Till er som inte har facebook, det här är vad ni missar

Den viktigaste anledningen till att jag vill minska min facebooktid mer än jag redan har gjort, sedan jag blev instagrambiten har det forumet tagit över en hel del, är att jag i princip alltid blir förbannad om jag hänger där mer än fem minuter. I åratal har jag stångats mot rasister och idiotiska karlar med enda resultat att jag blir förbannad och matt, de blir inte ett dugg mindre rasistiska eller idiotiska av mina ansträngningar att tala om för dem hur dumma i huvudet de är märkligt nog.
Men sedan suger det energi rent allmänt. Och nej då pratar inte jag om att vissa lägger upp 47 selfie varje dag medan andra inte ätit en måltid sedan 2004 utan att visa upp den just där. Jag struntar rätt högaktningsfullt i om en del vill lägga upp 3-4 bilder/ timma på sin katt eller bebis heller.
Sånt stör mej inte alls, det är lixom det som facebook är till för.
Gnället däremot. Oj.

För dej som inte har facebook kommer här en liten mall på vad det brukar gnällas på. År efter år. Efter år.

Januari.
Mörkret. Snön. Bristen på snön. Semlor. Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps, allt är utlänningarnas fel. Jävla Pk media. Anna Book gråter ut. Inte alla män.


Februari.
Melodifestivalen. Försvarstal till Katrina Janoush. Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps, allt är utlänningarnas fel. Jävla Pk media. Inte alla män. Stäng gränserna.


Mars.
Snön. Påskmust redan. Hundbajs.
Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps, allt är utlänningarnas fel. Jävla Pk media.Inte alla män.


April.
Pollen. Kylan. Jävlar vad jag är tjock. Marcus Birro skämmer ut sej. Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps, allt är utlänningarnas fel. Jävla Pk media. Inte alla män.

Maj.
Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps. allt är utlänningarnas fel. Birro skämmer ut sej igen. Jävla Pk media. Inte alla män. Svetsaren är landsförrädare.


Juni.
Sommaren regnar bort. Nu vänder det å blir mörkt igen. Fästingar. Anna Book gråter ut. Grillning på balkongen. Kallt i vattnet. Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps, allt är utlänningarnas fel. Jävla Pk media. Inte alla män.


Juli.
Turistjävlar. Svärmor på besök. Inget vettigt på tv. Pridespektaklet. Det heter inte chokladboll, jag tänker säga som jag alltid har sagt! Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps, allt är utlänningarnas fel. Jävla Pk media. Inte alla män.


Augusti.
Nu börjar det bli mörkt. Fortfarande kallt i vattnet. Sommaren är slut. Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps, allt är utlänningarnas fel. Jävla Pk media. Inte alla män.


September.
Cigarettrökning utomhus. Sluta säga hen. Ett språk får inte förändras, vi ska använda samma ord som 1632. Höst och livet är slut. Rasister/ nazister är oxå rara människor! Yttrandefriheten gäller (bokmässan.) Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps, allt är utlänningarnas fel. Jävla Pk media. Inte alla män.


Oktober.
Julmust. Julpynt i affären redan? Birro gråter.
Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps. allt är utlänningarnas fel. Jävla Pk media. Inte alla män. Janoush rasar, nomineras inte till Nobels litteraturpris i år... heller... jävla åsiktskorridor.


November. 
Luciafirandet hotas av muslimerna, någon skola på landsbygden säger nej till pepparkaksgubbar.  Fel vann i Idol. Anna Book rasar. Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps, allt är utlänningarnas fel.  Jävla Pk media. Inte alla män.


December.
Ingen snö. Jävla slask. Bortklippt svart docka i Kalle på julafton, fy faaan. Fyyyy fan. Ni är dumma mot Jimmie. Sverige är i systemkollaps, allt är utlänningarnas fel. Jävla Pk media. Inte alla män.
Birro blir orättvist behandlad. Janoush med. För att inte tala om Heberlein.

Japp. Nu vet ni.

Puss/ Asta

Ett sjukt jävla party om du frågar mej.

Säg att du ska ha en fest hemma.
Bjuda in lite sköna människor, servera god mat och massor av skumpa.
Ha en härlig kväll helt enkelt.
Det må då hända att du har vissa "trivselregler" som förhoppningsvis inte behöver uttalas men som ändå finns där.

Kanske önskar du inte att en del av gästerna bestämmer sej för att ha gruppsex i din säng?
Eller att någon använder duschen som hjälpmedel för analskölj?
Kanske uppskattar du inte om det leks frisbee med ditt finporslin eller att det fimpas i parketten eller att krukväxter plockas ur sina krukor och slängs in i garderoben?
Lite vanligt hyfs så där. Det är ju rimligt när man nu bjuder in folk till sitt vardagsrum.

Jag har därför full förståelse för att detta gäller även Facebook och allas vårt gemensamma gigantiska cyberhem. Full förståelse att där måste råda trivselregler så inte människor känner sej kränkta i onödan.

Men jag har vääääldigt svårt att förstå hur Facebook tänker?
Och vilken sorts underlig moral de har.
Hur de förbjuder helt normala saker men accepterar det vidriga.
Som om jag tänkt gällande min fest att för all del, kör lite gruppsex i min säng eller skölj ditt anus i min dusch men FÖR I HELVETE sitt inte i soffan!!! 

Kvinnan nedan har haft en aggressiv form av bröstcancer och mot alla odds blivit gravid. När hon la upp bilden så togs den bort med hänvisning till facebooks "trivselregler."
När Bröstcancerfonden använde samma bild togs även den bort med hot om avstängning.
Så stötande, en kvinna som är gravid, visar lite hud och är lycklig över att hon övervunnit cancern. Usch.
Samma sak gäller ju förövrigt bilder på ammande mammor.
De plockas bort.




Men den här bilden från "Big boobs" får vara kvar liksom tusentals liknande bilder från hundratals liknande grupper.


 

"Nej till asylboenden i Sverige" är en av hundratals rasistiska grupper som lägger upp sååå mycket skit som rimligtvis både kränker och upprör 86% av befolkningen men nej då. Så får man tycka och så får man säga och såna bilder är helt okej enligt Facebook.


 

Tog med den här om ni nu reagerade på att tuttfia ovan trots allt hade bikini. Det finns nakna damer med. Och grupper om porr och striptease. Helt okej. Bara trevligt. Inte alls så oanständigt som att mata sin avkomma. 



Jag har anmält sååå många grupper på Facebook genom åren, mestadels rasistiska grupper men även ett å annat kvinnoförnedrande inlägg, några kamphundsgrupper å annan skit och mesta dels fått svaret att det inte bryter mot reglerna.

Förlåt att jag säger det men det är ett sjukt jävla party Facebook och jag är tveksam till om jag har lust att delta mer.

Puss/ Asta

Ähhh, jag känner mej skeptisk.

Man ska ha tilltro till de som är professionella, självklart ska man det.
Jag tänker på Säpo och polisens arbetet med att gripa den internationellt efterlysta ISIS terroristen Moder Mothanna Magid.

Jag tycker att alltihop är så jäkla märkligt.
Brukar inte IS soldater vara väldigt strängt troende?
Tvärsäkra på sin sak?
Denna killen hade dokumenterade vänskapsrelationer med människor av annan tro.
Han gillade att gå på krogen, drack alkohol, hänga med polarna och gå på badhus.

