Jag får en hjärnblödning av facebook

Jag är så TRÖTT på facebook!

På riktigt... skittrött på facebook... på ett sådant sätt att det dagligen gör mej irriterad, förbannad å ledsen.
Och då tänker jag inte ens på övervakningsdelen, på hur allt vi tycker gillar å kollar in kartläggs.
Nej det är framförallt idioterna på facebook som jag snubblar över precis hela tiden.
Det stjäl min energi.

Jag omger mej inte med elaka/ rasistiska/ korkade/ homofoba människor IRL.. i det riktiga livet, i min vardag.
Jag är tydlig i mina ställningstagande kring sådana karaktärsdanande egenskaper och tillräckligtt kräsen i vem jag har i min vänkrets för att undvika det.
På facebook har jag i min vänlista sorterat bort sådana som bara får mej irriterad i sin människosyn.
Men lika fullt, överallt och ständigt i mitt flöde dyker dessa kommentarer upp.
Sverigedemokrater som påstår att de inte är rasister men som sedan bräker ur sej... ofta på illa stavad svenska som besannar alla mina fördomar... om allt ifrån deras mänskliga rättigheter att säga neger till att be svenska medborgare av annan härkomst flytta tillbaka hem och önska dem fasansfulla öden bara för att de tycker nåt som inte dom tycker.
Gång, på gång, på gång, på gång...
Som en geting till en sockerbit, som en fluga till hästskiten dras jag in i diskussionerna tills jag får ont i huvudet av ilska och mår fysiskt illa av att dela landsyta med "Sverigevänner."
För att jag ta me fan inte kan låta bli.
Korkat?! Ja, jag håller med.

Ja men radera kontot då tänker kanske ni som läser.
Ja, fast det är ju inte lätt det heller.
Facebook som grundtanke är ju en fantastisk idé.
Att hålla kontakt med nära långt borta.
Uppdateringar som vad kollegor åt till lunch eller vem som har partajat med vem kan jag kanske hålla mej uppdaterad på ändå men facebook har ett större socialt värde än så.
För mej är det så att det med vissa människor som jag faktiskt tycker om och intresserar mej för så är facebook ända kontaktkällan.
Gamla barndomsvänner, kusiner, bloggläsare som blivit mer än så.
Här om veckan fick jag, som jag berättat innan, kontakt med min vän Lenas (som dog i cancer) familj och det är verkligen magiskt när facebook fungerar så.
Jag måste säga att fördelarna är betydande oxå.

Så! Hur gör ni?
Får ni upp en massa rasistisk skit i era flöden hela tiden?
Om så är, hur sållar ni? Hur gör ni för att balansera det där med "att ta den viktiga debatten" till att "inte få en hjärnblödning."
Hur väljer ni era strider kort å gott?
Å vad tycker du är facebooks stora för och nackdelar... i ditt liv?

Puss/ Asta

Ps. Den här balla tröjan är på väg hem till mej. Jag ska bära den med stolthet.
Du kan beställa den här.

Barnuppfostran, svårare å svårare för varje generation?

Jag minns att min farmor, som hade fem barn med ett års mellanrum, en gång sa att det var mycket lättare att ha barn på den tiden.
Trots bristen på diskmaskin, tvättmaskin och andra moderniteter.
Barnen fick vara ute å leka, den lilla lägenheten räckte inte att springa runt å busa i.
De fick vara ute och de äldre barnen passade de yngre. Själv var hon hemma med det yngsta barnet.
Barn hade en annan respekt för sina föräldrar på den tiden, för många respekt som i betydelse rädsla.

Mycket har förstås blivit bättre sedan -40 och -50 talen vad det gäller synen på barn och föräldraskap.
Barn ska naturligtvis respekteras, lyssnas till och de ska så klart inte känna rädsla för sina föräldrar som de är helt utelämnade till.
Men ändå kan jag inte låta bli att fundera...
Det känns som att det där med att vara förälder blir svårare å svårare för var generation som växer upp.

