Vem? Va? Nä, det vet jag inte...

För två år sedan drabbades jag av det som diffust kallas utmattningssyndrom.
En hopakok av jobbiga faktorer fick den berömda droppen att rinna över.
En osäker arbetssituation, stress, krånglande relationer och min själsfrände Märta dog.
Inte särskilt konstigt att benen svajade å hjärnan kokade där ett tag.

Nu är det efter långa stressiga år på jobbet med en arbetsbelastning from hell mer osäkert än någonsin.
Jag vet inte vart jag arbetar om två veckor. Jag vet inte med vem.
Jag hoppas att de symtom jag har är relaterat till detta för annars blir jag riktigt rädd.

Jag har på senaste tiden fått en hel del... motsatsen till komplimanger för mitt yttre.
Många har sagt saker som att jag ser äldre ut, blek ut, trött. Är du ledsen?
Och jag har börjat glömma. Jag har ta me fan fått teflonskalle.
Så var det inte när jag var utbränd sist, då vart jag disträ och kände en osäkerhet, jag fick dubbelkolla mej själv ständigt.
Nu glömmer jag bort. Minns inte överhuvudtaget.

Jobbet fungerar faktiskt.
Jag kommer ihåg mina patienter. Jag kommer ihåg dropp som skall sättas, antibiotika som skall ges, urin som ska mätas, piller som skall administreras.
Men det är som om hjärnan fixar detta och precis ingenting mer.
Jag glömmer tv program jag sett.
Jag glömmer människor jag träffat. När kollegor talar om tidigare medarbetare eller patienter så är det i många fall helt blankt. Som om jag aldrig mött dem.
Jag glömmer var jag ställt bilen.
Jag glömmer att jag har glasögonen på mej och letar efter dem.
Jag går ut ur facebook och loggar sedan in direkt för att "se vad som hänt på facebook" och kommer först då på att jag just kollat och loggat ut.
Jag glömmer vem jag tjänstgjorde med dagen innan och vem jag hade sällskap med från parkeringen.
Ja allt.
Kan man verkligen BLI sån av stress?

Puss/ Asta

Jag orkar inte en gång till.

Det här med att "må dåligt på jobbet" är ett ämne som är svårt att skriva om tycker jag.
Jag har låtit bli, bara sipprat lite under ett tag men det ÄR rätt illa tyvärr.
Jag har inte velat skriva om det för jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Vet inte riktigt vad jag känner eller vad jag ska göra åt det.
Jag har tänkt att vad hjälper det att älta i bloggen? En del kommer säkert finna mej gnällig å skör och som en så "känslig liten människa" å andra kommer säga att jag skall sjukskriva mej direkt.
Men jag vet faktiskt inte om jag vill ha några råd...

Det är djävulskt på jobbet. Tungt som bara helsike. Särskilt en av grupperna suger energi, en grupp där jag varit placerad väldigt mycket.
Förr, för några år sedan, fanns det toppar å dalar i mitt jobb.
Det kunde vara intensivt under några månader... med sommarens nya oerfarna personal eller i vinterkräkstider men det fanns oxå perioder när det var lugnare.
Så är det inte längre.
Belastningen är hög precis hela tiden. Vi har patienter som ligger hos oss väldigt länge, vilket är en ytterligare belastning för man kommer nära på gott å ont, och patienterna har behövt så väl mycket medicinsk vård som omvårdnad.
Men det som slitit mest på mej är att avdelningen känns som om hela havet stormar.
Oroligt.
På kort tid har över 10 sjuksköterskor valt att sluta. Några av dem just nu mammalediga eller på andra tillfälliga uppdrag men nu försvinner de. Resten har bytt jobb till närmare sina hem, börjat plugga, prövar kommunen. En del försvinner till andra, lugnare, avdelningar på sjukhuset.
Vi är inte många kvar nu.
Vi som ska orka, bära, lära ut, skola in.
Å ingen söker tjänsterna så vad ska hända?
Ja, det vet ingen, inte ens cheferna men självklart spekuleras det. Om att stänga avdelningar, hur bedriver man vård utan personal?