Brukar inte IS soldater vara noga med att gömma sej inför terrordåd?
Denna snubben hade sin boendeort utlagd på facebook, sitt namn på dörren och han försökte varken fly eller mörka att han var där. Han rörde sej i samhället och åkte med lokaltraffik medans hans ansikte fanns på varenda löpsedel.

Varför kollade inte polisen där först?
Innan de drog igång hela apparaten med säpo, efterlysningar och hans bild offentligt.
Det var ju bara att åka dit. Nä istället håller de presskonferens där de informerar om att de inte ens vet om han är i Sverige. Han kan vara i Norge. Han kan vara i Tyskland.
Eller ja, så kan han vara där han är skriven och där hans namn står på dörren.

Nä, jag tycker det hela är jäkligt konstigt alltihop och jag hoppas Säpo vet en massa som vi andra inte vet och kan förklara alla dessa konstigheter som en tjugotvåårig kille vars föräldrar och vänner snarare beskriver som snäll å blödig å utan religiösa grubblerier plötsligt försätter riket i dess högsta säkerhetsrisk någonsin.

Om Säpo och polisen missbedömt läget är i bästa fall är en oskyldig människa utpekad.
I värsta fall springer den riktiga terroristen runt och känner sej smart.

Puss/ Asta

Alltså, måste jag hålla på å tjaffsa hela tiden?

Det har fan i mej gått så jävla långt i det här landet att det nu är vi antirasister som skall hålla tand för tunga!
Vi ska inte hålla på och bråka med folk, vi ska inte hålla på å tjafsa.
Alla måste få ha sin åsikt. Alla måste få ha rätten att uttrycka sin åsikt utan att bli kränkta för att nån jävla antirasist säger att de blir så jävla trötta.
Precis det hände mej på facebook tidigare idag när jag (för vilken gång i ordningen?) lackade ur på att det finns människor som på fullaste allvar verkar tro att deras rätt att få säga negerboll är nån slags mänsklig rättighet.
Det ska inte jag hålla på å bråka om, för alla måste få tycka som de vill.
Men... NEEEEJJJJ... vill jag vråla med samma ljudliga vrede som Magnus Betnér brukar göra.
Nej, det är ingen rättighet och nej jag tänker inte diskutera varför ord på mat som fransyska, vitlök eller finska pinnar inte är samma sak. Igen. Inte en gång till. Jag ids fan inte.
Å jag tänker verkligen inte låta en rasist/ en som framför rasistiska plattityder sätta villkoren för mej å mina protester.
"Ta bort mej som vän då om du inte kan acceptera det" sa hen.
Sagt å gjort. Men ändå synd för jag gillade andra sidor hos den här människan och egentligen är det inställningen som gör mej mer förbannad än personen i sej.

Jag älskar det här landet. Jag älskar verkligen Sverige.
Men något av det som länge varit fint med Sverige håller på att gå förlorat.
Den här solidariteten som vi svenskar är kända för. Öppenheten. Rättvisepatoset.
Det MÄRKS på obehagligare sätt än sifomätningar att Sverigedemokraterna växer å växer å växer.
Det märks i samtalsklimatet, i hur tidigare "förbjudna" åsikter nu luftas fritt, det märks i hur dessa "Sverige vänner" (pyttsan heller!) tar allt mer plats å allt mer ton.
Och numera får högljudda antirasister (i små å stora forum) höra att DE mobbar, utesluter, är elaka, kör över.
"Folk måste få tycka olika."
Jo jo, men yttrandefrihet fungerar (fortfarande) åt båda hållen. Än så länge är det min rättighet att säga att det som kommer ur "Sverigevännens" mun är dynga.
Stackars Jimmie, han utesluter ingen. Det är alla andra som är dumma mot honom å inte vill prata.
Ja, eller så är det sju partier som vilar på demokratiska grunder som inte vill ta ett rasistparti i båten.
Så kan det ju oxå vara...
Jävla journalister och PK vänstervridna press som måste skriva om att Ekroth kastats ut från krogen igen för att han var hotfull mot gästerna.
Vem fan har inte blivit utkastad från krogen? Vem har inte någongång fått för mycket att dricka?
Ptja, nu blir ju Ekroth utkastad från krogen mer än "ibland" och kanske... kanske... borde svenska folket kunna ha högre krav på en riksdagsman som är Sveriges tredje största partis talesman i frågor som rör brott å straff.
Kanske är det ändå en yttepytte liten skillnad.

Fan!

Puss/ Asta

Vad är en tant för er?

Den frågan ställde en facebookvän idag på sin tidslinje.
Jag är lite nyfiken på vad ni tycker också!
Vad står "tant" för hos dej? 
Jag tycker man kan se både en renässans och en utrotning av begreppet.

Tant är ett begrepp som används i allt mer positiva ordalag, i ett försök å i en anda som förhoppningsvis leder bort från den diskriminering som funnits kring den "åldrande, förbrukade kvinnan." Hon som inte längre har uppnosiga bröst, vill vara män till lags å har hela livet framför sej.
Nu talar starka röster för en erövring av ordet och begreppet tant.
Tant i betydelsen Fullvuxen kvinna som är trygg nog att släppa komplex och begränsningar.
Någon med pondus, kraft å erfarenhet som vågar ryta ifrån mot sådant hon finner orättvist eller ovärdigt och som respekteras för sin erfarenhet.
Jag kan sträva efter den rollen och delvis identifiera mej med den.
Jag är mer bekväm i mitt eget skinn numera å vågar hävda min åsikt och min rätt till att höras och säga ifrån.
Inte där än men på väg...

Tant kan ju oxå vara synonymt med torr å tråkig äldre dam.
Den typen av tant blir allt mer sällsynt.
När jag ser på gamla foton så var min mormor typ tant när hon var trettiofem.
Mer tant än hon var när hon dog.
Det handlade inte bara om att modet förändrats även om såklart kläder å frisyren påverkar oss när vi ser bilder.
Det var knälånga kjolar, rysliga och ordentliga blusar.
Det var inställningen om att vara gammal trots att de knappt kommit i klimakteriet.
Det handlade om att uppföra sej värdigt. Så som det anstår en... tant.
Jag minns att mormor pratade om testamenten å döden när hon var som mej.
Som om det kunde ske när som helst.

Själv använder jag ordet i båda betydelserna.
Både positivt och negativt.
När jag strävar efter att bli en starkare kvinna eller när jag möter en sådan där hopplöst ordentlig sak som snörper på munnen.
Tant i den negativa bemärkelsen kan man minsann vara som dryga tjugoåring med.
Håret i ordentlig tofs å smörgåspapper mellan frukostmackorna.

Puss/ Asta

Profilbilder å frisyrtyckande

Här nedan följer profilbilder från facebook. Har valt sådana där jag är motivet.
För att visa ålderdom å förfall För att visa hur min frisyr och färg ändrats. Lugg å inte lugg.
Har ni synpunkter eller tankar om vilket som är bäst?
Tycker ni jag åldrats med värdighet? Det tycker nog jag i alla fall.
Jag har blivit tant med stil.
Oändligt med frisörer har alltid sagt att jag bör inte ha långt hår eftersom jag har så avlångt ansikte.
Max till käkbenet har de sagt.
Å jag tänker på boken jag läser "Britt-Marie var här" där huvudpersonen (som är ständigt passivt aggressiv men förnekar det lika ofta) säger till en flicka på Arbetsförmedlingen:
"Modigt av dej att ha en sån frisyr när du har så mycket panna." :)
Jag har oxå "mkt panna" och borde kanske därför ha lugg.
Eller?

