Den slitnaste av klyschor

När vi ändå talar om det mänskliga psyket. Eller mitt psyke ska jag kanske säga...
Ni har väl inget annat för er en fredagskväll än att läsa om det?

Jag har... antar att det är så för de flesta av oss... egenskaper som jag är nöjd med och egenskaper som jag är mindre nöjd med.
Till de egenskaper jag inte tycker om så mycket hör att jag har ett stort bekräftelsebehov (bättre med åren men fortfarande orimligt stort), jag kan vara mer lättkränkt än vad jag önskar, tycka fasligt synd om mej själv och jag har svårt att sluta älta.
Samtliga de egenskaperna har väl med en sviktande självkänsla att göra?
Lustigt det där (eller nä, inte alls) hur man kan ha ett hyfsat självförtroende men ändå en svag självkänsla.
Jag önskar helt enkelt att jag var mer trygg.
Obrydd.
Jordad.
Men medan självförtroende är relativt enkelt att bygga med hjälp av olika strategier och en del terapi kanske så verkar självkänslan betydligt svårare att påverka. Omöjlig nästan.
Det är i alla fall min erfarenhet.

En egenskap som jag däremot är nöjd med men som ibland missförstås av andra och tolkas som negativt, är att jag har hyfsat lätt för att leva mej in i andras känslor och att förlåta/ gå vidare.
Det låter väl fint? Mmmm, men det kan missuppfattas som vekt.
Jag har varit med om det åtskilliga gånger, framförallt i konflikter som innefattar grupper, att den egna sidan blir förbannad på mej för att jag ändrar åsikt/ visar förståelse/ förlåter.
För att jag uttrycker "å ena sidan, å andra sidan."
Jag tycker inte om att inte reda ut konflikter, mår dåligt av stel stämning och sådant som är outtalat. Om jag bara fått prata om det, säga hur jag känner, förklara hur jag menar och höra motparten så kan jag släppa irritationen sedan även om konflikten egentligen kvarstår.
Inte sällan väcker det förnyad irritation hos den man grälat med eller hos andra i det egna lägret.
Alla släpper inte lika fort och det är väl ok, men det borde vara okej att kunna göra det med. Eller?
Jag har inte heller problem med att "pudla" och erkänna att jag haft fel eller kommit på nya tankar.
Det där hänger lite samman. Jag tror att det är för att det tolkas som att vara kappvändare. Kappvändare = falsk. Ingen bra grej att vara.
Men så måste det inte vara, jag känner i alla fall att min kappa sitter hyfsat stadig.

"Gå i mina skor" är förmodligen den slitnaste av klyschor men inte desto mindre sann för det.
Jag tycker det är spännande att tänka på det när människor kanske inte reagerar precis som jag förutspått. Detta att det är omöjligt att till fullo förstå varför andra kan reagera som de gör. Hey, det är inte alltid jag förstår varför jag själv reagerar som jag gör.
Vi har alla våra issues. Våra svårigheter.
Somliga medvetna, andra dolda.
Somliga förvärvade, andra medfödda.
Man ska vara ödmjuk inför det tycker jag, för nästan alla försöker vara den bästa/ sannaste versionen av sej själv. Nästan alla gör så gott de kan med de förutsättningar de har.

Då så. Då har jag flummat klart. Nu är det "fri lek." (Vinpimplande, skjutsande av ungar, samlag, klappande på katten, dumburkstittande eller vad ni nu lägger i det begreppet.)

Puss/ Asta

Hur vi reagerar

Jag har fått in så himla många kloka input till mina inlägg om skilsmässor, både på facebook och skickat till mej privat.
Det är lite synd att alla ni som läser, ca 350 pers/dag (ack jag minns min storhetstid när det var typ en 0 till där) inte får ta del av alla de spridda tankarna jag får mej till livs.
En del kommentarer har fått mej att inse att jag kanske inte är så bra på text som jag tror, att jag inte riktigt får fram det jag ville få sagt.
Jag tror att alla som känner mej det minsta vet att jag inte tycker att man ska leva med någon som gör en olycklig. 
Jag känner mej som sagt ödmjuk i att jag bara har mitt eget liv att referera till och att alla ni andra har er verklighet och era anledningar att resonera som ni gör.

Något som jag i hela mitt liv konstaterat och funderat över är det faktum att man bara får svaret på det val man väljer. Inte på det man inte väljer.
Kring de val man avstår kan man bara spekulera kring hur det skulle blivit, aldrig veta.
Ibland är det okej, ibland oerhört frustrerande.
Så mycket enklare det vore (men kanske också tråkigare) om man fick facit i förväg på bästa möjliga drag.
Livet är inte alltid enkelt, ska vi sammanfatta det så? Ingen har lovat oss det heller.

En del reaktioner har varit med ilsk eller sårad underton.
Människor som själva gått igenom skilsmässor och som kände sej anklagade på något sätt. Igen, kanske är jag inte så bra på att uttrycka vad jag känner i skrift som jag själv tror?
En del kom med underton att jag uttalar mej om något jag inte känner till/ varit med om. Men hör ni, jag har varit gift sedan 1988... tror ni inte jag upplevt hur det är när ett förhållande svajar- kallnar- när man vill kasta sin sämre hälft under en skenande bil?! Tror ni inte min man känt så?
(Måtte det inte vara därför han så ihärdigt övertalat mej om en livförsäkring på två miljoner.)
Självklart har vi det. Och som sagt, jag vet vad jag har för liv men inte vad jag kunde fått för liv.
Bättre?
Sämre?
Igen, man får bara svar från den dörren man öppnar.

Jag vill säga att jag förstår att detta ämnet... att de flesta ämnen kan vara känsliga. Träffa en punkt inom en.
Jag har också sådana punkter. Alla har det.
Ämnen där jag rätt fort går i försvarsställning, ämnen som ganska snabbt gör mej irriterad eller sårad.
Ett sådant ämne är att stå till svars varför mitt vuxna barn fortfarande bor hemma.
Jag har "stått till svars" där så orimligt många gånger att mitt tålamod tagit slut och att jag... jag vet det... ibland blir orimligt irriterad väldigt snabbt. För väldigt lite.
Har jag en relation med människan ifråga innan så lägger sej irritationen, jag är i de flesta fall inte särskilt långsint. Men har jag inte det kan jag abrupt avfärda personen som "dum i huvudet" och sen är det kört.

Puss/ Asta

Det här livet

Jag körde en liten frågestund på Instagram på vinst eller förlust, osäker på om någon skulle vilja fråga ett enda dugg men fick faktiskt en hel del.
En löd: "Några tips du velat ge dej själv som ung."

Det är en så himla bra fråga och samtidigt så svår att svara på även om jag vet precis. Det är lätt att det låter som floskler, som en sammanfattning att låten Sunsceen.
Men okej, här är några tankar...

Jag hatade att vara barn och jag tyckte nästan lika illa om att vara ung.
Som liten var jag en liten ful, ängslig unge. Alltid fel ute, alltid maktlös.
Ständigt rädd för allting. Barnen på gården och i klassen, för mammas utbrott, för att klanta mej och göra fel. Rädd för att synas.
Som tonåring gjorde jag allt för att få vara med, vinna respekt och få kärlek.
Att vara en vindflöjel med sej själv och sina egna känslor vinner sällan någon respekt eller kärlek. Den typen av unga, osäkra flickor med hjärtat i sina utsträckta händer blir snarare blåst, baktalad och utnyttjad.
Mamma och mormor turades om att tröttna och slänga ut mej, till sist hamnade jag som tolvåring på ungdomshem (berättat om det många gånger), när jag gick i nian träffade jag min man och kom till ro.
Slapp gå med hjärtat i händerna.
Som vuxen fick jag en större kontroll på mej och mitt å det som är mitt liv, men länge, länge höll jag på med många konstigheter.
Det gamla vanliga självföraktet som så många av oss kvinnor ägnar oss åt med kroppshat, kaloriräkning och en känsla av att aldrig någonsin duga.

