Utan skam i kroppen.

Till er som tänker "Men Gud, har hon ingen självbevarelsedrift som visar sej halvnaken på nätet, tror hon att hon är snygg eller?!" har jag följande svar:
a. Jag har massvis av självbevarelsedrift. Självbevarelsedrift är kanske inte samma sak för dej som mej.
b. Jag är inte halvnaken, jag är mer rekorderligt klädd är på stranden där det vistas massvis av okända människor.
c. Jag tror inte att jag är särskilt snygg och det är en stor del av hela det här inlägget.

Så. Med det sagt vill jag fråga vad ni tycker om kroppsaktivism och/ eller kroppspositivism? (som väl är typ samma sak.)
Om du inte har hört talas om det innan så ska du inte sitta där å skämmas utan då ska jag förklara för dej, hur jag uppfattat det i alla fall.
Det går ut på att alla människor har rätt till sin kropp och till att alla kroppar skall få finnas och synas utan att kritiseras eller bedömas. Alltså, ungefär motsatsen till vad Katrin Zytomierska ständigt deklarerar.
Det är en växande rörelse och en allt större kraft och massvis av kvinnor i alla åldrar, storlekar och skepnader lägger ut bilder på sej själva för att skapa en förståelse för att kroppar ser olika ut.
Jag skulle precis skriva att det är normkritiskt, men ska man vara ärlig är väl min kroppsform mer vanligt förekommande än idealet och zize zero.
Kolla in vilket badhus eller vilken strand som helst.
Men skit samma. Alla kroppar skall få synas och finnas utan att ständigt bedömas och kritiseras.

Det är inte så länge sedan jag tyckte att idén var ganska fånig. Eller mer så här, jag ifrågasatte varför kvinnors kroppar alltid måste visas upp.
Numera vet jag att det både behövs och förändrar människors sätt att tänka.
Själv känner jag inget behov av att dagligdags visa upp mina valkar. Jag är fortfarande lite obekväm med det, och det är dessutom relativt nyligen jag gick upp alla de här extrakilona.
Däremot följer jag... dagligen... kanske ett tiotal kroppspositiva kvinnor på Instagram som lär mej hur mycket som helst och som får mej att ifrågasätta fördomar jag haft (och ibland delvis fortfarande har) om tjocka människor eller om kvinnor som visar sej i underkläder i tid å otid.
De har fått mej att känna en större kärlek till min egen kropp men framförallt omvärderat hur jag ser på andra som inte är som jag.
Och DET är fantastiskt! Att gamla hundar kan lära sej sitta.

För ni vet, jag har sagt det så många gånger förr...
Fejk it to U make it. Hjärnan är rätt lättlurad.
Om du istället för att dagligen nypa i valkar med en trött min, sucka tungt över bröstens förlorade spänst, surt konstatera nya rynkor talar om för din hjärna att du duger! Att du är kapabel! Frisk! Stark! Snygg till å med då tror hjärnan på det till sist. Du måste bara kväva den där elaka rösten i sin linda snabbt som en kobra och sen ihärdigt uttrycka beundran för vad din kropp klarat av.
Burit barn, fött barn, sprungit en mil, tjänat dej troget varenda jäkla dag.

För övrigt mår kroppen väl av att vara lite smårultig.
Fysisk aktivitet dagligen är betydligt viktigare för hälsan än platt mage är.
Underhudsfettet är en reserv om vi är sjuka, håller om varm i fjällhöga nord och i klimakteriet producerar det en del östrogen som ger dej mindre besvär!

Puss/ Asta