Nu för tiden är barnuppfostran ren vetenskap.
Så mycket forskning hit å dit, så många studier att rätta in sej i leden efter.
Barn skall tillfrågas om vad de vill å hur de känner å om de möjligen har lust att...
Ja, jag kanske är gammeldags här men jag kan tycka att det är in absurdum.
Anna Wahlgren må ha sagt mycket dumt men ett sa hon som fastnade tidigt i mitt föräldraskap.
"Det viktigaste för ett barn näst kärlek är att vara behövd. Att ha sin plats, sin funktion i flocken.
Att veta om att utan mej fungerar den här familjen sämre."
Barn bor inte hemma med sina föräldrar enkom för att de inte kan försörja sej själva.
Barn bor hos sina föräldrar för att lära sej hur livet och världen fungerar.
Kring... allt egentligen. Allt ifrån att borsta tänderna till att laga lunch till hur man interagerar med andra.

Jag ser väldigt ofta i mitt möte med barn och unga vuxna att just den här interaktionen... samverkan och respekten för andra... fattas dem.
De har inte fått lära sej basal uppfostran som gör livet så oändligt mycket enklare för alla, inklusive dem själva.
De har inte fått lära sej att se den som talar i ögonen, att ta i hand, att säga tack, att respektera andra, att inte ta för stor plats i nya sammanhang, att allting inte är roligt men måste göras ändå osv.
De är små prinsar och små prinsessor som förväntar sej att världen ska fortsätta snurra kring dem även i skolan och på praktiker eller nya jobbet.
På riktigt är det ett problem.
Världen fungerar inte så. Inte i skolan och verkligen inte i vuxenlivet.
Lärare mäktar inte med, chefer tröttnar och kollegor blir irriterade.

Barn måste lära sej att respektera vuxna!
Inte för att det ska bli lättare för oss utan för att de ska lära sej livets läxa.
Någon protesterar kanske nu och menar att ungdomar i alla tider revolterat mot vuxenvärlden.
Sant för visso men under kortare tid.
Som litet barn käftade inte tidigare generationer emot vuxna och när de senare själva blev vuxna kunde de spelreglerna.
Det är en oerhörd skillnad på att vara obstinat när man är femton år och på att vara det när man är 8 år eller 20 år.

Dagens föräldrar har dåligt samvete hela tiden verkar det som.
För allt de gör och allt de inte gör.
Jag skulle vilja ingjuta lite mod i er.
Tro på er själva. Tro på att ni kan.
Däggdjur har fostrat sina ungar sedan tidernas begynnelse utan att följa evidensbaserade studier.
Kärlek räcker långt.
Kärlek. Gränser. Att få vara behövd.
Det är inte farligt att visa sej ledsen. Eller att säga att man inte vet. Eller att säga "Nej! Så fan heller."
Det är inte ens farligt att bli heligt förbannad.
Bara man förklarar efteråt och ber om ursäkt om man varit dum.
Mammor å pappor är oxå människor och det är precis det barn behöver lära sej.
Konsten att vara människa.

Puss/ Asta

En svensk diamant i Australien

Bild: Stulen el tillfälligt lånad av Nina

Den här fina ädelstenen fann jag för flera år sedan när hon började läsa min blogg.
Ju mer man "putsar" på henne och lär känna henne desto finare blir hon.
Hon är en diamant.
Eller en keeper som man kanske säger i landet där hon bor... Kängurulandet.

Det är sådant här som är den riktiga vinsten med min blogg.
Att få skriva i alla ära, att bli läst och nådd är också fint, men detta att finna människor som kommer att bli vänner å som jag annars förmodligen aldrig stött på.
För det är jag ytterst ytterst tacksam.

Idag fyller denna vackra, kloka, omtänksamma människa år.
Hipp hipp hurra för dej mitt hjärta.

Puss/ Asta