Längtan efter smått

När jag var 25 år fick jag mitt fjärde och sista barn.
Jag hade gott å väl gjort min plikt för mänsklighetens fortlevnad kan man tycka men länge drömde jag om och önskade åtminstone ytterligare ett barn.
Maken tyckte att fyra barn räckte och eftersom jag aldrig lyckades övertala honom så blev det inte fler.
Men för mej kändes det tidigt att pensionera den fertila delen av mej själv vid tjugofem, när de flesta kanske inte ens hunnit få sitt första barn.

Nu mera drömmer jag av naturliga skäl inte om fler barn.
Hujedamej.
Det ÄR verkligen skillnad på ork när man är kring tjugo och kring fyrtiofem även om vissa egenskaper kanske är mer lämpade. Eftertanken. Tålamodet.
Men tro inte att min längtan efter "smått" dött ut. Nej, numera är det valpsuget som vaknar med jämna mellanrum.

Jag har haft hund i 24 år i sträck. Under kortare perioder har jag haft två hundar samtidigt.
Under kanske två år hade jag en Risen och en Bouvier samtidigt. Ett kortare tag hade jag ihop med Bouviern en Cocker Spaniel som jag tog mej an för att omplacera då den annars skulle avlivas.
Märta och Gottfrid hade jag ett drygt halvår tillsammans.
Det finns enstaka fördelar med att ha två hundar samtidigt.
Deras glädje och trygghet i varandra. Att de håller varann sällskap och aktiverar varann till viss grad.
Utan Märta hade jag inte kunnat skaffa Gotteman då jag behövde henne eftersom jag fick lämna valpen ensam några timmar här å där rätt tidigt.
I övrigt är det klurigt tycker jag. I synnerhet med två stora hundar.
De behöver tid var för sej. Valpen behöver miljötränas ensam utan sin hundkompis.
Vuxna hundar och valpar har olika behov.
Å en hund ger mej egentligen allt jag behöver.
Gottfrid uppfyller med råge mitt behov av sällskap, träningskompis, sängvärmare, skydd osv.
Ändå...
Ändå finns regelbundet den här längtan efter en liten.
Valpar ÄR något alldeles speciellt.
Skitjobbiga... de biter i saker de inte ska bita i, de hugger med sina sylvassa bissingar i händer å fötter, de ska rumsrenhetstränas och läras både ditten å datten.
Lugna avkopplande promenader i egna tankar kan man glömma.
Men de ÄR ju sååå goa med. Så ljuvliga att bära på, pussa på, snusa på.

Gottfrid blir tre år i maj.
Han börjar... så smått... bli vuxen. Inte ännu men snart.
Han är någolunda välartad och har förutom att han gärna jagar rådjur, kaniner å katter inga större olater som jag är rädd att han skall lära en eventuell valp.
Men han är stor å stark trots att han är en väldigt liten Dogue de Bordeaux och han är mycket hund att gå ut å gå med.

Vad tycker ni? En eller två hundar? När är en lämplig ålder för hund nr 2?

Puss/ Asta 

Bilderna är på Gotte i 10 veckors åldern.

Vad tror ni hundfolk, kan det bli nåt stort?!

Jag måste erkänna att jag kan inte särskilt mycket om hundars exteriör. Inte ens min egen ras. Alltså, jag vet ju vad rasstandarden säger... men vad betyder det... i realiteten?
Jag har ju aldrig ställt ut Märta eller rört mej i den världen.
Men jag tror att Gottfrid är lovande.
Törs man säga så utan att låta mallig?!
I min egen subjektiva värld som jag försöker kliva ur tycker jag att han är oerhört vacker.
Han är så klart långt ifrån färdig, det tar 3-4 år till och mycket kan hända.
Men när jag ser på honom... underbettet som har "satt" sej nu när de riktiga tänderna kommer, hans blick å uttryck, hur har håller öronen, vinklarna i hans bakben, hans valpiga muskler...
Mmmm, som sagt, lovande.
Jag tror inte att han kommer bli någon gigantisk maffig kille, nej liten men naggande god skulle jag tro. Lite större än Märta bara.

Jag det är som jag gissar förstås och för mej spelar det ingen som helst roll.
Vad jag bryr mej om är att han blir en frisk och sund hund med en stabil mentalitet.
Jag älskar Märta som livet självt, men slipper gärna gå igenom samma sak med Gottfrid som jag gjorde med henne när hon var ung.