2008.
Min allra första profilbild på facebook. Som jag fick hjälp av en kollega att lägga in.
Lite ljusare, lite rödare, lite tunnare än nu. Fem år sen.



2010
På Samos i aug. Nu är jag mörkare. Har mer "ordentlig frisyr"



Oxå 2010
Nyårsafton. Lika mörk som nu. Men med lugg. Betydligt kortare hår. Har längre på ena sidan.



2011
Denna bild la jag BARA in för att demonstrera att oavsett vad du har på dej... till å med en lurvig tantmössa... så ser du glammig ut i ett par riktiga och stora Rayban



Oxå 2011
Håret hann bli kortare ändå.



Å 2011 igen
Och ännu något kortare.



Senare 2011
Här är jag på Landvetter påväg till Grekland. Börjat spara ut håret igen.



2012
Hämtar Gottfrid i juli. Fortf olika längd på sidorna. Längre på vänster än höger.



2013
I somras. Håret börjar bli långt nu även om det växer fan så sakta.



2013
Här om dagen, snart 2014.
Mitt hår är axellångt, har det väldigt sällan utsläppt men gillar att kunna sätta upp det.
Känner mej mer feminin än med mitt kort även om jag nog inser att jag passade bättre i det.
Jag tror att jag kör på långt hår till nästa höst. Då bör det ha blivit "långt" på riktigt.
Sen åker det nog.



Har ni några synpunkter kära vänner? :)
Ärliga sådana ska det så klart vara, de andra kan jag vara utan.
Tycker ni jag är piffigare i kort?

Puss/ Asta

Jag får en hjärnblödning av facebook

Jag är så TRÖTT på facebook!

På riktigt... skittrött på facebook... på ett sådant sätt att det dagligen gör mej irriterad, förbannad å ledsen.
Och då tänker jag inte ens på övervakningsdelen, på hur allt vi tycker gillar å kollar in kartläggs.
Nej det är framförallt idioterna på facebook som jag snubblar över precis hela tiden.
Det stjäl min energi.

Jag omger mej inte med elaka/ rasistiska/ korkade/ homofoba människor IRL.. i det riktiga livet, i min vardag.
Jag är tydlig i mina ställningstagande kring sådana karaktärsdanande egenskaper och tillräckligtt kräsen i vem jag har i min vänkrets för att undvika det.
På facebook har jag i min vänlista sorterat bort sådana som bara får mej irriterad i sin människosyn.
Men lika fullt, överallt och ständigt i mitt flöde dyker dessa kommentarer upp.
Sverigedemokrater som påstår att de inte är rasister men som sedan bräker ur sej... ofta på illa stavad svenska som besannar alla mina fördomar... om allt ifrån deras mänskliga rättigheter att säga neger till att be svenska medborgare av annan härkomst flytta tillbaka hem och önska dem fasansfulla öden bara för att de tycker nåt som inte dom tycker.
Gång, på gång, på gång, på gång...
Som en geting till en sockerbit, som en fluga till hästskiten dras jag in i diskussionerna tills jag får ont i huvudet av ilska och mår fysiskt illa av att dela landsyta med "Sverigevänner."
För att jag ta me fan inte kan låta bli.
Korkat?! Ja, jag håller med.

Ja men radera kontot då tänker kanske ni som läser.
Ja, fast det är ju inte lätt det heller.
Facebook som grundtanke är ju en fantastisk idé.
Att hålla kontakt med nära långt borta.
Uppdateringar som vad kollegor åt till lunch eller vem som har partajat med vem kan jag kanske hålla mej uppdaterad på ändå men facebook har ett större socialt värde än så.
För mej är det så att det med vissa människor som jag faktiskt tycker om och intresserar mej för så är facebook ända kontaktkällan.
Gamla barndomsvänner, kusiner, bloggläsare som blivit mer än så.
Här om veckan fick jag, som jag berättat innan, kontakt med min vän Lenas (som dog i cancer) familj och det är verkligen magiskt när facebook fungerar så.
Jag måste säga att fördelarna är betydande oxå.

Så! Hur gör ni?
Får ni upp en massa rasistisk skit i era flöden hela tiden?
Om så är, hur sållar ni? Hur gör ni för att balansera det där med "att ta den viktiga debatten" till att "inte få en hjärnblödning."
Hur väljer ni era strider kort å gott?
Å vad tycker du är facebooks stora för och nackdelar... i ditt liv?

Puss/ Asta

Ps. Den här balla tröjan är på väg hem till mej. Jag ska bära den med stolthet.
Du kan beställa den här.

När facebook är som bäst

Dagen har varit känslosam på fler sätt än det som jag skrev om i inlägget nedan.
Det har varit BRA känslosamt oxå.

För ungefär nio år sedan dog en av mina allra närmaste vänner... Lena... i cancer.
Hon hann inte ens fylla 35 år och hon efterlämnade tre små barn efter sej, de hade olika pappor men ingen av dem var något att hänga i granen precis.
Vår vänskap varade under många år och utspelade sej främst via brev där vi utvecklade våra tankar, känslor och berättade om allt från vardagligaste tisdagen till våra innersta hemligheter.
Någon eller några gånger per år träffades vi.
Från det att Lena fick veta att hon var sjuk umgicks vi mer intensivt och jag var å hälsade på henne många gånger under den här tiden.
Om man tvunget ska ha en älskad vän som dör i något så meningslöst som cancer så ska man ha det så som jag hade det.
Lena och jag pratade ut om ALLT. På dagarna när jag var där deltog jag i deras vardagsliv med barnen, matlagning och annat. Om kvällarna låg vi i hennes säng, höll varandra i handen, hade pannorna mot varandra och så pratade vi. Pratade å grät, pratade å grät. Och faktiskt fnissade en hel del med. Lena behöll sin sarkastiska humor in i det sista.
När hon väl gick bort fanns det ingenting som var osagt, ingenting att undra över.

Trots att hon varit borta så länge så tänker jag fortfarande ofta på henne.
Nästan varje dag.
Sorgen har bleknat, smärtan som kulminerade den där sista vidriga dagen när jag tog avsked av henne i ett kalt sjukhusrum eller på begravningen när jag trodde jag skulle mista förståndet, har minskat i vrede.
Men saknaden finns kvar. Å jag minns hennes speciella skratt. Jag kan fortfarande höra det inom mej.
Det var så märkligt den där sista gången.
Lena var alldeles snurrig av sjukdom å morfin. Hon hade alltid varit liten och smal, nu var hon som en gammal gumma med kalt huvud och en fågelliknande kropp.
Hon pratade i nattmössan, så tokigt att vi inte kunde följa med i hennes tankar, men när jag skulle gå och sa hejdå ropade hon till sej mej en sista gång. Drog mej nära i en kram, såg mej i ögonen, plötsligt med klar blick och sa "Jag älskar dej. Jag kommer alltid att älska dej. Jag kommer alltid att vara med dej. Du kommer bara inte att se mej."
Och så känns det ofta, som om hon är kring mej, som om jag kan känna hennes vingslag.
Jag gråter nu. Fortfarande gråter jag ibland över saknaden.

