Kitty och tankar om tolerans

Sporadiskt läser jag Kitty Jutbrings blogg. Här om veckan skrev hon ett inlägg om när hon åkt tunnelbana och en person satte sej bredvid henne. Du kan läsa inlägget här. Hon sa då (jag citerar): ”Asså, jag pallar inte när du luktar så mycket rök, jag är ledsen men jag måste flytta mig.”
Och sen frågade hon sina läsare om hon gjort rätt som sa till. Hon fick väldigt mycket medhåll, men jag var en av de få som tyckte att det var riktigt dyngtaskigt gjort.
Det här med att lukta illa är för de flesta otroligt pinsamt och om det varit mej som hon sagt till (nu röker inte jag till vardags) så hade jag känt mej tillintetgjord och det hade sänkt hela min dag. Jag hade... faktiskt... blivit ledsen.
Det går faktiskt utmärkt att flytta på sej utan kommentarer om man nu känner att man inte pallar sitta kvar.

För så här är det ju. Vi frotteras med främmande människor jämt å hela tiden.
Särskilt om vi bo i en större stad och åker kollektivtrafik. Men även på krogen, caféer, på våra arbeten, i affären möter de flesta av oss en stor mängd människor vi inte har valt. Och människor luktar, låter, ser ut hela tiden.
Men man måste inte gilla allt för att faktiskt bete sej. Vara lite snäll.
Att säga åt en främmande människa att den luktar illa är inte att vara ärlig, det är att vara taskig.

Överlag tycker jag att många verkar ha så lätt att döma sina medmänniskor.
Läser titt som tätt hur människor gnäller om sina medmänniskor. Föräldrar som låter barn äta skräp på tåget, barn som låter, tonåringar som fnissar eller vad det nu må vara. Jag hamnade i en ilsken diskussion med en bekant som kräktes galla över en mamma som gett sitt barn chips till frukost. Hon var urusel olämplig människa som inte borde ha barn. Och kommentarerna höll med.
Usch å fy.
Alltså, vad vet vi om hur andra människor har det?
Varför den här ungen åt chips till frukost? (Hur vet vi ens att det var frukosten?)
Vem vet hur deras morgon sett ut eller vad de hade att vänta av dagen?
Ingenting.
Kan vi inte bara vara lite... lite snälla?

Tycker du Kitty gjorde rätt som sa ifrån och vad tänker du om min text?


Puss/ Asta

Ful å äcklig.

Läste på facebook om en tjej som skrev typ "Jag hör till dem som känner mej ful och äcklig med min övervikt efter graviditeten men som idag gått ner av mina kilon och då steg självförtroendet och jag har till å med sminkat mej lite idag."

Ful och äcklig! Fastnar hårdast för "äcklig."
Och sen kommer svaren. "Bra jobbat." "Heja dej." "Ja lite smink lyfter alltid." "Vad duktig du är."
Ingen mer än jag reagerade tydligen på det där. Ful och äcklig.
Jag blir uppriktigt ledsen.

Och ja jo jag vet. Man ska inte kasta sten i glashus och undertecknad är inte precis den som alltid är sin egen bästa kompis men "äcklig" skulle jag kanske inte använda och det är som sagt lättare att se strukturer i andra.
Och alla andras reaktioner. Som faktiskt visar att de håller med.
En småbarnsmamma som ännu inte återfått formen är ful och äcklig.

Alltså fan vad vi lägger energi på nåt så jävla oväsentligt som vikt.
I synnerhet när det handlar om för många trivselviktskilon och inte om fetma som är handikappande för leder och hjärtat. När det handlar om utseende.
Jag känner inte riktigt igen mej i mina extrakilon och kan tycka att det är trist att jag inte kan ha vissa kläder å så där men jag är ta me fan fin ändå.
Och framför allt är jag (så vitt jag vet) frisk. Jag kan gå, springa, leka.
Jag har ingen dödsdom över mej eller behöver utsätta mej för plågsamma och nedbrytande behandling.
Det är fett jag har i magen, inte cancer.

Vi har fått ett enda liv. Ett enda. Ett antal begränsade antal dagar. 31025 dagar om vi blir 85 år. Dagar som börjar ticka redan när du ligger där i plastbaljan på BB. För en del av oss tar tiden slut så sorgligt mycket tidigare.
Inte ska vi då gå runt å känna oss äckliga över en volang eller två på magen.
Det är ju fruktansvärt. Nästan oanständigt.

