Duger jag verkligen? Kommer jag att räcka till?

Det är söndag. Söndag efter en rolig helg. Söndag efter rätt fria dagar. Plugg men under eget ansvar.
Imorgon är det måndag. Måndag och full fräs framåt. Måndag och start på den första omgången praktik denna sista termin. Två veckor på Gynmottagningen på Södra Älvsborg sjukhus (Borås.)
Jag har inte tänkt så mycket på det mer än att jag längtar till den praktik som inleds i november på förlossningen. Men idag slog den till, den där ovälkomna jävla gästen som jag är så trött på, ångesten.

Inte kvävande och handlingsförlamande men tillräckligt för att jag ska känna mej kass, dum i huvudet, fake och annorlunda.
Ovissheten om hur handledaren är, om vi kommer att klicka, om jag kommer att duga. Jag har dessutom inte haft kontakt med dem, en klasskompis hade fått mail om att vara där 08:30 och jag kom mej inte för att maila utan tänkte att det gällde väl oss alla då. Men sen såg jag (för sent på fredag kväll) ett inspelat samtal på min telefon där en barnmorska från gynmottagningen försökt nå mej och inte lyckats maila för att hon skrivit mailadressen fel förmodligen. Hon bad mej ringa men som sagt, då var ingen kvar där...
Så jag kommer kanske dyka upp helt fel!
Dessutom är det nu ett tag sen jag körde vägen och även det känns lite läskigt igen.
Jag hör ju när jag sammanfattar det att det är ingenting att vara rädd för.
Ändå är jag det. Rätt skraj för alla praktikerna. Mer än förra terminen.
Det är som att då var vi noviser och det var okej, nu är kraven så mycket större.
Kan jag leva upp till dem? Det är så satans mycket som jag inte kan.

Jag är så trött på att vara så här. Jag ser mej omkring, och även om jag VET att det där med ångest är rätt vanligt förekommande och att det finns massor av människor som lider av psykisk ohälsa i varierande grad så är jag ändå så less på att må så själv. Vara så själv. Att bara vinna tillfälliga segrar å sen stå där igen. Lika avklädd som innan.
Det verkar som att alla andra är så himla coola och självsäkra och lugna.
Ibland (rätt ofta) tänker jag att jag ska sluta att prata/ skriva öppet om sånt här. Att man då blir bemött som en nervös människa som därmed hamnar lägre ner i den sociala hierarkin. Andra stunder tänker jag att jag måste få vara jag och duga som sådan och att det är viktigt, för andra som mej, att känna att de inte är ensamma.

Näpp. Jag ska ta en rejäl runda med hunden och andas frisk luft och sen hantera det på det enda sätt jag vet fungerar. Fake it to you make it.

Hur är du? Cool som en filbunke i nya situationer eller lite stissig du med?

Puss/ Asta

Kom änglar...

Jag har varit ledig idag och det har varit en sån där jobbig dag.
Ni vet en sådan där dag när ingenting varken blir hackat eller malet.
Jag varken njuter av ledigheten eller tar tag i måstegrejer.
Jag är mest nervös! Nervös för att det snart är fredag och jag skall hospitera på BB igen.
Jag är verkligen inget bra på att vara ny.

Jag hade faktiskt nästan glömt bort hur det kändes.
Eller ja, det är som med förlossningar ni vet. Man minns att det gjorde för jävla ont men inte HUR det onda kändes.
När jag gick praktik under min grundutbildning grät jag jätte ofta på toaletten för att jag kände mej så korkad, så rädd, så utanför, så oduglig, så... "kommer -aldrig-i-helvete-klara-av-det-här."
Första veckorna som nyfärdig sjuksköterska hade jag konstant ont i magen inför varje pass.
Sedan kom magontet lite mer mer sällan, när någon patient var extra dålig eller det var tekniska moment jag inte kunde.
Så småningom ebbade det där ut och sedan ganska många år har arbetsuppgifterna i sej inte stressat upp mej.
Men nu är alltså den här oduglighetsångesten och "det-kommer-aldrig-i-helvete-att-gå" skräcken tillbaka.
Alla förväntar sej att jag ska vara så sjukt lycklig som lever min dröm men jag har mest ont i magen å frekventa diarréer av pur rädsla.
Längtar mest hem. Tack det var roligt att kika men nu går jag hem typ...
Fast så kan man ju inte göra.