Nu. Nu skulle jag säga att jag har tämligen normalt med neuroser.
Är skör-stark. Har mina perioder av både ock.
Men ändå, min bästa tid är absolut nu.
Jag önskar att jag tidigare lärt mitt eget värde.
Jag önskar att jag tidigare förstått att min lycka sitter inte i vad män tycker och tänker om mej eller om de finner mej knullbar. Att ingen annan kan göra dej fri.
Jag önskar att jag vetat att jag kommer att klara mej okej.
Jag kommer ha tak över huvudet, ett jobb jag tycker om och jag kommer att bli en hyfsad mamma.
Allt det väsentliga kommer att ordna sej. Mer än så, jag kommer bryta mängder med destruktiva mönster generationer av min släkt haft.
Det kommer att kosta på. Men det kommer att gå.
Jag önskar att jag vetat att jag är inte dummare, latare, elakare eller mindre kapabel än nån annan.
Jag kommer att få mina doser av medgång och motgång å jag kommer att överleva... tills jag inte gör det mer. Det gäller för oss alla, ingen av oss kommer levande här i från.
Jag är rätt övertygad om att när vi väl tar klivet från jordelivet så kommer det vara oväsentligt hur många världsdelar vi sett, hur många delfiner vi simmat med, vad vågen står på eller hur många prylar vi har.
Det... det här vi kallar livet... handlar om relationer. Relationer och att älska.
Det är jag rätt säker på.

Puss/ Asta

Delvis snodd lista om att vara jag.

Vad är du mest nöjd med på din kropp?
Mina gröna ögon och att kroppen fungerar, är frisk.

Vad är du mest nöjd med för karaktärsdrag?
Jag har lätt för att förlåta. Lätt för att se min egen del i en konflikt. Lätt för att älska och jag är stark som satan.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?
Bortsett från mina barn som så klart kommer först, att bryta negativa mönster som funnits i släkten i generationer och att sent i livet våga satsa och sadla om till mitt drömyrke.

Vilken är din största utmaning?
Jag tror... att tro på mej själv. Om jag hyste en större tillit till mej själv och min förmåga och en större förmåga att slänga bort gammal skit så skulle jag bli en både bättre och mer sympatisk människa.

Vad får du flest komplimanger för? 
Min handstil. Mitt pigment. Min förmåga att lyssna.

Vilken är den finaste komplimang du fått?
Att jag räcker till. Uppenbart nåt känsligt hos mej för det rör mej nästan alltid till tårar. Men andemeningsmässigt... att jag är bra nog.

Vem älskar dej mest?
Bente?

Vad är din största utmaning?
Mina demoner. De är seglivade rackare som kan tystna och slumra i perioder men som precis som jag alltid reser sej på nio.
De säger åt mej att jag aldrig duger eller räcker. Som mamma, mormor/ farmor, barnmorska, vän, matte eller medmänniska. Att jag är fejk och kommer att avslöjas.
De är svåra att tysta de där jävlarna. Seglivade rackare,

Vad vill du bli ihågkommen för?
Som mamma... så klart! Det är min viktigaste roll. Misslyckas jag där är jag ingenting.

Vad klappar du dej på axeln över?
Att jag fortsätter försöka. Igen. Igen. Igen och igen.

Vem är din bästa vän?
Bortsett från mina barn... Bente-Nora helt klart.

Vilken är din theme song? 
Bitch med Meredith Brooks

Vad tror du Sankte-Per kommer ställa för fråga vid himlaporten?
Älskade du tillräckligt?
Var du den förändringen du ville se i världen?
Satte du andra före dej själv?

Och svaret?
Jag vet inte. Jag försökte.

Fast jag är rätt bra på...

💛 Jag är bra på att skriva listor.

💛 ... för alla möjliga tillfällen.

💛 Jag kan kallprata med i princip vem som helst

💛 ... och se bekväm ut (även om jag inte är det.)

💛 Jag kan se chill ut även om jag är jättenervös.

💛 Jag är grym på att baka bullar.

💛 Jag är världens bästa hundmamma.

💛 Jag skriver långa handskrivna brev

💛 Läser ut en roman hyfsat snabbt om jag vill.

💛 Jag är hyfsad på japanska.

💛... Nej, jag skojade bara. Jag kan inte ett ord.

💛 Jag är fruktansvärt envis.

💛 Jag är starkare än vad man kan tro.

💛 Jag är rätt grym på att sticka svårstuckna patienter.

💛 Jag har hög tröskel för skitiga golv

💛 Jag är bra på att bygga lego och leka med dinosaurier 

💛 Jag är en hyfsad bloggare (när jag inte skriver listor.)

💛 Jag är bra på att hantera hunger. Äter oftast bara 1 gång per dag.

💛 Jag är bra på att se ut och fungera som vanligt utan sömn.

💛 Jag är bra på att förlåta och sätta mej in i andras perspektiv.

Puss/ Asta

20 saker jag önskar jag var

💚 Jag var en sådan som älskade att träna.

💚 Jag var mer chill i sociala sammanhang

💚 Att jag älskade att laga mat och njöt av att komponera måltider

💚 Att jag kunde tro på att jag är "förlossningsbarnmorskamaterial."

💚 Att jag hade karaktär och gjorde så som jag bestämt.

💚 Att jag kunde sova som normala människor kan. Som jag kunde förut.

💚 Att jag hade en förälder el åtminstone äldre släkting att emellanåt luta mej emot.

💚 Att allt inte var så bråkigt omkring mej.

💚 Att jag var noga med ordning å reda och hade fasta rutiner för detta.

💚 Att jag kunde tro att jag duger

💚 Att jag var en jävel på att sjunga

💚 Att jag inte alltid måste vara så "mycket."

💚 Att jag inte alltid måste berätta om mina tillkortakommanden för varenda människa.

💚 Att jag gillade kål, linser och annat vegetariskt.

💚 Att jag inte överfört min ängsliga själ på barnen.

💚 Att jag var bra på engelska

💚 Att jag inte var så lat

💚 Att jag hade en vän att ringa mitt i natten.

💚 Att jag var någon bortsett från mamma, mormor å farmor

💚 Att jag inte behövde älta allt hundra tusen gånger.

Vad önskar du att du var?

Puss/ Asta

Fredagsmoodet

Jag skriver det här inlägget och så får vi se om jag postar det...

Jag har brutit med min pappa igen. Eller ja, egentligen var det väl han som bröt med mej först och som slutade svara på privata meddelande men det var jag som klippte det sista och tog bort honom från facebook.
Min pappa och jag har haft mycket sporadisk kontakt under min barndom och egentligen inte lärt känna varann för än i vuxen ålder.
Jag har alltid haft en väldigt stark längtan efter honom. Sett honom i ett förlåtande ljus på ett sätt som egentligen inte är likt mej. Det har hela mitt liv funnits en längtan efter bekräftelse från honom som påverkat många plan i livet, jag vet inte varför egentligen för jag växte inte upp "faderslös" eftersom jag hade en så nära relation till min morfar. Det bara är så. Har alltid varit så.
Sista åren har varit stormiga och efter att jag blev djupt besviken på honom under tiden jag läste till barnmorska bröt jag kontakten, det varade 1,5 år den gången.
När vi blev sams igen var det många av mina nära som tyckte det var en dålig idé. Jag minns särskilt en som sa "Han kommer att göra dej besviken igen, jag ger det ett halvår."
Det höll 1,5 år den här gången. Möjligen ett halvår för länge. Och anledningen till brytningen var helt olik andra konflikter vi haft i vårt gemensamma liv.