I början hade jag kontakt med hennes barn, i synnerhet med familjen där den lilla flickan hamnade och med Lenas pappa.
Sen blev det mindre...
Det kändes som om jag var där och störde med min sorg i deras nya liv. Som om jag var en evig påminnelse om vad de förlorat. Jag släppte taget om dem, det var mitt fel, inte deras.
Jag har senare sökt efter dem på facebook utan att finna dem.
Haft dåligt samvete. Jag lovade ju Lena att se efter dom. Jag gjorde inget vidare bra jobb.
En gång, när hon precis fått sin dödliga diagnos tog hon upp frågan med mej, om jag ville ha barnen.
Jag sa som det var, att jag så gärna skulle gjort det men att jag inte skulle mäktat med att göra det tillräckligt bra.
Jag hade fyra egna barn, ett äktenskap som var i djup kris, en egen stor sorg och detta var tre barn som skulle behöva så oerhört mycket stöd. Jag ville inte stå där ett år senare å inse att jag inte gjorde ett bra jobb.
Jag sa nej av kärlek och Lena förstod, jag vet att hon förstod.
Men just på grund av det samtalet så kändes det än mer att faktiskt ha tappat bort den lilla kontakt vi hade.

Så... här om dagen skrev en kvinna till mej på facebook. Jag kände igen henne vagt och när jag tittade bland hennes vänner förstod jag vem hon var.
Lenas lilla dotters nya mamma.
Jag såg bilder av dottern. Denna lilla busiga trollunge som jag burit på å lekt med som nu såg nästan vuxen ut, och så otroligt lik Lena.
Nu idag har vi mailat mer. Det har gått bra för alla barnen. De mår bra, lever goda liv.
Jag har sett bilder och de är så vackra. Så fina.
Kan ni förstå... vilken lycka!
Jag har till å med chattat med den lilla dottern och jag är så fantastiskt glad över dessa nyheter och över att kunna knyta kontakten igen.
Det är som ett sår som får läka.
Det är verkligen facebook när facebook är som bäst.

Puss/ Asta

Skiten på facebook

 
Bilden: De röda plupparna är hur moskéerna "breder ut sej" mot de blå plupparna som är kyrkor.

Jag sitter och läser på facebook.
Igår anmälde jag en horribel grupp "Nej tack till islamiseringen av Sverige" där helt vidrigt rasistiska saker skrivs om flyktingar, muslimer, araber och oss andra... vi Sverigefientliga.
Jag fick svaret att att gruppen inte bröt mot facebooks gemenskapsregler.
Sidan har 5783 gillare.

Tidigare har jag anmält sidan "Nej tack till moskéer i Sverige" där precis samma grova språk flödar.
Inte heller den sidan bryter mot några regler.
69 228 stycken gillar den här sidan.

Sidan "Nej till böneutrop i Sverige" har 43 055 gillare.
Jo för det är ju ett jättestort ljudproblem i vårt land.

Jag skulle kunna skriva en superironisk och elak text här.
Jag skulle kunna lägga ut exempel på vad dumhuvudena skriver.
Väldigt mycket är fasansfullt och grovt. Väldigt mycket är rent korkat.
Det är som om de här människorna bara tilldelats hjärnor som kan sköta sysslor åt dem, som om de inte fått någon som helst förmåga till reflektion eller kritiskt tänkande.
Men jag avstår. Jo denna gången gör jag det.
För jag blir trött, ledsen och lite rädd.

De här människorna finns!
De som på allvar vill kasta ut alla muslimer och deras barn ur Sverige... de finns.
De har till och mer ett parti. Svenskarnas parti.
Representerade i vissa kommuner.
De här åsikterna finns representerade även bland en del Sverigedemokrater.
I synnerhet bland dem som röstar på Sd.
Kvinnor och män som ser helt normala ut som skrattar åt att flyktingar blir hotade eller åt "den glada fredagsnyheten" att ett påbörjat moskébygge tänts eld på.
Hat, hat, hat och alla snackar de om hur stora Sverigedemokraterna (ni vet "vilket parti som helst") kommer bli efter valet.

Jag orkar bara inte...

Puss/ Asta

Midsommarafton är hotad

Huka er alla svenska kärringar å gubbar, flickor å pojkar, grabbar å jäntor.
Muslimerna är tydligen här för att stjäla vår svenska midsommarafton, är det inte för jävligt så säg?!?!
Ingenting svenskt ska man få lov att ha ifred!
Ingen flagga, ingen nationalsång, ingen brun kaka som heter det den alltid har hetat, ingen pepparkaksgubbe i luciatåget, inte sina svenska bruttor ifred, inte sina jobb, inte sina socialbidrag.
Allt ska de talla på å förbjuda de där invandrarna.
Tvi vale.

Min första reaktion när jag såg denna grupp var att brista ut i ett gapskratt.
Det är så dumt. Det är så dumt, det är så dumt, det är så korkat så det nästan blir roligt.
Men bara nästan... för dessa människor finns runt omkring oss. Å då menar jag inte muslimerna utan jubelidioterna. "Sverigevännerna" som Åkesson kallar dem och som jag känner noll å ingen samhörighet med.

Jag har rensat mitt flöde i facebook. Jag har noggrant plockat bort varenda smygrasist och sverigedemokrat ur min vänlista.
Likväl händer det att jag överraskas. För de rasistiska grupperna på facebook är så många.
Idag fann jag tex två stycken ur min vänlista som var med i "Nej tack till moskéer i Sverige- tänk på hur du röstar 2014."
Den ena väljer jag att negligera som ung å dum. Men den andra...
Den andra är någon som jag visserligen inte känner privat men som jag alltid hyst den största respekt för. Dessutom en som i andra sammanhang värnar de svaga OCH som själv är beroende av stöd.
Sånt gör mej initialt arg... men sedan bara oerhört sorgsen.
Nej tack till moskéer i Sverige?! Vi ska alltså inte ha religionsfrihet i det här landet?
En av demokratins yttersta hörnstenar.
På vilket sätt hotar det... någon?!
Jag känner en annan tjej som gillar "Sverigedemokraterna i riksdagen"sida och som väl då förmodligen skall rösta på dem och som samtidigt är starkt för HBTQ rörelsen.
Ehhh?! Hur då? Tänker man ett enda jäkla varv då?
Sd gillar flator ungefär lika mycket som irakier.

Jag orkar inte! Jag går å lägger mej.

Puss/ Asta

Vänners vänner, förakt och kärlek

 

Igen hamnade jag i diskussion med en facebooksväns vän.
Rasism och allmän dumhet i vanlig ordning triggade igång mej.

Jag är lite dubbel för det där med att "ställa till tjafs" hos vänners vänner.
Å ena sidan är det en smula respektlöst. Det är ändå en vän min vän valt att ha.
Å andra sidan så var den här människan respektlös i sin åsikt, och det måste väl få bemötas?
Ja man kan se olika på det där.

