lördag 21 april 2018

Vad är normalt och vem är normal?



Jag åt den antidepressiva tabletten Cipralex under ca 5 års tid. Trogna läsare tycker kanske jag upprepar mej, men en å annan ny kanske slinker in här.
Slutade för... jag minns inte, 3-4 månader sedan kanske.
Märker ingen dramatisk skillnad men visst är jag mer hudlös, mer lättriggad och med en känsla av att vara mer oskyddad än tidigare.
Fem år är ganska lång tid, man hinner lixom glömma vem man var innan och hur livet kändes då.
Dagligen funderar jag på om jag reagerar... normalt?

Jag känner mej, förhållandevis ofta, lite nedstämd.
Det är som om jag numera har en grundton inom mej som, inte alltid men väldigt ofta, är lite ledsen.
Jag kan å andra sidan känna att jag HAR många anledningar att vara ledsen.
Att mitt liv inte ÄR enkelt. Jag kan tänka "andra skulle oxå varit ledsna för det här" men likväl blir jag ofta förvirrad och undrar "är det normalt, reagerar jag brukligt eller är det att jag är utan och kanske behöver medicinen ändå?"
Är min känsla uttryck för att jag är jävligt klen psykiskt eller är det en helt sund och adekvat reaktion på X antal orosmoment och problem?
Och varför... varför... spelar det nån roll? Hur andra skulle ta det.

Kort sammanfattat har jag kanske fyra grundproblem som tär.
-Relationsproblem
-Oron över och konflikten till min mamma
-En obearbetad sorg över min bror
-Sömnsvårigheter

Jag märker att jag är mentalt trött.
Att konflikter... pyttiga och små och medelstora... tar orimligt med energi.
Och att jag numera snarare blir ledsen snarare än min naturliga reaktion, den att bli irriterad/ förbannad.
Ilska är något jag har mer naturligt i min person än att jag blir ledsen, men nu är det inte så.
Jag gråter väldigt sällan men jag känner att det finns mycket gråt inom mej.
Det känns som om jag öppnar den kranen kommer jag inte kunna sluta.
Jag kommer få sjukskriva mej och gråta dygnet runt i veckor.
Så jag vaktar noga på mej.

Jag har, ända sedan jag var ung tonåring, velat skapa avstånd till min släkt.
När jag pratar om "min släkt" så är det mammas sida jag menar.
Där finns så mycket sjuka familjeförhållanden, missbruk och annat som jag velat bryta med. Sluta att identifiera mej med. Skapa nytt.
I mångt och mycket har jag gjort det.
Jag har varit en hyfsad förälder. Fått välartade barn. Jag har hållit ihop mitt äktenskap. Jag har körkort. Högskoleutbildning. Är ekonomiskt självständig.
Men ibland känns det som om jag på djupet inte kommit någonstans.
Som om allt bara är fernissa.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Jag har också funderat en hel del på vad som är normalt eller inte. Hur känner andra, hur orkar de? Jag har också en grundton av att vara nedstämd, att få vakta på mina tankar så att det inte blir för många negativa, då blir det för tungt. Att se till att ha blodsockret i balans och tillräckligt mycket sömn för att kunna stå emot. Jag har ingen jobbig barndom, inga stora sorger, inget att "skylla" på. För några år sedan började jag med citalopram, lägsta dosen, och det jag upplevde var en vila. Plötsligt slapp jag att hela tiden vakta på mig själv, det var inte längre som att gå på is och vara rädd för att braka igenom. En otrolig vila. Nu bryr jag mig inte om vad som är normalt eller inte, jag ser mina tabletter som att det är ett ämne jag saknat och som jag behöver. Varken mer eller mindre. Så är det för MIG. Jag tor att det är på ett helt annat sätt för andra. Jag tror inte längre att det finns normalt. Jag blir fortfarande väldigt ledsen ibland och väldigt glad, men kanske inte lika ofta. Jag känner mig inte avtrubbad, men jag får vila från att varje dag få kämpa för att behålla näsan över vattnet.
    Bonnie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ju ätit samma under många år och upplevde det precis som du. Som ett skydd, blev inte heller avtrubbad. Känner mej mer naken nu när jag slutat och reagerar fortare på känslor, ffa oro och så där.
      Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare