Mordet på Gica. Pojkstreck eller nationell skuld.

I augusti i år tog en människas liv slut.
Fyrtioåttaåriga Gica från Rumänien, en hemlös man, pappa till tre små barn trakasserades av ett gäng pojkar och misshandlades till döds av två tonårspojkar 14 och 16 år gamla. Mordet var kulmen på en längre tids trakasserier där pojkarna kallade Gica för Råttan.
Gica Horolomei-Lupu var avhumaniserad. Hade inte längre något människovärde för dessa ungdomar. När den sista kvällen kom misshandlade de honom med tillhyggen, sparkar, hopp och urin. De skrattade och filmade händelsen.
14 och 16 år gamla. Kan vi låta det sjunka in.

Det har skrivits spaltmeter om detta mord i tidningarna. På sociala medier diskuteras det friskt. Tonen är hård åt alla håll. Rasismen mot tiggare å ena sidan, kraven på att de unga förövarna ska straffas som vuxna, fängslas och aldrig mer släppas ut likaså. Hat riktas även mot en av pojkarnas advokat som kallade mordet för "pojkstreck."
Alla tycker och tycker mycket kring det här fallet men min starkaste känsla är att vi låtit det hända.
Låtit samhället bli så här.
Min fasta övertygelse är att Sverige har förändrats i grunden sedan ett rasistiskt parti med rötterna i nynazismen tog plats i riksdagen.
Undan för undan har det blivit ett klimat där den tidigare lite skämmiga och dolda köksbordsrasismen får syre av att vädras öppet och där det inte längre är skämmigt att uttala rasistiska saker.
Där vi som säger ifrån kallas vänstervridna och godhetsknarkare.
Vi har fått ett samhälle där det är möjligt för pojkar som fortfarande är små nog att gå i grundskolan att se på andra människor som råttor. Skadedjur som kan utrotas.
Mordet är kanske inte Jimmie Åkessons fel men det är en konsekvens av vad hans parti öppnat fönster och dörrar till.

Jag anser inte att 14 åringen och 16 åringen är oskyldiga.
Jag tycker att "pojkstreck" var en jävligt olycklig (i bästa fall) formulering av pojkens juridiska ombud. Men jag anser att varje misstänkt har rätt till bästa möjliga försvar och att det är varje advokats skyldighet att göra allt som står i hens makt för att se till sin klients intressen.
Det finns överväldigande bevis för vad dessa pojkar har gjort. De var i triumfen över sitt dåd dumma nog att filma. Jag anser dem skyldiga, jag tycker att de har ett ansvar men jag tycker samtidigt att det inte är ensamma om ansvar.
Det här är barn!
Var fanns vuxenvärlden? Var fanns deras föräldrar? Den skrattande hetsande gruppen av andra ungdomar?
Vilket är deras ansvar? Vad blir konsekvenserna för dom? 
Vilken inställning hyser pojkarnas vuxna omgivning till rumäner som kommer hit för att tigga?
Ja, det kan jag ju inte säkert säga. Jag känner dem inte.
Men jag kan säga att mina barn skulle aldrig kunnat göra det här.
Se på andra människor som skadedjur enkom var de kom ifrån.
Misshandla en annan levande varelse till döds.
Kissa på honom. Filma. Skratta.

En människa mitt i livet vars enda brott var att födas fattig i fel land finns inte mer. Tre små barn har förlorat sin pappa.
En stor jävla reva har slitits upp i vårt land, det som är vi.
Att döma två pojkar till ungdomsvård några år är att låta både pojkarna och deras familjer å omgivning komma alldeles för lindrigt undan.
För att inte tala om partiet som öppnade falluckorna för den här typen av mentalitet.
Fy fan.

/ Asta

Att prata om välgörenhet

Ska man det?
Rätt många anser att man inte ska det. Att det goda med handlingen försvinner och istället blir till ett förhärligande av en själv.
Människor har säkert olika anledningar att berätta om hur de hjälpt till eller vad/ vem de har pyntat upp för pengar till. En del vill kanske påtala att de är goda människor andra kanske vill inspirera.
Hur som helst så anser jag att det inte spelar någon roll vilket syfte som står bakom en god handling, precis som att tanken inte alls räknas.

Själv kan jag ofta känna mej otillräcklig i min insats. Den drunknar i all nöd som finns.
Men jag kan känna mej nöjd med att jag som student dragit in på andra saker än på mina åtagande hjälpinsatser.
Jag har två fadderbarn hos Barnfonden. Det har jag haft i tjugofem år eller nåt sånt.
Tyvärr blir det aldrig av att jag skriver eller skickar julklappar å sånt men jag ser i alla fall till att två barn får vaccinationer, gå i skola, mat, familjen får hjälp med sånt de måste.
Vi skänker till Greenpeace och till Läkare utan gränser varje månad.
Och så är det ju tiggarna då...

