03:15

Jag arbetade natten till idag.
Somnade vid nio och sov till klockan fyra... trots att jag skulle vaka av.
Ändå var jag trött på kvällen och lyckades somna kring elva men sen vaknade jag nån timma senare som om jag sovit middag.
Klarvaken så klart. Och här sitter jag nu, mer er, och äter skinksmörgås med stark senap och dricker oboy.

Jag har kommit på bättre fot med mina sömnsvårigheter sedan jag började natten. Det är aldrig samma stress att somna längre, det är väldigt sällan jag måste gå upp tidigt.
Nattens tystnad är ofta vilsam. I alla fall när jag mår väl.
Jag minns när vi flyttade till Falkenberg. Jag hade så himla svårt att somna i denna fullkomligt öronbedövande tystnad. Om man börjar lyssna på absolut tystnad så blir det nästan som ett vacum i huvudet. Ingen trafik som brusade på i bakgrunden, inga spårvagnar som startade och stannade, inga rop utifrån gatan eller grannar som spolade i rören. Bara tystnad, som då var obehaglig men som nu är vilsam.

I alla fall så låg jag där uppe i min säng efter att ha vaknat i natt, i sängkläder som luktade lite för starkt och stickigt av tvättmedel och lyssnade på tystnaden, sökte efter minsta snarkning, minsta knak i trappan, minsta råttdans i väggarna (jo, jag tror vi har råttor där) men ingenting.
Jag tänkte på att februari snart är slut och vad händer då? Jo då kommer mars.
Booom.
1:a mars ska Gottfrid lämnas in för operation av sitt diskbråck.
I tystnaden som var lämnades kvickt som en vessla pinkar plats för föreställningen om min sövda hund, skalpeller genom hud och muskler, borrande av kotor...
Jag försökte värja mej. Tänkte nej nej nej nej... backa, backa tanken, tänk på nåt annat, inte tänka på det nu, inte på natten, inte i tystnaden.
Men ni vet hur det är med tankar? Hur "lätt" det är att avleda dem när inget annat lockar intrycken?
Och då visste jag. Det är kört!
Jag somnar inte om.

Jag avskyr veterinärer. Nej, inte veterinärer i sej men att gå till veterinären.
Det är värre än tandläkaren.
Dyrt och ångestladdat.
Jag känner mej som värsta svikaren som inte "skyddar" mitt djur/ vän mot obehaget och rädslan de känner där. Som ens tar dem dit. Jag avskyr att se hundar sövda, det ser ut som om dom är döda.
Jag minns varje historia jag hört om sövningar och operationer som gått snett och att operera ett diskbråck känns verkligen riskfyllt där bland nerver å bråte.
Jag har varit m y c k e t   tveksam till om jag verkligen ska operera. Gottfrid har ju mått bra och varit smärtfri flera veckor utan medicin nu.
Här om dagen hade jag så gott som bestämt mej för att avvakta när jag under bus skakade lite i hans rumpa och han skrek till. Fan.
Sen dess... ingenting.
Ena minuten tänker jag att jag avvaktar.
Nästa att det är lika bra, då kanske jag kan slippa oroa mej för ny smärta, han kan leva ett aktivare liv osv.
Och kanske är det bra att operera i ett lugnt skede när det inte är inflammerat och svullet, nån som vet?
Usch, usch, usch. Jag älskar ju den grabben. Han är mannen i mitt liv.

God natt eller kanske mer troligt, Godmorgon på er.

Puss/ Asta

Tjena!

