lördag 8 december 2018
Jag vet inte
Så här är det. Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva.
Utan att förminska det sorgen gjort mot mej så befann jag mej i ett nedgånget skick även innan Gottfrid blev dålig och balanserade på en skör egg. Som att få influensa när immunsystemet är satt ur spel. Och benen har slagits undan fullständigt.
Jag är en lösningsfokuserad människa.
Jag tänker att jag har två val här och nu.
1. Pröva om en ny hund kan hjälpa mej att läka
2. Söka psykiatrin och be att få bli inlagd.
En ny hund kommer inte att ta bort sorgen och saknaden efter Gotteman.
Men jag tänker att kanske... kanske kanske kanske... kan en ny hunds behov hjälpa mej upp ur denna avgrund.
Att "tvingas" till dagliga promenader.
Att "tvingas" till att uppfostra en ny individ
Att få skeda med och känna närheten till en annan levande varelse.
Valp känns uteslutet just nu.
Det hade varit svårt rent praktiskt men framförallt är jag i för dåligt skick för att orka. Att köpa valp framför vuxen hund har alltid sina fördelar men så som jag mår är alternativet till vuxen hund ingen hund.
Jag kan få köpa en norsk tik. Hon är 1 år. Stor i kroppen, van att vara ensam men fortfarande en valp. Hon är inte så vacker. Inte alls som min Gotteman.
Jag vet inte...
Jag är ambivalent och tänker att jag hystar mej på första bästa lösning (sällan bra när man köper hund) men att hon å andra sidan kanske är precis det jag behöver.
Jag tänker att det inte kommer ta bort sorgen men åtminstone tasslösheten och att det kan bli jättebra.
Jag tänker att det kan bli rent åt helvete med. Att jag landar i att det inte hjälpte ett skit.
Jag vet inte.
Vad jag vet är att jag inte bryr mej om vad någon annan tycker är "passande."
Att jag skulle ersätta Gottfrid lättvindigt eller att jag är impulsiv och oseriös.
Det tror jag nog en å annan kommer tycka.
Det bryr jag mej inte om.
De personerna går inte i mina skor. Lever inte med min jävla ångestnivå. Slåss inte för sitt liv så som jag gör.
Jag är mer ambivalent i vad jag själv tror är rätt.
Ena stunden känns det "Jaaaa!"
Andra stunden "Nej, det går inte!" lika övertygande.
Suck. Det suger att vara jag.
Puss/ Asta
Etiketter:
livet efter Gottfrid,
ny hund,
psykisk ohälsa,
sorgen efter Gottfrid,
tasslöshet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det viktiga är ju att du hittar en nivå som just du klarar av och mår bra av/i. Den enda invändningen skulle vara att varje sorg och tomhet inte kan fyllas av ett substitut. Samtidigt, vad är det som säger att den hunden är ett substitut. Den är ju sin egen, en egen individ. Och det fina med kärlek är att den kan delas på hur många som helst och ändå vara lika stor och stark till varje individ den delas ut till.
SvaraRaderaSå. Varför inte? Du blir säkert världens bästa matte även till denna hund. Utan att det förtar kärleken till Gottfrid eller Märta. Den är bara en ny och annan. ❤️
Men göööööör det för guds skull! Hon är säkert tillräckligt vacker på sitt sätt...
SvaraRaderaJag tror du behöver bli inlagd. Ring och säg att du vill ta livet av dej. Du mår verkligen dåligt och behöver proffesionell hjälp! Du kan få medicinering och ect behandling som är mycket effektivt. Har vart där själv så jag vet vad jag pratar om. Min hamster dog helt oväntat och det var mitt fel för han fastnade i brödrosten. Förstår att det låter banalt men han var mer än en hamster för mej. Jag växte upp i fosterhem och blev sexuellt utnyttjad. Flyttade till sist till eget boende men har vart inlagd många gånger på psyk. Jar bara gott att säga om psykvården. Dom brydde sej (och så fick man en del bra mediciner). Du ska absolut ringa psykvården och be om hjälp! Från en som läser din blogg men jag har aödrig kommenterat innan. Hoppas att du snart mår bättre.
SvaraRadera������ köp/skaffa tiken.. Du kommer överleva..
SvaraRadera