Livets läxa

Livet/ världen skulle inte fungera om vi alla gick omkring och inbillade oss att vi var Guds gåva till mänskligheten. Att vi alla trodde att ingen är så vacker, stark, smart som mej och ingen är så älskad som jag är. Alla älskar mej, alla beundrar mej, alla vill se på mej... helst hela dagarna.

Det är precis så där små barn är.
Noah pratar oavbrutet och tycks tro att vi aldrig har något annat för oss än att lyssna på honom. Han skall ständigt uppträda, dansa eller klä ut sej och "kräver" entusiastisk respons på det. Och vi "wow'ar", applåderar och fnissar förtjust åt hans upptåg.
Han visar med sin kropp hur mycket person efter person älskar honom. "Mamma älskar mej så häääär mycket" och så sträcker han sej allt vad han kan. "Mormor älskar mej så här högt" och så ställer han sej på tå och sträcker händerna mot taket. "Mosse (hans ord för morfar) älskar mej..." osv.
Hans svar på "Jag älskar dej" eller "Du är min prins" eller "Du är bäst Noah" möts oftast med ett självklart  "Jag vet."
Enkelt och självklart lixom. Han vet att han är anledningen till att solen går upp för oss.
Och så ska det vara. Det önskar jag varje barn. Oändlig kärlek.

Men nu börjar det krackelera. Inte ens tre år så börjar hans värld växa och fler kommer att inkluderas i den. Igår sa han tex till sin äldsta kusin Kaylie "Älskar du mej så här mycket?! följt av att han visade med sin kropp.
Kaylie tittade lite ointresserat på honom och svarade "Näää."
Man SÅG förvåningen i hans ögon. Ingen har någonsin låtit bli att bekräfta kärlek till honom.
Eller när han senare körde en liten show och blicken bara vändes bort.
Samma sak när han på stan hälsar på folk... han gillar särskilt ungdomar, till dem kan han ropa "Hej hej" och när han möts av ignorans blir han helt perplex.
Än så länge går han inte på förskola, han är ständigt med oss som ohämmat beundrar honom men snart börjar det riktiga livet.
Förskola. Skola.
Finna sin plats. Konkurrera.
Möta andra barn som oxå levt i tron att de är helt unikt speciella.

Han kommer att möta stressade förskolelärare. Barn som utesluter, som kanske till och med är dumma. Hårda kommentarer. Han kommer bli varse om att han kanske inte är absolut bäst i världen på precis allting.
Och bit för bit kommer den där fantastiska självkänslan och tron på den egna förmågan att naggas, så som den... mer eller mindre... gjort med oss alla.
Livet kräver samarbete. Laganda. Alla kan inte vara primadonnor.
En egenkärlek som är oerhört gullig hos en tvååring blir jäkligt irriterande hos en vuxen och till å med hos ett äldre barn.
Men ändå, det är lite sorgligt.

Jag jobbar aktivt med att försöka vara en bättre kompis till mej själv.
En inte fullt så dömande röst till det egna jaget.
Men lik förbannat så får både de kroppsliga och det mentala sina kängor dagligdags. "Gå inte runt här å dug för fan!"
"Du är för tjock, för falsk, har för dålig karaktär, sa det där onödiga, gjorde bort dem, kommer aldrig att fixa osv." Senast idag tänkte jag på att jag brutit samtliga Guds ord utan att döda och så har jag MAGE att tänka att nån annan är orättvis eller dum.
Jag kan inte minnas den tid... om den fanns för mej... när omgivningen betraktade mej så som vi betraktar Noah och när jag hade all den där tilliten till min person.

Alla människor borde åtminstone ha det självklara, att de spelar en älskad huvudroll i sin egen film. Och någonstans på vägen tas det ifrån oss.

Puss/ Asta

Hiss el diss?

Alltså, hur snygg är inte den här?
Kanske vore den ännu snyggare i svart men svart är slut.
Den kostar dryga 900 kr med frakten... lite dyrt för ett sånt här plagg... men å andra sidan kan jag se mej själv typ BO i den här från april till september.
Finns i army grönt och kittfärgat...



Hiss eller diss?

Puss/ Asta

Utan skam i kroppen.

Till er som tänker "Men Gud, har hon ingen självbevarelsedrift som visar sej halvnaken på nätet, tror hon att hon är snygg eller?!" har jag följande svar:
a. Jag har massvis av självbevarelsedrift. Självbevarelsedrift är kanske inte samma sak för dej som mej.
b. Jag är inte halvnaken, jag är mer rekorderligt klädd är på stranden där det vistas massvis av okända människor.
c. Jag tror inte att jag är särskilt snygg och det är en stor del av hela det här inlägget.

Så. Med det sagt vill jag fråga vad ni tycker om kroppsaktivism och/ eller kroppspositivism? (som väl är typ samma sak.)
Om du inte har hört talas om det innan så ska du inte sitta där å skämmas utan då ska jag förklara för dej, hur jag uppfattat det i alla fall.
Det går ut på att alla människor har rätt till sin kropp och till att alla kroppar skall få finnas och synas utan att kritiseras eller bedömas. Alltså, ungefär motsatsen till vad Katrin Zytomierska ständigt deklarerar.
Det är en växande rörelse och en allt större kraft och massvis av kvinnor i alla åldrar, storlekar och skepnader lägger ut bilder på sej själva för att skapa en förståelse för att kroppar ser olika ut.
Jag skulle precis skriva att det är normkritiskt, men ska man vara ärlig är väl min kroppsform mer vanligt förekommande än idealet och zize zero.
Kolla in vilket badhus eller vilken strand som helst.
Men skit samma. Alla kroppar skall få synas och finnas utan att ständigt bedömas och kritiseras.

Det är inte så länge sedan jag tyckte att idén var ganska fånig. Eller mer så här, jag ifrågasatte varför kvinnors kroppar alltid måste visas upp.
Numera vet jag att det både behövs och förändrar människors sätt att tänka.
Själv känner jag inget behov av att dagligdags visa upp mina valkar. Jag är fortfarande lite obekväm med det, och det är dessutom relativt nyligen jag gick upp alla de här extrakilona.
Däremot följer jag... dagligen... kanske ett tiotal kroppspositiva kvinnor på Instagram som lär mej hur mycket som helst och som får mej att ifrågasätta fördomar jag haft (och ibland delvis fortfarande har) om tjocka människor eller om kvinnor som visar sej i underkläder i tid å otid.
De har fått mej att känna en större kärlek till min egen kropp men framförallt omvärderat hur jag ser på andra som inte är som jag.
Och DET är fantastiskt! Att gamla hundar kan lära sej sitta.

För ni vet, jag har sagt det så många gånger förr...
Fejk it to U make it. Hjärnan är rätt lättlurad.
Om du istället för att dagligen nypa i valkar med en trött min, sucka tungt över bröstens förlorade spänst, surt konstatera nya rynkor talar om för din hjärna att du duger! Att du är kapabel! Frisk! Stark! Snygg till å med då tror hjärnan på det till sist. Du måste bara kväva den där elaka rösten i sin linda snabbt som en kobra och sen ihärdigt uttrycka beundran för vad din kropp klarat av.
Burit barn, fött barn, sprungit en mil, tjänat dej troget varenda jäkla dag.

För övrigt mår kroppen väl av att vara lite smårultig.
Fysisk aktivitet dagligen är betydligt viktigare för hälsan än platt mage är.
Underhudsfettet är en reserv om vi är sjuka, håller om varm i fjällhöga nord och i klimakteriet producerar det en del östrogen som ger dej mindre besvär!

Puss/ Asta