Jag ville mest skicka ett livstecken. Är (som vanligt nu mera) för trött för att tänka ihop ett vettigt inlägg.
Jag är mitt i min förlossningspraktik, har åtta veckor kvar till examen och en månad kvar till D-uppsatsen skall vara färdig. Imorgon åker jag upp och jag kommer inte hem igen för än på onsdag kväll så det blir kanske inte så mycket bloggande. Eller så löser jag det med internet och det blir en jäkla massa skrivet, vi får se.
Sex dagar på raken. Jag hoppas det genererar många förlossningar och bebisar och jag hoppas att jag när jag kommer hem på onsdag ska känna mej mer säker på handgreppen. Jag famlar fortfarande lite och behöver en hel del stöd, min handledare står kloss bredvid med hela tiden och instruerar... jag skulle vilja känna snart att jag löser det själv.
Efter helgen kommer jag dessutom mestadels börja gå med en ny handledare (som jag bara hört gott om) men det kommer säkert att förvirra det ytterligare för mej. Barnmorskor är ett starkt släkte och de vill gärna att man gör precis på deras vis. Bra... om det inte innebär att man som student hela tiden måste fundera på "hur vill hon nu att jag ska göra." Man har nog som student att tänka på ändå.

Gottfrid har fortsatta ryggproblem och idag har han varit på djursjukhuset hela dagen för en CT (datorröntgen.) Lämnade honom kl 08:30 och fick hämta honom 19:30. Märkligt system, röntgen tog nog inte många minuter men det skall förberedas, sövas, ges dropp osv.
Det var märkligt tasstomt här hemma. Jag "hörde" hans smackningar och andetag och kom på mej själv att söka med blicken efter honom.
Även om idag var jobbigt så är den verkliga anspänningen att vänta på resultatet och prognosen som kommer om en vecka.
Den är märklig den där smärtan. Vissa dagar så svår att han skriker vid minsta rörelser, andra dagar... som idag... när han varit utan smärtlindring i 1,5 dygn märks knappt någonting. Inte ett pip. Han lyfter lite lägre på benet när han kissar bara.
Jag skulle inte stå ut om... Ja ni fattar. Det måste helt enkelt vara något vi kan åtgärda och något som han blir bra ifrån. Jag vägrar låta honom leva ett halvt liv utan att han får vara aktiv, simma och springa.
Jag fick beröm när jag hämtade honom i alla fall. Sköterskan sa att han är så charmig och snäll. När de skulle gå från rummet där han var och ut till kassan där jag väntade öppnade han alla dörrarna själv med huvudet. Och han blev SÅÅÅ lycklig av att se mej! Han trodde nog jag donerat honom till Plågsamma djurförsök eller nåt.

Hör ni, det är en sliten tant den däringa Asta. Ni får ha överseende.

Puss/ Asta

Gottfrid

Det är inte alla förunnat att älska djur lika innerligt som man älskar andra familjemedlemmar eller bästa vänner. Jag har haft sjuka djur, mist både hundar och katter förut. Tråkigt, absolut. Ledsen, det blir man. Med med mina Dogue de Bordeauxer är oron på ett annat sätt.
Gamla läsare minns Märta. Det händer att människor i hundsammanhang plötsligt förstår vem jag är utefter texter eller berättelser om Märta krokodil. Att de skiner upp och säger "Den Märtan, är det du som hade Märta?!"
Rätt häftigt.
Märta och Asta. Asta och Märta. Vi var ett.
Jing och Jang.
Norr och söder.
Bundis och bästis.
När hon dog... ja, alltså ni som följt mej länge vet ju. Hur jag föll å föll å föll.
Jag minns inte dagarna och veckorna som följde. Jag minns inte om jag åt, sov eller hur jag lyckades andas. Min självfrände försvann och jag var halv.
Hudlös.

Om det inte vore för "Den Gudasände Gottfrid." Gottfrid som vi skaffade ett halvår innan Märta dog. Hon gjorde det möjligt för mej att skaffa valp eftersom jag redan efter några veckor var tvungen att kunna lämna honom ensam några timmar. Det hade aldrig gått utan henne.
Hon som fostrade honom. Busade med honom.
Han älskade henne. Märta... bitschen och grintanten med alla andra hundar hade en ängels tålamod med valpen. Han hängde i hennes öron, i hennes svans, i hennes tuttar med sylvassa valptänder. Men gav hon honom en speciell blick frös han på stället. Ingen människomamma kan förmedla en så tydlig kommunikation med en valp.
Om det inte vore för Den Gudasände så vet i sjutton.
Men han fanns där. Med behov av kärlek och uppmärksamhet.

