Jullista

Ohhh, jag är överväldigad av ert gensvar över en jullista så här kommer den.

1. Tycker du om julen?
Mer å mer de senaste åren.
Jag har alltid tyckt att jul är lite jobbigt men älskat adventtider. Det där heliga datumet... den 24:e... har alltid inneburit så mycket krossade förväntningar. Förmodligen för att kraven på total harmoni, kärlek och lycka varit orealistiska.
Men de senaste åren har det blivit bättre. Barnbarnen är förstås en viktig förklaring.

2. Hur ska du fira jul i år?
Jag jobbar natten till julafton så jag kommer vara mör men det är okej för vi kommer att fira hos min äldsta dotter och jag behöver inte stå för värdskapet och den otroligt stressiga och enerverande uppgiften att få fram sjuttielva olika maträtter varma samtidigt. Jag kommer att laga det som Mor Asta fortfarande gör bäst... köttbullarna och jansson.

3. Hur många köper du julklappar till?
De sju barnbarnen förstås. Gottfrid. Ofta något till maken. Barnen får oftast nån liten grej i allafall. Mini får nån grej extra (från Noah) eftersom inte hon har någon partner. Är min mamma med brukar jag köpa nåt litet till henne med så att hon inte ska sitta utan.

4. Har du börjat köpa julklappar ännu?
Ja faktiskt, jag är ovanligt tidig i år. Har köpt flera stycken. Hälften kanske.

5. Brukar du få några julklappar?
Nån liten sak brukar det bli från nåt av barnen.

6. Vilken är din härligaste tradition?
Jag och min vän Cissi har i 20 års tid gjort knäck (och druckit vin) några dagar innan jul, det brukar vara en av årets bästa kvällar.
Jag å Mini ser Love Actually en gång varje år i juletider och det är oxå ett måste.
Ända sedan första året som mamma har jag lagat gröt på kvällen den 23:e och ställt ut, då på balkongen, nu på altanen till tomten. På julaftons morgon går vi ut och tittar om tomten har ätit upp gröten.

7. Vad är det viktigaste på julbordet?
Köttbullar, jansson, knäcke med skinka.

8. Vad kan du absolut avstå?
Alla möjliga sorters kål. Sillsallad och annat läskigt.

9. Finns det något inslag ni inte har men som du kan sakna?
Jag tycker det verkar så mysigt med de som har en lugn lite mer andlig stund. Att läsa högt ur julevangeliet. Aldrig fått gehör för det i min familj.

10. Hur minns du din barndoms jul?
Ångestladdad. Underliggande eller uttalade konflikter mellan olika familjemedlemmar. Irritation och tätt med cigarettrök.

11. Brukar ni ha riktig gran?
Självklart. Några år har vi varit helt utan gran men fejk kommer aldrig in här.

12. Har ni tomte och vem brukar i så fall få uppdraget?
Alltid och alltid jag. Alla andra vägrar.

13. Bästa julfilmen?
Så klart Love Actually.

14. Bästa jullåten?
I rätt dos (alltså sparsamt) tycker jag om dem alla.

15. Vad anser du om "vit jul" (alltså, en nykter variant)?
Både ock. Det är inte särskilt viktigt. Jag tycker självklart att ingen ska vara berusad på julafton, att det ska vara fokus på barnen osv, men gillar en liten glögg (att dämpa stressen med) och att ta en julöl till maten.

Puss/ Asta

Visst var det länge sen vi körde en meningslös lista.

1. Vad slösar du liv på?
Taipei på datorn. 10i10 på telefonen.

2. Vad borde du göra mer istället?
Vara utomhus. Gå, springa.

3. Vilket socialt media använder du mest och varför?
Instagram. Jag tycker det är en vänligare plats än facebook som jag övergivit allt mer sista året.

4. Vad känner du dåligt samvete över?
Vad känner jag inte dåligt samvete över? Har alltid dåligt samvete, framförallt över att inte räcka till. Minns känslan från jag var väldigt liten så det har alltid funnits med mej.

5. På vilket sätt har du gjort dej själv stolt det sista?
Svår fråga. Funderat länge. Kanske att jag sista månaderna känt mej tryggare och skickligare på mitt yrke. Det går framåt och jag kan!
Är förövrigt löjligt stolt över att vara just barnmorska. Skulle inte kunnat varit stoltare om jag var världsberömd författare el astronaut.

6. Vilken är din dominerande sinnesstämning just nu?
Trötthet.

7. Tror du på en högre makt?
Ibland. Vill nog mer än vad jag faktiskt gör. Tips hur man blir mer andlig?

8. Vem talar du med om du mår dåligt?
Med mina döttrar tror jag.

9. Är hösten din grej?
Verkligen! Och vilken fantastiskt vacker höst vi haft. Men räknas november till höst? Vi har i min landsända fortfarande rätt varmt.

10. Har du någon oanad talang?
Nej. Inga partytrick. Önskar jag hade. Men å andra sidan går jag sällan på partyn. Min talang är väl i så fall att jag fungerar på otroligt lite sömn.