Mentaliteten är nästan ännu svårare att sia om än utseendet.
Vem ska han bli min lilla kille när han blir stor?
Allt jag kan säga är att han inte är lik Märta som hon var när hon var valp och inte mina andra hundar heller. Han är sin alldeles egna.
Tänk att jag såg denna pojk på bild när han bara var några veckor och jag inte visste att jag ens ville ha en hund till och bara kände att det var något alldeles speciellt med honom. Att vi hörde ihop...

Han är väldigt mjuk, försiktig, piper när nåt skrämmer... vilket det gör ganska ofta.
Men han växer i sitt självförtroende och drar numera lite större lovar för sej själv när vi är ute och går.
Han är lite skrajsen för nya platser och när vi möter människor så springer han emot dem med rest ragg och buffar lite för sej själv. När folk böjer sej ner för att hälsa blir han jätte glad och hälsar fint och glatt.
Jag tänker att så länge han är nyfiken och tar mod till sej för kontakt, så länge gör jag ingen affär av att han morrar lite. Rätt eller fel, jag vet inte?!
Han söker fortfarande väldigt mycket min kontakt, när han vill göra/ ha något, när han blir rädd, när han är trött och det är stor stor kärlek... om jag så bara varit på toa eller gått runt en krök.
Jag kan med mitt kroppsspråk mana honom till lek och få honom att sluta utan att säga någonting, han är väldigt alert på mej och mina signaler hela tiden. Det känns vansinnigt bra och något jag jobbat med som fasen med mina tidigare hundar utan att riktigt nå fram till.
Det gör att jag aldrig behöver ta i. Han lyssnar. Han är liten än, jag vet... men det känns ändå som guld värt.
Å som jag sagt tidigare, jag tror att man bygger trygga hundar med massor av kärlek, bus och trygghet. Inte med tjat och bestraffningar.
Så ock om han rantar efter mej jämt och ständigt med ögonkontakt för att han vill ha korv eller för att jag ska slänga fram en kampleksak, han GÖR det, då spelar det ingen roll varför.

Jag hade tänkt miljöträna som fasen med denna lilla pojk och gick ut rätt hårt, men eftersom han är timid och försiktig kände jag att jag fick backa lite.
Det blev för honom tillslut lika med "läskiga äventyr" när han å jag tog kopplet ensamma.
Han har lixom nog med att möta hundar o människor i vår omgivning.
Samtidigt stressar det mej att vi inte ränner på stan, åker buss å båt å tåg och går valpkurs.
Men om det ändå blir "för mycket" då blir det ändå inte bra, en miljöträning skall han ju få känna att han har fixat å att det var kul. Eller hur tänker ni?

Han är... peppar peppar... ganska rumsren nu. Går till dörren och krafsar när han vill ut.
Han har... ännu mera peppar... käkat bra sista veckan men han äter bara morgon och kväll.

Jag tycker han är underbar!

Puss/ Asta



 

Liten å stor.

 

Ja han växer den lille mannen.
4,5 månad gammal. Det går alldeles för fort...

Att leva med en valp är att torka kiss, att springa ut i tid å otid, vakna nätter, sönderbitna saker, avbryta bus stup i kvarten osv osv men det är också... och framför allt... en fröjd.
I Gottfrids liv är ALLT ett spännande äventyr.
Varje torkat löv som blåser, varje katt uppflugen på gärdsgården, varje lyktstolpe full av dofter.
Han rusar över de svarta åkrarna, han plöjer in å ut i buskaget, han hittar... och visar stolt upp...  hundratals pinnar.
Han provsmakar allt, ser på världen med stora ögon och svansen går av lycka till och med när han dricker vatten.
Gottfrid är helt enkelt alltid glad, alltid exalterad, alltid nyfiken å lekfull och ser möjligheter å äventyr i minsta detalj i livet och det smittar faktiskt!
Om man bara tillåter sej att se världen lite lite grann genom hans ögon så blir livet så mycket härligare!
Han är ett lyckopiller å en glädjespridare.

Märta mitt hjärta tar världen mer med ro.
Jag tycker inte att hon känns "gammal" mer vuxen å klok.
Hon leker kortare stunder med lillkillen men mindre numera, förmodligen för att han är snabbare, kvickare, intensivare än hon. På sista tiden har hon även börjat säga åt honom lite då å då, surgläffsa åt honom.
Hon promenerar i stilla mak. Luktar på allt. Ska kissa överallt. Lite i sin egna lilla värld.
Då å då söker hon min kontakt, för en smekning el en bit korv, men mest är hon upptagen med sitt.
Pinnar bryr hon sej inte ett skit om. Bollar kan hon rusa efter en gång eller två sedan är det bra.
Hon är behaglig å ena sidan men oxå envis och allt mer egen.
Ifrågasätter åt vilket håll vi ska gå, hur långt vi ska gå, när vi ska gå hem.
Hon ska alltid vänta in lillkillen, när jag vill gå för att visa honom att det gäller att hänga med å vara observant, nej då ska hon stanna å vänta.
Var ålder har absolut sin charm.
Om Gottfrid gör mej lycklig och full i skratt så gör Märta mej harmonisk och trygg.

