Jag har lite långledigt. Resten av veckan faktiskt.
Nästa vecka har jag fyra pass kvar på min gamla arbetsplats, sen kommer jag inte tillbaka för än i höst... kanske.
Den 11:e maj börjar jag mitt sommarvikariat på BB.
Jag har inte hunnit bli så där särskilt nervös än, men det kommer, det är jag så gott som säker på.
Jag blir alltid nervös i sådana här situationer.
För jobbet, men kanske än mer... för att bli accepterad, allra helst omtyckt på den nya arbetsplatsen och bland nya kollegor.
Som "icke barnmorska" förstår jag ju att jag är en nödlösning men jag försöker tänka att jag samtidigt har med mej en massa annan kompetens.
Jag vill tro att trots att jag byter inriktning fullständigt, från sjukt till friskt, från gammalt till ungt osv så finns det kunskap och egenskaper jag har nytta av även här. Eller överallt.
Nya människor. Nya grupperingar. Ingen som känner mej.
Det finns något kittlande med det... oxå.
Här kan jag vara den jag vill tänker jag. Göra vilket intryck jag vill.
Ingen känner mej, ingen vet hur jag brukar vara.
Har ni tänkt så någongång?
Å andra sidan tror jag egentligen inte att det är möjligt.
Vi är dom vi är.
I så gott som alla grupperingar jag ingått i som vuxen har jag tagit/ tilldelats samma roll.
En del är den tysta eftertänksamma.
En del är clownen.
En del är gnällspiken.
En del är den som för talan.
Det är vår.
Vitsipporna har nästan blommat över och min favoritblomma... liljekonvaljen... är på gång.
Björkarna är skirt gröna. I vägrenarna växer maskrosor. Det är ljust länge.
Vår och höst är nystart för mej. I år känner jag det extra tydligt.
En förtröstan å längtan.
Det är fint.
Puss/ Asta