Var snäll!
Inte minst mot dej själv.

Puss/ Asta

Så fick man bli lite förbannad idag med

Internet är ju fantastiskt och samtidigt en ständig källa till irritation.
Internet... eller det människor skriver och delar på internet... gör mej förbannad varenda dag.

Ett axplock ur dagens irritationsmoment...
Rasismen så klart. Fick idag upp ögonen för ännu en skitsida på facebook som heter "Nej till asylboenden i Sverige" som delar en artikel av nazistsidan Fria tider.
Vidrig läsning. Vidrig spridning av hat. Vidrig störning i empatiförmågan.
Människor flyr för sina liv. De flyr undan den terror som bortskämda européer springer runt å oroar sej över när det är fan så mycket större risk att de cyklar ihjäl sej på väg till jobbet eller sätter en gurkbit i halsen vid frukost eller blir våldtagna av svennebanan på joggingrundan eller röker ihjäl sej eller...

Det är människorna i Syrien, i Afghanistan, i Somalia, i Irak, i Jemen osv osv osv som har anledning att frukta IS på riktigt och dem ska vi stänga våra gränser för. "Nej till asylboenden i Sverige."
Fy fan. Störda jävlar.
Än värre är när en människa jag känner, bryr mej om och tycker om delar sån jävla skit. Då blir jag arg och ledsen på riktigt.
Var snäll lixom!

Inte riktigt lika förbannad men lite matt blir jag av att läsa kommentarerna på en artikel om hundbett och "farliga hundraser" på Nyheter 24.
Så otroligt många människor utan kunskap som ska skrika för full hals om "kamphundarnas farlighet."
Om man... helt uppenbart... inte kan någonting om ett ämne, varför måste man då envisas med att tycka så förbannat mycket och högljutt om just det?
Jag har haft stora hundraser innan jag köpte Dogue de Bordeaux och det kan jag säga att det är en enorm skillnad i hur man blir bemött och respekterad som hundägare beroende på vad du har i kopplet.
Jag kan tänka mej att det är än värre om man har ex en amstaff. Staffar som förövrigt... av dem som kan något om hundar... är kända som några av de mest barnsäkra hundar som finns.

När man talar om "kamphundar" så finns det olika begrepp.
1.)Hundar som en gång i tiden har använts i kampsammanhang. Dit hör flera olika terrier och mastiffer.
2.)Hundar som tränats till hundkamp av vidriga djurplågare.
3.) Hundar med ett visst utseende.

Gemensamt för hundraser vars ursprung har med kamp att göra är att de med fel uppfostran och för liten social träning kan bli hundaggressiva.
De är kända för hög smärttröskel och för att vara mer människovänliga.
De har ett högre motstånd mot att bita människor än andra raser. När de användes inom kamp var det viktigt att människor kunde hantera hundarna med högt adrenalinpåslag.

Alla hundar kan tränas till att agera aggressivt. Inga hundar "låser" käkarna och alla hundraser över 20 kg kan ställa till rejält med skada.
Att använda hundar till hundslagsmål är förbjudet eftersom det är barbariskt och djurplågeri.
Hundar med ett visst utseende lockar fel hundägare.
Det är betydligt större risk att en gangseterwannabe väljer en pittbull eller en mastiff än än cockerspaniel eller golden retriver.
Flertalet av de hundar som krängs billigt är amstaffblandningar och pittbull med smått å gott i sej och när avel sker urskillningslöst ökar riskerna.

Sven Melander uttalade sej till försvar av Sara Larsson och menade att det är inte en ung kvinnas ilska över våldtäkter och hennes vrede över mäns beteende som är problemet.
Under videon kan man läsa en massa kvinnor (och en å annan man, ofta yngre) som hyllar Melanders ord och sen en massa kränkta jävla vita män.
Alltså, jag är så trött på dem. Jag är så trött, trött, trött på män som piper "inte alla män" samtidigt som en ung kvinna får motta dödshot för sin ilska.
Så trött på alla dessa män som inte kan se mönstret i samhället eller sin egen del eller åtminstone FATTA att vi kvinnor vet kanske nåååågot mer än dem hur det är att leva med den ständiga oron över vad män kan ta sej för och begränsa våra liv utefter det.
För fan... Var snäll lixom!

Puss/ Asta