Jag har en längre tid känt att min stressnivå i kroppen ökat.
Jag får svårare att somna om nätterna trots sömntabletter. Jag får hjärtklappning när jag släcker lampan. Jag går ofta upp efter en timma och tar ytterligare en sömnpilla.
Jag som skulle minska...
Jag vaknar på nätterna.
Jag släpper inte tanken på jobbet- på vissa patienter eller på vad som ska hända- även när jag är ledig.
Jag har blivit känsligare för ljud. Jag blir stressad och irriterad när flera pratar samtidigt eller på sånt som jag kan uppleva som tjat.
Det känns som starka varningssignaler. Signaler jag känner igen från när jag vart sjukskriven 2013.
Under mina sista arbetspass har jag fått ångest även på jobbet.
Känt en frustration när det minsta lilla krånglar, när jag får vänta på att datorn arbetar eller något sinkar. Sist började hjärtat slå våldsamt, trots en lugn fin grupp å ingenting att stressa upp sej över, att jag var tvungen att gå å lägga mej.
Ligga i vilorummet å andas så som jag lärt mej under KBT.
Tillslut somnade jag, sov tio minuter och sen klarade jag resten av dagen.

Tydliga symtom. Visst.
Problemet är bara VAD jag ska göra åt det.
För jag vill inte vara sjukskriven igen. Jag vill inte söka läkare. Skicka papper till försäkringskassan. Förklara för chefen. Fundera på vad mina kollegor tänker eller inte tänker.
Jag ORKAR INTE! Jag gör det bara inte!
Min chef är sjukskriven och vikarien orkar jag bara inte dra det här för.
Det är i sej ett symtom, detta att inte orka, inte mäkta med att ta tag i något.
Jag vacklar mellan att tycka att min kropp reagerar adekvat på en fullständigt ohållbar situation som gjort att majoriteten av mina kollegor sagt upp sej till att känna att jag är världens största fjant som mår dåligt... nu IGEN!
JAG känner människor som både jobbar som fan å går igenom personliga tragedier men som ändå orkar.
Människor har alltid jobbat hårt. Förr arbetade man 10-12 timmar sex dagar i veckan och inte fan sprang folk runt och blev utbrända. De snöt sej och jobbade på.
Jag vill betona att jag inte tänker så här när det gäller andra men när det gäller mej själv så känns det som om jag hittar på, överdriver och förstärker. Jag har ju alltid varit en sådan dramaqueen.
"Skärp dej och ändra inställning!" tänker jag.
Sov, promenera, tanka kraft när du är ledig och sluta tänk så jävla mycket på jobbet.
Gör det du ska/ hinner/ mäktar med och skit i resten.
Ta nedläggningen när den kommer.
Så tänker jag. Men kroppen lyder inte.
Tyvärr tror jag inte att dessa fem dagars ledighet som jag nu befinner mej i och har avverkat hälften av kommer att förändra någonting.

Jag vill vara stark! Vi skojade härom dagen en läkare å jag angående massuppsägningarna att "Jag stannar, jag är som en kapten. Den sista som lämnar det sjunkande skeppet" och så gjorde jag en sådan där flott honnör.
Jag orkar verkligen inte med något psykbryt nu. Jag behöver jobba, jag behöver få fortsätta känna glädjen till mitt jobb som konstigt nog finns mitt i kaoset och jobbet behöver sannerligen mej.
Jag vill inte vara henne man pratar om... "Nu är hon sjukskriven igen. Hon pallar inte för det här."
Jag vill... jag vill besegra den här skiten. Ta mej samman helt enkelt!

Men va fan. Annars mår jag toppen! :)

Puss/ Asta

Skandalerna från stora klinikfesten som ni alla (bävat) väntat på.

Var på party i fredags, å inte vilket party som helst utan stora Medicinfesten med 120 festsugna deltagare bestående av olika personalkategorier från kliniken.
Bordsplacering, middag med dessert, billig alkohol i baren, band och dans.
Alla som inte var där... och kanske somliga som faktiskt var där... väntar kanske med delad blandning spänning och fasa på rapporterna i Astas blogg.
Jag fick dessutom uppdraget från självaste Överläkaren (som inte var där) om att fota å med kameran fånga ekivoka situationer.
Såååå...
Vem fick ihop det med vem?
Vem satt i doktorernas knä?
Vilken doktor satt i sekreterarnas knä?
Vem slätade över vem?
Vem blev för full?
Vem gjorde bort sej?