Mitt förnuft säger till mej, enjoy the ride. Tre veckors hospitering, bara att suga in å lära så mycket som jag bara kan av ett ämne som verkligen intresserar mej. Inga krav, ingen press. Se å lär och njut av att vara där. På BB. I en barnmorskevärld.
Men mitt inre bara vrålar att jag aldrig kommer att lära mej alla sjuhundra elva ställen det ska dokumenteras på, sticka i sytrådstunna bebiskärl medan stressade föräldrar står över axeln, komma ihåg allt jag skall observera, allt jag skall informera om.
Jag kommer uppfattas som tafatt, osäker, dum i huvudet och "den där misslyckade semestervikarien de hade 2015 minns ni henne?"
Så som vi... jag själv... talat om hopplösa vikarier som aldrig lär sej och som gör arbetsbördan på oss andra större.
Mitt förnuft... igen då, säger att jag är dum i huvudet! Jag har varit där EN dag, vad förväntar jag mej?
Att vara stjärnan på bygget och bästis med alla i personalen?
Ett pass. Varför ska jag hålla på å noja så där?! Jag är ju för fan en erfaren sjuksköterska och dummare människor än mej har klarat sej.

Varför skriver jag det här?
Varför blottar jag ångest och sårbarhet så här istället för att bara spela cool?
Jag vet inte, jag har alltid haft ett behov av att säga som det är.
Å kanske, kanske kommer jag i slutet av sommaren titta tillbaka på de här raderna och le lite åt mej själv.

Hur är ni? Fixar ni det här med att vara nya?

"Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt. Graderna sjunker så fort överallt. Å det hjärtat som skulle bli ditt på nåt vis, det fryser nu sakta till is. Här sitter jag å baddar såren med salt. Det går åt helvete med allt..."

Puss/ Asta

Snart där.

Jag har lite långledigt. Resten av veckan faktiskt.
Nästa vecka har jag fyra pass kvar på min gamla arbetsplats, sen kommer jag inte tillbaka för än i höst... kanske.

Den 11:e maj börjar jag mitt sommarvikariat på BB.
Jag har inte hunnit bli så där särskilt nervös än, men det kommer, det är jag så gott som säker på.
Jag blir alltid nervös i sådana här situationer.
För jobbet, men kanske än mer... för att bli accepterad, allra helst omtyckt på den nya arbetsplatsen och bland nya kollegor.
Som "icke barnmorska" förstår jag ju att jag är en nödlösning men jag försöker tänka att jag samtidigt har med mej en massa annan kompetens.
Jag vill tro att trots att jag byter inriktning fullständigt, från sjukt till friskt, från gammalt till ungt osv så finns det kunskap och egenskaper jag har nytta av även här. Eller överallt.

Nya människor. Nya grupperingar. Ingen som känner mej.
Det finns något kittlande med det... oxå.
Här kan jag vara den jag vill tänker jag. Göra vilket intryck jag vill.
Ingen känner mej, ingen vet hur jag brukar vara.
Har ni tänkt så någongång?
Å andra sidan tror jag egentligen inte att det är möjligt.
Vi är dom vi är.
I så gott som alla grupperingar jag ingått i som vuxen har jag tagit/ tilldelats samma roll.
En del är den tysta eftertänksamma.
En del är clownen.
En del är gnällspiken.
En del är den som för talan.

Det är vår.
Vitsipporna har nästan blommat över och min favoritblomma... liljekonvaljen... är på gång.
Björkarna är skirt gröna. I vägrenarna växer maskrosor. Det är ljust länge.
Vår och höst är nystart för mej. I år känner jag det extra tydligt.
En förtröstan å längtan.
Det är fint.

Puss/ Asta