Vad är normalt och vem är normal?

Jag åt den antidepressiva tabletten Cipralex under ca 5 års tid. Trogna läsare tycker kanske jag upprepar mej, men en å annan ny kanske slinker in här.
Slutade för... jag minns inte, 3-4 månader sedan kanske.
Märker ingen dramatisk skillnad men visst är jag mer hudlös, mer lättriggad och med en känsla av att vara mer oskyddad än tidigare.
Fem år är ganska lång tid, man hinner lixom glömma vem man var innan och hur livet kändes då.
Dagligen funderar jag på om jag reagerar... normalt?

Jag känner mej, förhållandevis ofta, lite nedstämd.
Det är som om jag numera har en grundton inom mej som, inte alltid men väldigt ofta, är lite ledsen.
Jag kan å andra sidan känna att jag HAR många anledningar att vara ledsen.
Att mitt liv inte ÄR enkelt. Jag kan tänka "andra skulle oxå varit ledsna för det här" men likväl blir jag ofta förvirrad och undrar "är det normalt, reagerar jag brukligt eller är det att jag är utan och kanske behöver medicinen ändå?"
Är min känsla uttryck för att jag är jävligt klen psykiskt eller är det en helt sund och adekvat reaktion på X antal orosmoment och problem?
Och varför... varför... spelar det nån roll? Hur andra skulle ta det.

Kort sammanfattat har jag kanske fyra grundproblem som tär.
-Relationsproblem
-Oron över och konflikten till min mamma
-En obearbetad sorg över min bror
-Sömnsvårigheter

Jag märker att jag är mentalt trött.
Att konflikter... pyttiga och små och medelstora... tar orimligt med energi.
Och att jag numera snarare blir ledsen snarare än min naturliga reaktion, den att bli irriterad/ förbannad.
Ilska är något jag har mer naturligt i min person än att jag blir ledsen, men nu är det inte så.
Jag gråter väldigt sällan men jag känner att det finns mycket gråt inom mej.
Det känns som om jag öppnar den kranen kommer jag inte kunna sluta.
Jag kommer få sjukskriva mej och gråta dygnet runt i veckor.
Så jag vaktar noga på mej.

Jag har, ända sedan jag var ung tonåring, velat skapa avstånd till min släkt.
När jag pratar om "min släkt" så är det mammas sida jag menar.
Där finns så mycket sjuka familjeförhållanden, missbruk och annat som jag velat bryta med. Sluta att identifiera mej med. Skapa nytt.
I mångt och mycket har jag gjort det.
Jag har varit en hyfsad förälder. Fått välartade barn. Jag har hållit ihop mitt äktenskap. Jag har körkort. Högskoleutbildning. Är ekonomiskt självständig.
Men ibland känns det som om jag på djupet inte kommit någonstans.
Som om allt bara är fernissa.

Puss/ Asta