Gottfrid

Det är inte alla förunnat att älska djur lika innerligt som man älskar andra familjemedlemmar eller bästa vänner. Jag har haft sjuka djur, mist både hundar och katter förut. Tråkigt, absolut. Ledsen, det blir man. Med med mina Dogue de Bordeauxer är oron på ett annat sätt.
Gamla läsare minns Märta. Det händer att människor i hundsammanhang plötsligt förstår vem jag är utefter texter eller berättelser om Märta krokodil. Att de skiner upp och säger "Den Märtan, är det du som hade Märta?!"
Rätt häftigt.
Märta och Asta. Asta och Märta. Vi var ett.
Jing och Jang.
Norr och söder.
Bundis och bästis.
När hon dog... ja, alltså ni som följt mej länge vet ju. Hur jag föll å föll å föll.
Jag minns inte dagarna och veckorna som följde. Jag minns inte om jag åt, sov eller hur jag lyckades andas. Min självfrände försvann och jag var halv.
Hudlös.

Om det inte vore för "Den Gudasände Gottfrid." Gottfrid som vi skaffade ett halvår innan Märta dog. Hon gjorde det möjligt för mej att skaffa valp eftersom jag redan efter några veckor var tvungen att kunna lämna honom ensam några timmar. Det hade aldrig gått utan henne.
Hon som fostrade honom. Busade med honom.
Han älskade henne. Märta... bitschen och grintanten med alla andra hundar hade en ängels tålamod med valpen. Han hängde i hennes öron, i hennes svans, i hennes tuttar med sylvassa valptänder. Men gav hon honom en speciell blick frös han på stället. Ingen människomamma kan förmedla en så tydlig kommunikation med en valp.
Om det inte vore för Den Gudasände så vet i sjutton.
Men han fanns där. Med behov av kärlek och uppmärksamhet.

Han har aldrig, aldrig gjort mej besviken.
Jag kommer aldrig få en hund som honom igen.
Han är den gladaste, den lojalaste, den stabilaste, den snällaste, den mammigaste, den tryggaste hund som finns. Vacker som jag vet inte vad är han ju med.
Nu när han varit sjuk och haft ont i ryggen... igen... har jag hunnit sniffa på rädslan och insikten av att vår tid tillsammans är begränsad. Jag har Den Gudasände bara till låns. Men gud vad jag är rädd att tiden skall komma snart.
Igår kväll började han skrika av smärta igen. Min stora, muskulösa, smärttåliga grabb. Så ynkligt, så hjärtskärande. Varje gång han försökte lägga sej och resa sej. Detta fruktansvärda skrik.
Vi var hos veterinären igen. Ny kur med antiinflammatorisk smärtlindring.
Det som är mer allvarligt nu är att när det kommer tillbaka talar det för att det inte är tillfälligt utan att han har problem. Att han kanske aldrig blir bra. Att vi får försöka så gott vi kan ge honom ett drägligt liv.
Jag ska träffa ortopeden nästa vecka och ta fler frågor då.

Ett är säkert. Gottfrid skall aldrig leva ett halvt liv.
Han ska kunna gå promenader med mej, bada, leka och leva.
Han ska känna glädje och han skall inte ha ont.
Kan jag inte ge honom det så får han sluta. Då får han komma hem till Märta.
Alldeles oavsett huruvida jag kan leva utan Den Gudasände eller inte.

Men just nu sover han. Med pizza i magen. På mina fötter.
Och för en stund är allt... åtminstone lite bra.

Puss/ Asta

Ett skrytsamt inlägg

Alltså, jag är så stolt över min pojke.
Jag kommer aldrig att få en hund som honom igen så jag tänker banne mej njuta varenda dag som vi får tillsammans.