Det är både lättare och svårare den här gången.
Lättare för att vi har haft ett par riktigt fina och nära stunder ihop denna sista runda som kommer att bli varma minnen som jag alltid kommer att bära med mej. Lika dum i hela huvvet som han kan vara, lika fin kan han faktiskt också vara.
Lättare för att vi tuggat en lågmäld konflikt så länge nu att vi båda är rätt less.
Lättare för att jag alltid sett mej som "pappas flicka", lik honom i värderingar, i en sarkastisk humor, i bekräftelsebehovet, känsligheten och mycket annat och att han förändrats... radikaliserats... blivit någon han aldrig varit innan och som jag definitivt inte kan varesej känna igen hos mej själv eller förlika mej med.
Men det är oxå svårare. Denna gång vet jag att jag inte, i likhet med många andra jag känner med rätt kassa fäder som brutit, kommer att känna en lättnad. Sist det begav sej saknade jag honom hela tiden. Var ledsen hela tiden.
Och jag tror att det kommer vara så den här gången med.
Jag kan lixom inte leva med honom och inte utan honom.
Det bara är så.
Jag har skrivit honom ett långt brev. Jag får se om jag skickar det.
Han är inte typen som skulle ta intryck och jag skrev det mest för min skull.
För att få det ur mej. Få det sagt. Om han läser... jag vet inte om det är så noga?

Jag härbärgerar så många olika känslor!
Ilska. Besvikelse. Förakt. Förvåning. Sorg. En djup känsla av att ha blivit övergiven. Igen.
Men även en slags lättnad över att det är över. Att vi inte ska hålla på och kriga fram å tillbaka mer. Att lämna och gå vidare. Låta såret läka istället för att konstant pilla i det.
Det är ledsamt att han är en sådan ensam människa som börjar bli gammal och att jag så väldigt väldigt gärna ville ge honom allt, mej och hela min familj.
Det faktum att jag har ett barn som just nu inte vill ha kontakt med mej gör även det här lättare... och svårare.
Lättare för att det inte går att jämföra med den sorgen.
Ingenting är svårare än det. Allt annat blir verkligen bara petitesser.
Svårare för att ja...
Alltså det är rätt svårt att inte känna sej värdelös när ens förälder och ens barn ( de kanske självklaraste och mest villkorslösa kärlekar) tycker att jag suger, av skilda anledningar förvisso, men ändå.
Lite svårt att känna sej good enouth då.

Tungt inlägg men jag är mer okej än jag verkar. Jag sippar citronvatten, broderar på min kalender till barnbarnet och lyssnar på Gottfrids snarkande.
Jobbade natten till idag, sov 2-3 timmar så det ska bli tidig sänggång för denna här.
Hoppas ni har en fin fredagskväll.

Puss/ Asta

Jo, jag mår bra tack.

Jag fick den omtänksamma frågan på facebook "hur jag mår" efter inlägget jag skrev om mansförakt. Det var fint gjort tycker jag och jag blev glad.
Men jag mår faktiskt alldeles strålande idag.
Självklart har jag mina up's and down's men inte särskilt mycket mer än vad andra har tror jag och det beror nog i så fall mer på min personlighet.
Jag är grubblande lagd, men oxå sådan att jag har lätt för att glädja mej åt småsaker, se lyckan i det lilla och att resa mej efter smällar.
Det i min barndom och uppväxt som påverkat mej mest... eller värst... och som fortfarande hemsöker mej är inte sexövergrepp utan den bristfälliga relationen med mina föräldrar.

Sen är det klart.. jag litar inte särskilt mycket på män jag inte känner och med få undantag tror jag män om väldigt lite.
Huvudbudskapet med inlägget var egentligen inte att berätta om vad jag upplevt. Jag tog bara med utvalda "godbitar"... det finns tyvärr mer och jag har berättat om detta förut på bloggen. Jag skulle kunna berätta det för en trevlig främling på tåget med. Det är ingenting jag skäms för eller känner att jag behöver dölja. Huvudmeningen med inlägget var att mina upplevelser är inte unika. Var och varannan kvinna har upplevt det samma, liknande eller delar av det. Jag har fått ta del av så många kvinnoöden att jag ta med fan börjar gråta om jag tänker på det för mycket.

Men på det stora hela är jag en lycklig kvinna! En hel människa!
Och jag tänkte lista vad som har fått och får mej att känna så.

Så här gör jag. 

Jag är analytisk. Mer analytisk än jag önskar. Jag vänder å vrider på allt.

Jag har sammantaget gått åratal i terapi. Terapi borde alla människor unna sej med regelbundenhet oavsett hur man mår. Man lär sej oerhört mycket om sej själv och andra med en god terapeut.

Min familj. Jag har berikats med jordens fyra mest fantastiska individer till barn.
De är så mycket mer än jag någonsin förtjänat. (Om någon undrar så avgudar jag även min son av manskön så klart.) Och därefter har jag fått ett helt gäng med fantastiska barnbarn.
Vi tillsammans har byggt upp vad jag hela mitt liv saknat. En familj, en klan, där vi tar hand om varandra och där vi tjafsar om normala problem.

Min man. Bortsett från hur olyckliga vi är i perioder tillsammans.
Han har alltid funnits där. Han är ett substitut för allt vad jag i familjeväg saknat.

Jag har tränat mej i någon hemsnickrad variant av mindfulness .
Jag är bra på att vara närvarande i nuet, se det lilla, bli lycklig över en vacker blomma eller en söt fågel.

Gottfrid. Alla borde ha djur.
Alla kan så klart inte pågrund av olika saker men djur... och för mej i synnerhet hundar... är en ovärderlig lycko- och antistresskälla.
Faktiskt så är det under mina ensamma promenader med honom som jag upplever den största och starkaste känslan av lycka.

Min klassresa.
Nej jag syftar inte på att jag är först i släkten med att ha högskoleutbildning, bo i hus, ha bättre ekonomi eller inte ha skilt mej utan mer att jag bröt med allt och alla som var destruktiva för mej och gav mej och mina barn nya sundare referenser.

Ha lagom förväntningar.
När jag blir besviken och ledsen så är det just på att människor brister i mina förväntningar. När folk gör saker mot mej jag tycker är fel, vänner som inte hör av sej eller vad det nu kan vara. Därför jobbar jag mycket med den biten.
Andra kan man inte förändra men man kan förändra hur det får landa i en själv.
Så generellt så försöker jag att inte förvänta mej så mycket av andra och så blir jag istället positivt överraskad allt som oftast.

Frisk luft. Banalt, ja jag vet men det hjälper. Vi blir gladare av att röra på oss utomhus och tanka D-vitaminer. Och hav. Få problem är så stora att havet inte kan lindra.

Vara min egna bästa vän. Har skrivit om det i hundra blogginlägg.
Jag försöker att inte säga taskigare saker till mej själv om min kropp, mina prestationer, min person än vad jag skulle säga till en älskad polarinna.

Sen hjälper världens roligaste yrke, lyckopiller och en rejäl fylla då å då till :)

Puss/ Asta

Att ljusna det dunkla

 

Jag kan göra så konstiga saker. Jag kan känna så märkliga ting.
Jag vet inte, men jag tror inte att jag är ensam om det.
I vardagen, i det som kallas livet, så försöker man att göra det som är rätt och riktigt.
Följa sin inre kompass. Den där medfödda eller inlärda inre moralen.
Vara en god människa.
Vara snäll. Unna andra. Vara storsint.