Ingen av dem skulle jag vilja vara utan.
Men att ha två hundar är VÄLDIGT mycket mer än "en till den första."
Bara att promenera med dem i koppel båda två.
En bestämd tant som ska stanna överallt och en nyfiken valp som far iväg efter allt som luktar, flyger, rör sej.
En lite tjurig kärring som spänner upp sej och gärna vill mucka med förbipasserande hundar
och en nyfiken liten valp som helst inte ska ta för mycket intryck av "storasyrran."
En liten valp som alla vi möter vill hälsa på och prata med och en reserverad donna som accepterar främlingar vi möter ute om de inte kommer för nära och tittar för intensivt.
Å igen... det ska helst lilleman inte märka för mycket av.
Inte så himla lätt.
Men roligt.
Bäst!

Puss/ Asta

Jag är så nöjd

 

Min lilla charmiga kille.

Jag är så himla nöjd med honom!!!
Kissepölar inomhus å matkonsteri till trots.
Allt sånt där är ju bara övergående och hör valpåldern till.
Mormor var här med dottern i lördags. Hon tycker att Gottfrid är fin, jätte söt, men att han får alldeles för lite stryk. Att jag tramsar med honom.
"Du måste slänga honom på rygg, daska till honom hårt i rumpan, hur ska detta gå?!"
Ja du... alldeles utmärkt tror jag. Jag låter såna råd gå in genom ena örat å ut genom andra.
"Sätta gumiband runt hans nos" var tydligen oxå en bra metod.
Jag hoppar det med. Tack.

Det märks att han passerat bebisåldern nu. Väldigt tydligt märks det.
Han är ju så klart fortfarande en liten valp men har nåt en annan mognad och tar lättare in det som sägs. Om han BRYR sej är en annan femma men han har större kapacitet nu. Kan koncentrera sej bättre.
Han kan sitt, tass, kom här och nu oxå ligg. Han börjar snappa upp leta (är en jävel med sin lilla nos) och förstår å åtlyder allt oftare nej.

Idag har han kommit på ett nytt bus.
Att plocka ut pocketböcker ur bokhyllan och slita sönder.
Född ögontjänare är han den lille spjuvern.
Han tittar på mej med änglalik blick där han sitter "jag gör ingenting lilla mamma, jag sitter här helt oskyldigt och vilar min lilla rump" och så fort jag går utom synhåll transformeras han om till pappersstrimlare. Så nu har jag ägnat en lång stund att gömma mej bakom bokhyllan å dyka på honom i rätt ögonblick.
Det är lite samma dilemma som för er med småbarn... ska man ta bort det man är rädd om eller ska man ihärda med att det är förbjudet?

Hmm. Men jag inledde inlägget med att jag var nöjd med honom inte sant? :)
Å det ÄR jag verkligen.
Han utvecklas precis som jag vill.
Han är kärleksfull, tillgiven, lugn.
Mestadels förmår han vara aktiv när det är tid för det och koppla av när vi andra gör det.
Fast självklart har han stora trotsbus som framför allt drabbar tålmodiga snälla Tant Märta.
Han utmanar sina rädslor, och dessa blir allt färre. Nu följer han glatt med på promenader även där han inte gått förut. Han tar kontakt med människor, han närmar sej andra vuxna hundar med ödmjukhet.
Han är nyfiken. Allt ska undersökas, tittas på. Försiktigheten får ge vika för lusten.
Dessutom är han ju underbart söt, en mammegris av rang å har jordens goaste pussar.

Puss/ Asta

Lite mer kring valpfostran...

 

Tack alla underbara människor där ute som kommer med tankar och tro kring hur valpar skall fostras.
Tack även för din härliga kommentar pappsen som bara du å jag förstår.
Man kan väl lugnt konstatera att gällande att fostra hundar ( å barn å män) så finns det inga givna svar, det finns lika mycket tyckanden som det finns hundägare (å föräldrar och fruar) nästan.