Själv sorterar jag hårt bland mina facebookvänner precis som jag gör bland vänner i den riktiga världen.
Jag ser ingen anledning att tolerera rasism, kvinnoförnedring, homofobi eller vad det nu kan gälla på någon av ställena.
När det kommer till sådana grundläggande karaktärsfrågor så handlar det aldrig för mej om att "man måste få tycka olika", "alla har rätt till sin åsikt", "jag kan inte bestämma över folk."
Ehhh nej, men jag kan definitivt bestämma vad å vilka som är okej i mitt liv.
Dessutom, skulle jag inte ta ställning i dessa frågor, inte klart markera min ståndpunkt... hur känner då mina vänner som hamnar innanför dessa föraktets cirklar?
Där till döms man lätt av sitt sällskap. "Var å en skäms för sej själv" stämmer tyvärr inte. Om dumheter får florera i min närhet finns det risk för att jag ses som en i gänget. Även om det inte är så.

Jag var idag inne och kikade runt på en del vänner till vänners sidor på facebook.
Det är skrämmande mina vänner hur mycket samlad dumhet det finns.
Min första reaktion när jag hamnar mitt i grupper som "Rör för fan inte min negerboll", "Sverige till svenskarna", "Kränker den svenska fanan dej ska jag gärna hjälpa dej att packa" osv osv.
Min första reaktion när jag läste konversationer som "Jag uppskattar din kamp mot förljugenheten", "Tillsammans ska vi rädda Sverige", "Sharialagar är snart införda" osv.
Jag blir arg!
Men sen... sen förundrad. Lever vi i samma land?
Hur kommer det sej att man ser så mycket hot överallt?
I småstäder?
Ja jag erkänner att jag tänker inavel, brist på skolning, kärlekslösa föräldrar å en hel del annat som jag inte riktigt kan avgöra om det är fördomar eller sanning men ändå...
Hur blir man en sådan rädd liten varelse?
Hur kan rimligen storstädernas förorter eller en homosexuell mediakändis eller en högröstad feminist långt borta vara så skrämmande?
Jag försöker inte vara fyndig nu, jag undrar. Undrar på riktigt.

Hur som helst, idag vann kärleken i Europa. I natt är Conchita Europas drottning.
En bra låt... jo vars. Någolunda pipa... absolut. Men framför allt var det en politisk röst Europa slungade ut. En röst om kärlek, tolerans och att vi inte behöver vara stöpta inom samma snäva mönster för att duga.
Det var en röst mot högervindar som blåst, mot Rysslands hantering av homosexuella, mot nazister som vunnit mark.
Tack Europa!

Puss/ Asta

Nej, jag respekterar inte alla.

Facebook är verkligen en fantastisk plats att vistas på om man har lust att bli lite irriterad. Twitter likaså.
Många av mina inlägg uppstår som frukter av ilskan som föds där.
Det finns verkligen måååånga människor där hissen inte går ända upp, det ska gudarna veta.

Här om dagen kommenterade jag en facebooksväns status.
Hennes vän uttalade sej, för hundrade gången i ordningen, rasistiskt och eftersom jag vet att min facebookvän tar kraftigt avstånd från rasism och vid åtminstone ett tillfälle bett sina vänner med rasistiska åsikter att att ta bort henne som vän så frågade jag henne hur det kom sej att hon hade sånt tålamod med den här tomten.
Självklart kunde inte denna rasisitsnubbe låta bli att svara mej.
Han visste minsann vem jag var, vi hade flera gemensamma vänner på facebook och han lät dem vara vän med mej utan att ifrågasätta. Jag var så vidrigt politiskt korrekt och sådan hade jag varit ända sedan vi gick på komvux ihop.
Jag har noll å inget minne av honom så jag måste åtminstone ha gjort större intryck än vad han mäktade med.
Men nu, nu såg man minsann min människosyn. Att det visst var skillnad på folk å folk. Att alla inte var lika mkt värda.
Jag har fått den reaktionen tidigare när jag tjafsat med sverigedemokrater på alla möjliga forum, att jag minsann inte respekterar dem och att jag gör skillnad på folk å folk.

Ehhh?!
Jag har aldrig någonsin sagt att jag älskar alla människor i hela världen lika mycket.
Inte någonstans.
Jag är inte ens en så ädel människa att jag respekterar alla människor lika mycket.
Inte någonstans har jag påstått det.
Tvärt om. Jag ihärdar i att jag ogillar dumma människor.
Skillnaden mellan dem och mej är att jag ogillar alla dumma människor.
Danskar, finnar, svenskar, syrianer, greker, irakier and so on.
För mej har dumhet... eller den jag känner respekt för... ingenting med etnicitet att göra.
Dumma människor (dum som i elak, inskränkt, oempatisk, tänker inte från motpartens sida, älskar svart-vita sanningar, okritiskt förhållningssätt) finns överallt.

Förövrigt är det nazister ute å slåss på Stockholms gator igen. Läste det precis på Aftonbladet.
Vi kan aldrig tala om det här för mycket.

Puss/ Asta

Lyckobubbla

 

Carina Bergfeldt skriver en tankvärd krönika i Aftonbladet. "På facebook får ingen missfall" som handlar om vår benägenhet att bara visa det vackra, det fina, det lyckliga på Facebok. Det handlar om hennes väninna som får ännu en missfall men kvällen efter sitter å ler från en grillfest. Ler med ögonen men inte med munnen.

Jag vet inte, detta är ju vad man hör om Facebook hela tiden.
Å till viss del håller jag med. Det är många bilder på glimmande vinglas i solen, på fötter mot strand, på skrattande ungar, charmiga hundar.
Där är uppdateringar om träning som genomförts. Om finaste vänner som träffats.
Om blombuketter maken köpt hem och om utlandsresor som är bokade.
Facebook ger lätt  illusionen om att alla andra är så förbannat lyckliga och lyckade.

Jag tittar på min egen sida på facebook. Läser igenom en lång radda av statusuppdateringar.
Jag är nog ganska så nyanserad trots allt. Eller ärlig.
För att det är så jag är till min person. Inte ärligare än andra människor, men öppen med alla typer av känslor. Jag visar gärna upp alla mina tillkortakommanden.
Dessutom är det mycket ställningstaganden. Mycket politik och sådant.
Men visst, varför skulle jag lägga in hur långt jag har sprungit om jag inte ville ha bekräftelse?
Varför skulle jag lägga ut så många bilder på min hund om inte för att få höra hur vacker han är?

Alla deltar vi i det där spelet. På nåt sätt.
Men det gör vi i olika grad även i det vanliga livet.
I fikarummet på jobbet.
När någon i förbifarten frågar hur vi mår.
"Jo tack, det är bara bra."
Själv tycker jag att det känns förljuget att säga så där när det är allt utom bra.
Men inte säger jag "Det är skit, jag å min man ligger inte med varann, jag känner mej så jävla ful och i morse när jag ätit frukost funderade jag på att spy upp den igen för att inte bli fetare."
:) Nej, det där var bara exempel. Jag å min man ligger visst med varann... ibland.
Å jag spyr aldrig upp nån mat.
Så jag svarar då undanglidande "Själv då?"
För personen som frågar har inte för avsikt att höra mitt livs historia.