Ändå kan jag ibland känna... agg.
Jag kan känna att jag vill platta till, ta bort det där självbelåtna leendet på någon, sticka till en liten pik där det är som naknast. Där jag vet att blottan sitter.
Jag kan reta mej på, irritera mej, bli rent förbannat irriterad.
På skitsaker. På sådant som jag inte har med att göra.

På det sista känner jag att jag har haft så bra inre samtal med mej själv.
Ibland är det ju så. Man lyckas lite bättre med någon del av sin karaktär.
Kanske maten. Kanske träningen. Å så nu då, mina inre samtal.
Där jag är både patient och terapeut.
Där jag beskriver känslan, utan att linda in, be om ursäkt eller försköna.
Precis så som den känns.
Och där jag kan svara mej själv.
"Okej, du känner så? Vad i det provocerar dej? Vad i hens nöjdhet/ tacksamhet/ stolthet/ avstånd eller vad det nu må vara provocerar dej."
Å så tittar jag på det.
Fram å tillbaka.
Och sen är det borta.
Ilskan rinner av mej. Sorgen likaså.
Jag ser det för vad det är.
Å det är ju rasande kostnadsekonomiskt jämfört med att gå å prata med ett proffs :)

För egentligen vet jag ju att ingen människa kan jämföra sej med någon annan.
Att jag inte blir sämre för att någon annan lyckas eller bättre för att hen misslyckas.
Att jag inte blir smalare/ snyggare/ starkare/ modigare/ mer begåvad utefter hur någon annan är.
Jag har ingen anledning att känna mej varken mer eller mindre nöjd med mitt för att du är nöjd med ditt.
Jag är jag.
Du är du.
(Jag vill betona att jag inte pratar om en person här utan att det handlar om livet i stort.)

Ibland blir jag ledsen eller arg över att någon väljer bort mej. Eller felaktigt dömer mej.
Men när jag tittar på det, så där naket, ärligt och dubbelt.
Mitt "arg-ledsna jag" och mitt terapeutiska jag så kan jag se att det är själva bortsorterandet det handlar om och inte personen i sej. Personen i sej kanske jag själv skulle valt bort.
Alla kan inte älska alla här i världen gäller även andra och inte bara mej.
Det har självklart med tidiga minnen att göra.
Med att som barn ha blivit bortvald. Utprioriterad. Ratad.
Då var det i högsta grad ett hot. Fråga om liv och död. Den där kärleken.
Det handlar egentligen om då även om det är nuets upplevelse som väcker känslor.

Jag ville bara säga det.
Att jag är rätt så duktig just nu.
Duktig på att se andra i milt ljus. Duktig på att förstå andras kamp. Duktig på att låta andra må bra och lyckas oavsett vad jag själv har för åsikt om deras val. Att glädjas.
Å samtidigt bra på att uppskatta mej själv. För vad jag är, har, kan och förmår.

Godnatt på er. Sussa tryggt.

Puss/ Asta

Vem känner mej bäst?

Vem känner mej bäst?
Ett av följande påstående är falskt, vilket?

1.) Jag har som tolvåring liftat från Göteborg till Dalsland med en mängd olika bilar. Bl.a ett raggaråk och en snuskhummer.

2.) Jag har stått på Lisebergs stora scen med Morgan Alling och spelat hans alkoholiserade storasyster.

3.) Jag har smugglat narkotikaklassade preparat genom Europa.

4.) Jag har sett en okänd man ta livet av sej framför mina ögon.

5.) Jag har sålt flest "Rör inte min kompis märken" i mitt distrikt.

6.) Jag har varit ihop med en kille som gjorde inbrott i en blomsteraffär på en kyrkogård.
Stöldgodset var div dop/ begravnings/ kondoleans kort och ytterkrukor.

7.) Jag har sparkat en hund i självförsvar

8.) Jag har badat naken i ett inomhusbad och blivit utslängd av badvakterna

9.) Jag har suttit bredvid Tito Belfran i ett flygplan (utan att bli antastad!!!)

10.) Jag har varit kär i Clas Malmberg

11.) Jag har blivit hämtad av polis å förhörd för inbrott i mitt eget hem

12.) Jag har under en hel barndom utgett min bror för att vara sängvätare

13.) Jag har åkt taxi med en galen grek som upprört skrek till mej att jag skulle köra

14.) Jag har varit på bussutflykt på Kreta med salmonella och 39°c feber.

Mitt egna lilla medberoendehelvete

Gränsen för att terapeutiskt amatörpsykologa sej själv i en blogg genom jobbiga händelser och känslor kontra att lämna ut andra inblandade kan vara hårfin.
Ibland överträder jag den...

"Djävulsdansen" började på Svt idag. Jag hade sett fram emot den hela dagen men när den väl var så missade jag den. Får se den på Svt senare.
Sveriges televisions nya serie om missbruk och medberoende med Ann Söderlund och Sanna Lundell.
Jag är fast i mina egna erfarenheter om medberoende ikväll.

Kort resumé för eventuella nytillkomna läsare...
Min lillebror är missbrukare sedan han var ung tonåring. Det började med hasch och övergick senare till tyngre droger. Nu är det egentligen allt som går att berusa sej med, både alkohol å narkotika. Väldigt tidigt i sin missbrukarkarriär blev han psykiskt sjuk. Under senaste kanske sex-sju åren har han därtill varit aggressiv å våldsam emellanåt, i synnerhet mot mamma.
Jag har sedan många år i stort sätt ingen kontakt med min bror, egentligen är det bara mamma som har det. Med åren, det är ju snart 30 års tid så har hon blivit allt mer isolerad och även hon missbrukande och slut i nerverna. Hon kan inte ge upp, kan inte sluta hoppas...
Min bror har varit på ett antal behandlingshem. Just nu pendlar han mellan att ibland vara på ett hem, ibland sova ute på gatorna och ibland hemma hos mamma som har svårt att stänga dörren i ansiktet på honom när han står där hungrig å skiten och i enormt dålig psykisk kondition.

Igår hade min bror kommit hem till mamma igen. Mamma ville inte släppa in honom.
Han bankade å förde oväsen och störde grannarna till mamma öppnade för att säga att han måste gå.
Då knör han sej in i lägenheten och uppträder mycket hotfullt varpå mamma tar sin tillflykt ut och ringer polisen.
När polisen anländer någon halvtimma senare är min bror borta.
Han HAR dock hunnit med att med hjälp av en hammare slå sönder det mesta av värde i mammas lägenhet. Dator, mobiltelefon, vardagsrumsbord, hennes glasögon, tv'n, plånboken är borta...

Mamma ringer mej. Hon är HELT förstörd. Nykter men jättetrött, låter helt uppgiven, nästan apatisk när hon berättar.
Jag råder henne så klart att anmäla, annars kan hon aldrig få ut något på försäkringsbolaget.
Men mamma orkar inte. Hon säger att hon har fullt upp med att vara ledsen.
Å så vill hon inte "ställa till det" ytterligare för min bror. Han ska på rättegång i övermorgon och blir med stor sannolikhet dömd till fängelse.
Jag pratar med henne. Lyssnar. Frågar om jag får komma å hämta henne.
Är ledsen å orolig för henne och tackar samtidigt gudarna för att hon sprang ut, för att det bara var ting som blev krossade av den där hammaren.
Jag får intensiv huvudvärk och tvingas ta två Treo å lägga mej i ett mörkt rum med Gottfrid nära.
Sen ringer mamma igen. Är berusad. Är mer intensiv i sitt försvar av min bror.
Ömsom beklagar sej över det hon förlorat, 30-40 000 kr.
Ömsom är ledsen över att hennes barn kunnat göra så.
Ömsom är påstridig i att hon "så klart inte!" kan anmäla, att han är sjuk, att han inte kan rå för det.
Jag blir mer irriterad.
Pengarna jag blivit lovade till hjälp med glasögon fryser inne nu när hon måste "städa upp efter min bror ekonomiskt." Igen.