Jag är en sån där människa som gärna blottar mina tankar och frågar om hur andra bedömer läget.
Gör det i de flesta situationer och ser det som en styrka. Jag har inget behov av att maskera att jag vill ventilera diverse frågor med andra.
I min roll som sjuksköterska känner jag mej trygg och erfaren. Jag vet att jag har stor kunskap, bred erfarenhet och en klinisk blick för patienten.
Likväl kan jag ibland fråga en kollega om råd. Ibland för att jag inte vet... och då ser jag ingen prestigeförlust i det... ibland för att helt enkelt verifiera att jag tänker rätt, att jag ingenting glömt osv.
Likadant är det med valpar och hunduppfostran.

Jag VET ju egentligen att vissa valpar tar tid på sej att bli rumsrena. Vet att en valp... precis som små barn... undersöker saker och ting med munnen och att det dessutom kliar av bara helsike i munnen på honom nu när nya tänder är på väg. Plocka undan och smörj attraktiva möbelben med chili olja.
Å nej, antagligen kommer han inte att svälta ihjäl heller.
Jag vet... men är ändå enormt tacksam över att ni bryr er och över era tankar (sen gör jag som jag själv tycker ändå ha ha.)

Ibland blir jag frustrerad, men på det stora hela är jag väldigt nöjd med min valp, och faktiskt med min egen insats så här långt. Jag har en helt annan trygghet den här gången. Oroar mej inte för allting och för vad folk ska tycka å tänka å tro.
Jag iakttar Märta i hennes lugna, tålmodiga ledarskap och känner att jag för mej... och med min hund... är på rätt väg.
Min valp är oerhört kontaktsökande gentemot mej. Den är så härlig den här första tiden innan könsmognaden för man får verkligen möjlighet att vara "idolen" just nu. Å jag är det så mycket mer för Gottfrid än vad jag var för Märta.
Han svansar efter mej hela tiden, söker min blick, min uppmärksamhet, mitt gillande.
Han går där jag går, vilar när jag vilar, kommer springande till mej så fort nåt upplevs som läskigt.
Jag trodde faktiskt att jag skulle få konkurrera hårdare med Märta om att vara hans ledare och idol.

Hur gör jag då?
Ja jag följer mitt hjärta och sunda förnuft.
Jag fostrar honom med mjuka metoder. Med tålamod, beröm av de beteenden jag finner önskvärda och nonchalans av det jag inte gillar. Ytterst sällan talar jag barskt eller tar tag i honom.
Jag har prövat det. Men liksom med Märta blir bara hans dåliga beteende värre, dominans triggar igång mer dominans och en ond cirkel.
Konflikter föder avstånd och inte kontakt.
Jag sover tillsammans med honom, vi ligger nära nära. I sked.
Jag är enormt påhittig på promenader. Försvinner bakom buskar, växlar stig oväntat, finner "viltkorv" (korvslantar jag kastat dit när han inte ser) i gräset å spårar sedan efter dessa så han kommer springande å vill vara med och leta. I hans ögon är jag en fantastisk jägare.
Jag bjuder honom famnen när han blir rädd, går tillsammans med honom för att undersöka det som var otäckt. Jag klättrar på stenar, hoppar upp på bänkar och får honom att följa efter.
Han ska välja mej för att jag är den absolut roligaste, inte för att han inte vågar annat.
Så tror jag att man blir en bra ledare.
Så är Märta mot Gottfrid och han beundrar henne hejdlöst.

Man kan absolut korrigera en hund till lydnad. Jag säger inte att det är fel.
Att jobba med svart-vitt, belöningar-bestraffningar är kanske snabbaste vägen till att lära hunden något. Alla ska välja det som passar dem bäst.
Men mjuka metoder är mer utmanande. Mer spännande.
Passar mej och vem jag vill vara som "Gottfrid och Märtas mamma" bättre.
Med Märta har jag experimenterat mer. Å jobbat i en helt annan motvind.
Hennes klena nerver som kompenserats upp med stor skärpa och mycket skyddsinstinkt har varit en utmaning och jag skulle ljuga om jag sa att resultatet är 100% igt.
Men jag tror oxå att väldigt många skulle valt att ta bort en hund som Märta någonstans på denna prövoväg men jag har kämpat... och kämpat hårdare... och har nu en rätt egensinnig bortskämd hund som fungerar ypperligt i min vardag. Nej, jag tar inte med henne på hundutställningar eller har henne lös på platser där folk och fä passerar oss men hon slänger sej inte längre efter att få bita barn, tanter och cyklister. Hon fungerar och jag är väldigt stolt över henne.
Inte minst är jag stolt över att hon fostrar Gottfrid med samma ömhet och tålamod.
Gottfrid är... en smula dummare (han är ju av hankön :) men väldigt mycket stabilare och sundare i sitt sätt att vara. Han är frimodig och nyfiken, positiv och han kommer till mej när något blir övermäktigt.
Han slänger sej inte i kopplet och ska "ha ihjäl det själv."

