För två år sedan drabbades jag av det som diffust kallas utmattningssyndrom.
En hopakok av jobbiga faktorer fick den berömda droppen att rinna över.
En osäker arbetssituation, stress, krånglande relationer och min själsfrände Märta dog.
Inte särskilt konstigt att benen svajade å hjärnan kokade där ett tag.
Nu är det efter långa stressiga år på jobbet med en arbetsbelastning from hell mer osäkert än någonsin.
Jag vet inte vart jag arbetar om två veckor. Jag vet inte med vem.
Jag hoppas att de symtom jag har är relaterat till detta för annars blir jag riktigt rädd.
Jag har på senaste tiden fått en hel del... motsatsen till komplimanger för mitt yttre.
Många har sagt saker som att jag ser äldre ut, blek ut, trött. Är du ledsen?
Och jag har börjat glömma. Jag har ta me fan fått teflonskalle.
Så var det inte när jag var utbränd sist, då vart jag disträ och kände en osäkerhet, jag fick dubbelkolla mej själv ständigt.
Nu glömmer jag bort. Minns inte överhuvudtaget.
Jobbet fungerar faktiskt.
Jag kommer ihåg mina patienter. Jag kommer ihåg dropp som skall sättas, antibiotika som skall ges, urin som ska mätas, piller som skall administreras.
Men det är som om hjärnan fixar detta och precis ingenting mer.
Jag glömmer tv program jag sett.
Jag glömmer människor jag träffat. När kollegor talar om tidigare medarbetare eller patienter så är det i många fall helt blankt. Som om jag aldrig mött dem.
Jag glömmer var jag ställt bilen.
Jag glömmer att jag har glasögonen på mej och letar efter dem.
Jag går ut ur facebook och loggar sedan in direkt för att "se vad som hänt på facebook" och kommer först då på att jag just kollat och loggat ut.
Jag glömmer vem jag tjänstgjorde med dagen innan och vem jag hade sällskap med från parkeringen.
Ja allt.
Kan man verkligen BLI sån av stress?
Puss/ Asta