Någonting dovt å barnsligt vaknar i mej. Något från barndomen som är orationellt och omoget.
Mer hennes prioriteringar än pengarna. Mer att han sveper in å söndrar och förstör och får kosta pengar medan jag som sköter mej och aldrig ber om nåt får gå lottlös.
Hela livet har handlat om det. Om vad J behöver. Om hur J mår. Om vad J ställt till med och hur vi andra får anpassa oss.
Födelsedagar, julaftnar... alltid min bror.
Å det är så småsint och så dumt för jag skulle verkligen inte vilja byta.
Å jag är en vuxen, kapabel, medelålders kvinna som klarar mej själv,
Men det där krafsandet i barndomssåren. I att stå tillbaka.
Skammen att sätta sina egna känslor i centrum!
För nu ÄR det ju faktiskt inte mej det är synd om. Det är mamma det är synd om som får spärra kontokort, famla fram utan glasögon, leva med otryggheten att min bror ska dö ikväll/ komma tillbaka ikväll, sitta i sin ensamma ensamhet utan tv eller dator. Köpa en ny telefon... den sjuttielfte i ordningen...
Som en trotsig fyraåring kastar min bror alltid mammas å sin egen telefon allt vad han orkar i backen när han blir arg. Å han blir ofta arg.
Skammen att tänka "Kan han aldrig DÖÖÖÖ nångång" och samtidigt vara så in i helvete rädd för just det.

Det är inte lätt att vara människa ibland.

Puss/ Asta

De där livsvalen man gjort

 
Bild: His is my man. Tills döden skiljer oss åt.

Hur mycket i ens liv är medvetna val och hur mycket är sånt som bara blir?
Det varierar så klart från människa till människa och kanske även över tid.
I perioder gör man mer medvetna val, i andra flyter man bara med.

Alla människor ställs inför vägskäl. Stora å små.
Vissa av mina vägskäl minns jag så tydligt, andra inte alls.
En del kom att få ett större inflytande över mitt liv än vad jag där å då kunde överblicka.
Ibland har jag säkert valt fel. Och livet hade kunnat blivit lättare och rikare om jag vågat säga ja eller kanske nej där. Om det vet vi ingenting, vi kan bara gissa. Ana. Tro.
Dörrar vi aldrig öppnade förblir vägval vi aldrig ser.
Vi får endast resultatet av det vi väljer, aldrig av det vi inte väljer.
Det förblir... möjligen... drömmar.

När jag var 15 år hade jag tre-fyra lördagar på raken hånglat med samma kille.
På vardagarna, tillbaka i skolan, var allt som vanligt igen. Då var vi vänner å avstånden var tillbaka.
Men så, efter de här tre-fyra lördagarna, så står han plötsligt där utanför min dörr.
Fjunig, finnig och tanig och uppenbart en smula nervös.
Å han säger att antingen blir vi ett par på riktigt, varje dag, eller så lägger vi ner det på helgerna oxå.
Å jag vet inte om jag var så himla kär där å då, men visst jag tyckte om honom och jag sa ja. Ja vi kan väl vara ihop då. Ett tag i alla fall. Känna på det.
Jag är fortfarande kvar. I det beslutet som där inte kändes livsavgörande på något vis.
I det som mer var en slump.
Nu som 26 år i år som gifta.

Barn var ett självklart val för mej. Och att jag inte ville vara gammal när jag fick dem.
Men att jag skulle komma att få fyra barn, varav en liten sladdis, när jag var 25 hade jag kanske inte gissat.
När min äldsta dotter lades på min tonårsmage så slöt sej något inom mej.
Ett hål. Ett sår.
Jag blev hel. Hon och jag hörde ihop. Jag hade längtat ett helt liv på henne.
När min make senare inte ville ha ett fjärde barn och krävde att jag skulle göra abort för vi hade så jävla nog med våra tre, och de höll på att bli lite stora nu, han vädrade ett friare liv så ställdes jag inför ett ultimatum. Honom eller babyn.
Jag valde babyn, Men han stannade. Lugnade sej. Älskade denna fjärde unge.

Att lämna Göteborg och min trasiga familj var ett medvetet beslut.
Att ha kvar min pappa i mitt liv på hans vilkor eftersom ingenting annat var möjligt trots att han minst sagt varit en förjävla dålig farsa under min uppväxt var ett medvetet beslut.
Likt så som att jag vägrade vara den misslyckade och skaffade mej en utbildning till det kanske mest felvärderade, stressiga och mest fantastiska yrke som finns.

Min första hund var ett slumpval. Min andra hund hade jag längtat efter i 20 år.
Hunden jag har nu har allt jag någonsin sökt hos en hund. Allt jag hoppats, allt jag inte vågat önska.
Att välja Ddb igen o igen o igen känns självklart. Det är mitt val av hund.
Den vackraste, charmigaste, själsligaste hundras jag vet. Den ja hör ihop med.

Många val har fått stå tillbaka. Brytningen med delar av familj och vänskapskretsen.
Jag blev aldrig barnmorska. Jag har låtit passioner glida mej ur händerna, jag har tackat nej till olika karriärmöjligheter. En del av det kan jag sörja.
Jag tror att jag skulle blivit en fantastisk jordemor. Å jag är tre terminer fån den kallelsen. Ett å ett halvt ynka år.

Valen har format mej till den jag är. Å eftersom jag inte får se den alternativa sidan av valen jag inte gjorde så är det svårt att säga om allt varit rätt. Men det finns ingenting som jag ångrar så där superduper mycket.

Jag har ett gott liv.
Puss/ Asta

Här ska avslöjas fördomar och innersta tankar!

 

Ljuvliga Åsa (länk här) kör en femdagarsutmaning på sin blogg. Jag hade hängt på om det inte vore så att jag redan kör två utmaningar parallellt, en om hundliv och en om litteratur.
Men... man kan väl plocka russinet ur kakan och ta den mest spännande delen om man vill?
"Bättre be om ursäkt än om lov" som min son alltid brukar säga.

Därför är här...
"Avslöja fem fördomar eller klargör fem åsikter du annars inte är så öppen med."

Börjar med att "härma" Åsa för den åsikten är så mycket jag.
En människa som stolt säger "Jag har aldrig läst en bok" eller "Jag skiter i politik" eller "Fy fan om min son skulle komma hem å vara bög" eller "Ja jag kanske är lite rasistisk" är sedan rätt körd hos mej.
Människor som kränkt hävdar sin rätt att få säga negerboll eller på allvar är rädd för att inte få sjunga nationalsången lika så.
Jag har svårt att ta hen på allvar i andra frågor med.
Att glänsa med att framstå som korkad lixom.

Jag tycker att kompetens är sexigt.
I huvudsak hos män, men det kan bero på att jag sällan tänker på kvinnor som sexiga.
I huvudsak går jag igång på "traditionell manlig kompetens" (ja, jag vet att jag tassar på skör is nu och är så jäkla... gammeldags, men fan vi vädrar ju det lite förbjudna.)
Blåställ. Sätta upp en ny vägg. Muskler som arbetar. Mod att ta sej an nåt han inte alltid gör. Ack ja.
Eftersom jag aldrig är konsekvent i mitt tänkande kan jag tillägga att jag inte tycker det nya hemmafrus idealet är hett. Nånstans.