Jag tänker på det här med att visa upp lycka när jag läser bloggar ibland.
Vissa bloggar är bara happy, happy, happy hela tiden.
Prunkande rabatter, glittrande hav, nyinköpta klädtrasor, underbara män.
Alltid å hela tiden.
Ibland kan man ana... tycka sej se... ett mörker där bakom. Något som inte skrivs.
Det som står att läsa mellan raderna.
Ibland kan man tänka "Men så jävla fint kan det väl inte vara hela tiden?"
Blottande bloggar väcker ofta anstöt.
Jag har inte fått så mycket av den sleven själv men har sett andra bloggsystrar drabbas. Av trollkommentarer på hur de borde styra upp sina liv eller åtminstone sluta gnälla så förbannat.
Varför är det sårbara, nakna mer provocerande än det vackra och lyckliga?
Jag vet inte...

Jag vet bara att jag är en människa som är och har både ock.
Jag har världens finaste barn, världens ljuvligaste barnbarn, världens mest bedårande hund. Jag har havet runt hörnet, de bästa av vänner, en massa ljuvliga klänningar i garderoben. Hell, jag har till och med ett glas rosé upphällt framför mej och jag HAR legat med min man förra veckan.
Men!
Jag är bär oxå oro. Oro för min pappa som är nyopererad, oro för mina barn, oro för hur jag ska palla att jobba efter semestern.
Jag är skit less på min astma, jag önskar mej en bättre relation, jag har halvdöda pelargoner ute i trädgården för det regnar hela JÄVLA tiden.
Livet är både ock.
Å man väljer sina stunder att visa det.

Godnatt kära läsare. Dröm sött, eller ännu hellre... nåt salt.

Puss/ Asta

Blandade skurar

 

Sist på bollen antagligen så har jag ikväll börjat se på serien Games of Thrones.
Mannen å sonen har redan sett alla avsnitt och är helt hocked och de (framför allt maken då) har tjatat tills öronen blöder om att jag MÅSTE se den.
Å visst, den är väldigt väldigt bra.
Har sett tre avsnitt och ska snart ta mej an det fjärde.
Den är väldigt annorlunda mot de serier som jag normalt tycker om, jag är ingen fan av att läsa fantacy böcker heller, men denna är pampig å påkostad.
Rätt omöjlig att inte gilla skulle jag tro.
Ser ni den???

I övrigt har jag, som ni kan se av följande inlägg nedan, varit inblandad i en facebookbatalj idag.
En för mej från början, oskyldig trådstart, som snabbt blev infekterad och riktigt fientlig.
Jag kan ta och ge jag oxå, men jag var inte otrevlig förrän någon var otrevlig mot mej och jag försökte förklara till det blev in absurdum.
Jag tror aldrig jag varit med om den stämningen på facebook innan.
Flera stycken som uttryckte hårda ord och att jag kunde dra från deras pittoreska lilla idyll om inte det passade och en massa som "gillade" ovanpå det.
Obehagligt faktiskt.
Hur lätt man delas upp i "vi å dom", i "bättre å sämre."
Till slut tog jag bort tråden.
För att den gjorde mej förbannad å lite ledsen.
Det som finns kvar i mej är en bittrare syn på småstaden än vad jag hade i morse.
Synd.
Tänker gå ur gruppen "Du vet att du är från Falkenberg om..." eftersom jag helt uppenbart inte hör dit/ hit.

Vi har grillat idag igen. Tror vi grillat mer hittills i år än under hela förra sommaren.
Idag grillade vi hamburgare som njöts med ost, majonnäs, lök, tomat å allt som hör till.
Solen har strålat mot oss men det har varit lite kallare väder idag än tidigare i veckan.
Mumma.
Grillar ni mycket?

Har ni en fin lördag? 

Puss/ Asta

Vad provocerar dej?

 

Det pågår ständigt diskussioner om vad som provocerar i bloggar och på facebook.
Bland de lite större elefanterna i bloggvärlden pågår återkommande diskussioner om ansvar... vad som skrivs och vad som förmedlas.
Just nu diskuteras träning. Underbara Clara har börjat träna. Inte för att få en modellkropp eller åla in sej i size zero jeans utan för att bli mer hälsosam.
Starkare.
Lady Dahmer i sin tur tycker att det ändå bidrar till träningshets och utseendefixering och själv har hon slutat skriva om sin träning för att hennes blogg ska vara fri från att framkalla prestationsångest kring utseendet.

Vad provoceras ni av? Å hur tänker ni kring ansvar över vad man bloggar om osv?
Min blogg är min. Den är, i första hand, mitt kryp in där jag är och där jag tycker precis vad jag vill. På ett rakare och mer påstridigt sätt än hur jag är irl.
Sedan är jag jätte tacksam över att så många läser, följer och gillar... absolut.
Men jag kan lixom inte anpassa mej efter det. Förstår ni?
Fick en kommentar för några månader sen där någon anonym gnällde över att jag skrev så mycket "skit om Sverigedemokraterna och tyckte att det var synd för att jag i övrigt kunde vara rätt kul å läsa."
Ja, men jag är ledsen men Sd kommer jag aldrig att hålla mej neutral eller timid mot.
Ansvar?
Tja, nu är jag ju en liten blogg. Jag snittar ungefär 500 läsare om dagen.
Jämförelsevis är det inte stort.
Min påverkan på samhället och opinionen är i stort lika med noll.
Ett visst ansvar tycker jag nog att man har om man är "känd" och i synnerhet om beundrarna är väldigt unga.

Jag har precis börjat springa. Skriver ganska lite om i det i bloggen. Skryter lite mer på facebook. Detta är ingen träningsblogg.
Jag började med att kunna springa typ 200 meter och nu springer jag 4,7 km (å dör nästan på kuppen.)
Försöker ta mej ut å springa 2-3 ggr/ vecka och därtill går jag ju väldigt mycket.
Jag gör inte det för utseendets skull, det är en bonus om jag blir snyggare, jag vill bli starkare. Sundare. Ta hand om min kropp.
Om någon provoceras av det får det va så. Jag drar stl 38-40 i kläder, har rejäla lår å är absolut inte någon size zero tant.
Visst kan man väl som soffpotatis uppleva en viss "hurtighet å duktighet" i mina rader, jag vet för jag är egentligen väldigt lat själv, men det är ju ingenting att dividera om. Människans kropp är GJORD för att arbeta. Motion hjälper vårt hjärta, vår cirkulation, vår syreupptagning, våra leder osv osv och påverkar oss i väldigt hög grad psykiskt.
Sen om man ändå väljer att hänga framför en dator eller tv'n... då gör man det valet men man kan inte säga att de som gör andra val bidrar till kroppsfixeringen så länge det bara handlar om sunda vanor.

Allting kan ju egentligen provocera eller såra.
Jag kan själv bli lite småprovocerad av alla träningsuppdateringar på fejjan.
Särskilt när det är väldigt hurtigt som "tjohoo, äntligen ska jag få träna" eller
"två timmar på spinningcykel, gud vad härligt" men då bläddrar jag bara vidare.
Det finns barnlösa människor som kanske blir sårade av inlägg å bilder på barnen? Singlar som blir ledsna av att se kära par?
De utan någon polare som påminns om sin ensamhet när de ser kramandes väninnor i bloggar?
"Fula" människor som bara ser alla "vackra"?
Osv osv i all oändlighet.
Det är mänskligt att bli provocerad... jag blir det oxå... blir jag tillräckligt provocerad så slutar jag umgås med den personen/ avföljer på fejjan/ slutar läsa bloggen.

