Jag hamnade i en diskussion på Instagram härom veckan.
Bakgrunden var att jag la upp den här bilden och skrev under: Provade på Indiska men kände mej bara tjock och ful. Utan att sätta = mellan de två adjektiven.
Följer en massa kroppspositiva konton på Instagram och en del av dem följer mej tillbaka. Kritiken jag fick bestod i att jag kallade mej för tjock när jag inte är det (enligt dom då.) Att ordet tjock inte skall användas som en känsla av normalviktiga. Särskilt inte då som en negativ känsla.
Först blev jag lite stött. Ja till å med lite ledsen.
Känslan av att man inte platsar in bland de smala och fita men alltså heller inte får göra anspråk på att platsa in bland de tjocka.
Känslan av att inte uttrycka vad det väcker hos mej att inte komma i mina gamla kläder, att inte klä i den typ av kläder som har passat mej tidigare osv.
Jag försöker att acceptera min kropp, att banna elaka och nedsättande tankar, att hylla den för vad den gör för mej varje dag och vad den klarar av men ibland trillar man ju dit. Ibland känner man bara FAN vad tjock jag är!
Så ja, jag blev lite stött.
För allt är ju relativt. Även bland de kroppspositiva damer jag följer varierar vikten och en del av dem är väldigt "klassiskt vackra" med kurvorna på rätt ställe, jämna vackra anletsdrag eller ett fantastiskt hår. Det måste ju hela tiden finnas kvinnor som tänker... alltså även om dem... "Ja men det är ju jävligt lätt för dej att säga."
Faktiskt hade jag och min yngsta dotter ett liknande halvbråk några dagar innan där hon på fullt allvar gnäller över att hon är tjock. Och jag blev irriteradoch lite stött, "jaha, vad är då jag" lixom. På ungen som drar stl 36.
Men efter att ha funderat några varv inser jag att det jag gjorde var samma sak.
Mini känner sej tjock för att hon gått upp i vikt en 6-7 kg. Hennes kläder sitter inte som de brukar. En del kommer hon inte i.
Det är ju eg samma sak för mej. Jag har fått en annan kropp på relativt kort tid som jag inte alltid är helt bekväm i, jag har ett BMI som ligger på 26,3 (med nöd och näppe på klassat som övervikt) men både Mini och jag omfattas av att vara norm viktiga. Vi kan handla och äta ute utan att omgivningen stirrar eller lägger nån värdering i det, vi kan handla kläder i vanliga affärer och våra storlekar finns alltid inne. Ingen av oss skulle bli nekad arbete eller på annat sätt diskriminera oss till följd av vår vikt. (Min ålder däremot men det är ett annat inlägg.)
Så ja. Det var berättigad kritik. Eller som någon skrev (typ): Du kunde istället ha skrivit att du gått upp i vikt och inte känner dej bekväm eller hemma i din nya kropp. Tjock är ingen känsla. Tjock är inget man är för att man har en dålig dag.
Jag lär mej hela tiden. Jag har undan för undan som jag följt de här kontona insett att jag burit på en hel del sunkiga fördomar och förutfattade meningar om tjocka människor. Att jag till å med uttryckt mej förkastligt när jag talat om dem. Tjocka kvinnor med korta kjolar eller magtröjor tex. Eller tjocka med kundvagnen full av chips å kakor. Rent fruktansvärda tankar har jag hyst.
Därtill har kroppspositivismen lärt mej att bli snällare mot mej själv.
Att inse att kroppen är fantastisk trots valkar eller put.
Jag kan varmt rekommendera er som liksom jag inte alltid är den där bästa kompisen till er själva.
För det är faktiskt det minsta man kan begära, att man inte säger någonting till sej själv som man inte skulle säga till sina polare.
Hojta om du vill ha tips på konton.
Puss/ Asta