Ikväll var vi ute på en runda.
Först möter vi ett par med en liten bjäbbig hund som husse lyfter upp.
Gottfrid tittade inte på dem ens.
Vi går genom en parkering som är packad med folk, nån fotbollsmatch skall spelas. Gottfrid går framför mej i full koppellängd. Förbi lekande barn och människor som står i grupperingar. Han bryr sej inte om nån.
Många tittar efter honom.
Sen halvvägs in i vår promenad möter vi en labbe hane med otroligt dåligt humör och som gafflar och gör utfall.
Gottfrid gliiider förbi som om han går på en catwalk. Långsam i sina rörelser, huvudet högt, svansen högt och bemödar sej inte att ge haphalsen en blick.
Så agerar självsäkra karlar. De kaxar inte. De vet att de är tuffast ändå.
När vi kommit ut ur en skogsslinga så står ett gäng karlar i 25 årsåldern.
De tittar på Gottfrid och två av dem börjar applådera.
Den ena killen säger att Gottfrid är vacker.
Jag svarar att jag håller med.
"Är han snäll" frågar han.
"Mycket" svarar jag.
"Vaktar han?"
"Mycket" upprepar jag.
"Bra, bra. Jätte fin" säger snubben
Vi passerar ännu ett gäng med unga män utanför en pizzeria som tystnar i samtalet och följer oss med blicken.

Att vara ute å gå med Gottfrid är som att vara ute å gå med en kändis.
Blickar och beundrarrop.
Och han förtjänar dem alla. Ja, nu när jag väl är i gång kan jag lika gärna säga som det är... Han är den vackraste hund jag sett och hans psyke är minst lika bra. Uppfödarna har avelsrätten på honom till han är 5 år. Jag tycker, trots att han är omeriterad i utställningssammanhang, att han borde gå i avel med rätt tik. Han är för bra för att inte göra det.

Jag är så vansinnigt stolt över honom och så evigt tacksam hans uppfödare att jag fick förtroendet att visa honom livet.

Puss/ Asta

Hipp hipp hurra

När Märta fyllde år så fick hon alltid semla.
Hon var en sån sockergris.
När hon matvägrat tillräckligt länge fick hon vaniljsås i fodret.
Eller pannkakor. Pannkakor dög alltid. Till och med när hon var sjuk.

Imorgon fyller en annan liten kille år.
Den Gudasände Gottfrid fyller fyra år.
Och med han är det inte lika självklart vad han skall firas med.
Han äter bättre över lag, gillar väl snask å så med, men är mer av en matkille.
En lång härlig promenad skall vi ta i alla fall. Bada ska han få göra, för det är det bästa som finns i hans värld och så ska jag skicka all världens tacksamma tankar till Gud (och uppfödaren) över att jag får dela mitt liv med denna fantastiska grabb.
Genomgoda, älskvärda, vackra Gotteman. Min mammegris.

Och så ska jag... måste jag... boka tid hos veterinären för att ta bort tandsten.
Det är både dyrt å obehagligt men det måste göras.
Suck ja, till å med min make ordnar bättre presenter än så där.

Puss/ Asta

Nykär i min prins

Jag känner mej nykär i denna kille. Mannen i mitt liv. Karln i huset.

Nästan allt jag har, allt jag gör i livet är medelmåttigt.
Men den här grabben alltså! Han är så jäkla bra att bara superlativ gör honom rättvis.
Vackrast. Snällast. Stabilast. Lugnast. Sötast.
Lätt! är han den bästa hund jag någonsin mött.
Jag har tränat väldigt lite med honom och förtjänar egentligen inte en hund som han.
Han har fostrat sej själv i mångt och mycket. Det jag har gjort är att alltid älska honom, alltid berömma det som är bra och alltid varit väldigt fysisk med honom. Han sover ju alltid med mej, sitter mycket i knät och om han inte får det så ligger han på mina fötter.
Men det sa ju redan Astrid Lindgren: "Ge hundarna barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sej själv."
Han har en så vänlig själ och jag kommer aldrig att få en hund som honom igen.