11. Har du något så där du hoppas påbörja nästa år?
Jag skulle vilja börja lyfta vikter. Tyngdlyftning. Bli stor o stark. Får se om jag vågar nästa år. Måste hitta nån som vill visa mej.

12. Vilken är din bästa och din sämsta egenskap?
Min bästa... mmmm... jag vet inte, det är lite som med kunskap och färdigheter, jag behärskar en del men är inte riktigt skitbra på nåt. Att jag är omtänksam kanske, jag sätter dem jag älskar före mej själv. Dålig? Bland annat att jag har lätt för att ta allting personligt och kanske göra det större än vad du är.

13. Vad tror du gemene man inte riktigt förstår om dej?
Att jag är betydligt starkare än vad man kan luras att tro. Jag är inte heller så transparent som jag kanske uppfattas, det finns mycket jag inte berättar för någon.

14. Om du fick ändra på en sak hos dej, vad är då mest akut?
Lite ole dole doff här, men sömnen tror jag. Skulle betala rätt bra med pengar för att kunna sova bra i alla situationer.

Puss/ Asta

Nu blev jag sugen på en jullista med, orkar ni?

Fredagsmoodet

Jag skriver det här inlägget och så får vi se om jag postar det...

Jag har brutit med min pappa igen. Eller ja, egentligen var det väl han som bröt med mej först och som slutade svara på privata meddelande men det var jag som klippte det sista och tog bort honom från facebook.
Min pappa och jag har haft mycket sporadisk kontakt under min barndom och egentligen inte lärt känna varann för än i vuxen ålder.
Jag har alltid haft en väldigt stark längtan efter honom. Sett honom i ett förlåtande ljus på ett sätt som egentligen inte är likt mej. Det har hela mitt liv funnits en längtan efter bekräftelse från honom som påverkat många plan i livet, jag vet inte varför egentligen för jag växte inte upp "faderslös" eftersom jag hade en så nära relation till min morfar. Det bara är så. Har alltid varit så.
Sista åren har varit stormiga och efter att jag blev djupt besviken på honom under tiden jag läste till barnmorska bröt jag kontakten, det varade 1,5 år den gången.
När vi blev sams igen var det många av mina nära som tyckte det var en dålig idé. Jag minns särskilt en som sa "Han kommer att göra dej besviken igen, jag ger det ett halvår."
Det höll 1,5 år den här gången. Möjligen ett halvår för länge. Och anledningen till brytningen var helt olik andra konflikter vi haft i vårt gemensamma liv.

Det är både lättare och svårare den här gången.
Lättare för att vi har haft ett par riktigt fina och nära stunder ihop denna sista runda som kommer att bli varma minnen som jag alltid kommer att bära med mej. Lika dum i hela huvvet som han kan vara, lika fin kan han faktiskt också vara.
Lättare för att vi tuggat en lågmäld konflikt så länge nu att vi båda är rätt less.
Lättare för att jag alltid sett mej som "pappas flicka", lik honom i värderingar, i en sarkastisk humor, i bekräftelsebehovet, känsligheten och mycket annat och att han förändrats... radikaliserats... blivit någon han aldrig varit innan och som jag definitivt inte kan varesej känna igen hos mej själv eller förlika mej med.
Men det är oxå svårare. Denna gång vet jag att jag inte, i likhet med många andra jag känner med rätt kassa fäder som brutit, kommer att känna en lättnad. Sist det begav sej saknade jag honom hela tiden. Var ledsen hela tiden.
Och jag tror att det kommer vara så den här gången med.
Jag kan lixom inte leva med honom och inte utan honom.
Det bara är så.
Jag har skrivit honom ett långt brev. Jag får se om jag skickar det.
Han är inte typen som skulle ta intryck och jag skrev det mest för min skull.
För att få det ur mej. Få det sagt. Om han läser... jag vet inte om det är så noga?

Jag härbärgerar så många olika känslor!
Ilska. Besvikelse. Förakt. Förvåning. Sorg. En djup känsla av att ha blivit övergiven. Igen.
Men även en slags lättnad över att det är över. Att vi inte ska hålla på och kriga fram å tillbaka mer. Att lämna och gå vidare. Låta såret läka istället för att konstant pilla i det.
Det är ledsamt att han är en sådan ensam människa som börjar bli gammal och att jag så väldigt väldigt gärna ville ge honom allt, mej och hela min familj.
Det faktum att jag har ett barn som just nu inte vill ha kontakt med mej gör även det här lättare... och svårare.
Lättare för att det inte går att jämföra med den sorgen.
Ingenting är svårare än det. Allt annat blir verkligen bara petitesser.
Svårare för att ja...
Alltså det är rätt svårt att inte känna sej värdelös när ens förälder och ens barn ( de kanske självklaraste och mest villkorslösa kärlekar) tycker att jag suger, av skilda anledningar förvisso, men ändå.
Lite svårt att känna sej good enouth då.

Tungt inlägg men jag är mer okej än jag verkar. Jag sippar citronvatten, broderar på min kalender till barnbarnet och lyssnar på Gottfrids snarkande.
Jobbade natten till idag, sov 2-3 timmar så det ska bli tidig sänggång för denna här.
Hoppas ni har en fin fredagskväll.

Puss/ Asta