Från att ha gett ett par tior här å där har jag sista tiden mer koncentrerat det till att ge till mannen som sitter utanför vår ICA i stan. Han har fått några tjugor då jag handlat ett par gånger i veckan och lite mer till jul. På det sättet känns det som att jag hjälper nån lite grann och det inte bara är spridda skurar. Det händer att jag ger andra med men inte lika ofta som förr.
Men så nu, sen strax efter nyår, så sitter en ny tiggare utanför ICA.
Jag hoppas mannen har kunnat åka hem.
Nu sitter det en kvinna där så numera är det hon som får mina pengar.
Idag gjorde det allra extra ont i mej. Hon ser verkligen helt utsjasad ut och inte undra på det, det är ju svinkallt ute. Vi andra... vi mer lyckosamma i livets tombola... rusar fram mellan bil å affär med händerna nerkörda i fickorna och mössan neddragen och hon sitter där timma efter timma.
Fy fan.
Och så finns det människor som tror att de väljer detta, att de tjänar grymma pengar på godtrogna fina svenskar.
Fy fan.

Egentligen tycker jag att bistånd och att hjälpa till i fattiga länder är vår skyldighet men att välgörenhet och ideellt arbete inom landet klingar sämre. Från ovan liksom. Allmosor.
Staten skall ha hand om viktiga funktioner och säkra invånarnas skyddsnät.
Okej att hjälpa till att träna knattelaget men soppkök och kvinnojourer... sånt borde pengar avsättas till i den mån det behövs.

Vad tänker du?

Puss/ Asta

Stackars...

 


Hör ni, visst är det jobbigt med alla tiggare som sitter precis överallt?
Om jag springer igenom min lilla by så hinner jag stöta på en flera stycken av dem.
Utanför systemet, apoteket, utanför gallerian, utanför Coop och ICA.
De sitter vid parkeringen till mitt jobb.

Jag vill vrida på huvudet för att inte se.
Jag vill plocka upp min telefon och låtsas upptagen av ett samtal eller en sms konversation.
Jag vill titta ner i marken.
Även om utanförskapet och människor som faller mellan maskorna i Sveriges välfärdsnät alltid har funnits så har tiggarna från Rumänien i denna omfattning som de nu är här konfronterat oss med orättvisa och total fattigdom.
Här.
Inte på någon exotisk resa där vi är gäster utan här.
Mitt i vår vardag, mitt i vårt livspussel av att lämna ungar på dagis-jobba-köpa en klädtrasa på HM-in på Bolaget för en flaska rött-till ICA å vad ska vi äta till middag.
Å det ÄR obehagligt.
Jag tycker det också.

Jag vill vända bort blicken för jag vill inte se.
Jag orkar inte konfronteras med mitt överflöd och hens totala utsatthet.
Orättvisan och orimligheten.
Men jag tvingar mej själv att se. Att möta deras blick. Att säga "hej."
Jag försöker ge pengar men det blir inte alltid och aldrig lämnar det någon tillfredsställelse.
Tvärt om, ju mer kontakt ju större hål slits det i skyddsmuren mellan mej och hen.
Och så tror jag det är för många. Jag tror att många tycker att det är jobbigt med "dessa tiggare" för att det belastar vårt samvete och ifrågasätter våra val.
För att rättvisa är något som egentligen är djupt inpräntat i oss.

Sen finns det som förtjänar en alldeles egen plats i helvetet. Eller en riktigt usel lottning i livets tombola nästa gång.
De som föraktar. Spottar på. Skriker efter. Tänder eld på läger. Snor slantar. Sprider rykten och hat på nätet.
De som har så slutna hjärtan att de inte kan ta in hur det känns att sitta på en blöt filt i kylan, i regn å i blåst, och sträcka handen mot andra människor i hopp om en småslant.
De som vill stänga gränser, förhindra att fattiga utsatta människor ska få känna en gnista hopp för att det stör deras gatubild.
Det måste vara förfärligt att ha så lite empati.
Stackars er.

Puss/ Asta

Det är saligare att ge än att få ( eller låt ungen din som redan ha allt få en klapp mindre å ge till nån som inte har.)

Jul, jul strålande jul.
I vår familj började vi förra julen att köpa färre julklappar. Vi slutade att köpa till de vuxnamed undantag av secret santa där vi lottar så att alla köper (och får) av någon.
I år kör vi favorit i repris och jag tänker inte överösa barnbarn, som har allt å ändå inte förstår, med orimligt med julklappar.
Jag vill ta tillbaka, om inte det kristna budskapet så åtminstone, få julen att handla mer om gemenskap och omtanke än om saker.
Vi har redan allt vi behöver å mer därtill. Det är det inte alla som har...

