå ifrån sej och att komma med ursäkter.
Förklaringar till vad som brast finns absolut för oss alla.
Vi är dem vi är, med begränsade resurser inom oss och vi växer och läker förhoppningsvis under hela livet.
Vi har de förebilder vi har och det är det.
Självklart är det skillnad på att ex växa upp som sin pappas prinsessa och att växa upp med en pappa som valt bort en. Självklart har ett barn som mötts av intresse och tålamod lättare att bli just en sådan förälder än en som vuxit upp med hugg å slag... ja, för att dra några exempel så ni förstår hur jag menar.
Sen förändras tiden med.
När mina föräldrar växte upp på -50 talet fick de stryk av sin pappa när de varit olydiga. Så var det... för många... då.
När föräldrar skilde sej under -70 talet då jag var barn försvann pappan. Så var det... för många... då.
Nu känns båda alternativen rätt långt borta. Och hur mycket kan man döma sej själv för att man var en produkt av livet där å då.
När mina barnbarn är vuxna kommer det finnas saker deras föräldrar gjorde eller sa som är otänkbara då.
Barnen är alltid en annan produkt än deras föräldrar.
Min bristande genusuppfostran har sina förklaringar alltså.

Jag har funderat på hur mycket av mina tillkortakommanden som mamma som berodde på att jag var ung. Att det har påverkat barnen på gott och ont är självklart.
Men att jag var en annan mamma när jag fick barn som tjugofemåring än som sjuttonåring berodde nog framförallt på erfarenheten. På att det är skillnad att få första barnet och att få fjärde.
Och jag är säker på att både jag och barnen även vunnit en massa på att vi är så nära i åldrar.

Men likväl. Att reflektera och att få nya insikter är alltid bra.
Det får mej att växa som människa. Och förhoppningsvis kompenserar det barnen åtminstone lite grann.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta

Jag redigerade, men där här är intressant.

Skrev ett inlägg igår kväll där jag funderade över alla som känner oro över Mini och hennes pojkväns tidiga väg in i föräldraskapet. Rätt många förfasas även om det kamoufleras bakom frågor och nyfikenhet.
Min äldsta dotter gjorde allt i rätt ordning och där fanns ingen oro alls från omgivningen.
I mitt inlägg igår jämförde jag mina döttrars förutsättningar, deras oro, syn på uppfostran osv och kom fram till att det kan vara nog så bra att vara ung och oupplyst.
Att inte ha läst en massa studier och hunnit oroa sej för mycket.
Det var i alla fall så jag menade.
När jag läste inlägget imorse... lite piggare... och framför allt när jag läste era kommentarer förstod jag att jag nog inte varit helt tydligt/ inte på ett bra sätt fått fram vad jag menade så jag redigerade den biten av inlägget och tog bort kommentarerna kring det som nu är borttaget.

Men hör ni detta är spännande.
Jag och min  stora flicka har väldigt olika syn på föräldraskap.
På uppfostran och förhållningssätt till barnen.
Flera av era borttagna kommentarer gick ut på att jag "kritiserade min äldsta dotters uppfostran" vilket aldrig var mitt syfte. Jag kommenterade skillnaden, diskuterade lite grann varför jag tyckte annorlunda.
Vad är skillnaden med att diskutera barnuppfostran mot att diskutera hunduppfostran? Eller husbygge?
Och varför är det som alltid "mamman" som ska visa extra hänsyn?
DET har jag funderat kring.

När min äldsta dotter diskuterar sitt föräldraskap och tankarna bakom det och jag ifrågasätter el blir förvånad så säger hon lugnt "Men mamma, tiderna och förutsättningarna förändras, det är ingen kritik mot dej, du behöver inte ta åt dej.
Jag tyckte inte du var en dålig mamma men jag vill ge min dotter något annat."
Och jo. Jag håller med. Det är säkert så.
När jag fick barn var det milsvid syn på min inställning till uppfostran jämfört med mina föräldrars. Jag har ett å annat att tycka om mina föräldrars generation syn på barn även om jag inte tycker att ALLT blivit bättre nu.
Jag har många t ankar kring hur barn numera curlas känslomässigt och vad det kommer att göra med deras självkänsla senare.
Men!
Det intressanta är att min dotter och hennes generation är fria att tycka som de gör och uttrycka det för då är det en diskussion.
Tvärtom är det en kritik.
Varför då?!
Varför är samma diskussion åt ena hållet en sund diskussion som jag inte ska ta personligt men omvänt tycker många att jag är elak?
"Hur vågar du kritisera din dotter så?"
Ja kanske för att jag inte menade att kritisera, kanske för att jag mer konstaterade olikheter. 

Så. Om jag då ska komma till lilla Ängla mitt första barnbarn.
Ängla som uppfostras annorlunda än vad mina har gjort och förmodligen annorlunda än vad Mini kommer fostra sina.
För att hon har ordentligt vuxna föräldrar. Akademiska föräldrar. Föräldrar vana vid att söka kunskap på internet. Föräldrar som hunnit mogna nog för att oroa sej.
Ängla har även hon dragit vinstlotten i livets tombola.
Ingenting kommer fattas henne.
Inte materiellt och inte kärleksmässigt.
Jag älskar den lilla hönan och även om hon är rädd för mormor idag så kommer jag att vinna över henne.
Hon har, självklart, de bästa föräldrar för just henne.
Å man KAN faktiskt fostra både människor och djur på olika sätt och resultatet blir gott i slutändan i vilket fall.

Puss/ Asta