Jag ser oerhört lite på tv, trots att vår tv är en projektorduk, mina "tv måsten" vilket i princip bara är "Bonde söker fru" och "30 grader i februari" samt de flesta filmer jag ser införsuper jag framför datorskärmen. Hockey är undantaget. Ingen har väl missat att Frölunda är vidare till Semifinal?
Samma Frölunda som vann "Europamästerskapet" CHL ja. Just det laget.
Jag är nog den räddaste människa jag vet. Jag är i princip rädd för allting. Inte hundar och att prata inför folk dock men i stort sätt allt annat. Men jag har väldigt mycket jävlar anamma och genomför saker i alla fall och det är åtminstone enligt Bamse själva definitionen på mod.
Så då är jag alltså en jäkla modig människa.
Jag litar i princip inte på någon karl ( tro mej, mitt liv har gett mej hundratals bevis för att det är en smart strategi) och egentligen på väldigt få kvinnor med.
Jag upplevs som väldigt öppen, kan berätta nästan vad som helst för vem som helst, men det finns så oerhört mycket jag håller privat. Det finns en mängd saker som bara jag vet om om mej själv, som jag inte ens sagt till min man eller mina barn eller allra närmaste vänner. Till Märta kanske, men hon är död nu och hon var inte den skvallriga typen.
Min man får mitt hjärta att skena varendaste dag. Det är inte illa efter 111 år tillsammans.
Av irritation för visso men bultande som bultande tänker jag.
Jag sover ihop med min hund. Han fällar ner, han tvättar snoppen ett par timmar varje natt, han vräker sej på bredden, han snarkar som ett godståg. Men jag finner honom ändå som den ultimata sängkamraten, och har jag bara honom där så sover jag tryggt.
Jag klagar och gnäller ofta över mitt utseende. Över min övervikt och över hur mycket häng det har blivit i ansiktet sista åren, men faktiskt tycker jag ofta när jag gör i ordning mej att jag är rätt snygg.
Jag har extremt dålig karaktär. Ja, ja, det har alla tänker du. Då lyssnade du inte tillräckligt noga, jag har extremt dålig karaktär.
Jag sjunger fortfarande, 100 ggr om dagen, på vinnanrlåten från Schlagerfestivalen. Frans "If I was sorry" Det är lite skämmigt att jag är så kär i den... men ni vet, karaktären.
Få saker gör mej så sårad som när nära vänner inte hör av sej, inte gratulerar till framgångar eller stöttar i motgångar. Jag säger sällan nåt men jag blir skitsårad. Jag har nära vänner jag inte längre hör av mej till efter som de aldrig gör det till mej och jag blir less på att tigga den bekräftelsen.
Jag tycker väldigt mycket om öl.
Jag är en väldigt asuxuell person och ska jag klämmas in i ett fack kring sextillhörighet för det bli det.
Jag älskar mina barn. Det gör väl alla mammor men jag älskar dem mer. De är mitt syre, min mening, jag skulle inte kunna andas utan en enda av dem.
Puss/ Asta