Bortsett från rasism, homofobi, djurplågeri och sånt uppenbart trams så provoceras jag bland annat av tvärsäkerhet... människor vars liv är väldigt svart el vitt, jag provoceras att elitism... människor som tror att de är bättre än andra.
Kan bli tokirriterad på folk som (upprepat) kommenterar nedlåtande om främmande människor de möter på gatan, i bussar eller vad det nu må vara.
Att de är feta, fula, har taskig smak eller vad det må vara.
Särskilt när det slår mot redan utsatta grupper.

Vad provocerar dej?
"Lyckas" jag provocera dej nångång?

Puss/ Asta

Var en smula källkritiska för fan.

Facebook är ett gift.
Lätt att bli beroende av och att lägga allt för mycket tid på.
Facebook har många goda syften.
Det blir som en anslagstavla som man kan samlas kring.
Men jag kan också reta upp mej till ett ohälsosamt högt blodtryck där.

Då å då rensar jag bland mina "vänner."
En del plockas bort för att man helt enkelt inte har något att säga varann.
Jag kommenterar inte dem, de kommenterar inte mej.
Vi hälsar knappt om vi ses.
Då känns det meningslöst att dela varandras flöden.
En del plockar jag bort för att de står för en människosyn som jag aldrig skulle accepter IRL och då ser jag ingen anledning att göra det på nätet.

Sen finns det de där "mitt emellan", de som bara inte tänker sej för och det är om dem detta inlägget handlar.
Det sprids en jäkla massa skit på facebook i form av text eller bilder.
Jag tänker tex på en bild som flanerade flitigt för ett tag sen, med tre killar (med utländskt utseende) som flinande höll upp en katt som de skurit halsen av.
Jag tänker på alla dessa förbannade statusuppdateringar som ställer människor i nöd mot varandra.
Att vi skickar bistånd och tar emot flyktingar när vi har egna hemlösa och fattiga barn.
Att vi ska sätta åldringarna i fängelse (å ge dem alla dessa fantastiska förmåner) och fångarna i äldrevården (där det serveras kall skitmat och ingen har tid med dem.)
Osv osv i det oändligt.

Jag tycker inte att det är varken särskilt käckt eller sympatiskt att hugga huvudet av katter.
Jag är emot all form av djurplågeri.
Det finns, och har alltid funnits, sadistiska barn och ungdomar (å vuxna) som gillar att tortera djur.
Jag minns hur mina (svenska) klasskompisar i mellanstadiet brukade pricka änder med stenar i huvudet i en damm vi hade nära skolan.
Jag minns hur en del äldre killar kletade stark senap i rumpan på katter.
Å en hel del annat med.
Människor som sparkade sina hundar mm mm.
Ingen vettig människa med någon form av anständighet eller empati i kroppen kan försvara hur man kan ge sej på försvarslösa djur.
Men!
Varför tror ni bilden sprids? Vad är syftet hos de som lade ut den från början?
Vad tror ni den lilla bieffekten blir förutom att man tycker synd om katten?
Det är rätt självklart om man har förmågan att bara tänka till en liten stund.
Bilden sprids med rasistiska syften.
För att visa upp hur "de jävla invandrarna beter sej" och även om jag har en "vän" eller två på facebook som inte hade just det syftet så hjälper de till att sprida denna tanken vidare.

Samma med dessa nödställda människogrupper som ställs mot varandra.
Flyktingar mot sjuka, människor som hamnat på glid mot gamla.
Avsikten är rasistisk och el inhuman.
Vi är ett av världens rikaste länder.
Vi har RÅD och ANSVAR och SKYLDIGHET och MORALISKA FÖRPLIKTELSER att hjälpa dem som behöver hjälp varesej det handlar om rehabilitering tillbaka till ett icke kriminellt liv eller att hjälpa människor som flyr för sina liv.
Ett lands demokratiska syn kan värderas i hur de behandlar sina svagaste.
Gamla människor skall ha det bra på ålderns höst, inte tu tal om det men inte på bekostnad av andra utsatta.

TÄNK!!! lite när du gillar å sprider sån här dynga.
Jag ser att "vänner" till mej på facebook delar å gillar hej vilt TROTS att de faktiskt på något sätt arbetar med behövande. Med utsatta. Med sjuka.
Vilka om inte oss inom vård, soc och omsorg skall man kunna ställa krav på om en human inställning till alla människor, en respekt för allas lika värde?!

Jag blir så fruktansvärt trött ibland!

Puss/ Asta

Utrotningshotade pepparkakor

Det pågår en massa pseudodebatter på facebook om rasism.
Eller rättare sagt om omvänd rasism. Om alla våra hotade traditioner.
Traditioner som den politiskt korrekta maffian å muslimerna vill ta ifrån oss.

Nån liten kille i Laxå hade tydligen inte fått lov att klä ut sej till pepparkaksgubbe för sin lärare.
Eller så hade pojken missförstått. Eller föräldrarna. Eller journalisterna. Eller...
Ja hur som helst är det tusentals människor som har känt sej väldigt hotade av det här.
Va?! Ska vi inte ens få lov att vara pepparkakor längre?
Vart fan är det här samhället påväg?
Jo jo, det börjar med en pepparkaka och snart får vi inte fira jul länge.
Fifan och hujedamej. DET måste vi starta grupper på facebook om.

Någonstans hade någon hört att det skulle förbjudas skinka på julbordet.
"Av hänsyn till muslimerna." Jo jo.
Jag känner mej själv fruktansvärt bekymrad här. Någon pepparkaksdräkt äger jag inte, så det problemet känns inte personligt, men julskinka med stark senap på gott knäckebröd tycker jag om.
Å vill gärna ha kvar.
Därför ställde jag frågan på några upprörda trådar på facebook om detta.
Hur många restauranger är det vi pratar om?
Alla som serverar julbord landet runt?
Hälften?
Eller är det bara ett tjugotal?
Jag bad att få veta restaurangernas namn och gärna telefonnummer oxå så jag kunde ringa och bringa lite ordning i det här. Protestera. Tala dem till rätta.
Men då var jag tydligen "dum i huvudet" som krävde källor på något sådant.
De hade ju läst det... någonstans.
Jag respekterade inte andras åsikter.
I samband med den kritiken gentemot mej hävdades deras rätt att få säga negerboll "för det är inte alls rasistiskt."

Vi tar det igen.
Nej jag respekterar inte dumheter. Säger man tillräckligt mycket dumheter så klassar jag personen i fråga som dum. Å dumma människor är nåt av det värsta jag vet.
Dum som i att ha fått en hjärna och ett intellekt men välja att inte använda det.
Dum som i att utgå att ens egna lilla verklighet är hela världens verklighet.
Dum är man om man sväljer allt man läser, inte är det minsta källkritisk, inte funderar över varför vissa diskussioner sprids och i vilket syfte.
Dum är man om man envist hävdar sin rätt att kalla saker vid kränkande namn och använder sin egen jävla måttstock för att avgöra om det är kränkande eller ej.

Förövrigt fick inte min väns son vara utklädd till julgran för ett gäng år sedan.
Läraren tyckte att han "inte skulle sitta där och göra sej lustig" när han sa att han ville det.
DEN gången var dock inte Afttonbladet på plats.