Jag är ledsen.
Jag hade fullt upp med mej själv.
Med att äta, dansa, mingla och ha roligt.
Ett å annat noterade jag kanske men ni vet vad de brukar säga...
What happens in Las Vegas  medicinfesten stays in Las Vegas medicinfesten.
Riktigt jäkla kul var det i alla fall.
Tack alla som deltog.
Jag har världens bästa kollegor!

I går var jag trött trots att jag tog det vansinnigt lugnt med alkoholen. Kunde nog nästan ha kört hem.
Men vi kom i säng sent.
Var barnvakt åt världens goaste Noah på kvällen när hans föräldrar var på bio och självklart gick det strålande.
Vi hann sjunga, smeta ner hela ungen med mat, bada, se hockey å ta en tuppis.

Idag har jag haft sovmorgon.
Minis svärföräldrar kommer snart över på tacos men den maten får kidsen ordna med själv.
Jag bidrog med en av de bättre guacamole som världen skådat. 
Nu ska jag ta en runda med min Gotteman och imorgon börjar min sedvanliga adventssemester.
En hel vecka att städa, putsa fönster, hänga upp julgardiner.
Å dricka glögg, sova middag, läsa, shoppa julklappar.
Pynta, baka Rocky Road och gå långa promenader.
Det känns sååååååååååå välbehövligt.

Puss/ ASta

Det går bra nu...

 

Ja jag vet. Det kan vända. Det kan bli värre igen. Det är väl till å med troligt...
Jag har alltid en inre röst som liksom viskar "Vänta du bara..."
Men just nu njuter jag av att må bra, vara glad å känna att jag får allt bättre koll på läget i allt fler situationer igen.

Jag har jobbat och även om det inte var det stressigaste passet jag haft i min karriär så hade jag rätt mycket att göra.
En del är ju "lite nytt" för mej med.
Ny ordning i medicinrummet, en rondtavla som skall uppdateras, riskbedömningar som skall göras osv.
Men jag tror faktiskt att jag kom ihåg och hann med allt. Å att jag var tålmodig, pedagogisk och tröstande där det behövdes.
Det känns så bra!
Det känns kul att jobba igen!
Å det är och hade varit roligt... om jag hittade tillbaka till glädjen och stoltheten med yrket igen. Under min sjukskrivning och kanske längre än det har jag varit så arg. Lite bitter rent av.

Även om jobbet känns mer lustfyllt igen och även om jag VILL jobba på en akutvårdsavdelning där det händer lite å inte bara är samma, samma dag in å dag ut så oroar jag mej för organisationen och arbetsmiljön.
I höst kommer vi att vara fem erfarna syrror på avdelningen.
Fem!
Det innebär en enorm belastning i ansvar och i att "bära" så mycket mer än bara sitt jobb.
Men jag har varit tuff och bestämd hittills med vad jag orkar och förmår.
Jag har satt gränser för vad jag klarar å behöver och det tänker jag fortsätta med.
Ingen... varken jag, kollegorna, patienterna el landstinget tjänar på att jag blir heltidssjukskriven igen.

Imorgon är det tydligen slut på det fina vädret, åtminstone här i väst Sverige.
Var precis inne å kikade på smhi's prognos de närmaste 10 dagarna och det var ingen munter läsning precis.
Synd...
Jag är ruskigt väderberoende. Precis allting blir lättare när solen skiner å man kan gå i klänning.
Men men, man får va tacksam över de dagar vi haft med lite sommartemperaturer.

Har ni haft en härlig dag?

Puss/ Asta

Slut på snuttinutt å duttidutt

 

Idag har jag varit på jobbet.
Parkerat bilen på den välbekanta parkeringen. Smattrat med mina högklackade skor genom de familjära korridorerna. Åkt hissen upp till 5:e våning, sett mej i spegeln på vägen upp, slätat till håret, kollat av så inga kråkor sitter i näsan å jämnat till läppstiftet... precis som vanligt.

Klev ur hissen å såg bara okända ansikten.
Nya elever, nya kollegor. Patienter å anhöriga jag aldrig träffat.
Men samma gröna väggar, samma lukt, samma ljud.
Där å då började jag nästan gråta.
Jag kände hjärtat rusa i bröstkorgen på mej och jag ville bara gå där ifrån igen.