Han är fyra år om några veckor... valpen jag föll för på internet och sen inte kunde sluta tänka på trots att jag inte tänkt mej valp just då. När vi skulle åka ner och titta på honom när han var sex veckor sa jag till familjen "Jag tar honom bara om jag känner att det är helt rätt, om det är ögonblicklig kärlek."
Det var det.
Jag har aldrig ångrat mej. Han är gudasänd min pojk.
Nu börjar han bli vuxen och han har egentligen aldrig haft några riktiga trotsperioder eller gett mej skäl till oro. För nåt halvår sedan försökte han en handfull gånger sätta Noah på plats. Han tyckte väl att "valpen" var stor nog att inordna sej i ordningen... Gottfrids ordning... först kommer mamma, sen kommer Gottfrid och sen kommer resten.
Jag fick sagt till ordentligt några gånger och sen försvann det. Gottfrid älskar sin valp och är tålmodig och orolig när han inte själv har koll på honom.

Jag är så tacksam för att få vandra på samma stig som denna vackra kille. 
Och jag njuter av att han är fyra år. Inte gammal men inte unghund.
Klok, sansad och utblommad rent fysisk.

Han var värd att kyssa många grodor för.
Min prins.

Puss/ Asta

Bild: Första mötet. Asta 43 år och Gotte 6 veckor.Jag tycker kärleken syns...

Alltså, småhundsägare...

Livet är för härligt och den här tiden för underbar för att jag ska mäkta med att bli arg särskilt lätt men jag kan väl få gnälla liiite grann.
För något som är så vanligt förekommande att jag knappt reagerar men som jag då å då kan bli lite irriterad över är alla dessa småhundsägare som låter sina småkryp härja runt helt utan att bry sej.
Inte alla... "alla"... är ju farligt att skriva i dessa tider, men väääldigt många småhundsägare är märkliga på det viset. Flera gånger varje vecka råkar jag ut för dem.

Jag tror egentligen inte att småhundar är ilsknare än stora hundar.
Jag tror bara att de är nåt vansinnigt ouppfostrade och att deras ägare inte tycker att det gör något att de gör utfall, att många tvärtom tycker det är lite rart och de skrockar förtjust över att deras lilla älskling, stor som Gottfrids ena lårben, vågar ta sej i ton mot en stor hund.
I kväll var ett sånt typiskt exempel.
Gottfrid och jag kom gående. En man kommer cyklande med hund modell mindre... nåt Shih tzu aktigt... i flexikoppel. Den bjäbbar och bjäbbar och mannen cyklar såpass nära, och halar inte in kopplet ett dugg, att den lille hårdingen klapprar med tänderna nån meter från Gottfrid.
Gottfrid är stor å stark. Som tur är bryr han sej inte, men OM han gjort det så var han ett halvt ryck ifrån.
Den lille hunden kom dessutom springande eftersom husse cyklade och en hund som närmar sej så är alltid mer hotfull.
Och vems fel vore det om min hund svarade upp tror ni?

Jag förstår mycket väl att man kan ha en problemhund eller en hund med vissa triggerpunkter.
Min Märta gjorde utfall både här å där, framför allt som ung.
Och jävlar vad folk reagerar på en stor hund som skäller till.
För att inte tala om hur folk reagerar på om en Dogue de Bordeaux gör det.
Men småhundar?
De kan gaffla och visa tänderna och tugga fradga bäst de vill.
Jag fattar inte, om inte annat... är småhundsägare inte rädda om sina hundar?
De låter dem härja i sina flexikoppel så nära att min hund bara skulle behöva sträcka på halsen för att bita dom.

Trogna läsare minns kanske att jag blev polisanmäld för att Gotteman "bet" en liten hund.
Egentligen en ren olycka, ett nafs... om än väldigt olyckligt och något vi så klart ersatte ekonomiskt för den mindre skada som uppstod. Men ägaren polisanmälde för "nån måste sätta ner foten mot "såna där" hundar."
Givetvis lades anmälan ner.
Gottfrid har lekt med hundar efter dess och även blivit pårusad av grannens lilla ettriga hund (igen) utan att röra en min men det är klart att jag är mer på min vakt sedan olyckan hände.
Även med världens snällaste, stadigaste hund kan det gå olyckligt.

Puss/ Asta

Ps. Det kommer fler inlägg om Gottfrid idag tror jag för er läsare som gillar när jag skriver om honom.