Nu ska vi gosa och sova. Prinsen och jag. Ska bara ta en kort mysstund med världens bästa Märta först.

Puss/ Asta

Om hår, valpar och dagens hiss

 

God morgon mina vänner!

Med tanke på att jag fortfarande var vaken klockan halv två så klev jag upp tidigt idag.
Halv sju vaknade jag av att mannen som vanligt rotade runt i kyl å frys och sen svärande letade efter sin högra sko.
Puts väck.
Efter en stund klev jag upp för att hjälpa honom att leta, men jag hade inte större tur jag.
Nån liten man i detta hus stjäl skor och gömmer dem otäckt bra.
Det fick bli finskor till jobbet för mannens del.
"När jag ändå var uppe" hängde jag upp en maskin tvätt, laddade en ny, släppte ut hundarna, satte på kaffe och moffade i mej en bukarestbakelse som stod i kylen.
Så mycket för den måndagen och nystarten mina vänner...

Ja livet har verkligen förändrats här sedan lille herr Gottfrid flyttade in.
Jag skrattade åt Märta när hon yrvaken satt och klippte med ögonen medan Gottfrid bjöd in till bus och bet henne där han kom åt.
Hon är så tålmodig min lilla tant.
Han biter henne i örat, hon drar sej ur, han biter henne i halsskinnet, hon drar sej ur, han biter henne i benet, hon skakar av honom. Å suckade tungt. Puttade ner honom och tvättade honom på magen.
Så mycket för vissa hundägares förespråkande av hårda metoder. Hundar har ofta ett enormt tålamod med valpar.
Hon trycker numera i princip aldrig ner honom i stövelskaften, morrar bara om hon har ben som han försöker ta och ändå beundrar han och ser upp till henne nåt hejdlöst.
Men även om både jag o Märta kan drömma oss tillbaka till tiden innan Gottfrid kom med lugna sovmorgnar till klockan var både 11 och halv tolv så tror jag inte vi skulle vilja byta tillbaka.
Världens sötaste pojk är han ju.

Nåt helt annat. Tittade på bilden jag hade på mej i förrförra inlägget.
Det är taget för drygt ett år sedan. I början av augusti på Landvetter flygplats på väg till Rhodos.
Så snygg jag var i håret där!
Nu är det ett halvår sedan jag var hos frisören.
Jag "sparar", har ju en frisyr som är asymetrisk, lång på ena sidan och kort på andra.
Jag har trivts jättebra i den frissan och alltid fått mkt komplimanger för den, men allting kräver då och då förnyelse.
Nu har jag lixom gjort det på ett tag. Förstår mej inte på människor som orkar ha precis samma frisyr år in och år ut. Fast för all del, man KAN begå större synder...
Den korta delen skall alltså växa ut lite så jag kan kapa det jämnlångt.
Problemet är bara att jag gillar min långa del bäst och det lär ta ett tag innan allt har hamnat på den nivån.
Måste uppsöka min söta frisör en dag snart.
Satte i alla fall i lite ny (ny å ny, samma som alltid) färg i håret igår kväll. Hade en rejäl fet grå utväxt som var si så där snygg och fick mej att känna mej som 70+.

Förresten fick vi igår veta att Agria ersätter  utdragning av 2 (av 3) tänder. Varför försäkringen inte tog nr 3 vet jag inte. Veterinären trodde ju inte det och maken fick stå på sej och be att de ändå kontaktade försäkringsbolaget.
Jag har haft Märta försäkrad där hela hennes liv men det är bara nu i sommar som vi nyttjat försäkringen två gånger. Hon har bara haft småkrämpor innan.
Är hur som helst supernöjd med Agria och kan varmt rekommendera dom.
Uppfödarna till Gottfrid kör If till sina hundar och därför blev det så att vi tecknade hans försäkring där men det vet i fan om vi inte ska byta?!
Hur som helst, kvinnlig logik är ju inte att jag har fått ersättning för en del av pengarna jag la ut.
Nej, kvinnlig logik är att jag plötsligt FÅTT pengar... och vad ska jag göra för kul med dom?! :)

Jag har två arbetsdagar kvar. Två. Sen är jag leeeeeedig.
Det ska bli underbart!

Puss/ Asta

Glömde säga godmorgon

Det är härligt med valpar.
Ibland.
Det tycker iaf Märta.
Bye Bye till lugna sävliga morgnar.

Ha en fin dag.

Puss/ Asta.