I vår familj har vi haft fadderbarn via Barnfonden sedan hur länge som helst.
Minns inte när vi började med det men barnen var små så sedan sent -80 tal eller tidigt -90 tal.
Det har hunnit bli ett par stycken och det har hunnit bli på olika sätt, en del har jag haft mer kontakt med än andra.
Just nu har vi två stycken fadderbarn, en pojke och en flicka, dessa har jag varit skitkass på att skriva till och bygga en relation med (något som ständigt maler i högen av dåligt samvete) men jag gör i alla fall det viktiga. Jag pyntar upp pengarna!
300 kr/ mån och barn betalar jag.
Jag kan varmt rekommendera Barnfonden. De är mycket pålitliga, smidiga att ha å göra med, professionella och drygt 80% av pengarna når fram. Det är en hög siffra.
Varje år får man som fadder veta hur det går för ens fadderbarn i skolan, familjen, i samhället osv.
Man får även en redovisning för hur pengarna har använts.
Vill du ha ett eget fadderbarn så har du länken till barnfonden HÄR.
Barnfonden har även andra utmärkta projekt om du vill stödja mer tillfälligt eller om du vill köpa välgörenhetsjulklappar.

Jag skänker varje månad 100 kr till Läkare utan Gränser. Det sköts via mobilräkningen, jag behöver aldrig tänka på det utan det sköts automatiskt och jag får bara ett sms om att pengarna är dragna.
Alla känner väl till denna organisations utmärkta och modiga arbete i världens fattigaste och farligaste länder. Även Läkare utan gränser kan du stödja kontinuerligt el tillfälligt.
Länk hittar du HÄR.

Min man skänker 30 kronor/ månad till Greenpeace. Det är en piss i havet till en verkligt behjärtansvärd organisation men även små pengar gör något.
Heroiska miljöpoliser och en nagel i ögat på alla som skiter i vårt klot.
Länk till Greenpeace hittar du HÄR.

Tiggare... dessa tiggare.
De har blivit en allt vanligare syn på våra gator. Fattigdomen har kommit till vårt land, blivit synlig på våra egna gator, på ett sätt som vi inte är vana vid. Den där totala fattigdomen som inte har med missbruk el psykisk sjukdom som flertalet av svenska hemlösa lider av.
Jag har i takt med att jag "vant" mej (det gör jag aldrig) vid synen av tiggande människor börjat ge pengar mer regelbundet. Förut var det mest småpengar och det jag råkade ha på mej i kontanter.
Nån enstaka gång, typ kring jul, tog jag ut en peng i bankomaten för att ge.
Under senaste året har det blivit så att jag gör det oftare. Ser till att ha kontanter i syfte att skänka.
Jag kommer i år ta ut 500 kr i hundralappar och ge till dem som jag passerar oftast som en julklapp.
Det är en piss i Nilen även detta, men det är samtidigt det allra mest verkningsfulla sättet att skänka pengar. Direkt utan administration och mellanhänder.

Fler föreningar som jag inte bidrar till själv är länkade här i ett litet urval.

Frälsningsarmén som gör massor för våra allra mest utslagna.

Amnesty som arbetar för rättvisa, solidaritet, demokrati gör ett fantastiskt arbete.

Världsnaturfonden som stödjer mångfalden, de vilda djuren som riskerar utrotning.
Här kan du vara fadder eller ge tillfälligt.

Puss/ Asta

Kunde gjort mej olycklig

Idag höll jag på att göra mej olycklig på en äldre man.
Idag blev jag så där rasande som jag väldigt sällan blir på främlingar.
Lyckligtvis rann det mej ur handen.

Jag hade varit på ICA och handlat och är på väg ut med kundvagnen lastad av påsar genom en sån där snurrentré.
Då får jag syn på tiggerskan som alltid sitter utanför. Hon sitter på marken med sin tomma mugg framför mej och det första jag lägger märke till är att hon hukar, för upp händerna mot ansiktet.
Sen ser jag mannen... han är... ja, jag säger som det är. Han är ett fyllo.
Säkert inte äldre än min egen pappa men sliten utav missbruk. Orakad och tofsig i huvudet.
Han hytter åt tiggerskan, sparkar i luften mot henne.
Skäller... så där som gamla fyllon gör när tonfallet liksom sänks och höjs, när de viskar/ fräser och gapar om vart annat.