Jag har lätt för att reflexmässigt känna alla de där vanliga fördomarna som jag egentligen föraktar.
Ung, dåligt blonderad, rökande mamma= white trash. Tjock människa i illasittande kläder som handlar chips och läsk = "ja men så klart." Unga killar med utländsk härkomst feta guldkedjor och pitbullblandningar = gangster wannabe. Osv.
Men jag svär att jag alltid tar upp de föreställningarna med mej själv, ifrågasätter dem och bannar mej.

Jag lider av klassförakt. Har lätt för att på förhand döma människor som kommer från de fiiiina kvarteren där det röstas mörkblått och finns gott om pengar.

Jag är alltid rädd för att misslyckas. Att mina framgångar i livet med god relation till mina barn, ett respektabelt hem och yrke osv skall gå förlorat.
Att jag en dag ska vara alkoholiserad, tablettmissbrukande, förgrämd och ensam och ha söpit bort allt som jag sen tonåring kämpat för att lägga distans till.
Alltid rädd för det. Aldrig på säker mark.

Vad väcker mitt inlägg för tankar?
Vågar du hänga på?

Puss/ Asta

Vem är du?

1. Har du många nära vänner?
Nej, en handfull kanske. Knappt det. Men de jag har tycker jag mycket om!

2. Finns det människor utanför din familj som du faktiskt älskar?
Ja, det finns det. Mina närmsta vänner.

3. Hatar du någon?
Nej, jag har svårt för hat. Jag kan känna förakt för personer/ grupper. Å det är kanske värre?! Men hat är en övergående känsla hos mej.

4. Är du långsint?
Ohh yes. Å det är jag inte stolt över. Jag kan förlåta oförrätter men bara till en viss gräns. I mitt inre finns allt lagrat. Som ärr jag inte kan sluta fingra på.

5. Vilken typ av humor har du?
Torr och sarkastisk.

6. Vilken är din starkaste egenskap?
Det är nog min vilja (å inre tvång) att alltid förstå hur andra tänker och varför de agerar som de gör.

7. Å den svagaste?
Absolut min önskan att bli älskad, sedd, bekräftad. Att jag inte har det inom mej.

8. Skulle du kalla dej själv lycklig?
Jag är lycklig korta stunder. Ganska ofta. Men jag går inte runt och känner mej som en lycklig människa.

9. Har du lätt för att bli förälskad?
O ja. Hela tiden. I män. Kvinnor. Djur.

10. Är du social?
Både ock. Jag är oerhört socialt kompetent. Det är en av mina främsta egenskaper.
Jag kan umgås och prata med vem som helst. Föra mej i de flesta sammanhang.
Men jag har oxå ett oerhört behov av ensamhet och tid för mej själv.

11. Vilken är din mest otippade sida?
Att jag är blygare än vad någon kan tro. Att jag gillar att brodera.

12. Vilket är ditt tidigaste barndomsminne?
När pappa tvingade i mej flytande blodröd maskmedicin med våld å hot. Å hur jag sedan kräktes... rött... på en biograf. Jag var kanske 4 år.

13. Vilken roll är du mest lyckad i?
Trots misslyckanden där med, min mammaroll.

14. Å mest misslyckad?
Kanske i min roll som hustru?

15. Tror du på Gud?
Ja, inte okritiskt men absolut. Kanske mer som en förhoppning.

16. UFO'n då?
Inga som varit här iaf.

17. Vad i ditt liv skulle du vilja slippa?
Mkt. Gräl. Konflikter. Saknad efter barnen. Att jobba så mkt. Mina ständiga krav på mej själv,

18. Vad i ditt liv kan du inte leva utan?
Hundar. Gottfrid är min bästa polare och min största källa till vardagslycka.

19. Vad är din identitet?
Arbetarklass. Sosse. Mamma.

20. Tycker du att du är snygg?
Ibland.

21. Intelligent?
Njä, inte särskilt.

22. Rolig?
Jodå, ganska.

23. Vad har du för laster?
Allt för många. Nikotin. Gottfrid. Promenader. Chips. Alkohol på helgen. Att få shoppa regelbundet.

24. Tycker du sex är kul?
Så där.

25. Vilken blogg vill du rekommendera?
Helt ärligt? Min egen.

Häng gärna på. I egen blogg eller bland kommentarerna. 

Puss/ Asta

'"En sak att ändra på", en fråga från Nina.

 

En av mina absoluta favoritläsare (jag skulle lätt kunna bli polare med henne om inte avståndet var nååågot långt) är Nina. Hon ställde den sista frågan i mitt inlägg "Våga fråga." (Har du någon fråga eller nåt du undrar över är du självklart välkommen att fråga precis när som helst.) 

Om du fick ändra EN sak med dig själv (personlighet eller utseende), vad skulle det vara och vad skulle det få för följder? Eller skulle du rentav inte förändra nåt?

Uff.
Jag önskar att jag var en sån där 40+'are som satt här så där förnöjt. Som tryggt kunde låta allt mitt goda självförtroende och min skitsamma-å-ta-mej-för-vad-jag-é inställning förmedlas till alla er yngre läsare men så där ÄR jag inte riktigt.
Jag är inte där än. Det kommer säkert när jag fyllt 45 :)

Jag måste ändå säga att ni yngre skall inte ängslas. Trots min ofullständighet så är detta min bästa ålder. Mellan 40 å nu. Klart trevligare än att vara 20 år.
Jag har mer utstrålning, jag är smartare, snällare, en bättre förlorare.
Jag vågar säga ifrån, jag har gott självförtroende inom många områden, jag vinner större respekt och män verkar finna mej mer attraktiv än när jag var ung.
Om det nu är viktigt. (Tja, ganska... trots att jag är tant. Som sagt, inte där än.)

Lik väl finns det en massa saker som jag skulle vilja ändra på.
Jag skulle kunna skriva en så lång lista att ni inte skulle orka läsa den.
Jag kan den utantill. Jag talar nämligen om det för mej själv 100 gånger om dagen ungefär.

"EN sak" skriver Nina. Jag ska välja EN.
Då går väl de sladdriga låren bort.
De tomma tuttarna med.
Den bulliga magen.
Att håret får en grå utväxt på två veckor.
Till och med min astma går bort.
Min bristande karaktär... ja, hör å häpna.
Om jag skulle kunna förändra EN sak hos mej själv så vore det...

... Att bli en bättre bästa kompis till mej själv.
I det ligger så otroligt mycket. Den dagen jag lyckats med det så kommer jag att bli en långt mer harmonisk människa.
Jag ses av vissa som sträng/ hård mot andra. Jag är betydligt strängare mot mej själv.
Min allra högljuddaste kritiker. Min allra vassaste, mest sarkastiska röst. Min allra hånfullaste betvivlare.
Jag ställer ständigt en mängd krav på mej själv men det är alltid mina misslyckanden jag ältar. Det hade alltid gått att göra allting bättre.
Du som läser kanske tycker det låter sorgligt?
Patetiskt rent av?
Tyvärr tror jag att jag delar denna egenskap med massor av systrar där ute.
Med flertalet kvinnor.
Ni är kanske inte bara medvetna om hur många hundra gånger om dagen ni tyst klandrar er för nåt ni sa. Eller inte sa. För några kilon för mycket. För en tröja som stramar över en valk. För att ni stannat kvar i en relation som inte är bra. För att ni inte kan låta bli att sms'a den där mannen som inte förtjänar er. För att det blev gräl med barnen. För allt ni inte hann med på jobbet. För väninnan ni inte ringt. För att det blev ett glas för mkt i fredags. För att ni sa nåt olämpligt till svärmor. För att joggingrundan blev så kort. Eller inte alls.
För att...