Han har aldrig, aldrig gjort mej besviken.
Jag kommer aldrig få en hund som honom igen.
Han är den gladaste, den lojalaste, den stabilaste, den snällaste, den mammigaste, den tryggaste hund som finns. Vacker som jag vet inte vad är han ju med.
Nu när han varit sjuk och haft ont i ryggen... igen... har jag hunnit sniffa på rädslan och insikten av att vår tid tillsammans är begränsad. Jag har Den Gudasände bara till låns. Men gud vad jag är rädd att tiden skall komma snart.
Igår kväll började han skrika av smärta igen. Min stora, muskulösa, smärttåliga grabb. Så ynkligt, så hjärtskärande. Varje gång han försökte lägga sej och resa sej. Detta fruktansvärda skrik.
Vi var hos veterinären igen. Ny kur med antiinflammatorisk smärtlindring.
Det som är mer allvarligt nu är att när det kommer tillbaka talar det för att det inte är tillfälligt utan att han har problem. Att han kanske aldrig blir bra. Att vi får försöka så gott vi kan ge honom ett drägligt liv.
Jag ska träffa ortopeden nästa vecka och ta fler frågor då.

Ett är säkert. Gottfrid skall aldrig leva ett halvt liv.
Han ska kunna gå promenader med mej, bada, leka och leva.
Han ska känna glädje och han skall inte ha ont.
Kan jag inte ge honom det så får han sluta. Då får han komma hem till Märta.
Alldeles oavsett huruvida jag kan leva utan Den Gudasände eller inte.

Men just nu sover han. Med pizza i magen. På mina fötter.
Och för en stund är allt... åtminstone lite bra.

Puss/ Asta

Trippeltäckning

 
Märta till vä med knöl på huvudet. Gottis brevid. 

Jag är sjukskriven i helgen.
För förkylning. Vilket inte är ett dugg osant. Jag har snuva, ont i halsen och i lederna.
Men jag är oxå oerhört trött. Psykiskt så väl som fysiskt. In i märgen trött.
Å Märta är sjuk.
Jag har med andra ord trippel täckning för den där satans karensdagen som jag egentligen inte har råd med.

I natt sov jag knappt någonting alls. Jag slumrade mej fram genom de mörkaste timmarna. Med både Märta å Gottfrid på madrassen. Båda vägrade flytta på sej.
Idag har jag å min förkylda lekamen suttit på djursjukhuset i många timmar.
Genom oro.
Min Märta var så duktig. Lät dem bända i hennes leder. Titta i hennes mun. Känna igenom hennes kropp.
Hon fann sej i att de rakade frambenet med rakapparat, satte en kanyl, drog prover.
Hon fann sej i att de röntgade henne. Att de tog 5 plåtar och sträckte å drog i hennes ben.
Hon var rädd så hon skakade men hon fann sej...
De hittade inget fel.
Proverna var väsentligen normala. Inget fel på njurar och lever. Ingen infektion.
Inget tecken till borrelia. Lite lågt Hb vilket kan tyda på att hon har en inflammatorisk process i kroppen. Inget konstigt på plåtarna över buken och lungorna.
Men trött är hon. Låg i temperatur är hon. Ont har hon. Äta vill hon inte.
Fast hon är bättre än i går kväll och i natt.
Då trodde jag att hon skulle lämna.Tog farväl. Låg nära, nära.

Jag älskar henne så.
Men jag var tuff hos veterinären. Förvånad över min styrka. Min beslutsamhet.
Att aldrig låta henne leva en dag för min skull. Att ta mitt ansvar om så behövdes.
Jag höll henne i famnen under röntgen. Med min ena hand mot hennes nos och min mun mot hennes öra.
Jag viskade att "Mamma är här, mamma låter ingenting ont hända dej. Jag är här."
Å det var som om hon blev lugn av det.
Nu är vi hemma. Har just ätit "frukost" och jag är så in i döden trött.
Å fattig. Men tröttheten är värst.

Min stora flicka fyller år idag. 26 år.
Hipp hipp hurra för dej världens bästa Emelie.
Hon har verkligen kommit i skym undan idag, men jag hoppas och tror att hennes make firar henne istället.

Puss/ Asta