Jag andades djupt.
Gick in i fikarummet. Hälsade på en ny kollega som jag kände igen, men som är tillräckligt ny för att jag inte ska känna henne. Hälsade på chefen... åtminstone hon gammal å trygg.
Gammal som i välbekant.
Jag lämnade mitt sjukintyg. Satte mej å pratade lite.
En efter en kom kollegor, som jobbat dag, som skulle jobba kväll.
Kramar. Hälsningar. Frågor. Återseenden som var kära.
Glädje men oxå en känsla av att inte tillhöra, av att vara på besök.

Jag stannade en bra stund och skrev ner tider för min rehabplan närmaste månaden.
Var med på arbetsplatsträff. Hörde om kaoset, överbeläggningarna, allt som inte funkar, läkare som inte vill ta ansvar eller som bråkar om nya rondrutiner.
Nothing new med andra ord.
Välbekant å precis som vanligt om man vill se på det ljust.

Lillebror å jag dröjde oss kvar efter mötet.
Pratade å skvallrade lite. Samma jargong som vanligt.
DET har jag saknat. Honom. Å några till.
Lillebror tycker det ska bli bra för mej att komma tillbaka in i hetluften.
Vara lite nyttig. Göra nåt vettigt.
Inte "... Sova till halv tre på eftermiddagen, äta en lång frukost, gå ut med Gotteman å filosofer, komma hem och analysera, omsluta mitt inre, bli ett med universum, blogga om detta (alternativt om prisvärt smink) och bli omhuldad av mitt kvinnliga nätverk med pussipuss å snuttisnutt å duttidutt och kiss & hug för att sen gå och lägga mej halv fyra på natten."
"Nu är det slut med det, du är ingen lyxhustru" sa han bestämt.
(Det var det där med kvinnlig å manlig vänskap :) )

En sista helg ledig.
Phu.

Puss/ Asta

Kalorier å farväl.

 

Idag har jag ätit å ätit å ätit.
Smörgåstårta i två omgångar. Pärontårta. Å nu min paradkycklingrätt med vansinnigt mycket grädde och smör i. Inte ens en bullemieker skulle kunna komma på ett mer kaloristint dygn.
Nu sippar jag på ett glas rödvin.
Ni vet väl det, att om ni dricker alkohol till fet mat som blir det plus minus noll och kalorierna blir lika med nada!
Nej, nu ljuger jag, det är faktiskt precis tvärt om. Alkohol är den absolut snabbaste och lättillgängligaste energin för kroppen att ta till sej och när den väl gjort det är den mätt och lägger resten till reserven.
Jojo, lite att ta av alltså om det nu skulle bli krig eller nåt imorgon.

Lilla "mamma" på jobbet slutade idag. Gjorde sin sista dag inför pensionen.
Jag har ju vetat i åratal att dagen skulle komma men likväl... det kändes förbannat jobbigt.
Vissa grät, själv fick jag bara en stor svart klump av sorg i magen, det är värre än att gråta.
"Mamma" som egentligen heter Maggan är på många sätt som en mamma för mej.
Nån jag kan tala med om allt, det allra allra jobbigaste och personligaste.
Nån jag kan busa med och vara hur grov med eller rund i munnen som helst med.
En tant på 65 år som är snyggare än de flesta och som kan få mej... ja, MEJ... att rodna.
Jag kommer sakna sjukt mycket.
Hon har förvisso lovat att komma in å jobba på timmar ibland (när hon inte passar hundar, åker till Köpenhamn, vaktar barnbarn, ligger på spa, åker utomlands, är på gymmet, på symöten, med sina systrar i Göteborg, ligger å sover...) men en epok går ändå i tiden och det är sorgligt.
Hon har betytt... och betyder... fantastiskt mycket för mej.
Bilden är från en jobbfest med "kusinen", mamma, jag (som rödhårig) och "Lillebror."
En fantastisk bild.
En fantastisk kväll, en av de bästa!

Nu väntar jag på den enda norrman min make tål, Skavlan och sen ska jag försöka sova i någolunda tid. Jag var ledig i helgen... men bestämde mej för att jobba extra imorgon.
Käckt va?
Eller inte.

Puss/ Asta