Jag vill bli min egen bästa kompis. Respektera mina satta gränser. Unna mej människor runt mej som faktiskt bryr sej om mej. Strunta i dom som inte gör det.
Strunta i att tigga bekräftelse. Strunta i att deppa över andras hårda ord.
Det är inte så farligt att ALLA inte älskar mej. Vill vara min bästa kompis. Vill förlåta mina tillkortakommanden. Det är bara farligt om jag inte gör det själv.

Ingen annan vän skulle jag håna över enstaka kilon. Över relationer som inte fungerar. Andra av mina vänner skulle jag uppmuntra, trösta, ge stöd å en kram så varför gör jag inte det med mej?
Jag som faktiskt spelar huvudrollen i det enda liv jag med säkerhet vet att jag har.

Puss/ Asta

70 saker om Asta

 

1. Längd:
163 cm

2. Vikt:
59 kg

3. Hårfärg:
Född cendre, sedan allt mer grå, färgar det mörkbrunt

4. Ögonfärg:
Grön

5. Dricker mitt kaffe:
Starkt och med mjölk

6. Tänder på män som är:
Lugna, bekväma i sin manlighet, intelligenta och med humor

7. Men vänta nu, kroppsligt då:
Ok, snygga starka underarmar är inte fel

8. Choklad skall vara:
I vilken form som helst, men gärna mörk.

9. Tycker bäst om hos mej själv
Min sociala kompetens, mina naglar och min envishet

10. Har komplex för
Komplex har jag inte längre, men visst skulle det vara nervöst att vädra taxöronen inför en ny man



11. Bästa film ever
American History X

12. Fisk eller kött:
Kött helt klart

13. Vad flertalet inte vet om eller tror om mej
Att jag är blyg inför män och att jag gillar att brodera korsstygn

14. Kan inte leva utan
Snus, hundar, mina barn, min mobil, min blogg, havet

15. Antal sexpartners:
Fler än 20 men det stora flertalet som tonåring

16. Saknar i mitt liv
Kyssar som får det att hissna i magen, fritid och en smula karaktär

17. Om jag är romantiker:
Så där... har nog "lagt ner" det rätt så mkt.

18. Födelseort:
Göteborg

19. Skulle kunna tänka mej att bo:
I Skåne någonstans utmed havet... om det inte vore för att det finns så mkt rasister i Skåne (jag hade fått hjärnblödning.)

20. Mitt "frikort" bland kändisar:
Jack Nicholson


21. Gudstro:
Ja, men inte okomplicerad

22. Politisk färg:
Röd med ett stänk av grön

23. Det här med att rodna:
Gör jag oftare nu än som ung

24. Dödsstraff:
Är barbariskt och ska vi inte ha

25: Nato:
Är jag tveksam till att jag vill tillhöra

26. Favoritdrink:
Caipirinha

27. Om jag är snygg:
Mer intressant i mitt utseende än klassiskt snygg

28. Om jag är intelligent:
Mer klok än smart

29. Hörsel:
God

30. Syn:
Brytningsfel och på senaste året även lite gammelsyn
 

31: Fejkade orgasmer:
Hell yes, vilken kvinna har inte gjort det?

32. Ärlighetsgrad
Jag kan ljuga... men inte särskilt bra. Jag ser mej själv som en ärlig person... rak... men visst tullar även jag på sanningen då å då.

32. Retar mej på:
Massor. Den här regeringen, den växande rasismen, min lata make, människor som bryter köer å onödig intolerans

33. Gläds åt:
Det enkla i livet. Sovmorgon. Fint väder. Min hunds kärlek. Att växla ett leende med en vacker man. Att känna doften av hav. Att få en komplimang

34. Vad jag oftast får komplimanger för:
Mitt skrivande, att jag säger ifrån utåt/ uppåt, att jag är en god lyssnare å att jag har vackra ögon.

35. Fotboll eller hockey:
Hockey alla dagar i veckan, men visst... Ibrahimovic kan jag titta på en stund.

36. Glass eller tårta
Glass!

37. Gymnasielinje jag gick:
Ingen, jag fick barn istället. Läste upp på Komvux senare

38. Drömyrke:
Journalist, hundpensionatsägare, barnmorska

39. Om UFO'n tror jag:
Inte på... om man inte menar Åkesson?!

40. Tur i spel eller i kärlek:
Det vet i fan.
 

41. Sex utan kärlek
Kan man säkert ha men utan känslor för en man skulle jag aldrig ha sex.
Jag lägger inga moraliska värderingar i hur andra gör.

42. Bästa årstiden:
Är hösten men jag gillar de andra oxå

43. Mina kollegor:
Är de bästa som finns

44. Nära vänner som man berättar allt för å litar på i alla väder:
Har jag, men inte särskilt många (å ingen jag berättar allt för.)

45. Förebild i livet
Många olika, Mandela är kanske den största. Astrid Lindgren å Mona Sahlin.

46. Sjunga:
Gör jag gärna men uselt

47. Dansar:
Gör jag sällan å rätt taktlöst

48. Matematik:
Tycker jag är supersvårt

49. Men vad är jag bra på då:
Hundar, att inge förtroende, att kyssas, laga mat, att handleda, skriva och njuta av det lilla

50. Återkommande dröm
Drömmer rätt ofta romantiska drömmar, att jag är galet förälskad och pussas å hånglar hela tiden.
En annan återkommande dröm är att jag mördar olika människor och aldrig får dåligt samvete men är jävligt rädd för att åka fast.
 

51. Efter döden:
Förenas vi med våra kära å får vi på nåt vis stå till svars för våra liv

52. Om det här med synder:
Det har jag självklart gjort. Det har alla levande människor.

53. Gröna fingrar:
Har jag inte men önskar att jag hade

54. Favoritattraktion på Liseberg:
Åker helst ingenting, tycker bara att det är läskigt

55: Simmar:
Gör jag bättre än de flesta

56. Dyker:
Gör jag oxå snyggare än de flesta

57. Aktiv semester eller lat semester:
Lat! Är en pooltjej

58. Min största bedrift:
Att ha fött å uppfostrat 4 fina ungar så klart

59. Är oxå stolt över:
Mitt yrke, min brytning med mkt negativt inom släkten, att jag är en förlåtande människa.

60. Minst stolt över:
Min feghet som hindrar mej i livet och min bristande karaktär.
 
61. Min största sorg:
Att min lillebror är förlorad för mej genom drogerna trots att han fortfarande rent fysiskt lever, att mista min vän Lena och sedan, än värre Märta.

62. Min största rädsla:
Att något ska hända barn el barnbarn. Att som gammal bli hjälplös å sjuk. Eller att dö nu.

63. Bästa tv serie ever:
Lost

64. Lyssnar helst på:
Winnerbäck å P1.

65. Skulle vilja lära mej:
Att fiska, käka vegetariskt, prata bättre engelska, baka fina tårtor, spela gitarr

66. Kärlek vid första ögonblicket:
Vet jag inte om jag tror på men ögonblicklig attraktion

67. Livslång kärlek:
Finns säkert men kräver min kvinna/ man och en hel del tur

68. Idiotlag:
Finns många, men bla att myndighetsåldern är 18 år. Den borde vara minst 21 år.
Galet att få rösta innan man ens gått ut gymnasiet eller varit självförsörjande.

69. Krossade hjärtan:
Har säkert krossat nåt hjärta, definitivt fått hjärtat krossat.

70. Mående i detta nu:
Rastlös. Glad å ängslig i ett.

Puss/ Asta

 

Jag tror...

 

... att jag kommer att bli riktigt gammal.