Puss/ Asta

Facebook och statusuppdateringar

Facebookvänner är som bekant per automatik inte "riktiga vänner."
De KAN absolut vara det, de kan absolut BLI det.
Men det är ingenting måste vara så.
Det blir då å då emellanåt så himla tydligt att man har "vänner" där, vars åsikter å sätt att vara, man aldrig skulle ta med i tång i riktiga livet.

Ja jag vet...
Man kan... och BÖR... bara låta det passera, läsa en annan statusuppdatering men jag blir så oerhört provocerad och har svårt att bara släppa.
Skriver spydiga svar som jag sen, tack å lov, raderar ut eftersom det inte vore ett enda dugg bättre gjort av mej. Att skälla ut människor som lite på skoj skrivit en statusuppdatering som jag går igång över.
Lev å låt leva...
Inte värt ansträngningen.

Hur gör ni kring sånt här på facebook?
Vad har ni för några "krav" på era sk vänner där? Måste man ha krav alls eller ska man (som jag försöker) ta det som det är och för vad det är. En kontaktsida med löst sammanhållna människor.
Facebook verkar ju ändå kunna göra människor upprörda.
Det som diskuterats mest är väl sk "facebookotrohet" och det faktum att människor lämnar ut (å kanske överdriver) sina lyckliga delar av livet.
Själv går jag inte alls igång på att läsa om folks utlandsresor, dyra väskor, lyckade trädgårdspartyn, romantiska makar, välartade barn eller vad det nu må vara. Jag är inte avundsjukt lagd på det viset.

Människor som däremot ventilerar sin inskränkta sida.
Rynkar på näsan åt tjockisar, drar ett rasistiskt skämt, blir drabbade å störda i sitt fredagsmys av att se en hemlös eller en tiggar (å då inte av medkännande utan för att det stör deras vy?!) eller hånfullt skrattar åt någon som inte är så lyckade... så braaa... som dom där de sitter med sitt Amaronevin i kassen påväg hem till kalvytterfilén och tjusiga maken.
Det stör mej. Så in i bänken stör det mej.
Jag tycker faktiskt att det är betydligt värre att vara så där hånfull/ sarkastisk/ överlägsen på facebook än i ett slutet sällskap för i sällskapet har man koll på vilka som lyssnar och hur det tas emot.
På facebook slungar man ut orden rakt ut.

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

En ny revolution...

Linda-Maries bild blev delad 70 000 gånger på facebook och mestadels positiva kommentarer stömmade in angående hennes bild och hennes uppsåt att ha rätt att synas trots att hon inte är trådsmal.

Ja, det finns uppenbarligen en behov av att se... och sprida... bilden av att kvinnor ser olika ut just nu.
En liten minirevolution som förhoppningsvis kan växa till nåt större. Bli en "snackis" som når ända fram till modedesigner, modellhus, fotografer, tidningsredaktörer, reklammakare osv.
Man ska inte underskatta människors vrede och kollektiva vilja till förändring.



Härovan är ytterligare ett exempel på en bild som sprids och delas på facebook.

För mej handlar det inte om att det är "bättre att vara rultig eller mullig."
Att det skulle vara mer sant och mer naturligt.
Att vara smal är oxå vackert.
Det som det handlar om rätten att själv få välja och att inte påtvingas ett ideal.
Att kläder sys upp efter modeller som är180 långa och väger knappa 50 kg när majoriteten av kvinnorna som köper kläderna inte ser ut så där.
Det handlar om rätten att flickor och unga kvinnor inte ska matas med budskapen som reklam och tidningar ger... "Svält dej eller var ful."

Mångfald är alltid bättre än enfald.

Puss/ Asta

Facebook less

Jag antar att man tröttnar på allt emellanåt.
Nej, just nu syftar jag faktiskt inte på maken. Han ligger fortfarande på plus efter en trevlig helg och efter att på söndagskvällen åkt iväg BARA för att tanka min bil.
Nej, sedan länge blir jag allt mer trött på facebook.

Det sägs att facebook splittrar förhållanden för att det är "så lätt att flirta där."
Det är möjligt, men det gäller väl i så fall fler forum.
Det sägs att man blir olycklig och passiv av facebook men det kan jag ge ett expertutlåtande på och berätta att det kan gälla även bloggar å spindelharpan.
Nej, LESS på facebook är jag dels för att den känns allt mer integritetskränkande och dels för en del av de "vänner" jag har där.

Alltså vad ÄR det med "vänner" på facebook?!
Själv tackar jag inte ja till alla vänskapsförfrågningar... långt därifrån.
Men ändå... jag har 201 "vänner."
Somliga av de här "vännerna" ser jag aldrig röken av. Överhuvudtaget.
Det är människor som har figurererat i en yttre bekantskapskrets... för evigheter sen.
Å vi skriver aldrig en enda rad till varann på fb el någon annanstans.
Andra är sådana som tex arbetar på samma bygge men som knappt bemödar sej med att säga "hej" när man möts face to face.
Varför är jag vän med dom å varför känns det så ofint att plocka bort dom?
De skulle antagligen inte ens märka det.

Värst är ändå när man upptäcker att man har "vänner" med förskräckliga åsikter.
Ett tag rensade jag ganska grovt. Det var i valtider sist det begav sej.
"Vänner" som inte bara sympatiserade med Sverige demokraterna utan dessutom lade upp kränkande statusuppdateringar el rent rasistiska bilder.
De togs så klart bort! Någonstans går även min gräns.
Om du är rasist så där lite till vardags och vän med mej på facebook så kan väl du vara bussig att plocka bort mej som vän. Om jag nu missat det själv...
Sedan finns det dom där som är mer... tveksamma.
De jag retar mej på.
De som inte har samma människosyn som jag.
De som uttrycker förakt mot fattiga. De som är sarkastiska mot dem under sej i hierarkin.
De som är lite allmänt mansgrisiga.
Alltså lite så där..."mänskligt" inskränkta om ni förstår vad jag menar.
De som stjäl mer energi än vad de ger.
Vad gör man med dom? Hur gör ni med dom?

Jag tror det finns tre anledningar till att man... nej till att JAG... inte plockar bort en stor del av min "vän krets" på faceebook och det är...
1.) Man är rädd att någon ska ta illa upp å uppleva det som en mindre krigsförklaring.
Men gör man inte sej själv lite väl viktig då? Chansen/ risken är väl rätt stor att mitt ointresse är ömsesidigt.
2.) Det är svårt att gallra. Vissa "gamla bekanta" och "de man knappt säger hej till" är mer intressanta än andra.
Även här gör jag mej viktigare än vad jag är. De flesta i denna skara skiter väl i/ är oinsatta i mina prioriteringar.
3.) Man är ju lite nyfiken trots allt. Vill ha lite koll ibland... även på människor man eg inte är förtjust i.

Hinner inte idag men inomen snar framtid ska jag städa ordentligt i min facebook.
Sen får vi se... om jag alls vill ha kvar den. Tycker ändå att det är ett bra sätt att hålla lite kontakt med barnen, få information om saker å ting, följa de man tycker om och människor som intresserar en.

Vad känner ni för facebook?
Puss/ Asta