Stackars...

 


Hör ni, visst är det jobbigt med alla tiggare som sitter precis överallt?
Om jag springer igenom min lilla by så hinner jag stöta på en flera stycken av dem.
Utanför systemet, apoteket, utanför gallerian, utanför Coop och ICA.
De sitter vid parkeringen till mitt jobb.

Jag vill vrida på huvudet för att inte se.
Jag vill plocka upp min telefon och låtsas upptagen av ett samtal eller en sms konversation.
Jag vill titta ner i marken.
Även om utanförskapet och människor som faller mellan maskorna i Sveriges välfärdsnät alltid har funnits så har tiggarna från Rumänien i denna omfattning som de nu är här konfronterat oss med orättvisa och total fattigdom.
Här.
Inte på någon exotisk resa där vi är gäster utan här.
Mitt i vår vardag, mitt i vårt livspussel av att lämna ungar på dagis-jobba-köpa en klädtrasa på HM-in på Bolaget för en flaska rött-till ICA å vad ska vi äta till middag.
Å det ÄR obehagligt.
Jag tycker det också.

Jag vill vända bort blicken för jag vill inte se.
Jag orkar inte konfronteras med mitt överflöd och hens totala utsatthet.
Orättvisan och orimligheten.
Men jag tvingar mej själv att se. Att möta deras blick. Att säga "hej."
Jag försöker ge pengar men det blir inte alltid och aldrig lämnar det någon tillfredsställelse.
Tvärt om, ju mer kontakt ju större hål slits det i skyddsmuren mellan mej och hen.
Och så tror jag det är för många. Jag tror att många tycker att det är jobbigt med "dessa tiggare" för att det belastar vårt samvete och ifrågasätter våra val.
För att rättvisa är något som egentligen är djupt inpräntat i oss.

Sen finns det som förtjänar en alldeles egen plats i helvetet. Eller en riktigt usel lottning i livets tombola nästa gång.
De som föraktar. Spottar på. Skriker efter. Tänder eld på läger. Snor slantar. Sprider rykten och hat på nätet.
De som har så slutna hjärtan att de inte kan ta in hur det känns att sitta på en blöt filt i kylan, i regn å i blåst, och sträcka handen mot andra människor i hopp om en småslant.
De som vill stänga gränser, förhindra att fattiga utsatta människor ska få känna en gnista hopp för att det stör deras gatubild.
Det måste vara förfärligt att ha så lite empati.
Stackars er.

Puss/ Asta

Tiggeri

 

Vi ser dem alla.
Till och med i min lilla stad finns dom.
Sitter dom.
Tiggarna.
Å fryser.

Ofta papperslösa. De flesta romer från Rumänien.
De är inte, till skillnad mot vad ryktena säger, inkluderade i beräknande ligor.
Kass verksamhetsplan i så fall.

Det finns över nio miljoner romer i Europa.
En stor minoritet. Ett jagat folk.
Illa behandlade.
Överallt men inte minst i Rumänen.

Jag lyssnade på P1 igår när de rapporterade från kåkstaden som nu ska rivas utanför Stockholm. Fattiga romer som byggt upp skjul mot stängslet där järnvägen går.
Eldstäder. Fukt. Kyla.
En romsk man som varit i Sverige i tre månader intervjuades och även om han bröt så talade han fullt begriplig svenska. Han hade inte gått någon "svenska för invandrare", han hade lärt sej av sin kompis som bodde och arbetade i Sverige.
Han höll dagtid till nere i centrum, tiggde pengar.
En bra dag fick han ihop 100 kronor.
Hundra kronor?!
För att i förnedring sitta på marken och sträcka fram sin hand mot köpglada framrusande stockholmare i ett februarikallt Sverige.
I lägret högg han ved inför natten. Alla hans tillhörigheter och kläder var fuktiga.
Hans skjul svinkallt.
Ändå. Ändå var det bättre i Rumänien.
Å svenskarna var snällare.
Där spottade de på honom. Svor åt honom.

Kåkstaden ska rivas.
Jag förstår det.
Ingen kan sätta upp sina pinaler och bopinnar där de vill och kalla det sitt hem.
Lägret var inte människovärdigt. Det var farligt. Sa en hög snubbe inom socialförvaltningen.
Jag håller med om det.
Men vad ska man göra av dessa människor?
Vart ska de ta vägen?
Vem bär ansvar för att ett helt folk behandlas som paria i Europa?
Socialgubben sa att de som ville skulle få en bussbiljett hem.
Resten skulle avhysas och ordnas boenden för i max 5 dagar.
Sen då?
Härbärgena i Stockholm är så fulla att det lottas ut platser på kvällarna.

Det är ingen lätt fråga.
Hur gärna jag än vill så kan vi i Sverige inte ta hand om ALLA som skulle behöva det.
Men Rumänien är ett EU land och rimligen är det precis sådana här frågor, som mänskliga rättigheter, där övriga EU länder borde ställa krav.
Nu är tyvärr inte Rumänien ensamt inom EU om att behandla romer illa.
Sverige har som bekant fått kritik tidigare.
Frankrike massutvisar romer.
Italien lika så.
Tyskland vill precis som flera andra EU länder kriminalisera tiggeri och hemlöshet.
Hur tänker man då?
Hur kan fattig vara det samma som att vara en brottsling?
Vad ska människor som dragit denna nitlott i livets tombola göra då?
Lägga sej ner å dö?

Jag skänkte en gång strax före jul en hundring till en tiggare.
Han fick tårar i ögonen. Han kysste min hand.
Ingen av mina barn blev sådär lycklig över någon av sina julklappar.
Därefter öppnades en kran hos mej.
En oförmåga att bara gå förbi med blicken placerad i fjärran och med knogarna vitnande om Lindexpåsar och vinflaskor.
Jag skänker numera ofta till tiggare. Nån tjuga här, nån hundring där.
Det löser ingenting.
Det ger bara mej en stunds respit från det dåliga samvetet.
Men vad ska man göra?
Hur ska man påverka?

Vad tycker du?

Puss/ Asta