... att min stora lycka från å med nu kommer att vara hundar, natur och att bygga en ny familj. En stor å lyckligare släkt.

... att mitt barnbarn är på väg. Att det handlar om dagar nu.

... att jag med åren kommer få många barnbarn.

... att jag å min man kommer att vara väldigt viktiga människor i deras liv. 

... att ett mer sensitivt sinne inom mej har öppnats, att andevärlden blir mer begriplig.

... att min bästa tid är nu, mina svåraste år är gjorda och att allt bara (med bakslag så klart) kommer att bli bättre.

... att vissa av mina vänner är för evigt.

... på Gud.

... på en röd seger i nästa val.

... på en varm sommar.

... på harmoni å kärlek.

... att Märta vakar över mej

... å att hon snart kommer åter, i en ny kropp.

Just nu är livet så där. När jag tror att allt är möjligt. Att allt är tryggt.

Hur känns det för er?

Puss/ Asta

Vem är jag?

 

"Vem är du" frågar Lady Dahmer i ett utmärkt inlägg om rädsla och mod.
"Jag är Asta och jag är på många sätt lik dej" svarar jag då.
Jag är snart 44 år och präglad av en annan generation och en annan ryggsäck men jag är också en rädd människa med stort mod som tycker om att uttrycka mina åsikter. Att påverka.
Jag brinner  för klass och rasismfrågor där du brinner för genus och min blogg är inte alls lika stor som din men den är min plats i världen å jag är stolt över den.

Jag är präglad av en barndom som var både ond och god.
Jag är präglad av en mamma som inte orkade med att vara mamma till mej alla gånger, av saknaden av en frånvarande pappa, av att höra att jag inte duger och att kärleken inte är villkorslös.
Jag är präglad av en gränslöshet mot mej själv, av rädsla, ett enormt behov av att bli älskad och av att istället råka ut för diverse sexuella övergrepp.
Men jag har oxå en barndom där det fanns solsken.
En älskande morfar. Han som lärde mej cykla och simma.
Min barndom är utlandsresor. Brusande blått medelhav, turkost poolvatten.

Jag är Asta.
Asta som träffade min blivande make som 14 åring och vi blev hånglande tillsammans under explorerdimmor i cykelrum.
Asta som var 4 barnsmamma vid 25 och som lämnade min hemstad, alla vänner å släkt som 22 åring.
Jag gick grundvux, komvux och högskola.
Skaffade mej ett yrke. Studerade med småbarn och en make som aldrig var hemma och visade mina barn att "kvinnor kan minsann."
Jag var den första i min släkt med akademisk examen. Den första kvinna med körkort. Den första husägaren och bortsett från mina morföräldrar den ända som har stått ut hållit liv i ett långt äktenskap.
För det är jag stolt.
Över att ha brutit mönster.

Jag är Asta. Med stark arbetarklasstillhörighet.
Jag är röd å jag har patos.
Jag har humor, jag är envis, ganska eldig men hatar konflikter med de jag bryr mej om.
Jag är Asta. Jag är klok. Jag är social. Jag är fysisk i min kärlek.
Jag är en hundtant... och nöjd med det.
Jag är dallrig. Otränad. Jag hatar att förlora.
Jag kan inte dansa, inte sjunga och jag blir rädd när jag går över broar.
Jag är Asta.
Som kråmar mej framför spegeln. Gör porrposer innan duschen.
Leker matlagningsprogram när jag steker köttbullar.
Jag tar rasistfajten var helst den dyker upp.
Som kör 120 på 70 vägen till jobbet men håller krampaktigt i ratten å kör i 90 på motorvägen.
Jag bryr mej en massa av vad folk tycker om mitt utseende, mitt yrkesutövande, mitt hem, min intelligens, min styrka men som låtsas att jag skiter totalt i det.
För att jag önskar att det var så.

Jag är Asta. Vem är du?

Puss/ Asta

Antingen eller...

 

Vem är du? Du MÅSTE välja ETT av alternativen.
Detta är jag...

Vita fjäll å skidåkning i perfekt snö eller lat solsemester

Kaffe på termos i skogen eller cafe latte i stan

Djur (med allt hår å smuts det innebär) eller ett välstädat hem

Lägenhet i stan eller hus på landet

Sjötunga på fin restaurang eller grillad korv med bröd på stranden

Läsa romaner eller se på film

Skaffa barn tidigt eller sent i livet (vid drar gränsen vid 30.)

Lady Dahmers blogg eller Blondinbellas blogg

Högklackat eller Converse

Gym eller powerwalks

Skaldjur eller sushi

Pizza eller thaimat

Rösta rött eller rösta blått

Backpackers semester eller alla bekvämligheter

Mammas flicka eller pappas flicka (eller pojke om du nu är man)

Rött eller vitt vin

Skriva brev eller skriva mail

Ringa eller skicka sms

Gå naturell eller oftast sminkad

Bonde söker fru eller Big brothers

Brodera eller tapetsera

Gå på krogen eller hemma hos någon på privat fest

Vår eller höst

Största "big no'et"... Äkta päls eller glansiga cykelbyxor

Valår eller OS år?

Fotboll eller hockey?

Klänning eller byxor?

Guld eller silver?

Vem är du?! Svara bland kommentarerna eller i eget inlägg.

Veckan som gick å veckan som kommer

 

Jag lämnar debatterandet bakom mej... för nu... och fokuserar lite på mej, på mitt, på veckan som varit och veckan som kommer.

Sista veckan hemma som sjukskriven. Alla dessa veckor och all denna fria tiden som gått. Nu är den slut.
Från och med imorgon börjar jag arbetsträna. Rehabiliteras tillbaka förhoppningsvis. Till en fungerande sjuksköterska i en icke fungerande arbetsmiljö.
Well, en dag i taget.
Jag känner mej nervös. Det har ingenting med kollegorna att göra, egentligen ingenting med kraven heller för de finns inte den närmaste månaden.
Det är väl mer en oro över att saker å ting inte skall komma tillbaka till mej.
Tryggheten. Yrkesstoltheten. Glädjen till jobbet. Tålamodet.

Under veckan som gått har jag vilat mycket men oxå varit social.
Ätit lunch med en vän. Mött kära Annanas. Varit på jobbet å hälsat på.
Jag har sett på hockey. Gått långa promenader med lill-killen. Börjat valpkurs.
Jag har umgåtts med min man, med min Mini. Vi var på en fantastiskt trevlig parmiddag igår där vi drack ananas-cosmopolitan, vin, åt kyckling, dansade på stolarna, tryckte in ostbågar i gapet, spelade kort och hade allmänt supermys.
Kom i säng klockan 04 i går natt, så ikväll blir det tidig sorti.

Jag har hållit fast vid mina goda vanor.
Ätit med återhållsamhet. Förutom en del synder i fredags och ännu fler igår.
Jag har fortsatt med låååånga promenader. Med att dricka massor av vatten.
Å med att tala med Gud varje kväll innan jag somnar.
Jag känner mej hyfsat harmonisk i grunden även om jag gruvar mej för morgondagen.

Imorgon drar det alltså igång.
Jobbar 16-22.
Eller arbetstränar.
Innan dess ska jag på ett jobbigt möte med Mini, rektorer, kuratorer å allt vad det är.
Mini är skoltrött, less i största allmänhet och hon har två rötägg till lärare.
Två lärare som skälper mer än de hjälper sina elever.
Som använder sexism i sin undervisning. Som talar nedlåtande till sina elever.
Jag måste sätta ner foten men det känns ju inte KUL precis.
Å så är det viktdag imorgon. Spännande. För mej. Att ni skiter i vilket förstår jag mer än väl.

Puss/ Asta