Jag vet inte

Så här är det. Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva.
Utan att förminska det sorgen gjort mot mej så befann jag mej i ett nedgånget skick även innan Gottfrid blev dålig och balanserade på en skör egg. Som att få influensa när immunsystemet är satt ur spel. Och benen har slagits undan fullständigt.

Jag är en lösningsfokuserad människa.
Jag tänker att jag har två val här och nu.
1. Pröva om en ny hund kan hjälpa mej att läka
2. Söka psykiatrin och be att få bli inlagd.

En ny hund kommer inte att ta bort sorgen och saknaden efter Gotteman.
Men jag tänker att kanske... kanske kanske kanske... kan en ny hunds behov hjälpa mej upp ur denna avgrund.
Att "tvingas" till dagliga promenader.
Att "tvingas" till att uppfostra en ny individ
Att få skeda med och känna närheten till en annan levande varelse.
Valp känns uteslutet just nu.
Det hade varit svårt rent praktiskt men framförallt är jag i för dåligt skick för att orka. Att köpa valp framför vuxen hund har alltid sina fördelar men så som jag mår är alternativet till vuxen hund ingen hund.

Jag kan få köpa en norsk tik. Hon är 1 år. Stor i kroppen, van att vara ensam men fortfarande en valp. Hon är inte så vacker. Inte alls som min Gotteman.
Jag vet inte...
Jag är ambivalent och tänker att jag hystar mej på första bästa lösning (sällan bra när man köper hund) men att hon å andra sidan kanske är precis det jag behöver.
Jag tänker att det inte kommer ta bort sorgen men åtminstone tasslösheten och att det kan bli jättebra.
Jag tänker att det kan bli rent åt helvete med. Att jag landar i att det inte hjälpte ett skit.
Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag inte bryr mej om vad någon annan tycker är "passande."
Att jag skulle ersätta Gottfrid lättvindigt eller att jag är impulsiv och oseriös.
Det tror jag nog en å annan kommer tycka.
Det bryr jag mej inte om.
De personerna går inte i mina skor. Lever inte med min jävla ångestnivå. Slåss inte för sitt liv så som jag gör.
Jag är mer ambivalent i vad jag själv tror är rätt.
Ena stunden känns det "Jaaaa!"
Andra stunden "Nej, det går inte!" lika övertygande.

Suck. Det suger att vara jag.

Puss/ Asta