Det var fullt av folk omkring dem. Köer både till fiskbilen och till jordgubbarna.
Å ingen sa någonting, alla vände sej om, skötte sitt.
Jag sa ingenting heller för jag hade blivit så perplex av hela situationen att jag stannat upp snurrentrén utan att märka det för en någon bakom mej mumlade.
Helt fullständigt rasande blev jag när jag väl uppfattade situationen.
Jag hörde honom säga medan han slog med knytnävarna i luften framför sej.
"Jag har ingenting, ingenting, inte en spänn. Å här sitter du tattarjävel fy fan fy fan."
Precis när jag kom ut så gick han.
(Mot bankomaten ironiskt nog.)
Jag log mot tiggerskan och hon log tillbaka och rättade till sina kläder och jag var rasande på mej själv att jag stannat upp och inte skyndat mej mer innan gubben hann gå.
Att jag inte inför alla dessa människor som bara vände sej bort hade fått visa att alla är fan inte så flata som ni.
Men förmodligen var det bra. Jag hade gjort mej olycklig på gubben.

Egentligen tycker jag ju om sådana där små samhällets olycksbarn. Jag har väldigt god hand med ffa manliga gamla alkoholister. Många av dem har varit charmerande underhållande kvinnokarlar när de var yngre och inte fullt så nedgångna och glimtar av det finns ofta kvar.
Min svärfar var precis den typen av man, precis den typen av gammal alkoholist, när han levde.
Vi kunde gräla och fnissa med samma frenesi tillsammans. Framför allt tyckte vi väldigt mycket om varann.
Jag får ofta åran att ta hand om detta patientklientel när det kommer in.
För att jag gillar dom och dom gillar mej.

Därför blev jag så förvånad på mej själv över hur arg jag blev.
Inte i sej att jag blev arg, för han VAR ju dum men tankarna som for genom mitt huvud.
"Alkoholistjävel. Inga pengar?! Jag vet nog precis hur jävla många chanser och hur jävla mycket stålar du har kostat. Förutom allt elände du förmodligen orsakat ett gäng kvinnor och några barn!"
Alltså, vad kom DET ifrån?!

Puss/ Asta

Detta är inget inlägg om att jag är så förbannat god

 

Idag, när jag varit hos läkaren, tog jag vägen om systembolaget och handlade några flaskor vin.
Utanför bolaget satt som vanligt en tiggare i lortiga kläder och med vädjande blick.
Ibland stålsätter jag mej och går förbi.
Ofta ger jag en slant, de lösa mynt jag har, en tjuga... obetydliga pengar för mej.
Idag hade jag inga lösa kontanter men hans blick brände lite extra i mej och jag tog ut en hundring i bankomaten och gav honom.
Han lyste upp, kysste mej på handen. Talade sitt språk. Rumänska? Jag vet inte.
På knagglig engelska välsignade han mej och sa att min "baby" (Mini som stod bredvid) var den vackraste i världen.

Min man skulle fått ett spel på mej om han vetat.
Han, som många andra, tycker att jag ibland är alldeles för naiv.
Å att vi behöver våra pengar själva. Att vi redan skänker pengar via Barnfonden, Läkare utan gränser osv.
Min make hade skällt ut Mini för några veckor sen när hon gav nån tjuga.
Sagt att "Det fattar du väl, han får ju inte ens behålla de där pengarna själv."
Min make är egentligen inte en varken snål eller ond människa.
Bara lite mer "realist" än vad jag är.
Well... jag lär hellre ungarna att vara empatiska.

Jag blir så arg!
Jag blir så arg på den typ av förakt som verkar öka mot utsatta människor, och i synnerhet om de kommer från andra länder.
Jag vet ingenting om den tiggande mannen utanför systembolaget.
Men ett vet jag.
Jag har mer.
Jag har och han har inte.
Jag har inte massor av pengar men tillräckligt för att ikväll sitta här å sippa på ett glas rött, äta snacks å titta på pionerna som jag köpt åt mej själv.
Unnat mej.
Ingen människa sitter i smutsiga kläder med böjt huvud och sträcker fram händerna för småmynt mot förbipasserande människor för att det är kul.
Eller för att de blir förmögna på det.
Det är den yttersta förnedringen, själv skulle jag hellre ha prostituerat mej.
Men jag skulle gjort vad som krävdes för att försörja mej och eventuella barn.

Jag skiter faktiskt i om han ingår i en "liga."
Han är fattig och utsatt oavsett.
Många, många tiggare är här illegalt och har inte papper för att kunna söka arbete.
Men barnen och familjen där hemma svälter.
Människor kan vara här illegalt men ingen människa är illegal.
Det är väldigt stor skillnad!
Är du här utan tillstånd är du bortom nästan alla skyddsnät som finns.
En del säger att "de köper sprit för pengarna."
Jaha... ock?!
Vem är jag att säga att han måste köpa ekologisk frukt för hundringen jag gav.
Jag gav bort den. Nu är den inte min. Nu är den hans.
Vad han behöver mest vet väl inte vi?!

Puss/ Asta